Kina och Taiwan– eftergiftspolitiken och dess risker

Sedan 1949, det vill säga sedan mer än 60 år, existerar ”två Kina” bredvid varandra: Folkrepubliken Kina med huvudstaden Peking och Republiken Kina, som omfattar Taiwan och några angränsande öar. Det betyder inte, vilket man ibland påstår, att Kina sedan sex decennier skulle vara ”delat”, ty Kina avträdde 1895 Taiwan till Japan genom fördraget i Shimonoseki och Taiwan hade bara några år tidigare blivit en självständig provins inom det kinesiska kejsardömet.

Den rådande situationen mellan Kina och Taiwan har förändrats i grunden sedan 1949.1 Kina har snabbt gått från att vara en pariastat till att bli en supermakt, medan Taiwan lyckats med att vara ett föredöme i ekonomisk tillväxt liksom i demokratisering. I kulturellt avseende har ön övertagit ett rikt och växlingsrikt arv, som går utöver den enbart ”kinesiska” modell som det nationella folkpartiet, Kuomintang (KMT), erbjöd ön efter sin flykt från fastlandet 1949. Samtidigt har Taiwan dragit nytta av de melanesisk-polynesiska urinvånarnas bidrag och Fujianättlingarnas 400 år, landvinningarna under den japanska kolonialtiden och de 60 årens etnisk-kulturella blandning med sina starka amerikanska influenser. Samtidigt har Taiwan, på grund av sin mäktiga grannes uppsving, som Taiwans ekonomiska tillväxt är beroende av, under de senaste 10 åren fått finna sig i en försvagning av sin internationella status.

Dessa kulturella och politiska förändringar på Taiwan fick ett slut i och med valet av Chen Shui-bian till president i mars 2000. Det demokratiska framstegspartiet (DFP), som han tillhör, allierade sig då med oppositionen genom ett identiskt program som beslutsamt strävade efter öns internationellt erkända självständighet utan att för den skull riskera en direkt konflikt med den övermäktiga kinesiska grannen. Efter sitt knappa återval år 2004 fick Chen Shui-bian uppleva en skakig andra mandatperiod: Hans personliga och hans familjs finansskandaler växte, inkomstklyftorna minskade till nackdel för medelklassen och Taiwans tilltagande internationella isolering på grund av presidentens offensiva utrikespolitik gjorde till och med självständighetsanhängarna modfällda.

Under dessa besvärliga omständigheter blev det demokratiska framstegspartiets kandidat Frank Hsieh i mars 2008 besegrad av Ma Jing-jeou, det förnyade nationella folkpartiets kandidat, som fick mer än 58 procent av rösterna. Ma Jing-jeou var fullt medveten om att han hade den dåliga konjunkturen att tacka för att han blev vald. It’s the economy, stupid! (Det är på ekonomin det beror) som han tidigare hade uttryckt det med Bill Clintons ord. Öborna gav verkligen sonen till en kuomintang-general ett tydligt mandat. Ändå uppgav hela 61 procent att de uteslutande uppfattade sig som taiwaneser och knappt mer än en procent betecknade sig som kineser, medan de resterande gjorde anspråk på en dubbel – taiwanesisk och kinesisk – tillhörighet. Ekonomisk återhämtning, ett försiktigt närmande till Kina och ett större internationellt handlingsutrymme var det politiska grundmönster med vilket Ma Jing-jeou säkrade sin valseger.

En nystart

I denna kontext träffade president Ma Jing-jeou den 6 november 2008 Folkrepubliken Kinas ansvarige för Taiwanfrågor, Chen Yunlin, den högst uppsatta kinesiska funktionär som på 60 år begett sig till Taipei.2 Detta besök av en officiell representant för Peking avslutades med avtal om flygtrafik, sjöfartsförbindelser och postgång mellan de båda havskusterna, avtal som motsvarar en kvasi-normalisering.

