Kina och religionsfriheten

Till många observatörers förvåning blev det inte, som man hade väntat sig, någon maktkamp mellan enskilda partikadrer eller ideologiska maktblock i partiet eller regeringen efter Deng Xiaopings död den 19 februari i år. Hittills har övergångskonstruktionen bestått med Jiang Zemin som spindel i nätet, med alla de tre centrala ämbetena som partichef, ordförande i försvarsutskottet och president.

Kinesiska kommunistpartiets 15:e partikongress i september bekräftade kursen mot den så kallade socialistiska marknadsekonomin och krävde privatisering av statliga företag, för att få en klarare åtskillnad mellan staten och marknaden.

På det ideologiska området ansträngde sig partiledningen märkbart att följa den så kallade Deng-teorin, med Deng Xiaopings pragmatiska inställning att söka ”sanningen i de faktiska förhållandena” till grund för en endast till namnet socialistisk politik, som numera nästan inte har någonting gemensamt med idéerna hos Marx, Lenin och Mao.

Korruptionen – kräftsvulsten

Även om de styrande utåt sett tycks ha dagsläget under kontroll, så växer ändå fortfarande problemet med korruptionen i partiet, i regeringen, i ekonomin och på det offentliga livets alla områden. När den så kallade demokratirörelsen började bland studenterna 1984, var det ju inte så mycket för att åstadkomma demokratiska reformer som för att protestera mot den korruption som var utbredd överallt i Kinas parti- och statsapparat.

I ett öppet brev till 15:e partikongressen i september krävde förre generalsekreteraren i Kinas kommunistiska parti, Zhao Ziyang, just därför en omvärdering av protesterna 1989. Studenterna på Himmelska fridens torg hade nämligen krävt bestraffning av korrumperade funktionärer och politiska reformer, men inte något avskaffande av kommunistpartiets ställning.

I kampen mot korruptionen har de styrande gång på gång sagt med största eftertryck att de äntligen vill göra upp med den, och visserligen har man tagit itu med vissa spektakulära fall och fällt några domar, men gång på gång har ändå framstående politiker lyckats undgå att bli fällda. Korruptionens kräftsvulst fortsätter därför att växa.

Detta är en av orsakerna till att regimen har blivit allt mindre trovärdig. Glansen hos Kinas kommunistparti och den ”folket tjänande” befrielsearmén har bleknat för länge sedan. Minneshögtiderna som regimen arrangerar, och försöken till ideologiska kampanjer, blir föremål för trötta skratt och tas inte längre på allvar.

Den så ombesjungna ”andliga civilisationen”, som det gäller att bygga upp, är bara en tom fras. Inte heller talet om ”socialistisk marknadsekonomi” kan dölja för någon att det inte återstår mycket mer än en fasad av ”kommunismen med kinesiskt ansikte”.

Utmaningar för de kristna

Edmond Tang, Hongkongfödd kines och sedan flera år kinaansvarig i brittiska kyrkorådet, analyserade för några månader sedan situationen för de kristna i Folkrepubliken Kina 1997, ett år som inneburit viktiga förändringar genom Deng Xiaopings död och Hongkongs återgång. Enligt honom står de kristna kyrkorna nu inför tre utmaningar.

Den första gäller försoningen de kristna emellan, en uppgift framför allt för katolska kyrkan, men också för protestanterna. De ännu kvarlevande spänningarna mellan medlemmarna av den ”öppna” kyrkan, det vill säga de katoliker som vill ha ett begränsat samarbete med statens och partiets organ med ett öppet kyrkoliv, och de ”underjordiska” katolikerna, som förkastar varje samarbete med statliga myndigheter och som genomför sin kyrkliga verksamhet ”illegalt”, utan de officiella myndigheternas godkännande, skämmer bilden av katolska kyrkan i Folkrepubliken Kina både inåt och utåt.

