Kina – åter i mitten

Från och med den 1 maj 2010 är Kina under sex månader världens centrum. Efter de olympiska spelen i Peking 2008 inviger utställningen Shanghai 2010 med buller och bång den fantastiska återkomsten på den internationella scenen för det gamla Mittens rike. Sextio år efter bildandet av Folkrepubliken Kina blev år 2009 en vändpunkt som bekräftar den kinesiska makten: G20-mötet i London i synnerhet uppenbarade Pekings världsomspännande ambitioner, om än dolda bakom slagordet om en ”fredlig uppstigning”.

Att bli ett ”rikt och mäktigt land” (fuqiang)1 var målet för Kina, fastslog Deng Xiaoping 1980, till detta lade Hu Jintao 2004 formuleringen om ett ”harmoniskt samhälle”. Ekonomisk tillväxt, social harmoni, regionalt ledarskap och världsmakt: dessa är de fyra imperativen för dem politik som förs av kommunistpartiet, vars härsklystnad inte tål vare sig intern opposition eller utländsk inblandning.

Det ekonomiska ”miraklet” och dess baksida

Kinas blixtsnabba framträdande saknar historiska föregångare. Det behövdes inte mer än ett trettiotal år för detta enorma land med 1,3 miljarder invånare för att slita sig loss från att vara ett utvecklingsland till att bli den andra ekonomiska stormakten, och på samma sätt vända upp och ner på de internationella balanserna och stormakternas hierarki.2 Med en genomsnittlig tillväxt på 9,8 procent per år under 30 år utgör i dag Kinas bruttonationalprodukt åtta procent av världsproduktionen; i år kommer den att passera Japans, medan den för endast tio år sedan bara utgjorde en fjärdel av denna.

Bland industriländerna framkallar den kinesiska framgången dock mer oro än beundran; Folkrepubliken Kina har blivit världens främsta exportland under 2009 och dess dominerande ställning inom vissa sektorer hotar hela industriområden i Europa och USA. Utan att förminska dessa imponerande prestationer, bör de dock sättas in i ett perspektiv. Som stormakt fram till början av 1800-talet stod Mittens rike ännu 1820 för en tredjedel av världens bruttonationalprodukt jämfört med 23 procent för Europa och endast tre procent för Japan;3 Kinas gyllne 30 år sedan 1978 är därför inte mer än den första etappen i en renässans som helt enkelt legitimeras av landets storlek, dess naturresurser och dess mänskliga kapital.

Världens näst största industri

Den kinesiska ekonomins häpnadsväckande resultat, särskilt sedan 2000, är en följd av reformerna som Deng påbörjade 1978. De har möjliggjort förverkligandet av en dubbel övergång: från planekonomi till marknadsekonomi, från självhushållning till internationell integration. Som världens andra ekonomiska stormakt har Kina en stark ställning inom de traditionella sektorerna (textilier, leksaker och skor, etc.) men även inom de mer sofistikerade segmenten. Exemplet från elektronikindustrin är talande: för vissa produkter närmar sig, eller till och med överstiger, den kinesiska produktionen hälften av världsproduktionen.4 Denna tillverkningskedja är den som bäst karakteriseras av uttrycket ”världens verkstad” med tanke på den huvudroll som Kina spelar inom den regionala arbetsfördelningen5: den arbetsintensiva slutmonteringen kommer Kina till godo eftersom man drar nytta av en överflödande arbetskraft som är kvalificerad och välfungerande.

Efter elektroniken kommer bilen. Den kinesiska marknaden passerade den amerikanska 2009 och produktionen torde explodera för att uppgå till mer än 20 miljoner fordon under 2014, betydligt mer än den inhemska efterfrågan. Man kan därför förvänta sig en skräckinjagande offensiv på den internationella marknaden ackompanjerad av en snabb höjning av det teknologiska utbudet,6 ty de styrande genomför en ambitiös industripolitik som nationellt försvar inom denna sektor liksom inom de övriga (varvsindustrin, järnvägs- och flygtransporter etc.).