Efter valet av Ma Jing-jeou till Taiwans president i mars 2008 och hans tillträde i maj 2008 har relationerna mellan Kina och Taiwan utvecklats med en enastående hastighet. Om relationerna mellan fastlandsjätten och den lilla ön under Chen Shui-bians presidenttid kännetecknades av svåra spänningar, så löpte samtalet nu i en samarbetsvillig atmosfär. Båda sidor anknöt därmed till de förhandlingar som ägde rum i Singapore 1993.3 Detta fick dock ingen fortsättning efter de nedkylda förbindelser som följde på det första direkta presidentvalet i Taiwan 1996.4 Mötet i november 2008 utgör således en nystart efter 15 år.

Läget är visserligen fortfarande tvetydigt och osäkert, och man gör det inte rättvisa om man enbart ser det som en kontrast mellan en istid och en plötslig upptining av de kinesisk-taiwanesiska förbindelserna. För att förstå vad som står på spel i denna samverkan, vars resultat är avgörande för regionens framtid, måste tre punkter undersökas: Vilket är det exakta innehållet i de hittills träffade överenskommelserna, och vilka resultat går det att förvänta sig av dem? Vilka ämnen och problem återstår nu att diskutera? Vilka hot står den nu igångsatta processen inför?

Avtalens innehåll

Under de tre sista åren av Chen Shui-bians presidenttid understödde myndigheterna på fastlandet bildandet av alternativa forum som kunde fylla en ställföreträdande funktion för en dialog mellan regeringarna. Den viktiga roll, som dessa möten på icke-regeringsnivå spelade, tydliggjorde å ena sidan kinesernas vägran att erkänna regeringen Chens legitimitet och å andra sidan den rigida hållningen från regeringen Chens sida, som framför allt var angelägen om att få den taiwanesiska suveräniteten bekräftad, till och med till priset av en farlig konfrontation med den stora grannen på fastlandet. Dessa informella samtal skedde med det nationella folkpartiet, som då befann sig i opposition; samtidigt mottogs dess ledare som en statchef i Peking – med undantag för Ma Jing-jeou, som från och med 2005 förmodades bli det nationella folkpartiets presidentkandidat och som inte kom till Peking. Det förekom också samtal med yrkesföreningar, framför allt med dem inom flygbolagen. På så sätt kunde stegvis ett system med charterflyg byggas upp, som gjorde det möjligt för taiwanesiska affärsmän att resa tillbaka till landet med direktflyg vid det kinesiska nyåret och andra högtider. Ö-regeringen beviljade dessa överenskommelser till en början med viss tvekan, men stödde dem dock sedan, eftersom den därigenom kunde underlätta för sina affärsmän utan att riskera sin egen suveränitet.

På grundval av dessa rättsliga och praktiska lösningar kunde direktflyg upprättas från och med juli 2008, först varje veckoslut och sedan, efter den första rundan av Kina–Taiwansamtal i Peking i juni 2008, dagligen.5

Systemet med flygförbindelser, som inte låter sig inordnas i de vanliga regleringarna, har således utvidgats och till sist blivit det normala.6 De första samtalen mellan den nya taiwanesiska regeringen och myndigheterna på fastlandet ledde också till en liberalisering i vissa delar av den kinesiska turisttrafiken till Taiwan – en överenskommelse som taiwaneserna sätter stora förhoppningar till, då de väntar sig att turistfördelarna ska förbättra den ekonomiska situationen, som sedan juni/juli 2008 tycks vara osäker. I och för sig är i detta avseende besvikelsen stor: antalet kinesiska turister, som drar nytta av de organiserade resorna, är lägre än förväntat. Liberaliseringen av luftfarten har ännu inte lett till någon stor ökning av antalet fastlandsturister, vars resor kontrolleras dubbelt – av de egna myndigheterna och av Taiwans. Under 2008 var de drygt fem miljoner direkta eller indirekta flygresorna mellan ön och fastlandet till 95 procent bokade av taiwaneser.

På de första överenskommelserna i juli följde en fas av intensiva förhandlingar som avslutades med samtalen och avtalen i Taipei i november 2008. Fyra dokument undertecknades: om inrättandet av fraktfartygsförbindelser, om förbättrandet av direkta flygförbindelser, om upprättandet av normala postförbindelser och om livsmedelssäkerhet.

