av TOMAS ORYLSKI
Leszek Kołakowski (1927–2009) rankas bland de mest intressanta moderna polska filosoferna. Det är anmärkningsvärt att alla hans texter som berör religiös tematik direkt fångar läsarens intresse. Det blir inte annorlunda med hans essä om Jesu gestalt som inte fick se ljuset förrän några år efter hans bortgång och som talar till oss nästan 30 år senare. Det handlar om en text som Kołakowski skrev under 1980-talet i Paris med titeln Jésus ridicule. Un essai apologétique et sceptique (”Förlöjligad Jesus. En apologetisk och skeptisk essä”). Texten som ursprungligen var skriven på franska och som saknade avslutning, sammanställdes och fick se ljuset i november 2014 under samma titel men denna gång på polska: Jezus osmieszony. Essej apologetyczny i sceptyczny.
Den som är bekant med Kołakowskis intellektuella verksamhet vet att det inte är första gången som Jesus är föremål för filosofens penna. Redan under 1960-talet gjorde han alla sina marxistiska och katolska vänner förbluffade, då han i en föreläsning med titeln Jezus Chrystus – prorok i refomator (Jesus Kristus – profet och reformator) försvarade Jesu betydelse för den europeiska kulturen. Föreläsningen, som senare publicerades i Argumenty, tidskriften för den polska föreningen för ateister och fritänkare, kommenterades faktiskt mycket av både katoliker och kommunister. Filosofen, som var mycket kritisk mot religionen i sina skrifter från 1950-talet och som sedan associerades med revisionistisk marxism, hördes här med eftertryck säga: ”Jesu Kristi person och lära kan inte undanröjas från vår kultur, inte heller annulleras, om denna kultur fortsättningsvis skall existera och vara kreativ.” Med andra ord, det går inte att fly från kristendomen om vi vill förstå oss själva. Ingen annan doktrin i historien har varit så grundläggande för uppbyggnaden av den civilisation som vi alla lever i, hävdade Kołakowski.
Dessa tankar utvecklas vidare i Jésus ridicule. Utan att gå i debatt eller polemik med historiker eller teologer, försvarar filosofen än en gång evangeliet och dess budskap, som i hans ögon ofta hånas och förvrängs. Fokus ligger på Kristus som en immanent del av den europeiska civilisationen, som en myt utan vilken europeisk kultur förlorar sin identitet. Ur katolsk synvinkel är förstås Jesus en verklig historisk person, och inte bara en myt. Kołakowski avvisar heller inte det faktum att Jesus har existerat. Däremot ställer han sig vid sidan av den kristna traditionen i religiös bemärkelse utan att förkasta dess stora kulturella betydelse. Dessutom anser han själv att hans ateistiska övertygelse förutsätter en kristen samhällelig och kulturell referensram.
Med en myt bör man inte anta att myten ”betyder en falsk berättelse, en fiktion, en fantasifigur”. Det mytiska har inte mycket att göra med historien – den varken antar historien eller motsäger den, anser Kołakowski. Om vi ska presentera något som inte kan formuleras på vanligt sätt, tar vi till en myt. I den meningen är Jesus en mytisk figur. Till viss del gäller detta alla människor. Dagen efter varje människas död börjar hennes myt bildas. Myten om Jesus är emellertid unik, eftersom den inte bara förmedlas i olika berättelser utan är närvarande i vår kultur, inte någonstans i dess periferi, utan i sin kärna, i vad den är. Det är denna myts närvaro som är föremål för oro hos Kołakowski, som själv som filosof är så djupt rotad i kulturen att dess problem förblir hans personliga problem.
Vad gör att – enligt filosofen – myten om Jesus är oumbärlig för vår kultur? Den första anledningen är Jesu eskatologiska budskap. ”Det finns åtminstone en sak i Jesu budskap som inte är tveksam och inte kontroversiell: att hela hans liv och undervisning överskuggas av den sista dagen, dagen för en oundviklig Dom”. Det kan tyckas som att denna aspekt av Jesus-myten inte längre är relevant i dag. Det faktum att vi verkligen försöker förtränga den ur vårt medvetande betyder dock inte att den har neutraliserats. Apokalypsen är nu mer verklig än någonsin. Vi har redan de tekniska medlen för att själva kunna erbjuda den. Kołakowski ställer alltså en diagnos: ”Att anta ett apokalyptiskt sätt att se på tillvaron är förmodligen ett villkor för att mänskligheten ska överleva och undvika självförstörelsens apokalyps, det stora Slutet som mänskligheten själv förbereder.” Behöver vi fortfarande vara medvetna om denna apokalyps? Kołakowski tvivlar inte på att vi behöver det ”mer än någonsin”.
Varför anses det apokalyptiska av filosofen vara en absolut oumbärlig del av den kristna tron? Hela det etiska fundamentet i kristendomen vilar på idén om en dom som ska göra upp med hela den materiella världens historia, vilket kommer att ge oss en slutlig värdering av allt som har hänt, i termer av gott och ont, utan möjlighet till överklagande eller överläggning. Grunden ligger därför inte så mycket i början, i en konstituerande akt först i form av dekalog, och sedan som budet att älska sin nästa – utan i den apokalyptiska visionen om slutet, när Gud själv oåterkalleligt och objektivt kommer att döma vad som var gott och ont ur det historiska slutets perspektiv. När denna slutdom över vår timlighet, världslighet upphör att hänga över oss, blir allt tillåtet på en gång; kulturen genomsyras av andan av permissiv etik, vilket möjliggör godtycklig tolkning av moraliska normer. Kołakowski skriver: ”Kristendomen förlorar all sin historiska, moraliska och religiösa betydelse när man glömmer denna viktigaste idé: att alla timliga värden bara är relativa och sekundära. Naturligtvis känner vi människor i vår tid som försöker övertyga oss om att kärnan i Jesu budskap är ett eller annat politiskt system, jämlikhet, revolution, nationalisering av fabriker, avskaffande av privat egendom.” Dessa människor är inte värda vår tillit, därför att de öser alltför fritt från kristendomens arv och tror att dödligheten är den enda dimensionen av mänsklig existens, och att världens slut aldrig kommer att äga rum.
