Röster från fornkristna slaktare och soldater

Roms katakomber, som var den kristna kyrkans begravningsplatser från omkring år 200 till mitten av 400-talet, har i sina vindlande underjordiska gångar bevarat ett unikt och överväldigande material där fotfolket i den tidiga kyrkan talar med sin egen röst: tiotusentals gravinskrifter, där de avlidnas anhöriga på ofta diskutabelt latin eller grekiska talar ur hjärtat om sin sorg, sig själva, sin ekonomiska och sociala ställning. Det är ett material som är lika spännande som svåråtkomligt. Det krävs visserligen en del vana och vissa grundkunskaper i klassiska språk för att läsa dessa inskrifter, men framför allt är de mest unika exemplaren ofta instängda i museimagasin. (Jfr Anders Piltz, ”Vad gravinskrifterna berättar. Vardagsliv och tro bland de fornkristna”. Signum 4/1991.)

Vatikanmuséernas utställning

Det är därför en unik händelse när Vatikanmuséerna beslutar att ställa ut sina mest intressanta fornkristna inskrifter på en – tyvärr tillfällig – utställning med titeln ”De kristnas inskrifter”, invigd 23 oktober i anslutning till den elfte internationella kongressen för grekisk och latinsk epigrafik i Rom. Utställningen är öppen till 10 januari 1998.

Det är en ambitiöst upplagd utställning, som med hjälp av översättningar och förklarande texter (tyvärr bara på italienska) låter besökaren möta enskilda och grupper i 200- och 300-talets romerska kyrka. Dessa texter visar upp ett senantikt samhälle och dess kyrka, i vilken vår tid och dess kristna kan spegla sig, vilket kan leda till överraskande reflexioner.

Utställningen påminner om ett ofta bortglömt sätt att lyssna på röster ur det förflutna. Det vanligaste sättet är ju att läsa texter, som nått oss genom medeltida avskrifter och där vi möter historia, teater, teologi, berättelser och vetenskap från forntidens viktiga skriftställare. För den som läst historia i skolans eller universitetets tillrättalagda läroböcker är det ofta en stark upplevelse att läsa de riktiga texterna, än mer om man kan ta dem till sig på originalspråket. Men man kan gå längre, det finns så att säga ett steg till på den historiska upphetsningens skala, och det är att inte lyssna till det förflutnas historiker, oratorer, forskare och biskopar, utan ge mikrofonen direkt till folket självt, som talar i sina gravinskrifter.

Den som vill lära känna de kristna under de första århundradena kan inte gå förbi gravinskrifterna från Roms katakomber, vanligen från 200- och 300-talet. Det enkla faktum att de alltid varit under jord har gjort att vi idag har ett material som inte kan jämföras med någon annan plats: i en större stad i den antika romerska kultursfären brukar man finna några tiotal fornkristna inskrifter, men i Rom är de flera tiotusentals. De är på väg att publiceras i de väldiga foliantvolymerna Inscriptiones Christianae Urbis Romae (ICUR), sedan 1922 utgivna av Påvliga institutet för kristen arkeologi, vars tionde volym kom ut för några år sedan. Tio volymer fylls av inskrifter bara från katakomberna. Den elfte skall ta upp dem som påträffats inne i staden Rom, och ICUR:s ledare Danilo Mazzoleni hoppas om några få år kunna publicera index till volymerna: då kan man verkligen utföra sociologisk forskning om fornkyrkan!

Men utställningen i Vatikanen ger redan en god försmak på ett sådant möte, färgstarkt och mustigt, med enskilda och grupper i den tidiga kyrkan. Vi möter dem under förföljelserna på 200-talet och följer dem fram till omkring 400, då kristendomen är den enda tillåtna religionen. Utställningens upphovsman, Vatikanmuseernas epigrafiske expert Ivan Di Stefano Manzella, hoppas snart kunna ge ut en mindre volym på flera språk om inskrifterna, som kan säljas också efter utställningens slut. Han och hans medhjälpare har producerat en vetenskaplig katalog, där inskrifterna och den fornkristna epigrafiken i allmänhet diskuteras utförligt med bidrag från de främsta nu levande kännarna av tidigkristna inskrifter. Volymen Le iscrizioni dei cristiani in Vaticano (Inscriptiones Sanctae Sedis 2, a cura di Ivan Di Stefano Manzella, Città del Vaticano 1997, 381 sidor, 95 000 lire fram till 10 januari 1998, sedan 220 000 lire) kan inte försummas av den som på akademisk nivå vill närma sig fornkristna inskrifter.