Taiwan kunde alltså utan omedelbara politiska implikationer inleda en dialog med Kina i praktiska frågor och sluta avtal, som inverkar positivt på dess näringsliv. Kina var berett att gå in i denna logik, för att skaffa sig ett goodwill-kapital, som bygger på att varje avtal som stärker det ömsesidiga beroendet av näringsliv och företag leder till en fredlig återförening. Detta pragmatiska agerande bekräftar den relativt måttfulla hållningen hos Hu Jintaos team i Taiwan-frågan.7

Frågor som ännu återstår att lösa

I november 2008 enades de båda sidorna om att träffas halvårsvis. [Den tredje samtalsrundan ägde rum i april 2009 och den fjärde är sagd att äga rum i slutet av året. Övers.anm.] Till att börja med handlar det om att enas om vilka frågor man vill diskutera.

För den taiwanesiska sidan gäller det nu framför allt att samtalen under 2009 behandlar liberaliseringen av finansmarknaden. Taiwan hoppas att dess banker ska få tillstånd att verka i Kina och säger sig vara beredd att bevilja kinesiska investerare tillträde till sitt territorium. En andra förhandlingspunkt är det rättsliga skyddet för taiwanesiska investerare i Kina, där de ofta blir offer för bedrägeri och utpressning. Taiwan klagar ofta över att många av öns mafiosi finner sin tillflykt på kinesiskt territorium och därifrån telefonledes bedriver utpressning och andra former av hot och påtryckningar. Därför utgör kampen mot kriminalitet en tredje punkt, där ön hoppas på formella avtal. Slutligen finns nog på den möjliga agendan för 2009 olika teman, som är kopplade till det som Taiwan gärna kallar ”diplomatisk vapenvila” och som här ska förklaras litet närmare.

Den ”diplomatiska vapenvilan” omfattar först och främst en informell aspekt: det handlar om att få till en frysning av vissa diplomatiska allianser och att avstå från ”checkboksdiplomatin”, med vilken Peking ytterligare har minskat antalet länder som ännu erkänner Taiwan som Republiken Kina. Taipei hoppas kunna behålla sina 23 allierade och ser ett positivt tecken i det faktum att de nya regeringarna i Nicaragua och Paraguay ännu inte har gett upp sin trofasthet;8 detta borde vara ett tecken på att Peking har för avsikt att avstå från sin påkostade diplomatiska stil gentemot de båda allierade. Man vill ha försäkringar om att så kommer att vara fallet även i fortsättningen.

En annan aspekt av den ”diplomatiska vapenvilan” hänger samman med att Taiwan är värd för de andra paraolympiska tävlingarna: världsspelen för icke-olympiska sportgrenar (World Games) i Kaohsiung och de olympiska spelen för döva (Deaf Olympics) i Taipei. Båda sportevenemangen skapar problem när det gäller exempelvis nationsflaggor (redan vid Republiken Kinas flagga i Taiwan) och andra känsliga protokollära frågor. (Strax före de olympiska spelen i Peking undvek Taiwan och Kina att förhandla om den officiella beteckningen för ön.) Alla dessa svårigheter borde kunna lösas utan grundläggande medgivanden, om Peking visar sig vara flexibel.

Ett sista, men långt viktigare, tema, som hör ihop med den ”diplomatiska vapenvilan”, gäller Kinas inställning till omröstningen inom Världshälsokonferensen i maj 2009.9 Taiwan gör här fortfarande anspråk på en observatörsställning utan inträdesansökan. Peking har i denna fråga visat sig vara mer flexibel än tidigare och ger därmed näring åt taiwanesiska förhoppningar men döljer sina avsikter bakom dimridåer. Skulle Peking ge Taiwan tillträde till Världshälsokonferensen, så skulle Taiwan i detta utan tvivel se en betydande utvidgning av sitt internationella handlingsutrymme, något som avsevärt skulle stärka Ma-regeringens strategiskt svaga ställning. Men skulle Peking, som förr om åren, fortfarande lägga in sitt veto, så skulle omvänt teamets koncilianta inställning till Ma ifrågasättas, och det mödosamt uppbyggda huset därigenom komma att skakas i grunden. För det nationella folkpartiet liksom också tidigare för det demokratiska framstegspartiet, som för närvarande leds av fru Tsai Ying-wen, är utvidgningen av det internationella spelutrymmet en hjärtefråga; där får inte skillnaden i politisk stil skymma det bestående målet.