Om Kołakowski försvarar den mytologiska aspekten av kristendomen, och i synnerhet Johannes apokalyptiska vision, beror det främst på rädslan för sekularisering av Guds uppenbarelse i Jesus: den överdrivna överskattningen av den timliga världen, som Karl Löwith bedömde som det största misstaget i västerländsk modernitet. Löwith kallade detta fel ”immanentisering av eschaton”, det vill säga att dra de messianska förväntningarna ner till jorden, vilket resulterade i en serie revolutioner och totalitära projekt som syftade till att skapa ett jordiskt paradis här och nu. Kołakowski instämmer till fullo i denna diagnos. Genom sin analys försöker han påvisa att kristendomen inte ger efter för upplysta ansträngningar av avmytologisering – och att vi antingen tar till oss hela paketet, inklusive ”apokalyptisk trolldom” eller ingenting alls. Så den polske filosofen tar Karl Jaspers sida i tvisten med Rudolf Bultmann och hävdar att den oundvikliga effekten av det kristna kerygmats avmytologisering är immanentisering, det vill säga reducering till timlighet (världslighet) – och detta innebär ett fullständig övergivande av grundtanken i kristen tro.
Den andra anledningen till att vår kultur är i behov av Jesus-myten är enligt filosofen en ”naturlag”. Han använder här detta begrepp i en vidare bemärkelse än den som är gängse inom naturvetenskapen. Kołakowski förstår ”naturlag” inte bara som existens, i viss mening, av en objektiv skillnad mellan gott och ont, utan också som en viss uppsättning av grundläggande etiska normer, såsom respekt för livet eller iakttagande av grundläggande sociala rättigheter. Med en viss nostalgi ihågkommer han en tid då begreppet natur, välgrundat i Aristoteles fysik, fanns i premisser från vilka det var möjligt att härleda både existensen av naturlag (som härrör ”av naturen”) och dess viktigaste innehåll. Emellertid hade Aristoteles fysik sedan länge upphört att existera, och begreppet natur hade blivit suddigt i de många betydelser som det fick av olika tänkare och olika filosofiska riktningar. Så det räcker inte att skilja på rätt och fel på ett abstrakt sätt. Man måste ”acceptera att det finns en naturlag som naturligtvis aldrig kan upptäckas som ett empiriskt faktum; denna kunskap är till liten nytta om vi inte är kapabla att känna det goda och det onda i oss själva”. Det är ju mystisk kunskap som bör sökas vid källor: ”De sanna rötterna till vår civilisation är den evangeliska berättelsen och personen Jesus, Hans lära som ett ord härledd från Honom, och inte abstrakt kunskap, destillerad eller kodifierad i form av moralteologi.”
Kołakowski konstaterar att tillväxten av sekularism i västkulturen under lång tid ”inte ledde till strid mot idén om en naturlig moralisk lag”, än mindre till strid mot övertygelsen om att det finns en objektiv skillnad mellan gott och ont. Så småningom utrotades dock denna övertygelse. Det sista ordet uttalades av Nietzsche: ”Det finns ingen naturlag, vi måste själva bedöma gott och ont.” Detta är enligt Kołakowski en vändpunkt: ”Nietzsche sade här allt – och lade därmed verkligen den konceptuella grunden för en ny civilisation; denna grund var avgrunden.” Sedan vi styrs av ”avgrunden” har kristendomen blivit något som enbart hör till det förflutna, något anakronistiskt, omodernt och därför skamligt: ”I de utbildade eller halvutbildade klasserna i våra samhällen skäms man för att vara kristen – inte därför att kristendomen inte åtnjuter intellektuell respekt, utan därför att den är moraliskt löjlig.” Varför ”moraliskt löjlig”? Ty, i motsats till relativism eller till och med indifferent etik, som logiskt strömmar direkt från ”avgrunden” som råder i oss, insisterar fortfarande kristendomen på sin absoluta kunskap om gott och ont, liksom allt som enligt Kołakowski oundvikligen är förknippat med en sådan position. Det är omöjligt att betrakta kristendomen som endast en upplyst ”moralisk religion” och förkasta dess mytologiska aspekter.
Leszek Kołakowski, av sin natur en tänkare präglad av skepticism och positivistisk rationalism, försvarar i Jésus ridicule kristen tro och institutionell religion på ett sätt som påminner om filosoferna Blaise Pascal och Joseph de Maistre. I Pascals anda anser han att den kristna tron är något som åstadkommer en moralisk orientering om gott och ont. Inspirerad av de Maistre erkänner han att kristen religion bygger upp västerländsk civilisation med starka etiska grunder. Enligt Kołakowski är okränkbarheten av denna grundläggande moraliska orientering, garanterad av en transcendent uppenbarelse i Jesus Kristus, den största framgången för den kristna tanken, utan vilken den västerländska kulturen inte skulle ha uppstått; därför är försvaret av Jesus och kristendomen här huvudsakligen av en kulturell karaktär. Kołakowski fruktar att den västerländska civilisationen skär av sina egna rötter genom att förlora dessa solida grundvalar, och så löses upp till vaghet och riskerar att försvinna ur historieböckerna.
Tomas Orylski är docent i systematisk teologi vid Lunds universitet, lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 30–33.