av GÖSTA HALLONSTEN
Att skapa betyder i dagligt tal att forma, med sina händer, med verktyg, med sina ord. Förutsättningen är ett material, eller ett ”ämne” som hantverkarna sade förr. Man kan skapa efter ett mönster, en ritning eller en förebild. Man kan också skapa fritt, utifrån sina tankar, sina kunskaper eller som den improviserande musikern. Men något finns alltid först, och det skapade är resultatet av en konstruktiv bearbetning. Vi är ”kreativa” när vi arbetar.
”Ingenting uppstår ur ingenting”
De stora religionernas skapelsemyter är tänkta enligt samma mönster. Den nuvarande världen har uppstått ur något annat, sämre. Ofta har en dramatisk kamp avgjorts till det godas fördel som i den babyloniska Enuma Elish, som finns i bakgrunden till 1 Mos 1. I Platons Timaios (29–32, jfr Lagarna X, 892b) är världsskaparen, demiurgen, den som ordnar världen ur ett förefintligt material (hyle). Han har blicken fäst på idéerna, bland vilka det Godas idé är den högsta. Platonismen delade den positiva grekiska förutsättningen att kosmos, den ordnade världen som uppstått ur kaos, är god och vacker. I idévärlden finns visserligen den sanna verkligheten, men kosmos är en avspegling av denna. Tanken att ”ingenting uppstår ur ingenting” formulerades av filosofen Parmenides på 400-talet f. Kr., men tycks vara grundläggande för nästan alla skapelsemyter och förklaringar om världens uppkomst.
Skapelsen ur intet
Kristendomen kom med en ny idé, en som åtminstone implicit delas av islam och judendom. Föregripen i bibelställen som 2 Mack 7:28, Rom 4:17, Heb 11:3 utarbetade kyrkan på 100-talet läran om creatio ex nihilo – skapelsen ur intet. Gud har skapat världen, detta är från första början grundläggande för kristen tro. Den första skapelseberättelsen i 1 Mos 1 har som nämnts likheter med det babyloniska skapelseeposet. Men i 1 Mos 1 sker ingen kamp mellan makter. Gud är den suveräne världsskaparen. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Israels tro på Herren (JHWH) som den suveräne världsskaparen, den som håller både kosmos och historien i sin hand radikaliserades av kyrkan i kampen mot gnosticismen. Skapelsen är alltigenom god. Materien är god. Det onda har inte uppkommit genom en lägre stående världsskapare (demiurgen), som i frälsningen nu övervinns av den högste Guden. Skapelse och frälsning hör ihop. Gud är både skapare och frälsare som kyrkofadern Irenaeus (d. ca 200) tydligt framhöll i sin så kallade rekapitulationslära. Men förutsättningen för Irenaeus’ och andras kamp mot gnostikerna var att man övergav tanken att Gud skulle ha agerat som demiurgen hos Platon. Gud är som skapare så suverän att han inte behöver något material. Axiomet ”ingenting uppstår ur ingenting” är inte tillämpligt på Guds skaparakt. Det är bara tillämpligt inom skapelsen. Gud skapar allt genom sitt Ord. Materien, kosmos, tiden, inget av detta uppstår ur något annat. ”… världen har formats genom ett ord från Gud …”(Heb 11:3). Gud ”sätter” hela universum på en gång. Thomas av Aquino visste att Gud därför inte kan jämställas med naturliga orsaker. Gud är inte en orsak bland andra som man kan räkna med i utforskandet av världen. Thomas säger därför att skapelsen från Guds sida innebär att han upprättar en relation med den skapelse som bara finns i och genom denna relation (Summa Theologiae I, q 45 a 3c).
Varken bibelfundamentalister eller ateister verkar ha förstått detta. Men så är också den kristna läran om skapelse ur intet radikal. Den innebär en asymmetrisk relation mellan Gud och världen. Gud och skapelsen är av olika art. Skapelsen kan inte härledas ontologiskt från Gud. Det finns en artskillnad, en differens mellan Gud och världen. ”The Christian distinction”, kallar filosofen och teologen Robert Sokolowski detta (The God of Faith & Reason. Foundations of Christian Theology, kap. 4). Förhållandet mellan Gud och världen kännetecknas inte av en ursprunglig distans som måste överbryggas, utan av differens. Gud är suverän skapare och inte avhängig av skapelsen, medan skapelsen är helt avhängig av Gud. Gud skapar något och särskilt några – människorna – som han vill ha gemenskap med. Gud skapar inte av nödvändighet utan av kärlek. Att vara skapad är en gåva.