Utnyttjande av globaliseringen

Öppningen mot omvärlden har inneburit två avgörande fördelar för Kina: de utländska investeringarna har gjort det möjligt för landet att ta genvägar i sin teknologiska återhämtning och man har kunnat anpassa sig till globaliseringen och dra stor fördel av denna, i synnerhet efter sitt inträde i WTO [Världshandelsorganisationen] 2001. Exporten sexdubblades mellan 2000 och 2008, och handelsöverskottet tolvfaldigades till att omfatta sju procent av den egna bruttonationalprodukten, en exceptionell tillväxttakt för ett land på väg uppåt. Denna fenomenala ekonomiska expansion vilar på tre faktorer, som är intimt sammankopplade: landets centrala roll som plattform för slutmontering, att de utländska företagen står för den största delen av exporten och framför allt den låga arbetskraftskostnaden.

Trots att mer än hälften av Kinas handel sker med Asien utgör länderna i triaden (USA, Europa och Japan) de främsta exportmarknaderna.7 Medan den kinesisk-japanska handeln är i balans, har underskotten gentemot Europeiska unionen och USA mer än tredubblats sedan 2000, vilket enligt Washington och Bryssel kräver en kraftig revalvering av yuanen. De kinesiska överskotten är ett resultat av en nymerkantilistisk logik av japanskt snitt – skydd av den inhemska marknaden och gynnande av exporten – men de illustrerar också de finansiella obalanserna på det internationella planet, ett otillräckligt sparande i USA och ett överdrivet i Asien. Ackumulationen av dessa överskott ger näring åt framväxten av Kinas ekonomiska makt. Stärkt av enorma internationella reserver (2 200 miljarder USD) investerar man utomlands i tre riktningar: naturresurser, förvärv av teknologier genom företagsuppköp och framför allt finansiella placeringar, särskilt i USA där man är den viktigaste utländska fordringsägaren.

Tillväxtreserver men instabiliteter

Den kinesiska ekonomin har en stark tillväxtpotential tack vare två verkliga trumfkort: ett starkt sparande8 och en betydande tillgång på arbetskraft;9 men den uppvisar instabiliteter som möjligen kan minska takten. Träffad i sin Akilleshäl – det extrema beroendet av den internationella efterfrågan10 – har Kina satt igång en gigantisk stimuleringsplan som har möjliggjort en tillväxt på 8,7 procent under 2009. Denna oväntade rekyl bör likväl inte förleda till några illusioner:11 den kinesiska ekonomin torde ställas inför stora strukturella utmaningar, särskilt den ekologiska krisen, råvaruförsörjningen och det teknologiska beroendet.

Industrialiseringens språngmarsch har förorsakat en veritabel ekologisk katastrof.12 På grund av den intensiva kolanvändningen (64 procent av primärenergin) står Kina sedan 2007, följt av USA, för den största delen, 21 procent, av världens koldioxidutsläpp. De förödande effekterna på folkhälsan när dramatiska13 och bidrar till den folkliga oppositionen; det värsta återstår utan tvekan, eftersom efterfrågan på energi kommer att ha dubblerats till 2030. Lärdomen som kan dras av minimiöverenskommelsen från Köpenhamn är emellertid tillräckligt tydlig: det är inte kraven från i-länderna, med USA i spetsen, som driver på de miljömässiga framstegen i Kina utan de avgöranden som makthavarna måste fälla, under trycket från den kinesiska allmänna opinionen, mellan en fortsatt tvåsiffrig tillväxt och en förbättring av livskvaliteten.14

Ytterligare ett stort handikapp utgör beroendet av utlandet för utvinningen av råvaror. Den industriella efterfrågeboomen kräver en stor import av mineraler, upp till 60 miljarder USD per år, och då tillkommer 100 miljarder USD för oljeimporten. En annan av den kinesiska industrins svagheter, det starka beroendet av teknologi, anstränger sig makthavarna för att minska genom att påskynda utbildningen. Planen för 2006–2020 för vetenskap och teknik syftar till att utveckla kapaciteten till egna uppfinningar inom framtidens nyckelområden: de nationella teknologierna utgör fortfarande endast 30 procent av landets tekniska arsenal och planens mål är att vända upp och ner på det förhållandet framemot 2020.15 För närvarande är det teknologiska läget för den kinesiska industrin någorlunda i balans. Utbildningen fortskrider inom vissa områden med stark internationell prägel (bilar, rymd- och järnvägsindustrin etc.), men grundforskningen förblir underdimensionerad. Kina har således en mycket lång väg att gå innan man når upp till Japans teknologiska nivå och hotar dess ledarskap. Till denna snabbskiss av de starka påfrestningarna för den kinesiska tillväxten bör läggas de ekonomiska bördor, som för med sig en allmän spridning av det sociala skyddsnätet, som för närvarande är väldigt uppdelat, och statens stöd till en banksektor som är svag och lågpresterande.