Förutom katakombinskrifterna visas också den främsta pärlan i Vatikanens kristna epigrafiska samlingar, den allra äldsta kända kristna inskriften, en gravinskrift över den mindreasiatiske biskopen Aberkios i Hierapolis i dagens Turkiet, från 100-talets sista år. I en lång och poetisk gravinskrift bekänner den 72-årige biskopen sin kristna tro. Med uttryck som var begripliga bara för andra kristna målar han upp något av deras gemensamma andliga värld, som kretsar kring kyrkan, på en gång ett rike och en strålande vacker kvinnogestalt, men också kring Paulus brev, Kristussymbolen fisken, och brödet och vinet i eukaristin: ”Jag, Aberkios, lärjunge till den kyske herden [Kristus] … som sände mig till Rom för att se riket och drottningen [kyrkan i Rom] klädd i gulddräkt och gyllene sandaler … Överallt fann jag medbröder och som följeslagare hade jag Paulus. Tron ledde mig och gav mig överallt som mat en fisk [på grekiska ichtys, förkortning för Jesus Kristus Guds Son Frälsare] från källan, väldig och ren, född av en kysk jungfru, en fisk som tron alltid gav sina vänner att äta tillsammans med gott vin och bröd.” Aberkios unika inskrift upptäcktes av skotten William Ramsay 1883 och skänktes 1892 till påven Leo XIII av upptäckaren själv och av sultanen av Turkiet Habdul-Hamid. Den har rengjorts och konserverats särskilt för utställningen efter att länge ha fört ett undanskymt liv på Vatikanmuseernas förnämliga men sedan några år tragiskt stängda fornkristna avdelning Museo Pio Cristiano (MPC, inv. 31643).

En mer okänd inskrift är ett exempel på att man kan följa det kristna fenomenets fotspår ganska väl: en gravinskrift över en pensionerad romersk guvernör, kanske den Publius Sulpicius Quirinius som var guvernör i Syrien när Jesus föddes. Inskriften (MPC 31401) upptäcktes 1764 i Tivoli öster om Rom. Namnet har fallit bort, men den karriär som beskrivs stämmer bara på Quirinius bland de romerska guvernörer man känner till från samma tid. Identifikationen försvaras i katalogen i en lång artikel av Geza Alföldy, en av världens främsta epigrafiker.

Men större delen av utställningen låter besökaren lyssna till röster från en mängd vanliga kristna i 200- och 300-talets Rom, eller kanske rättare sagt till deras anhöriga som formulerat deras gravinskrifter. Här får man en påtaglig illustration av hur det kristna folket var artikulerat i fornkyrkan och hur kyrkan under 300-talet blev bakgrund för vanliga människors liv, också för tideräkningen. En avliden insomnade ”i frid under påven Liberius” (352–366) (MPC 32299/ICUR IV, 10852), en annan ”i frid under biskopen Damasus” (366–384) (MPC 323000/ICUR I, 1430) – titlarna påve och biskop användes parallellt i Rom vid denna tid. Gravinskriften över en diakon på 300-talet använder den latinska översättningen av hans grekiska titel: ministrator, som pekar på diakonens ställning som medhjälpare, assistent (323313/ICUR VIII, 22459). Han och hans kollegor hörde inte till prästerskapet, presbyterernas råd. Det gjorde däremot ”presbytererna från Byzans’ församlingskyrka, som på den helige biskopen Innocentius tid (401–417) gjorde detta (vad det nu var) till den helige martyren Sebastianus ära” (MPC 32167/ICUR V, 13122).