Den andra utmaningen är reformen av kyrkostrukturerna och teologin. De protestanter som gått samman i Kinesiska kristnas råd har visserligen övervunnit den traditionella uppdelningen i en mängd skilda samfund, men hittills har de inte mäktat med att bygga upp en gemensam ny kyrkostruktur, därför att grundläggande frågor om kyrkoämbetet, sakramenten och liturgin inte har klarats upp. Katolska kyrkan, handikappad av de interna spänningarna, är i färd med att långsamt genomföra Andra vatikankonciliets reformer. På det liturgiska området har detta i stor utsträckning lyckats. Latinska mässor celebreras numera mest av äldre präster, som har svårt att ställa om sig till den nya kinesiska liturgin.

Den tredje utmaningen ligger i det kinesiska samhällets just nu unika sammansättning. Mot bakgrund av den härskande regimens ideologiska konkurs finns en utbredd öppenhet för andliga värden och ett sökande efter svar som kan föra vidare. Fenomenet med de s.k. kulturkristna hör hemma här, det vill säga företeelsen att kinesiska intellektuella, som söker svar på frågor om de mänskliga rättigheterna, människans personliga betydelse och meningen med människans tillvaro, stöter på kristet tankegods som hjälper dem att komma vidare. Många översättningar av grundläggande texter av kristna filosofer och teologer har nyligen givits ut på kinesiska, och finns tillgängliga i de kinesiska storstädernas bokhandlar. Detta ger kristenheten i Kina möjligheter som den inte har haft sedan Matteo Riccis dagar.

Fyrtioårig patriotisk förening

Med anledning av fyrtioårsminnet av Kinesiska katolska patriotiska föreningens grundande hölls en minneshögtid i Peking i mars 1997. Vid detta tillfälle höll Kinas vice premiärminister och utrikesminister, Qian Qichen, ett festtal, där han varnade katolikerna för att tillåta utländsk inblandning. Det gällde att vara på sin vakt mot ”fientliga utländska krafter”, som försöker splittra landet med religionen som täckmantel. Samtidigt påpekade ministern än en gång att all religiös verksamhet bara är tillåten och täcks av den grundlagsskyddade religionsfriheten inom ”ramarna för gällande lag”.

Patriotiska föreningen har snarast förlorat i betydelse de senaste åren, och inte låtit tala om sig särskilt mycket. Därför stämmer det inte längre med verkligheten som vissa europeiska nyhetsbyråer påstått att det i Kina bara är medlemmarna av den 1957 grundade Kinesiska katolska patriotiska föreningen, som står regimen nära och som inte upprätthåller några förbindelser med Vatikanen, som får utöva sin tro fritt.

Förvisso hade Patriotiska föreningen, när den grundades, en starkt romkritisk inställning och betonade överdrivet den kinesiska katolska kyrkans självständighet. Dessutom har föreningen alltid uppfattat sig som förbindelselänken mellan katolska kyrkan å ena sidan och Kinas regering och kommunistparti å den andra. Ändå har dess inflytande minskat starkt under loppet av de senaste nästan tjugo åren av relativt reforminriktad politik.

Kinesiska biskopskonferensen har gjort anspråk på ledarskap över alla kyrkliga områden, och i stor utsträckning har den också kunnat hävda detta anspråk, trots en rad eftergifter. Patriotiska föreningens verksamhetsområde är för närvarande i stort sett begränsat till ekonomiska aspekter, som förvaltningen av kyrklig egendom, och kontakten med statliga myndigheter.

Beroende på lokala och personliga förhållanden är representanter för Patriotiska föreningen fortfarande störande inslag i vissa församlingar. Enskilda katolikers religionsutövning är i varje fall inte bunden till medlemskap i Patriotiska föreningen, ty det finns katolska församlingar som är statligt erkända trots att de inte har någon patriotisk förening.

Biskop Zong Huaides död

Några dagar före Hongkongs återgång till Kina dog ordföranden i kinesiska biskopskonferensen, biskop Zong Huaide, 80 år gammal, av en hjärtattack i Peking. Vid sidan av sin funktion som biskopskonferensens ordförande var han också ordförande i Kinesiska katolska patriotiska föreningen och rektor för nationella prästseminariet i Peking.