Big bang – skapelse ur intet?
Teorin om ”Big bang” talar om alltings uppkomst ur en plötslig explosion. Från denna explosion av materia, då också tiden uppstod, kan allting i universum härledas. Men vad som är grunden för denna urhändelse kan inte fysiken svara på. Hypoteser om ”multiversum”, att det existerar många eller oändligt många universa, är också närmast filosofiska spekulationer. Frågan är då om universum (multiversum) kanske ändå uppstått ”ur intet”, eftersom inget kan konstateras ha föregått ur-explosionen. Men ”intet” i skapelseteologin säger bara att Gud inte skapade/formade universum ur ett föreliggande material, som han alltså skulle vara beroende av. ”Intet” är inte en kvasi-materia som Gud skapar ur. Att Gud skapar ”ur intet” ger inte svar på frågan om vad som förorsakade Big bang, utom att Gud fanns och att skapelsen inte tillkommit genom någon immanent orsak i universum. Skapelsens enda orsak är Skaparen själv, som skapade enligt den plan han av evighet haft i sitt inre. Skapelsen är helt avhängig av honom.
”The Christian Distinction” och trons språk
Detta perspektiv gör människan och skapelsen radikalt avhängig. Skapelsen i kristen mening är radikal avhängighet av Skaparen. Den ontologiska skillnaden mellan Gud och världen implicerar att skapelsen inte vilar i sig själv. ”The Christian distinction” är fundamental för kristen tro. Men den har en baksida: Formuleringarna av skapelsetron tenderar att bli abstrakt filosofiska. Trons språk är dock poetiskt och metaforiskt, som Psaltaren är det främsta exemplet på. Metaforerna hämtas från vår erfarenhet. När psalmisten prisar Guds skaparverk är Gud närvarande överallt i sin skapelse: ”Himlen förkunnar Guds härlighet” (Ps 19:1); ”gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där” (Ps 139: 9–10). Gud är immanent i sin skapelse, säger teologin, Guds ”allestädesnärvaro” heter det med ett svenskt ord. Men hur? – ”himlavalvet vittnar om hans verk” (Ps 19:1); ”när jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna som du fäste där” (Ps 8:4). Det talas om Guds händer och armar. Gud mäter upp havets vatten och sandkornen, han sänder solens värme, regnet och kylan. Djuren tycks röra sig efter hans direkta order, et cetera. Kontrasten mellan detta konkreta, poetiska språk och teologins nödvändigtvis abstrakta begrepp är stor. Men ingen förnuftig människa tror väl att Gud har armar eller att Gud är en bland flera möjliga och konkurrerande orsaker inom naturförloppet? Svårigheten att tänka samman trons poetiska språk med teologisk-filosofiska insikter kvarstår dock.
Kyrkan och Darwin
Kyrkans reaktion på darwinismen var enligt den tyske teologen Wolfhart Pannenberg (1928–2014) ett ödesdigert misstag. Visserligen har den katolska kyrkan aldrig i ett lärodokument entydigt fördömt Darwins biologiska evolutionslära, men mer allmänt kritiserat idéer om evolution. Åtskilliga kristna teologer, om än långt ifrån alla, var dock från början kritiska mot evolutionsteorin. I dag är de flesta kristna i de traditionella kyrkorna övertygade om att evolutionsläran går att förena med kristen skapelsetro. Den brittiska teologen Sarah Coakley kritiserar dock ”lazy non-contest theologians” och pekar därmed på en rad olösta problem som en enkel harmonisering inte alltid beaktar (”Gud och Evolutionen – en ny lösning”, Signum 7/2009). Evolutionsläran kopplas ofta samman med filosofiska förutsättningar som inte är förenliga med kristen tro, särskilt reduktionismen. ”Evolutionismen” som en övergripande världsbild, att man så att säga ”tror på” evolutionen”, måste betraktas som en livsåskådning och är inte förenlig med skapelsetron. Det är inte en vetenskaplig teori utan en filosofisk tolkning av evolutionsläran. Påven Johannes Paulus II betonade att den biologiska evolutionsläran lägger fram empiriska resultat, men en helhetstolkning av världen kan endast åstadkommas med filosofiska medel. Sanningen om människan