Trots dessa påfrestningar kommer den kinesiska tillväxten att fortsätta i oförminskad takt. Den grundläggande konkurrensfördelen, som de låga arbetskraftskostnaderna utgör, kommer att bestå,16 ty den förutsägbara höjningen av lönerna kommer att kompenseras av produktivitetsökningar. Däremot kommer undervärderingen av yuanen17 att minska och nästan försvinna, eftersom de interna obalanser som den orsakar kommer att ge myndigheterna incitament att låta valutan finna sin kurs på marknaden [flyta]; men de kommer att göra det i sin egen takt utan att ge efter för utländska påtryckningar.

Ett ”harmoniskt samhälle”?

Kinas ekonomiska system, socialismen på ”kinesiskt vis”, bygger på den paradoxala uppfattningen om en ”socialistisk marknadsekonomi”, korrigerad i sina tillämpningar genom formuleringen om det ”harmoniska samhället”, introducerad av Hu Jintao. Inom det politiska området däremot är ingen uppmjukning av vänta, eftersom det kinesiska kommunistpartiet upprätthåller en strikt social kontroll för att kväva varje försök till demokratisering, som omedelbart beskylls för att vara ett ”omstörtande av statens makt”.18

sociala gap – Den kinesiska utvecklingen har möjliggjort en imponerande minskning av fattigdomen, men den har också infört en dubbel skiljelinje: de sociala ojämlikheterna upphör inte och de regionala skillnaderna ökar.19 Makthavarna säger sig vilja minska dessa sociala gap och man har påbörjat en regional balansutjämning, under 2000 för den östra delen av landet och under 2003 för den nordöstra: sedan dess har investeringstakten ökat kraftigt i dessa regioner och det ambitiösa programmet för linjer med höghastighetståg torde komma att få den att accelerera.20 När det gäller minskningen av inkomstklyftorna, å andra sidan, är resultaten nedslående och den svåraste fattigdomen minskar sedan 1990-talet i praktiken inte längre. Den djupa frustrationen hos dem som inte fått del av tillväxten ger näring åt en samhällskritik som allt oftare utmynnar i ”problem avseende den allmänna ordningen” eller ”massincidenter”.21 Dessa gruppaktioner förblir emellertid begränsade och har inte lett till några stora manifestationer på det regionala eller nationella planet; denna jäsande instabilitet förblir likväl en källa till stor oro hos makthavarna, vilka inte är omedvetna om att den sociala sammanhållningen är ett villkor för en fortsatt stark tillväxt.

den politiska inteckningen – Sedan 1980-talet vilar kommunistpartiet inte längre på folkets ideologiska sammanhållning utan på en ekonomisk politik som garanterar alla en ökad köpkraft, om än ojämnt fördelad. Marxism-leninismen och Maos tänkande prisas ständigt, men som reliker. Kommunismen har fått ge vika till förmån för den ekonomiska prestationen, som möjliggör byggandet av ett ”harmoniskt samhälle” med ”medelstort välstånd”. För att främja harmonin kommer makthavarna till och med att i smyg åter tillämpa det konfucianska arvet, som var så bespottat under kulturrevolutionen.22 Totalitarismen har tagit slut, men den offentliga politikens maktfullkomlighet och kontrollen av det civila samhället består. Mer eller mindre rigorös, alltefter tid och insats, är denna ”fragmenterade maktfullkomlighet”23 inte monolitisk ty i partiapparatens innersta kretsar strider anhängarna av ”en stark expansion till varje pris” med dem som önskar en mer rättvis och mer uthållig tillväxt.