Zong Huaide valdes redan 1958 till biskop i Zhoucuns stift, och vigdes utan påvens godkännande. Under kulturrevolutionen satt han, liksom de flesta biskopar och präster, i fängelse och arbetsläger flera år. Efter denna tid av ”reform genom arbete”, för att citera den förskönande omskrivningen i den officiella dödsrunan, fick han från 1979, när Deng Xiaoping inledde sin reformpolitik, åter verka som biskop, nu även i Jihans stift.

Biskop Zong var dock mindre aktiv som biskop i sitt stift, utan utövade officiella funktioner först i Patriotiska föreningen och sedan i biskopskonferensen. Samtidigt var han också medlem av Kinesiska folkets politiska rådgivande konferens.

Som ledare för Patriotiska föreningen har biskop Zong också gång på gång gjort politiska respektive kyrkopolitiska ställningstaganden, som varje gång visat att han rättat sig efter det politiska helhetsläget som representant för regeringens officiella politik, i synnerhet dess religionspolitik. Genom att han deltog i de flesta biskopsvigningar, som från 1979 åter kunde äga rum med regeringens godkännande, men utan påvens, spelade han en viktig roll i uppbyggandet av de nya kyrkostrukturerna.

Eftersom biskop Zong stod så nära partiets och statens maktcentrum var han inte oomstridd. Under sina sista år bemödade han sig att framhäva och främja påvens andliga roll som religiöst överhuvud för alla katoliker, bland annat genom den offentliga bönen för påven i den heliga mässan. I november 1995 besökte han också Tyskland som ledare för en delegation från kinesiska biskopskonferensen.

Ordenssystrarnas apostolat

Jämte ett stort antal kallelser till prästämbetet har antalet katolska nunnor i Kina hela tiden växt. Ännu finns det bara kongregationer på stiftsnivå, därför att internationella ordnar fortfarande inte är tillåtna. Eftersom många kvinnliga noviser bara har grundskoleutbildning när de inträder, är utbildningsmöjligheterna ofta mycket begränsade.

De senaste åren har mindre grupper av ordenssystrar från Folkrepubliken Kina vid upprepade tillfällen rest till Hongkong för vidareutbildning. Kinesiska systrar från Taiwan och Hongkong har också lett kurser i själva Folkrepubliken Kina. Ett fåtal kinesiska systrar har haft möjlighet att resa till Europa eller USA. Syster Pan Xiufang, en av tre systrar som 1993 fick resa till USA för vidareutbildning, blev efter sin återkomst ledare för det katolska tryckeriet ”Guangqi Press” i Shanghai.

En ny form av socialt arbete för katolska nunnor och präster har blivit vården av döende i Folkrepubliken Kinas hittills enda hospice i Peking, där deras insats som privata medhjälpare uppskattats mycket av alla berörda parter. Det finns till och med planer på att öppna ett eget katolskt hospice, när byggnader som hittills använts av det nationella prästseminariet blir lediga, i samband med att det nya prästseminariet blir färdigt och seminaristerna flyttar dit.

Katolska publikationer

Sedan slutet av sjuttiotalet utkommer i Peking månadstidningen Katolska kyrkan i Kina, som räknas som halvofficiellt organ för den ”öppna” kyrkan, och som jämte kyrkliga nyheter också publicerar biskopskonferensens officiella kungörelser eller andra deklarationer. För utlandet utger katolska biskopskonferensens ”Overseas Friendship Organization” sedan två år China Catholic News på engelska. I Shanghai utkommer under biskop Aloysius Jin Luxians redaktionella ledning en tidskrift med artiklar från europeiska och amerikanska publikationer i kinesisk översättning.

Större inflytande har månadstidningen Tro, som kommer ut i Shijiazhuang i provinsen Hebei, och som har mer än 40 000 prenumeranter respektive läsare i hela landet. Tidskriften har medarbetare i hela Kina och står i begrepp att utvidgas både i fråga om sidantal och utgivningstakt, från en gång i månaden till var fjortonde dag.