Om avtal på alla dessa punkter en gång träffas, vilket fortfarande inte är uteslutet, kommer dock fortfarande kniviga frågor att avteckna sig: Kan ett fredsavtal undertecknas och, om ja, på vilken folkrättslig grund?10 Skulle ett sådant omfatta ett tillbakadragande av de 1 300 kinesiska raketerna som är riktade mot Taiwan och i gengäld ge ett formellt engagemang från taiwanesernas sida för återföreningen, om än utan fasta tidsramar? Skulle Taiwan och Kina kunna samarbeta inom vissa områden, i exempelvis miljöfrågan, som är ett viktigt problem för Ma, men som saknar prioritet?11 Skulle vapenvilan kunna utvidgas till formella överenskommelser om Taiwans internationella status? Man handskas ytterst försiktigt med dessa frågor. Övergången från low politics (social- och näringslivspolitik) till high politics (utrikes- och säkerhetspolitik) är uppenbarligen fylld av fallgropar.

Därför bör man värdera de risker som är förknippade med en process som regeringen Ma beskriver som ytterst rationell. Det går att urskilja fyra riskområden, som ifrågasätter de framgångsrikt påbörjade förhandlingarna: den allmänna opinionen i Taiwan, det nationella folkpartiets roll, utvecklingen i Peking och slutligen förhandlingarnas ”politiska underskott” i den ekonomiska krisens sammanhang.

Den allmänna opinionen i Taiwan

Omfattningen av Ma Jing-jeous valseger bör inte skapa några illusioner. Den allmänna opinionen bejakar visserligen en långtgående liberalisering av utbytet mellan ön och fastlandet men är fortfarande knappast beredd till grundläggande medgivanden när det gäller öns suveränitet. Det inledningsvis nämnda besöket av Chen Yunlin orsakade kraftiga protester: Mötet mellan Ma och Chen varade inte längre än sju minuter och Chen Yunlin inskränkte sig till några få enstaviga yttranden, för att inte behöva tilltala Ma Jing-jeou som ”president”, eftersom Taiwan officiellt i Pekings ögon fortfarande är en upprorisk lokalregering. Framför allt ändrades plötsligt tidsplanen för besöket, och mötet mellan de både skedde i hemlighet. Inte långt därifrån tilltog demonstrationerna mot besöket i styrka och uppbådet av 7 000 poliser hade stora svårigheter att kontrollera dem.

När Chen Yunlin på måndagsmorgonen den 3 november 2008 inledde sitt besök, tycktes de aktiva motståndarna fortfarande vara i minoritet: Åsikten hos anhängarna av en principiell isolationism är inte lätt att försvara, och den tidigare presidenten Chen Shui-bians konfrontationspolitik försvagade entydigt Taiwans ställning. Trots det visade sig situationen vara mer spänd än förväntat: polisen höll de unga, beslutsamma demonstranterna i schack på ett oprofessionellt sätt eller rent av misshandlade dem. De slet ifrån dem tibetanska flaggor och Republiken Kinas, det vill säga Taiwans, flagga för att inte kränka gästen från Peking, och genomförde godtyckliga gripanden. Inför Chen Yunlin omnämnde ordföranden för det nationella folkpartiet, Wu Po-hsiung också Ma Jing-jeou, varvid han använde tilltalet ”herr” och inte ”president”, och han verkade på så sätt förneka Republikens Kinas legitimitet.

