Påven, celibatet och konsten

Att Alexander VI – i det civila Rodrigo Borgia – var en av de mest utpräglade renässanspåvarna är allmänt bekant. På svenska kom för några år sedan en välskriven och mycket läsvärd bok om honom av konsthistorikern Torgil Magnuson (1970), som ger ett balanserat men ingalunda okritiskt porträtt. Nu har vi begåvats med en doktorsavhandling framlagd i Uppsala, som fokuserar intresset på Alexanders familj – påven lär ha haft nio (möjligen tio) barn, flertal födda efter det att han blev påve. Hur kan man skriva 480 sidor om ett så bisarrt ämne?

Ja, ämnet kan tyckas egendomligt och kan naturligtvis lätt urarta till en kyrklig skandalkrönika av mycket begränsat intresse. Som redan bokens undertitel visar är så inte fallet här. Samtidens och eftervärldens syn på celibat, konkubinat och prästbarnens ställning gör att denna avhandling också får ett mentalitetshistoriskt och rättshistoriskt intresse. Eller snarare: borde få. Man får nämligen vid läsningen ett intryck av att författarens egentliga intresse snarast ligger på relationen mellan Alexander och Vannozza de Cattanei, mor till Alexanders fyra mest kända barn, bland vilka är Cesare och Lucrezia Borgia.

Det primära intresset tycks närmast ha varit konstvetenskapligt. Kyrkan Santa Maria del Popolo i Rom doterades nämligen rikt av Vannozza, som var en framgångsrik fastighetsspekulant och med åren blev tämligen förmögen. Hennes barn gick det inte så bra för. Man kan knappast säga att författaren har lyckats hålla balansen mellan dessa olika aspekter. Det biografiska dominerar nu klart, och det finns redan i allt väsentligt bekvämt tillgängligt i Magnusons bok. Vad som tillkommer här – främst i den utförliga notapparaten, tyvärr placerad efter varje kapitel – är en källkritisk diskussion som aldrig blir särskilt djupgående. Det konstvetenskapliga avsnittet verkar övertygande.

När det gäller det som skulle kunna vara det verkligt intressanta, nämligen skiftande tiders skiftande bedömning av Alexander VI:s liv, så får vi en ganska ytlig rapsodi. Intressant är att märka, hur de första katolska skildringarna av detta pontifikat till synes helt oproblematiskt nämner barnen och menar att påven hade Vannozza närmast som en hustru. Det är först långt in i modern tid som vissa katolska historiker försöker gå runt problemet och i några fall – tyvärr – blankt förnekar att Alexander hade barn. Märkligt nog har författaren inte observerat en av de största konflikterna kring denne påve under 1800-talet. Den engelske kyrkohistorikern M. Creighton – till sist anglikansk biskop av Peterborough – gav i sin History of the papacy during the period of the reformation (1887) en påfallande ljus bild av renässanspåvarna, inte minst Alexander. Han fick här kraftigt mothugg av den katolske historikern Lord Acton som menade att dessa var en skamfläck i kyrkans historia. Anglikanen försvarar Alexander VI, katoliken kritiserar honom! Det är en kyrkohistorisk kontrovers med sina poänger.

Bättre är Lawes framställning i vad som gäller diskussionen om celibatet före Alexander. Det fanns en ganska utbredd naturrättsligt grundad opposition mot det obligatoriska celibatet. Enea Silvio Piccolomini – den blivande Pius II – menade rent av att idealet var att ha en gift påve med barn, på vilkas lojalitet han kunde lita. Endast så kunde på sikt Kyrkostaten hållas samman. Man förstår synpunkten, och det är tydligt att Alexander – medvetet eller omedvetet – sökte förverkliga detta program som påve. Inte minst hans utseende av Cesare till kyrkans generalkapten var en viktig del av denna politik.

Men reformationen stod för dörren, och påvarna fick lära sig inse att det finns saker som kanske är viktigare än att hålla de romerska feodalätterna stången. Ont blod hade också väckts av det sinnrika system med dispenser och legitimeringar, där kurian hade fått ett smidigt redskap för att klara ut klerikala snedsprång. Frågan är dock om man skall beklaga dessa prelater: de måste ha vetat vad de gav sig in i och vilka regler som gällde. Endast när det gäller dem som vid mycket unga år bestäms för den kyrkliga banan kan man undra, om de inte mot sin vilja fördes in i en livsform som inte passade dem. Närmast obehagligt blir det att se hur Borgia som biskop av Valencia går till rätta med präster som lever i konkubinat.

För diskussionen kring celibatet i nyare tid är Lawe helt beroende av den tyske forskaren G. Denzler som under hela 25 år med frenesi har ägnat sig åt att belysa celibatets avigsidor. Att det har funnits och finns sådana skall inte förnekas, men diskussionen kan nyanseras något. Inte minst den lavinartade ökningen av skilsmässor i kyrkor med ett gift prästerskap är en sida av saken.

Ur formell synpunkt finns mycket att invända mot denna avhandling. En bifogad corrigendalista tar upp fel på nästan varje sida och uttömmer dem likväl inte på långa vägar. Särskilt latinet ser ofta märkligt ut. Nog för att kuriatjänstemännen i renässansens Rom inte alltid var Guds bästa barn, men sitt latin kunde de nog!