Förlaget ”Trospress” i Shijiazhuang har givit ut flera liturgiska och kateketiska verk, i samarbete med det katolska tryckeriet ”Guangqi Press” i Shanghai, för att undvika dubbelarbete. ”Guangqi Press” har de senaste åren givit ut viktiga kyrkliga dokument på kinesiska, till exempel Andra vatikankonciliets texter, och planerar en utgåva av den nya katolska katekesen, som håller på att översättas till kinesiska i Hongkong och på Taiwan.

Protestanternas situation

I januari 1997 avgick biskop Ding Guangxun, av ålderskäl efter 15 år på posten, som ordförande för Kinesiska kristnas råd. För protestanterna har detta inneburit ett uppehåll. Övergången till ny ledning både för Kinesiska kristnas råd och för Tre själv-rörelsen, som är den protestantiska motsvarigheten till Kinesiska katolska patriotiska föreningen, är än så länge ett provisorium. Den hittillsvarande ordförande för Amitystiftelsen, Han Wenzao, som är 72 år och lekman, valdes snarare som övergångskandidat än som ny ordförande för Kinesiska kristnas råd.

Ordförande för Tre själv-rörelsen är Luo Guanzong från Shanghai, likaså lekman. Därmed har för första gången protestantiska kyrkans båda viktigaste ämbeten besatts med lekmän. Under protestanternas sjätte nationella synod, vid årsskiftet 1996/97, kom ledaren för Nationella byrån för religiösa angelägenheter, Ye Xiaowen, i sitt tal till delegaterna in på diskussionen om Tre själv-rörelsens fortsatta betydelse. Han sade att dess fortlevnad var en ovillkorlig förutsättning för de kinesiska protestanternas nationella självständighet. Därmed hade diskussionen om Tre själv-rörelsens fortsatta existens, vilken länge pågått inom den protestantiska kyrkan, tills vidare avgjorts.

Mot inblandning utifrån

Vid Lutherska världsförbundets kongress i Hongkong 8–16 juli 1997 representerades också Kinesiska kristnas råd av en officiell delegation. Denna uppmanade de andra kyrkorna att respektera de kinesiska kristnas självständighet på alla områden, och att inte försöka kontrollera de kinesiska kyrkorna eller missionera utan att ha kommit överens med dessa. Särskilt vände sig Han Wenzao mot bibelsmugglingen, som han menade var helt överflödig och enbart störande med tanke på framgångarna för Amitystiftelsens stora och moderna tryckeri i Nanking. Sedan 1980 hade denna nämligen kunnat trycka mer än arton miljoner fullständiga biblar, därav 3,3 miljoner bara under 1996.

Den kinesiska kyrkans oavhängighet och självständighet framgår också av den nya Kyrkoordning för Kinas protestantiska kyrka, som antogs på den ovan nämnda nationella synoden i Peking den 28 december 1996. Där står det: ”Den kinesiska kyrkan delar med den världsomfattande kyrkan livet i Kristi efterföljd och upprätthåller jämlika och vänskapliga förbindelser med kyrkor på andra håll i världen. Samtidigt är den kinesiska kyrkan oavhängig och självständig. Hon är inte på något sätt underordnad utländska kyrkor, och hon kontrolleras inte av utländska kyrkor.”

Ett varnande ord mot inblandning utifrån i de kristna kyrkornas angelägenheter kommer också från biskop K. H. Ding, under många år ordförande i Kinesiska kristnas råd. Han vänder sig emot USA-regeringens sätt att framställa sig som världsvid förespråkare för religionsfrihet och religionernas beskyddare. Biskop Ding anser att detta bara kan skada religionsfriheten i Folkrepubliken Kina. Det är bara de kristna kyrkorna i Folkrepubliken Kina som kan diskutera kränkningar av religionsfriheten med vederbörande statliga myndigheter, och eventuellt få en rättelse till stånd.

Femtio miljoner kristna?

Antalet protestanter fortsätter att växa lika mycket som förut. De senaste åren har siffran stigit med en halv miljon om året, enligt officiella uppgifter från kyrkoledningen. Exakta uppgifter är svåra att få under nuvarande omständigheter. Kinesiska kristnas råd säger sig ha tio miljoner medlemmar, som har 12 000 kyrkor till sitt förfogande, samt cirka 25 000 mötes- och bönelokaler. 17 seminarier och högskolor svarar för den teologiska tillväxten. Det finns också fyra bibelskolor.