Regeringen Ma löper risken att tvingas betala priset för denna tveksamma början: möjligtvis upplever många medborgare närmandet till Kina som detsamma som en urgröpning av de offentliga friheterna. Denna känsla får också näring av undertryckandet av demonstrationerna och den särskilda strängheten från allmänna åklagare och undersökningsdomare gentemot framträdande oppositionella, som anklagas för korruption, i synnerhet den tidigare presidenten Chen Shui-bian. Ökningen av preventiva gripanden och den politiska kontrollen av rättsväsendet väcker allt allvarligare frågor, även om myndigheterna med kraft vänder sig mot anklagelsen om att utöva inflytande på rättskipningen.

Nationella folkpartiets roll

Så utvecklas med tiden en diffus oro: är inte det nationella folkpartiet på väg tillbaka till sina auktoritära vanor? Blir inte Taiwans demokratiska landvinningar förrådda genom det snabba närmandet till Kina, och har man inte, under förevändning av att upprätthålla säkerheten under ett strategiskt viktigt besök, redan inskränkt de offentliga friheterna? Dessa farhågor finns hos stora delar av befolkningen, i synnerhet hos de unga, som med anspråk på sin taiwanesiska identitet, knuten till deras yttrande- och demonstrationsrätt, ser en möjlighet till ett äkta politiskt elddop. Man får inte slå larm för tidigt; den nuvarande regeringen har ju ännu inte gjort något som skulle äventyra den demokratiska balansen. Men, varken dess oskickliga handlag med det offentliga våldsmonopolet eller dess alltför tydliga hedersbetygelser gentemot Kinas utsända är något gott tecken.

Den kinesiska statsmakten, som fortfarande är organiserad i enlighet med strukturerna hos ett statsparti, känner sig bättre till mods vid förhandlingar som äger rum i liknande strukturer och hoppas att det nationella folkpartiet ska bidra med sin nödvändiga del – därav prioriteringen av partirepresentanten inför regeringsmyndigheterna. Många medlemmar i det nationella folkpartiet deltar i spelet12 och främjar samtidigt konkurrensen mellan Ma Jing-jeou och partiapparaten, som förde honom till makten. Skulle förhandlingarna med Peking bara gynna en partiell återgång till ett statsparti, så skulle de förkastas av de taiwaneser som i grunden är för ett närmande.

Pekings inställning

Peking sitter dock inne med alla korten. Framgången för regeringen Ma hänger helt och hållet på den kinesiska regimens goda vilja, i synnerhet på utvidgningen av öns internationella handlingsutrymme, vilket framför allt kommer att visa sig i deras tillträde till Världshälsokonferensen. Skulle Peking visa sig oflexibel och Taiwan inte få tillträde, så kan Ma hårdna i sin inställning. Dock skulle det nationella folkpartiet, som då skulle tjäna på försvagningen av presidentens makt, också försöka öka beredskapen till grundläggande eftergifter. Man skulle då framför allt försöka få fastlandsministeriet, som Ma handskats så försiktig med, att utse en framträdande person utanför partiet. Med två tredjedels majoritet i parlamentet skulle det nationella folkpartiets partigrupp kunna tvinga regeringen att snabbt gå in i politiska förhandlingar.

Dessutom hotar de annalkande ekonomiska och sociala svårigheterna att orsaka en legitimitetskris för Kinas kommunistparti, och en våldsam tillbakagång till en ”hård fraktion” är möjlig. Då skulle trycket på Taiwan kunna öka, eftersom återföreningsretoriken förblir en legitimitetsfaktor för ledningen och ett utmärkt medel för att avleda sociala spänningar. Mas ställning blir inte mindre prekär, särskilt om Pekings inställning riskerar att förändras: Skulle Ma bli återvald 2012, så är han president 2016; omvänt har Hu Jintao inlett sin andra och sista ämbetsperiod, som slutar 2012.