är ytterst en filosofisk och teologisk fråga. Evolutionsteorier som ”enligt sina bakomliggande filosofier hävdar att anden uppkommit ur materiens krafter som ett rent epifenomen till denna materia [är] oförenliga med sanningen om människan” (Johannes Paulus II, ”Livets uppkomst och evolutionen”, Signum 9/1996). Dessutom utvecklas och revideras evolutionsläran hela tiden. Coakley har påpekat att den tidiga darwinismens tal om nature red in tooth and claw inte längre gäller i allt. Numera räknar man dessutom med att det finns viktiga inslag av ”samverkan” (cooperation) i evolutionsprocessen. Farhågan att ”darwinismen på något sätt uppmuntrar till en aggressiv tävlingsmentalitet och individualism, måste alltså revideras väsentligt. Under alla omständigheter, och redan innan man tillskriver detta fenomen en religiös innebörd, favoriserar evolutionen samverkan, kostsam uppoffring, ja till och med förlåtelse, vid avgörande brytpunkter” (Coakley). Förhållandet mellan evolutionsläran och skapelseteologin är därför hela tiden föremål för diskussion och nytolkning.
Teologiska dilemman
Kvar står dock några svårlösta dilemman: Den bibliska skapelsetron säger att Gud skapade och att han såg att det var gott. När Gud var färdig med sitt skapelseverk var allt perfekt. Traditionen räknade med arternas konstans, vilket var just det som Darwin ifrågasatte. Kristen tradition har därför förutsatt att ondska, död och förgänglighet inte fanns i skapelsen från början. Syndafallsberättelsen i 1 Mos 3 har varit mönsterbildande. Något har hänt som fördärvat, eller åtminstone förvanskat skapelsen. Människan har här en nyckelroll. Romarbrevet 8 talar om skapelsens längtan efter befrielse, som endast kan nås genom människans frälsning.
Men evolutionsläran ger en annan bild. Det onda tycks finnas med i processen från början. Evolutionen har haft ett högt pris i form av död och förintelse av arter och individer. Om det är på detta sätt Gud skapar, måste då inte läran om syndafallet och arvsynden revideras? Och när i evolutionen blir människan människa? När blir hon en varelse med fri vilja, ansvarig inför sitt samvete och inför Gud?
Frågorna sysselsätter teologin. Man måste dock varna för förhastade slutsatser. Troligen är det återigen våra föreställningar om hur Gud relaterar till sin skapelse som står på spel. Enligt kristen tro skapar Gud hela tiden (creatio continua). Genom sin försyn upprätthåller han och förnyar skapelsen för att föra den till dess mål. Frestelsen blir då att tänka sig Gud som en orsak inom processen, i konkurrens med andra orsaker. Ansträngningen att tänka hur Gud leder evolutionsprocessen är en verklig utmaning för kristen filosofi och teologi. Är det inte bara människan som skapats med frihet, utan redan naturen? Vilken roll spelar lidande och död i världens och människans utveckling, när ljuset från Kristi kors och uppståndelse faller tillbaka över ursprunget? Skapelse och frälsning hör ihop, som antyds av bekännelsen till ”honom genom vilken allting har skapats”.
Men försöken till nytolkning upphäver inte trons sanning, den tro som har sitt främsta uttryck i det poetiska och metaforiska bibelspråket och i gudstjänstens böner och lovprisningar. ”Du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den” (Upp 4:11).
Litteratur
Sarah Coakley: ”Gud och Evolutionen – en ny lösning”, Signum 7/2009.
Johannes Paulus II: ”Livets uppkomst och evolutionen”, Signum 9/1996.
Elizabeth A. Johnson: Ask the Beasts. Darwin and the God of Love. 2014.
Joseph Ratzinger: ”In the Beginning…”. i A Catholic Understanding of the Story of Creation and the Fall. 1990 (tyskt original 1986).
Christoph Cardinal Schönborn: Chance or Purpose? Creation, Evolution and Rational Faith. 2007 (övers. från tyska).
Robert Sokolowski: The God of Faith & Reason. Foundations of Christian Theology. 1995.
Gösta Hallonsten är professor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2021, s. 33–36.