Det verkliga antalet är dock säkert större än så, eftersom det inte är alla protestanter som låter sig representeras av Kinesiska kristnas råd. Siffror nämns på uppemot femtio miljoner, men det är inte klart om det talet enbart avser döpta kristna eller om det också inbegriper intresserade och sympatisörer. Det är dock obestridligt att fler söker sig till de protestantiska kyrkorna än till den katolska.

De protestantiska kyrkorna har visserligen också interna spänningar kring hur mycket man skall samarbeta med den kommunistiska statsmakten. Men dessa kontroverser är inte av samma läromässiga art, som katolikernas, exempelvis frågan om val och vigning av biskopar utan påvens godkännande.

I samband med biskop Dings avgång möttes den anglikanske biskopen av mycket beröm och mycken erkänsla för sitt livsverk att återuppbygga den protestantiska kyrkan i Kina. Det hördes dock även avvikande röster, som ställde frågor om biskop Dings och andra ledande protestantiska personligheters samarbete med regeringen och partiet, och som påpekade att det fortfarande bara är medlemmar av kommunistpartiet som innehar kyrkans ledande ämbeten.

Blandade känslor i Hongkong

Liksom de övriga religiösa samfunden i Hongkong hälsade även katolska kyrkan återgången till det kinesiska statsförbundet, natten mellan sista juni och första juli 1997, med högtidliga gudstjänster. I flera tal, intervjuer och egna artiklar har både kardinal Wu och de båda nya hjälpbiskoparna Joseph Zen och John Tong, med nykter analys och försiktig optimism, sagt att de för kyrkornas framtid i Hongkong räknar med att grundlagens utsagor respekteras av alla sidor, och att därmed religionsfriheten respekteras lika mycket som förut.

En rundfråga bland Hongkongs katoliker visade att de flesta är beredda att trots sin oro finna sig i de nya politiska förhållandena, eftersom de ändå inte har något annat val. I maj gjorde de båda nya biskoparna, Joseph Zen och John Tong, ett tvådagarsbesök i Peking, där de samtalade om framtiden för Hongkongs kyrka med ledaren för Nationella byrån för religiösa angelägenheter, Ye Xiaowen, och med andra ämbetsmän.

Hjälppbiskop John Tong betonade i ett tal dagen efter Hongkongs återgång att kinesiska regeringen kommer att respektera de demokratiska friheterna och andliga värdena. ”Tillsammans med våra landsmän kämpar vi för vårt lands utveckling från en materiell till en andlig civilisation”, förklarade han och sade sig vara en ”realist”, som undviker både de pessimistiska farhågorna att de kristna skall förföljas och en överdriven optimism med orealistiska förväntningar på Hongkongs nya ställning. Han utgår från att de nya makthavarna kommer att hålla sina egna överenskommelser och i stort sett låta de kyrkliga förhållandena förbli oförändrade.

Missionärer och gästarbetare

Även katolska kyrkan på fastlandet uppmärksammade Hongkongs återgång. De officiella organen och kinesiska biskopskonferensen, men även enskilda stiftsledningar, hälsade återvändandet och gav uttryck åt en förväntan att förbindelserna med katolska kyrkan i Hongkong även i framtiden skulle förbli positiv, i enlighet med grundlagens överenskommelser och med ömsesidig respekt, icke-inblandning och icke-underordning.

Det är med en viss spänning man undrar hur det går i framtiden med uppehålls- och arbetstillstånden för de 400 utländska missionsarbetare som finns kvar i Hongkong. För närvarande uppgår antalet kinesiska katoliker i Hongkong till 245 000, som betjänas i 112 pastorat. Därtill kommer ytterligare 120 000 katoliker av andra nationaliteter, av vilka de flesta är filippinska gästarbetare som försörjer sig som hembiträden. Hongkongkyrkans yttre bild och inre struktur förändras starkt av denna massiva närvaro av katoliker som till sin kultur, och till sitt religiösa uttryckssätt, är mycket olika. Hittills har de pastoralt ansvariga inte reagerat särskilt konstruktivt och framsynt i denna nya situation.