Fornkristna texter om kyrkans personal

I de äldsta kristna inskrifterna möter vi en kyrka ledd av ett råd av äldre herrar, presbyterer, varav en fått det livslånga uppdraget att övervaka (episkopé) och därför kallas episkopos, biskop. Han och presbytererna var jämlikar och hade del i prästadömet på samma sätt. Det hade däremot inte diakonerna, som fungerade som biskopens medhjälpare och sekreterare och därför visserligen kunde stå honom närmare personligen men aldrig vara hans jämlikar. Dessa kyrkliga tjänsters utveckling illustreras av tidigkristna texter som nyligen samlats i en rik volym av jesuiten Enrico Cattaneo (I ministeri nella Chiesa antica. Testi patristici dei primi tre secoli (Letture cristiane del primo millennio 25), Edizioni Paoline, Milano 1997, 828 sidor, 78 000 lire). Hans bok är en utförligt kommenterad antologi med alla tidigkristna texter som beskriver någon av de många rollerna i den tidiga kyrkan: från den första generationens apostlar, profeter och lärare till biskopar, presbyterer och diakoner, änkor och jungfrur. I en 250 sidor lång inledning diskuteras kollegialitet, synoder och kommunion, kvinnors karismer och tjänster i fornkyrkan, och om kyrkans tjänare alls kan kallas präster (grekiska hiereus, latin sacerdos) eller om det gammaltestamentliga prästadömet influerat de kristna tjänsterna först senare.

Cattaneos volym presenterades ungefär samtidigt som inskriftsutställningen öppnades, och de bägge kompletterar varandra: hans bok samlar texter från de första tre århundradena som alltså är äldre än många av inskrifterna, som å andra sidan går längre fram i tiden. Direktkontakten med dessa antika texter bjuder ofta på överraskningar. Så upptäcker man exempelvis att presbytererna visserligen ofta var gifta, men att de var just presbyteroi, äldre, och helst skulle vara 40–50 år när de utnämndes, alltså med vuxna barn. Den moderna frågan om en ung präst kan klara av att leva i sexuell avhållsamhet var alls inte relevant i ett sådant sammanhang. Likaså påpekar Cattaneo mycket riktigt att de allra flesta kulter och religioner hade kvinnliga präster, och att den tidiga kristendomen alltså snarast gick mot strömmen genom att bara utnämna manliga presbyterer och biskopar; i de gnostiska kvasikristna rörelserna, som var mer anpassade efter den senantika tidsandan än den kristna huvudfåran, kunde kvinnor leda de rituella måltiderna. I ”den stora kyrkan” kunde kvinnorna inte det, men de kunde ändå ha väl definierade roller.

Dessa offentliga kvinnliga roller möter man också i de utställda inskrifterna på Vatikanmuseerna. Kvinnor som inte hade hand om en familj kunde tas upp i någon av kategorierna änkor eller jungfrur och så ägna sig på heltid åt kyrkligt arbete, som 200-talsänkan Octavia, Guds änka: (Octaviae matronae viduae Dei MPC 32337/ICUR I, 1705) eller 300-talsjungfrun Nicella, Guds jungfru (virgo Dei), död vid 35 års ålder, och den värdiga och förtjänstfulla jungfrun Adeodata (namnet betyder: given av Gud, MPC 32366/ICUR VII, 18379). Gränsen var flytande mellan dessa kvinnors uppgifter och de som utfördes av kvinnliga diakoner, som visserligen fanns i fornkyrkan men tydligen bara i Mellanöstern: uppgifter som har att göra med socialt arbete och vissa uppgifter i liturgin, särskilt i samband med dopet av vuxna kvinnor.

Änkor och jungfrur försörjdes av kyrkan tillsammans med biskopen, presbytererna och diakonerna. Övriga försörjde sig själva, som myntväxlaren Aurelius Venerandus död omkring 300 (MPC 32615/ICUR VIII, 23104), slaktaren Primitivus på 300-talet (MPC 32403/ICUR III, 9093), bägge begravda i katakomberna, som grävdes ut och sköttes av kyrkliga grävare, fossorer, som Terentius, gift med Primitiva, död omkring 300 (MPC 32315/ICUR I, 1727). Bland de kristna fanns flera soldater också på 200-talet, som Aurelius Octavianus Pistus, cummanuplius (commanipularis på klassiskt latin, MPC 32384/ICUR VIII, 22603), Cominius Maximus från Roms poliskår ”Tionde stadskohorten” (MPC 32387/ICUR I, 1564), och veteranen Valerius Rogatianus död omkring 300 (MPC 32379/ICUR VII, 19441).