Fruktan för sociala oroligheter borde gynna tillämpandet av en politik inriktad på att minska ojämlikheter, respektera miljön och bekämpa korruptionen. På ett annat område tycks inte ökningen av separatiströrelser på marsch nödvändigtvis hota systemets stabilitet. Exemplen från Tibet 2008 och från Xinqiang 2009 utgör otvetydiga svar: makthavarna är besatta av den territoriella integriteten, och deras oflexibla attityd åtnjuter dessutom ett stort folkligt stöd. Sammantaget riskerar inte kommunistpartiet att ifrågasättas om man gör slut på de mest högljudda oroligheterna, som de senaste 20 årens enorma förändringar har förorsakat. I gengäld är någon som helst uppmjukning, i form av yttrandefrihet och demokratisering, för närvarande utesluten. Det gäller också för kommunistpartiets sätt att fungera internt, vilket president Hu Jintao på ett mycket tvetydigt sätt tog upp vid centralkommitténs sammanträde i september 2009. När han upprepade sin företrädares slagord: ”Den interna demokratin är partiets själ” tillade han omedelbart: ”Centralismen och enigheten är garanten för dess styrka.”

Mot ett regionalt ledarskap?

Makthavarnas legitimitet stärks också av Folkrepubliken Kinas inflytande i världen och i synnerhet av dess ökade inflytande i Asien. Den ekonomiska integrationen utvidgas till det allmänna bästa: regional säkerhet, fattigdomsutrotning, kamp mot pandemier, miljöskydd etc. Tanken på Asiatiska gemenskapen vinner terräng, även om dess förverkligande kommer att ta decennier, med tanke på hur olika länderna inom området är. Japan utövar här ett odiskutabelt ekonomiskt ledarskap, men Japans pacifistiska konstitution berövar det vissa strategiska trumfkort som Folkrepubliken Kina disponerar. Omvänt anstränger sig den senare med ilfart att med råge ta igen sin ekonomiska försening; i praktiken önskar man under tiden göra sig gällande som Asiens oomtvistade ledare ty denna överlägsenhet utgör ett steg på vägen i de internationella ambitionerna. Kraftfull diplomatisk aktivitet och finansiella uppköp för att konkurrera ut rivalen Japan utgör således de två huvudlinjerna i Kinas asiatiska strategi.

en ”välvillig” och INITIATIVRIK AKTÖR – Den kinesiska diplomatin i Asien inriktar sig i huvudsak på tre mål: stabilisering av gränserna, regional säkerhet och ekonomiskt inflytande. Sedan 1998 har Kina reglerat elva olika territorier och har även kunnat skriva under överenskommelser med i stort sett alla angränsande länder. Det återstår gränstvister om landområden med Indien och havsområden med flera länder, däribland Japan. Det är uppenbart att frågan om Taiwan är en stor utmaning för Peking när det gäller den territoriella integriteten, men de upptinade relationerna med Taipeh är anmärkningsvärda sedan Kuomintang, som, i likhet med majoriteten av öns befolkning, är anhängare av status quo, kom till makten 2008.24

Säkerheten i Asien, det andra målet, är avgörande för den kinesiska diplomatin, eftersom den skapar gynnsamma villkor för den ekonomiska tillväxten. Kina är därför mycket aktivt på detta område och hoppas på så sätt konsolidera sitt regionala inflytande, även om dess ambitioner krockar med den amerikanska strategiska dominansen inom Asien som helhet. För tillfället koncentrar man sin kraftfulla diplomatiska aktivitet i huvudsak till Centralasien och den koreanska halvön. Man upprätthåller ambivalenta förbindelser med Centralasien, eftersom man eftertraktar deras överflödande resurser, samtidigt som man fruktar den islamistiska smittan i sina gränsprovinser; i detta sammanhang är Shanghais samarbetsorganisation [l’Organisation de coopération de Shanghai (OCS)], 25 vars permanenta sekretariat ligger i Peking, ett fördelaktigt instrument för Kina när det gäller ett nära ekonomiskt och strategiskt samarbete. Ett annat område där man agerar är den koreanska halvön. Nordkoreas kärnvapenförsök ställer Kina inför ett svårt problem, men Folkrepubliken Kina är den enda makt som förmår upprätthålla stabiliteten på halvön tack vare sina kontakter med var och en av de åtskilda staterna. Som drivande kraft i ”sexpartssamtalen”26 trycker man på för att Pyongyang ska göra sig av med sina kärnvapen men vet också att utnyttja sin vetorätt inom FN för att begränsa sin allierades internationella isolering.