Utbildning och stöd åt lekmännen

Med tanke på de politiska och sociala förändringarna, som Hongkongs återgång till den kinesiska staten skulle komma att medföra, utfärdade stiftet redan 1995 ”Pastorala riktlinjer för övergången 1997”. Tyngdpunkten under denna förberedelsefas låg på utbildning och stöd åt lekmännen, som skulle få större ansvar för det kyrkliga livet, och på en omstrukturering av församlingarna, som skulle anstränga sig mer att skapa ”små kristna gemenskaper”. Den 4 juni vigdes för första gången i Hongkong två ordinarie diakoner. Tidigare hade detta ämbete inte förekommit vare sig i Hongkong, på Taiwan eller i Fastlandskina.

De kristna kyrkorna spelar en framträdande roll i Hongkongs utbildningsväsen, ty cirka 40 % av all skolundervisning har kristna huvudmän. Lejonparten finns hos katolska kyrkan med för närvarande 235 skolor och mer än 300 000 elever, det vill säga 25 % av alla elever i Hongkong.

Paragraf 141 i grundlagen för Hongkongs särskilda administrationsområde (Hong Kong Special Administrative Region) tillåter religiösa samfund att även i fortsättningen driva skolor. Den stora frågan blir om de nya makthavarna i Hongkong kommer att fortsätta den hittillsvarande subventionspolitiken för skolor med kyrkliga huvudmän.

Inom sociala sektorn är Caritas Hongkong, med 35 sjukhus och ett stort antal sociala institutioner, ett ”storföretag” som för närvarande avlönar mer än 5 000 anställda.

Hongkong och de mänskliga rättigheterna

Redan före Hongkongs överlämnande respektive återvändande till Folkrepubliken Kinas maktsfär aktualiserades frågan om hur det skulle gå med de mänskliga rättigheterna, med åsikts-, tros- och informationsfriheten. Det är en allmänt spridd uppfattning att det hittillsvarande tillståndet inte kommer att bevaras, även om den grundlag (Basic Law) som förhandlats fram mellan Storbritannien och Folkrepubliken Kina vid första anblicken ser ut att garantera detta.

Inför den första juli 1997 vågade de många kinesiska dissidenterna inte ta några risker, utan föredrog att redan i förväg lämna den dåvarande kronkolonin. Det rörde sig framför allt om politiska dissidenter från demokratirörelsen, vilka kommit till Hongkong efter blodbadet på Himmelska fridens torg, och om andra som redan bott i Hongkong flera år. I början av juni genomfördes än en gång, enligt vad som redan blivit tradition, de vanliga demonstrationerna med anledning av årsdagen av blodbadet på Himmelska fridens torg. Tidningskommentarerna undrade om det möjligen var sista gången som denna protest mot krossandet av demokratirörelsen kunde äga rum.

Demonstrationsförbud

Något som väckte uppseende var en kampanj av en prokinesisk grupp, som i augusti affischerade mot ytterligare minneshögtider över blodbadet på Himmelska fridens torg, och som varnade kritiker för att i fortsättningen anklaga Kinas regering för brott mot de mänskliga rättigheterna. De genomförda ändringarna i demonstrationsrätten, med förbud mot demonstrationer som vänder sig mot den politiska ordningen, har väckt farhågor om att grupper som säger sig vara rent kyrkliga, till exempel Honkongsstiftets Justitia et Pax-kommission, lätt kan förklaras vara politiska organisationer och därmed inte åtnjuta religionsfrihetens skydd som kyrkliga.

Elektorer från de religiösa samfunden?

Å andra sidan gav den nya politiska ledningen i Hongkong en motsägelsefull signal, när den uppmanade representanter för de större religiösa samfunden att utse elektorer inför nästa års indirekta val till den lagstiftande församlingen. Både protestanternas kristna råd och Hongkongs katolska stift har offentligt förklarat att de vägrar utnämna sådana elektorer, eftersom det skulle betyda att kyrkorna deltog i det politiska vardagsarbetet. Dessutom har de troende frihet att själva stå för sin politisk uppfattning. Den kyrkliga auktoriteten har ingen rätt att bedöma sina trognas politiska kvalifikationer.