Utställningen handlar bara om kristna inskrifter, och det betyder att man lagt ett kirurgiskt snitt genom det senromerska samhället, som ju inte endast bestod av kristna. 200- och 300-talets kyrka samlevde med många religioner och livsåskådningar. Förutom de kulter som var populära under senantikens ”New Age” (Mithras för karlar och Isis för fruntimmer), skall man naturligtvis särskilt minnas judarna, som 300-talsjuden Makedonis, begravd i den judiska Monteverdekatakomben i Rom, dit han kommit från Caesarea i Mellanöstern. Hans grekiska gravinskrift avslutas som så många andra judiska med orden: ”ditt insomnande i frid”, ett av många sätt att säga ”vila i frid”, en i sig religiöst neutral formel som kan finnas också i kristna och andra inskrifter men kännetecknar de judiska inskrifterna i Rom, som är särskilt många (nyligen föredömligt publicerade av David Noy, Jewish Inscriptions of Western Europe. 2. The City of Rome, Cambridge 1995).

Kristna och judar levde på många håll i närkontakt fram till åtminstone hela 300-talet. Kanske avskydde de varandra – det är onödigt att idealisera det förflutna – men säkert kände de varandras tro rätt väl och präglades av varandra. En del motiv i den fornkristna konsten är svåra att förklara som annat än frukt av närkontakt med judendomen. På Severas gravinskrift från trakten kring Priscillakatakomben (MPC 28594/ICUR VIII, 23279) ser man de tre vise männen som närmar sig Jesubarnet i Marias famn, bakom vilken står en profet. Profeten stod för Israels folks väg till att förstå vem Jesus var: Gamla testamentets profetior. De vise männen var icke-judar som nått till samma förståelse genom förståndet, vetenskapen, den naturliga uppenbarelsen. Profeten och de vise männen blev till symboler för de kristna som omvänt sig från hedendomen (kyrkan ur hednafolken, ecclesia ex gentibus), profeten för de judar som mottagit den kristna tron (kyrkan ur omskärelsen, ecclesia ex circumcisione).

Kyrkan var ett viktigt och levande begrepp, som man föreställde sig i kvinnlig gestalt, som i den romerska skriften ”Herden” av Hermas från mitten av 100-talet, där kyrkan är en äldre kvinna som delar med sig av sin vishet, eller som de två kvinnor, som står bakom Petrus och Paulus i det tidiga 400-talets kyrkomosaiker som sinnebilder för de bägge delarna av kyrkan, och som återkommer i form av porträtt av Petrus och Paulus på Asellus gravinskrift från 300-talet (MPC 28596/ICUR VIII, 20018). Begreppet ”Kyrkan ur omskärelsen” kunde knappast vara meningsfullt om denna tids kristna inte levde tätt inpå judarna. Säkert försköts en del tyngdpunkter i det kristna medvetandet när denna dagliga kontakt och kontrast upphörde.

Gravinskrifterna kantar en väg som leder till att det senromerska samhället präglas allt djupare av kristendomen. Den nya trons expansion möttes av förföljelser, och dessas plötsliga utbrott markeras av gravinskrifter över martyrer, begravda i katakomberna tillsammans med de andra kristna. Så som vanliga människor firade årsdagen av de anhöriga avlidnas begravningsdag, så firade hela kyrkan årsdagen av begravningen av martyrerna – och en del av dessa årsdagar finns än idag i vår svenska almanacka, som diakonen Laurentius, dödad i Rom 10 augusti 258, och den unga flickan Agnes, som troligen dödades ungefär vid samma tid. Det är inget att förundras över att begravningen av oskyldiga kristna som dödats brutalt och kanske offentligt var något som satte djupa spår i folkets minne, firades varje år och kanske bidrog till att förändra det senromerska samhället. Dessutom blev dessa minnesdagar en referensram för tidens lopp under året.

Så kan man reflektera inför dessa gamla inristade marmorplattor, som vid första ögonkastet inte tycks särskilt spektakulära, men som kan ge oss ledtrådar till att förstå hur det egentligen gick till vid den epokgörande men ofta svårfångade religiösa omsvängning, då den romerska världen just mellan 200- och 400-talet blev kristen, och den kristna föreställningsvärlden en gång för alla blev en del av den europeiska kulturtraditionen.