Att Kina är i stånd att ändra den utstakade förhandlingskursen låg nära till hands redan i ett tv-tal av Hu Jintao som sändes den 31 december 2008, på trettioårsdagen av Deng Xiaopings brev till ”folket i den taiwanesiska delstaten”, där det för första gången talas om återföreningens ”fredliga karaktär”. Tonen i tv-talet var visserligen konciliant, men den direkta uppmaningen till det demokratiska framstegspartiet att ge upp anspråket på självständighet, och likaså den tydliga vinken, att Kina på grundval av politiska eftergifter från Taiwan skulle kunna minska sitt militära hot och anpassa omständigheterna, visar att Peking vill behålla initiativet. Dessa yttranden illustrerar också Taiwanfrågans växande betydelse i den kinesiske ledarens prioriteringar för 2009.

Den politiska krisen och det politiska underskottet

Hittills har den kinesiska och den taiwanesiska regeringen valt en byråkratisk väg för närmandet och koncentrerat sig på näringslivsfrågor, innan man kom att tala politik. Denna strategi kan tyckas vara självklar, men möjligen tar den inte hänsyn till hur den allmänna opinionen reagerar. Ingen av regeringarna har hittat några verkligt symboliska gester för hur ett tillkännagivande av vad ett ekologiskt samarbete skulle kunna bestå av: Kina och Taiwan är miljöförstörare av stora mått men har också blivit teknologiska och ekonomiska makter. De skulle kunna samarbeta väl i den globala kampen mot uppvärmningen av klimatet, eftersom Taiwan-sundet lämpar sig utmärkt som område för pilotprojekt för reducering av miljöförstöring och utvecklandet av alternativa energikällor. Vilken brist man lider på symboler visar sig i de två pandabjörnarna, som Peking skänkte till Taipeis zoo. Denna gåva väckte den taiwanesiska miljövårdarens vrede, som brännmärkte den som en instrumentalisering av en hotad djurart. Gåvan kommer genast att erbjudas till utländska djurparker, om Peking vill understryka gåvans diplomatiska innebörd. Den byråkratiska och hierarkiska struktur, som är gemensam för både det kinesiska kommunistpartiet och Taiwans nationalistiska parti, har lett till att de föredrar att agera von oben.

Den omväg via ekonomin, som man i brist på en mer substantiellt politisk och symbolisk stil har slagit in på, kan möjligen visa sig vara kontraproduktiv. Om den globala krisen utvidgas och närmandet mellan de båda länderna inte får några påtagliga effekter i Taiwan, ja till och med impopulära följder, som de kraftigt höjda priserna på fastighetsmarknaden visar, kan besvikelsen utlösa fientliga reaktioner. Dessutom kan nya rivaliteter uppstå, om de taiwanesiska investerarna utvandrar till länder där arbetskraften är billigare än i Kina. Ekonomin kan i tider av stark tillväxt bidra till närmandet, men i tider av strukturrationaliseringar kan den förstärka oenigheten.

Dessa reflektioner bör inte tona ner de möjligheter som visar sig. I ett optimistiskt scenario kan logiken i eftergiftspolitiken förändra medvetenheten om Taiwan-problemet i grunden, hos såväl de kinesiska ledarna som hos deras allmänna opinioner: Forskare på fastlandet frågar sig sedan en tid tillbaka om det inte är möjligt att Republiken Kina, som upprättades 1911, ägde bestånd efter 1949, vilket skulle ge Taiwan legitimitet – en hypotes, som för inte så länge sedan ansåg otänkbar. Demonstrationerna mot Chen Yunlins besök fick det paradoxala resultatet att de visade den kinesiska allmänna opinionen att anspråket på en taiwanesisk identitet även efter Chen Shui-bians valnederlag fortfarande är starkt rotat. Allmänt uttryckt: Mer avspända och mer substantiella relationer mellan de båda kusterna utmed Taiwan-sundet skulle kunna bidra till att bryta kinesiska tabun när det gäller Taiwans status och framtid.13