De katolska biskoparna kom i sitt uttalande också med invändningar mot klassificeringen i Hongkongs valstadga av religionerna som ”organisationer tillhörande tjänstesektorn”. De kritiserade också det förhållandet att endast sex religiösa gemenskaper – förutom katoliker och protestanter också buddhister, taoister, muslimer och konfucianer – skulle få utse elektorer. Detta var en diskriminering mot övriga religioner, och det innebar också att Folkrepubliken Kinas regler för erkännande av religiösa organisationer utsträcktes till att även gälla i Hongkong.

Som ett första tecken på en kommande anpassning till Folkrepubliken Kina betraktades meddelandet om en revidering av skolböcker i ämnena historia, geografi, ekonomi och politik, för att säkerställa att Hongkongs ungdom lär sig att betrakta Kina som sitt fosterland. Tidigare skolböcker påstods ha varit partiska till förmån för den brittiska kolonialförvaltningen, vilket gjort att viktiga historiska skeenden förfalskats, till exempel opiumkriget och Koreakriget.

Lutherska världsförbundets kongress

Att Lutherska världsförbundet kunde hålla sin nionde kongress i Hongkong den 8–16 juli 1997, bara några dagar efter återföreningen, sågs allmänt som ett gott tecken på att Hongkong även i framtiden kommer att kunna odla och bevara sina internationella kontakter. Representanterna för lutherska kyrkan på Taiwan hade i varje fall inga svårigheter med inresan.

Ledaren för Hongkongs särskilda administrationsområde, Tung Chee-hwa, utnyttjade tillfället till att för första gången efter Hongkongs återgång inför en internationell organisation bekräfta att religionsfriheten, liksom det kyrkliga ägandet av skolor, sjukhus och sociala institutioner, inte heller hotas i framtiden.

Med spänning såg man fram emot hur kongressen skulle behandla frågan om de mänskliga rättigheterna. Att det i fråga om Folkrepubliken Kina handlade om en ovanligt het potatis var naturligtvis känt, med tanke på var kongressen ägde rum. Den förklaring om de mänskliga rättigheterna som slutligen lades fram av princip- och direktivutskottet innehöll ett avsnitt där det sades att det beträffande de mänskliga rättigheterna i Kina fanns anledning till allvarliga och berättigade bekymmer. Konkret nämndes behandlingen och fängslandet av dissidenter, det omfattande bruket av dödsstraff och brott mot rättsstatliga förfaringssätt i brottmål och vid frihetsberövanden.

En majoritet av delegaterna, framför allt representanter för de asiatiska kyrkorna, uttalade sig emot de föreslagna formuleringarna därför att de kränkte Kina och skulle avvisas som ”inblandning i inre angelägenheter”. Därmed skulle också förhållandet mellan värdkyrkan, som stod värd för kongressen, och Kina komma att skadas. Majoriteten röstade slutligen för att de anklagande formuleringarna skulle strykas. Detta ledde i sin tur till att kongressen slutligen inte alls uttalade sig om de mänskliga rättigheterna. Det hela visar hur känslig frågan om de mänskliga rättigheterna är när det handlar om Kina, men det är också ett beklämmande tecken på hur en kristen kyrka ryggar för det profetiska uppdraget att vara förespråkare för människornas rättigheter, när hon låter andra hänsyn väga tyngre.

Den ungerska kvinnliga prästen Agnes Pangyanskys ord i slutgudstjänstens predikan uttrycker än en gång ett anspråk som tyvärr inte uppfyllts, när hon envist hävdar: ”Gud har inte bara sänt ut oss. Han har också befallt oss att ta itu med alla fall av mänskliga tragedier, orättfärdighet och våld, att höja våra röster och att hjälpa.”

Artikeln har tidigare publicerats i den tyska tidskriften Die katholischen Missionen 6/1997. Författaren är anställd vid Missionszentrum i Aachen och har varit verksam i Japan under många år.

Översättn. Gunnar Gällmo