När det gäller den tredje delen, det ekonomiska inflytandet i Asien, kan Kinas politik infogas i ett sammanhang som somliga har velat jämföra med det gamla vasallsystemet. Kina skulle på så sätt kunna återupprätta den gamla ordningen, grundad på en asymmetrisk relation mellan härskare och vasall: i hjärtat av det nya Asien skulle man vara den ansvarsfulla välvilliga partnern som garanterar alla, i synnerhet sig själv, stabilitet och välstånd. Kinas mycket ansvarsfulla attityd under 1997 års Asienkris ingav respekt hos många länder inom ASEAN, där man sedan dess utövar en form av dikterande ledarroll i ekonomiska och diplomatiska frågor. Denna nya kinesiska regionalism, en metamorfos av ett vasallsystem färgat av nymerkantilism, koncentrerar sig på frihandelsavtal, direktinvesteringar och utvecklingshjälp. Kina ifrågasätter på så sätt det ledarskap som Japan har utövat inom dessa områden.

Rivaliteten Kina–Japan

Det andra målet för Kina i Asien är just att manövrera ut Japan som dominerande ekonomisk stormakt. Man kommer utan tvivel från och med i år att ersätta Japan som världens näst största ekonomi och denna revanschliknande omkastning kommer att få en stark symbolisk effekt. Denna utveckling är dock helt i sin ordning, med tanke på en aktiv befolkning tio gånger större än ö-rikets, men den innebär inte att Kina har kommit ikapp Japan i kvalitativa termer: skillnaden i inkomst per invånare27 visar tydligt den enorma skillnaden i produktivitet mellan de två ekonomierna. På det politiska planet försämrades relationerna mellan länderna kraftigt under Koizumis (2001–2006) regering. Sedan dess har realismen segrat där de ekonomiska intressena är ömsesidiga, men denna samsyn minskar inte den ömsesidiga misstron, ty allt skiljer dem åt i deras tolkning av historien, deras uppfattning av samtiden och deras vision för framtiden: gårdagens chockerande minnen, dagens tilltagande nationalism och morgondagens rivaliserande ambitioner.

Under de två kommande decennierna kommer samma realism utan tvivel att tvinga två stormakter till ett slags gemensamt ledarskap i Asien: när detta uppdelade ledarskap samtidigt räknar med Japans ekonomiska betydelse och Kinas strategiska inflytande, kommer det att vara den form av kompromiss som bäst tillvaratar deras respektive intressen. Redan 2030 kommer Kina utan tvekan att ha tagit igen sin ekonomiska eftersläpning. Japans framtid i ett Kina-centrerat Asien är därför högst osäker och beroende av storleken på en hypotetisk Asiatisk gemenskap. Om den senare skulle utvidgas till att omfatta Indien, Australien och Nya Zeeland i en ”demokratins båge” som skulle begränsa Kinas ambitioner, så skulle Japan där utan tvivel finna sin plats inom ett triumvirat av Kina-Indien-Japan. I annat fall skulle Japan inte acceptera en lojalitet med Kina, något som man har vägrat genom seklerna; Japan skulle utan tvivel skapa sig en särställning, som kombinerar ekonomisk makt, finansiellt välstånd, ett starkt konventionellt försvar och internationellt erkännande för sitt arbete för världssamfundets gemensamma bästa. Kort sagt, ö-riket skulle bli något slags Schweiz i Asien, välmående och fredligt; hellre än att bli en satellit som snurrar kring planeten Kina, skulle Japan lämna sin omloppsbana för att påbörja sin egen väg genom rymden.28

Stormaktsambitionen

Den kinesiska viljan till överhöghet i Asien låter sig till stora delar infogas i en stormaktslogik på det internationella planet: man glömmer inte den förstaplats som man hade fram till 1800-talet och man påverkas på sätt och vis fortfarande av drömmen om ett Mittens rikes som skulle kunna vara världens centrum. För att befästa sin internationella status har Folkrepubliken Kina två mycket starka trumfkort, som Japan saknar; en permanent plats i FN:s säkerhetsråd och kärnvapen. Man tillämpar en offensiv diplomati med hjälp av en stark och dominerande ekonomi, samtidigt som man moderniserar en armé på mer en två miljoner man, för vilken budgeten har tredubblats sedan början av decenniet.

