Nazismens långa tentakler

Vid sidan om den ständigt aktuella klimatfrågan har två områden, där moraliska värderingar står i fokus, varit särskilt aktuella i pågående svenska debatter: affärsmoral (belöningsformer och bristande ansvarstagande, vapenhandel och handel med odemokratiska regimer) och flykting- och invandringspolitiken (asyl- och arbetsmarknadsfrågor). Dessa teman är inte nya. Särskilt extrema yttringar fick de under den tid då nationalsocialismen regerade i Tyskland och från sent 1930-tal även i allt flera kringliggande länder. Ambitionen att utmönstra allt judiskt inflytande ur näringslivet och att ta över av judar ägda företag, även i icke-ockuperade länder som Sverige, och en ogenerös flyktingpolitik särskilt riktad mot judar, kan sammanfattas med begreppet ”arisering”, antisemitismen i praktiken – i Tyskland och i omvärlden. Flera länder, bland dessa Sverige, accepterade ariseringens praxis i ganska stor utsträckning, både när det gällde de tyska kraven på näringslivet och att begränsa förföljda judars invandring (sistnämnda dessvärre även av andra, intern-svenska motiv). På dessa båda områden handlade det inte bara om ideologi och politik, utan i högsta grad om moral. Om detta har docenten i ekonomisk historia i Umeå, Sven Nordlund, skrivit den viktiga boken Affärer som vanligt. Ariseringen i Sverige 1933–1945.

Ariseringen inleddes 1933 i Tyskland redan före krigsårens systematiska Förintelse, som ett av de viktigaste instrumenten i antisemitismens politik. Syftet var att frånta alla judar utkomst och sysselsättning. Ariseringen internationaliserades genom att den berörde även judar som försökte lämna länder som behärskades av Tyskland, efter 1938 även Österrike och Tjeckien. Här kommer flyktingpolitiken in i bilden, inte minst den i Sverige, dit ett mindre antal av dessa judar sökte sig. Men de tyska ariseringssträvandena sträckte sig längre än till judar bosatta i eller härstammande från dessa områden: även i länder som Sverige skulle ”alla judiska intressen i företag och verksamheter som upprätthöll förbindelser med Nazityskland” utrensas, vilket också gällde redan etablerade, inte bara nyanländas ekonomiska verksamheter. Även svenska handelspartner skulle ”visa att de inte ägde judiskt inflytande eller upprätthöll förbindelser med judiska intressen”. Detta innebar en inblandning i ett annat lands inre angelägenheter, inte minst i dess rättssystem. Också andra stater berördes, särskilt neutrala som Irland, Portugal, Schweiz, Spanien och Turkiet. Författarens jämförelse mellan de neutrala länderna utfaller dock inte bara till Sveriges fördel, även om det är svårt eller omöjligt att få en sammanfattande bild.

De många exempel som tas upp i boken visar också att det fanns flera svenska företag som motsatte sig de tyska kraven, antingen direkt eller genom dolt eller passivt motstånd. Men rent allmänt var det allt för många som böjde sig, avbröt kontakter med judiska företag, utmönstrade judiska anställda och styrelseledamöter, köpte ut eller trängde ut judiska ägare för att främja affärskontakter med det tyskdominerade området. De drabbade var både svenska och utländska judar. Och judiska flyktingars försök – om de nu släpptes in i landet – att etablera sig inom näringslivet (eller som läkare, t. ex.) försvårades avsevärt. Rättsväsendet satte sig åtminstone i några fall till motvärn. Men särskilt under kriget var Sverige i en prekär belägenhet. Handel med Tyskland var livsviktigt eftersom landet var så kringskuret och avstängt från den omvärld som inte dominerades av Tyskland. Detta försvårade givetvis motståndet och försvagade moralen. Författaren kommer givetvis in på detta.