Det försiktiga, stegvisa och koncilianta agerandet hos regeringen Ma Jing-jeou bär alltså frukt och bryter med den äventyrliga politikerstil som föregick honom. Icke desto mindre har det betänkliga begränsningar, därför att han i grunden saknar en äkta politisk dimension, eftersom det inte uttrycker något nationellt projekt för Taiwan eller någon mobiliserande vision. Det ger inte Taiwan något utrymme på den internationella scenen och ger intrycket av att närmandet till Kina går via ett tydligt tystande av Taiwan i den internationella kontexten. Det försummar att använda det taiwanesiska trumfkortet vid uppbyggandet av en modell för uthållig utveckling i den kinesiska och asiatiska världen. Närmandet mellan Taiwan och Kina kan inte, sedan det blockerats av en överdriven retorik, komma till stånd genom den andra ytterligheten; ett förnekande av den symboliska och politiska betydelsen. Närmandets fortbestånd kan endast vara frukten av mänskliga gemenskapers samtycke och uppfinningsrikedom i sökandet efter en dröm och ett gemensamt projekt.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 6/2009.

Noter

1. För de kinesisk-taiwanesiska relationernas historia och dynamik se J.-P. Cabestan och B. Vermander: La Chine en quête de ses frontières, la confrontation Chine–Taiwan (Paris 2007).

2. Chen Yunlin är förvisso varken medlem av politbyrån eller det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté.

3. Regeringen Ma Jing-jeou förklarade vid sitt tillträde, att den övertar den spetsfundiga formulering, som utarbetades 1992 inför mötet i Singapore, och som båda sidor accepterade, att det bara finns ”ett Kina”, men att parterna tolkar detta begrepp olika.

4. För kontexten kring och betydelsen av presidentvalet 1996 se B. Vermander: ”Démocratie en monde chinois” i Études 285 (1996) s. 437–447. De kinesisk-taiwanesiska förbindelserna försämrades ytterligare sommaren 1999, när president Lee Teng-hui preciserade dessa som ”speciella relationer mellan stater”.

5. Dessa ”Chiang-Chen-samtal” har fått sitt namn från de båda chefsförhandlarna: Chiang Pin-kung, ordförande för Strait Exchange Foundation (SEF) [stiftelsen för utbytet över sundet], för Taiwan och Chen Yunlin, ordförande för föreningen för relationerna till Taiwan-sundet (ARATS), för Kina.

6. Även om det handlar om tekniska överenskommelser, så får deras innehåll ändå en politisk betydelse. Så har det nationella folkpartiet accepterat att direktflyget över sundet får flyga på inrikesflygplatserna, vilket har orsakat protester från delar av oppositionen, som i detta ser en inskränkning av den taiwanesiska suveränitetsprincipen.

7. Med tanke på de kontraproduktiva resultat som deras aggressiva initiativ ledde till, i synnerhet under åren 1996–2000, kan de kinesiska ledarna konsten att ändra sin stil.

8. Under Chens åttaåriga presidenttid har nio länder flyttat sina diplomatiska förbindelser från Taiwan till Kina.

9. Världshälsokonferensen består av delegater från Världshälsoorganisationens medlemsstater. Det är deras huvudsakliga uppgift att godkänna dess program och budget samt lägga fast organisationens politiska inriktning.

10. Även om det finns många rättsliga hinder, så håller analytiker för tänkbart att Hu Jintao med tanke på Nobels fredspris, som han skulle få dela med Ma Jing-jeou, förebereder och undertecknar ett sådant avtal.

11. Jfr samtalet mellan Ma och deltagarna i den 25:e konferensen Taiwan–Europa den 4 december 2008.

12. Det klientartade förhållandet mellan Kinas kommunistparti och det nationella folkpartiet åskådliggjordes återigen av de båda partiernas fjärde gemensamma näringslivsforum i Shanghai i december 2008. Det nationella folkpartiet hade sammanställt en delegation på 400 personer, de flesta företagsledare, för att få den kinesiska regeringen att vidta stimulansåtgärder för näringslivet på Taiwan. Ordföranden för det kinesiska folkets konsultkonferens, Jia Qinglin sade då: ”Kina går med på att stödja Taiwan ekonomiskt, om behovet av detta blir påtagligt” (CNA den 22 december 2008).

13. Analytiker på fastlandet säger med tanke på de öppnade perspektiven, att de kinesiska ledarnas och experternas inställning under de senaste månaderna har växlat från en prioritering av krishantering till en prioritering av att hantera möjligheter.