På samma sätt som i Asien eftersträvar Kinas viljeinriktade diplomati ett dubbelt syfte på det internationella planet: en utveckling av de ekonomiska förbindelserna och det internationella systemets stabilitet, grundad på multilaterala och multipolära förhållanden. Tillämpandet av bilaterala ekonomiska partnerskap prioriteras för att säkerställa försörjningen och bredda exportmarknaderna. Den blixtsnabba utvecklingen av relationerna med Afrika29 och med Latinamerika30 illustrerar väl denna strategi. Ändå är det Washington som står i fokus för den kinesiska bilaterala diplomatin.31 Den kinesisk-amerikanska relationen är livsviktig för båda parter, ty var och en är den andres gisslan: Amerika behöver det kinesiska sparkapitalet,32 men Kina behöver den amerikanska marknaden. Detta beroende åtföljs, i synnerhet från den kinesiska sidan, av ett ifrågasättande av den anglosaxiska kapitalismen och den amerikanska supermakten, vilket avslöjar den andra sidan av den kinesiska utrikespolitiken: avvisandet av en värld under amerikansk hegemoni och viljan till multilaterala förbindelser, grundade i krav på multipolära förhållanden.

Från och med nu känner sig Kina anförtrodd ett uppdrag: att föra utvecklingsländernas talan gentemot en världsordning dikterad av industriländerna. Att G8 de facto har ersatts av G20 bekräftar Kinas strategi och erbjuder det en ny plattform som man redan har utnyttjat på ett strålande sätt. Likväl saknar inte Kinas multilateralism tvetydigheter33 och dess utrikespolitik påverkas i hög grad av starka spänningar mellan dess ekonomiska diplomati och dess ambitioner som ansvarstagande stormakt. I Afrika till exempel, har Kina flera trumfkort som gynnar dess ekonomiska intressen: en tidigare solidaritet med Tredje världen, en proklamerad solidaritet mellan utvecklingsländerna, men framför allt, till stor skada för Västvärlden, en vägran till varje form av inblandning i de afrikanska ländernas inre angelägenheter. Påminnande om en westfalisk uppfattning om den egna suveräniteten, utgör principen om ”icke-inblanding” ett ledmotiv för Kinas internationella handlande: man har i synnerhet använt den i FN för att undvika att något som helst fördömande drabbar partnern och skyddslingen Sudan i Darfour-dramat.

Försvarspolitiken tjänar tre huvudsyften: att motsätta sig varje antydan till självständighet för Taiwan, att förhindra att Japan utvecklas till en verklig militärmakt och att steg för steg minska den bristande militära jämvikten i Asien, vilken för närvarande är till USA:s fördel. Folkrepubliken Kina utnyttjar dock, under det tillfälliga oförändrade läget inom de regionala och internationella balanserna, tiden till att befästa sin ekonomiska makt och förstärka sin militärmakt.

denna diskussion om Asiens framtid borde inte lämna européerna opåverkade, ty framemot 2030 kommer tre av de fyra mest inflytelserika ekonomierna att vara asiatiska. Framtiden för detta Asien som är på väg att integreras kommer också att bli vår: ödet för Europa, för dess industrier och för dess universitet avgörs också i Tokyo och i Peking.

I sig förebådar emellertid Kinas konkurrens med Japan en annan kamp. Den avgörande strid som Peking en dag kommer att ta kommer att bli en direkt kraftmätning med USA, parallellt med en ökad makt för ett Kina-centrerat Asien ställt emot en motsvarande tillbakagång för ett USA-centrerat västerland. Som supermakt i vardande kommer Kina under tiden att utmana den amerikanska hegemonin och trycka på för en världsordning byggd på en dialog på lika villkor med Amerika. Efter det japanska ledarskapet är det den amerikanske hegemonen som kommer att vara hotad, framför allt i Asien genom försvagningen av det allierade Japan, därefter i resten av världen, eftersom den kinesiska makten kommer att avsevärt ha vidgat gapet som skiljer Kina och USA åt. Redan under G20-mötet i London i april 2009 blev det uppenbart att USA hädanefter kommer att tvingas räkna med Kina, vars borgensåtagande har blivit oumbärligt i de stora internationella avtalen. Stärkt av sin ekonomis motståndskraft mot krisen uttrycker Kina mellan raderna hur illa man tycker om de amerikanska obalanserna som orsakat denna kris; man har till och med hållit dollarns hegemoni som ansvarig och krävt ytterligare en representant i Internationella valutafonden (IMF), i enlighet med sin ekonomiska betydelse.