uppseendeväckande är ändå, vilket också visas i boken, att svenska medier, offentlighetens och myndigheters representanter var så tysta om företeelsen, och detta redan innan krigstidens censurapparat slog till. Tyskarna var ändå känsliga för opinionsyttringar utomlands, inte minst eftersom det fanns olika intressen inom den tyska regimen, vilka inte alltid hade samma syn på hur långt ariseringen inom näringslivet skulle drivas. Mot de ideologiskt renläriga stod en ekonomisk pragmatism i andra regeringsorgan. Därför var det så viktigt när utrikesminister Rickard Sandler i ett tal i början av december 1938 riktade kritik mot försöken ”att genomföra ’ariseringen’ utanför Tysklands gränser”. Redan i januari samma år hade för övrigt Turkiets premiärminister avvisat tyska krav på att lämna ut flyktingar till Tyskland och att genomföra arisering i näringslivet. Sandlers tal väckte uppmärksamhet även utomlands. Men i Tyskland låg man lågt, och i Sverige blev det efter januari 1939 åter tyst i frågan, inte minst i pressen. Regeringen lät utreda företeelsen, men utan att dra större konsekvenser, även om den också togs upp i de tysk-svenska handelsförhandlingarna 1939. Tyska utfästelser att ta hänsyn till svenska synpunkter var inte mycket värda, ariseringspåtryckningarna fortsatte, och svenska näringslivsintressen ville trots kritik ofta bagatellisera ”ariseringens ekonomiska konsekvenser för [t. ex.] de svenskjudiska företagarna”. ”För näringslivet vägde de ekonomiska egenintressena tyngst”, konstaterar Sven Nordlund.

Tysk infiltrering av det svenska näringslivet, med raspolitiska förtecken, fortsatte och intensifierades under åren för Tysklands expansiva krigföring 1940–1942. För stora delar av det svenska näringslivet gällde business as usual, trots att det fanns missnöje med dessa påtryckningar utifrån. Om skälen till organisationers och företags förhållningssätt var att vissa företag annars inte kunde ha överlevt, om det var likgiltighet inför både svenska och andra judars situation, om de på detta sätt ville vinna ekonomiska fördelar (bli av med konkurrenter) eller om det handlade om en ideologiskt motiverad hållning, alltså en antisemitisk övertygelse bland svenska förtagare och andra, är en fråga som inte kan besvaras förutom i några enstaka fall. Att antisemitism fanns även i Sverige, vid sidan om en moralisk liknöjdhet inför de drabbades situation, är välkänt.

Om allt detta handlar boken där olika perioder gås igenom och olika former av påtryckningar, gällande olika slags företag: tyskägda, tyska dotterbolag, internationella eller rent svenska företag, och allt detta parallellt med en flyktingpolitik som också böjde sig för ”ariseringskraven”. Därutöver presenterar författaren flera exempel på hur svenska judar i olika grader drabbades och illustrerar med skildringar i litteraturen, till exempel Olle Hedbergs satir Ut med blondinerna (1939). I ett avslutande kapitel – ”Eftertankar” – drar författaren ut linjerna till senare tiders ”glömska och förträngning”, de nya hoten mot tolerans mot minoriteter och vår brist på ansvarstagande när de gäller dem som utsätts för hoten. Sven Nordlunds erfarenhet under många års arbete med dessa frågor ger honom här en utmärkt grund att stå på och att foga in sin undersökning i ett större sammanhang.

Boken har dock också några brister, så intressant den än är. Sammanhanget mellan affärsområdet och flyktingpolitiken är inte riktigt utredd. Det blir för många glidningar rörande ariseringsbegreppet i bokens sista delar. Och när det gäller aktioner riktade mot så kallade judiska företag, dotterföretag, filialer eller företag med judiska styrelserepresentanter eller handelsförbindelser med andra företag där judiska intressen fanns, så handlar det många gånger mer om exempel, inte om en samlad överblick som skulle kunna ge en bild av åtgärdernas representativitet i förhållande till näringslivet som helhet. En förklaring till sistnämnda ligger förstås i det att det är svårt att få överblick eftersom källmaterial saknas och det finns få tidigare svenska studier att bygga på, den statliga Kommissionen om judiska tillgångar i Sverige vid tiden för andra världskriget (SOU 1999:20) inräknad.

Hur som helst: detta är en mycket värdefull studie, tänkvärd även idag. Både affärsliv och flyktingpolitik riskerar att präglas av en amoralisk hållning, av en ’etik’ (som det kallas) som eventuellt böjer sig för en ’allmän opinion’ men för övrigt inte har en stabil grund att stå på för att kunna göra motstånd mot frestelser och påtryckningar, även om dessa inte är av det grova slaget som 1930- och 1940-talens nazistiska aktioner.