Kort tid efter G20-mötet beslutade Kinas president och USA:s president att etablera en återkommande ”ekonomisk och strategisk dialog”. Vissa kommentatorer såg i detta ett tecken på att Peking antagit rollen som Washingtons ofrånkomliga samtalspartner och att deras G2 skulle bli en sorts styrelse för en ny värld. Vid deras första möte i juli tog president Obama fasta på den nya given på det internationella planet genom att säga: ”Förhållandet mellan USA och Kina kommer att bestämma det 21:a århundradet.” Betyder det att ett kinesiskt-amerikanskt G2 hädanefter kommer att garantera ett samordnat styre av världsfrågorna? Kinas uppfattning är otvetydig: man delar inte denna bipolära vision och är inte beredd att ta ett sådant ansvar. Den kinesiske premiärministern, Wen Jiabao, var mycket tydlig i denna fråga när han den 20 maj deklarerade: ”Vissa säger att världsfrågorna enbart kommer att drivas av Kina och USA. Jag tror att denna uppfattning är grundlös och falsk. […] Multipolaritet och multilateralism utgör den dominerande tendensen och återspeglar folkets vilja.”34 Att för övrigt föreställa sig ett sådant kinesiskt-amerikanskt G2 är också att bortse ifrån det enorma svalg som fortfarande skiljer Kina och den amerikanska supermakten åt på det ekonomiska och militära planet. Hur långt borta scenariot att en pax sinica ersätter pax americana än är, så skriver det dock in sig i historiens gång. Även om ”de andra rorsmännen” som efterträtt Mao [Den store rorsmannen] bidar sin tid så när även de samma dröm som han: ”att gå om USA” och på så sätt göra Kina till världens nya centrum.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études aprilnummer 2010.

Noter

1En formulering som genljuder av orden om den japanska ordningen (”en rik nation, en stark armé”) vid tiden för ”revolutionen” Meiji (1868). Denna öppning mot moderniteten gjorde det möjligt för Japan att snabbt växa som regional och internationell stormakt. Ursprunget till de båda formuleringarna är gemensamt. (Croniques des Roayaumes Combattants, Ve–IIIe siècles av. J.-C.)

2Enligt de senaste uppskattningarna kommer Kinas bruttonationalprodukt att passera Japans under 2010. Se IMF, World Economic Outlook Database, oktober 2008.

3Angus Maddison, L’économie chinoise : une perspective historique, 960–2030, OCDE, 2007, s. 50.

4Dessa kinesiska prestationer fordrar dock två reservationer: mervärdet för den slutliga sammansättningsfasen som tillfaller Kina är litet och de utländska företagen står för 70 procent av produktionen och 85 procent av exporten.

5Det man ibland kallar ”den asiatiska integrerade kretsen” nämligen uppdelningen av de olika produktionsfaserna fördelade på olika asiatiska länder i förhållande till deras respektive jämförbara fördelar.

6Som även innefattar förvärv i utlandet. De stora manövrarna har redan inletts i det avseendet: uppköp av märken (Rover och Hummer från General Motors), av vissa av Saabs aktiviteter men framför allt genom förvärvet av Volvo i december 2009.

7Asiens betydelse torde öka efter det att frihandelsavtalet mellan de tio länderna i ASEAN trätt i kraft den 1 januari 2010. (2015 omfattar det endast de fyra fattigaste av dessa.)

8Framför allt på grund av det svaga sociala skyddsnätet. Likväl skulle tillväxten, även efter det att ett allmänt socialt skyddsnät kommit på plats, förbli stark (8 procent per år fram till 2015 och därefter på 6,5 procent, enligt vissa uppskattningar).

9Man skulle kunna kalla in en dubbelt så stor ”arméreserv” av arbetare, som utgör extrempunkterna på kvalifikationsskalan: den undersysselsatta landsortsbefolkningen (ungefär 150 miljoner) och de unga högskoleutbildade (mer än 100 miljoner i gymnasiet och 25 miljoner vid den högre utbildningen).

10I synnerhet Europas och USA:s efterfrågan, som slukar 22 respektive 21 procent av den kinesiska exporten.

11Denna plan, koncentrerad på investeringar, riskerar att öka en endemisk överinvestering; dessutom kan de växande skulderna leda till en fruktan för en framtida osäker kreditgivning.

12Jfr Benoît Vermander, Chine brune ou Chine verte ? les dilemmes de L’État-parti, Presses de Sciences Po, 2007, kapitel 2 och bilagor.

13Vissa uppgifter, som tillbakavisas av Kina, framhåller dock 750 000 dödsfall per år på grund av miljöförstöringen. Se USCC, 2008 Annual Report, Washington (D.C.) 2009, s. 194, not 82.

14Kina har angett de åtgärder som man räknade med att vidta på miljöområdet: en ökning av andelen förnyelsebar energi och en minskning av ”kolintensiteten”, nämligen mängden koldioxidutsläpp per enhet av bruttonationalprodukten.

15Utgifterna för forskning och utveckling har mer än tredubblats på sex år, men de uppgår fortfarande endast till 1,4 procent av bruttonationalprodukten till skillnad från 3,4 procent för Japan och 2,6 procent i genomsnitt för OECD-länderna.

16Inte bara på grund av lönenivåerna (mer än fyra gånger lägre än utvecklingsländernas) utan också på grund av de låga sociala avgifterna.

17 I storleksordningen 20 till 30 procent i förhållande till dollarn och euron.

18Ett motiv som åberopades för att rättfärdiga den mycket stränga domen i december 2009 mot dissidenten Liu Xiaobo, en av författarna till Charta 08.

19Gini-koefficienten som mäter inkomsternas ojämlika fördelning på en skala från 0 till 1 [ju större värde desto större ojämlikhet], var 1980 [för Kina] 0,28, den är för närvarande 0,47 (jämfört med 0,33 för Frankrike och 0,38 för Japan).

207 000 km under 2010 och 13 000 km under 2012, jämfört med 1 100 km under 2007.

2187 000 enligt den senaste officiella statistiken för 2006, vilket är tio gånger mer än under 1993.

22Beträffande konfucianismens inflytande i dag, se Daniel A. Bell, China’s New Confucianism, Pinceton (N.J.) Princeton University Press 2008 och ”Chine communiste et tradtion confucéenne”, Études, specialserien Chine, culture et religion, 2008.

23Uttrycket kommer från Kenneth Lieberthal och Michel Oksenberg, Policy Making in China: Leaders, Structures, and Processes, Princeton (N.J.), Princeton University Press 1988.

24Nya spänningar kan komma att uppstå 2012 (presidentval på Taiwan, men också nytt kinesiskt ledarskap och presidentval i USA).

25OCS omfattar Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Indien, Pakistan, Iran och Mongoliet är observatörer.

26Kina, Nord- och Sydkorea, USA, Japan och Ryssland.

276 000 USD i Kina mot 33 500 USD i Japan i köpkraftstermer.

28För ett mer utvecklat resonemang om de olika tänkbara scenarierna se Claude Meyer, Chine ou Japon: quel leader pour l’Asie? , Presses de Sciences Po, 2010.

29Handelsutbytet har tiofaldigats sedan början av 2000-talet och uppgick till 107 miljarder USD under 2008.

30Under 2008 gick Kina om USA som främsta handelspartner med Brasilien och man har blivit medlem i den interamerikanska utvecklingsbanken.

31Trots att Europeiska unionen är Kinas främsta handelspartner så har denna dock en mindre betydelse för Kinas strategiska vision, där prioriteringarna är tydligt rangordnade (i turordningen USA, Asien och utvecklingsländerna).

32Dessa obalanser, i form av ett otillräckligt sparande i USA och ett överdrivet i Kina, tar sig uttryck i ett enormt amerikanskt handelsunderskott, som har elvafaldigats sedan 2000 (227 miljarder USD under 2008).

33Man såg det också nyligen vid Köpenhamnsmötet: en övernationell kontroll av dess åtaganden för energi och klimat skulle av Kina betraktas som ett angrepp på dess suveränitet.

34Folkets Dagblad den 21 maj 2009.

Claude Meyer är nationalekonom, professor i statsvetenskap och gästprofessor vid Keio-universitetet i Tokyo.