Komedins konst

Kulturförmedlaren par excellence mellan Sverige och Italien, Giacomo Oreglia, är en både begåvad, kunnig och synnerligen ivrig och flitig person. Han är landets främste Dantespecialist men har också författat en rad böcker och skisser om den dominikanske utopisten Tommaso Campanella, om den kalabresiske abboten Gioacchino da Fiore, om visionären Giordano Bruno och om talrika andra revolutionärer och helgon. Han har skrivit den hymniska texten till oratoriet Rom brinner som med stor framgång uppförts upprepade gånger i Berwaldhallen i Stockholm.

Giacomo Oreglia är mest känd som en lidelsefull och stridslysten person. Han borde emellertid vara lika känd som det lekande och gäckande barn han är. Det var barnet i honom som väckte hans intresse för att skriva om den improviserade teaterformen under titeln Commedia dell’Arte, en bok som han publicerade redan för 40 år sedan. Denna teaterkonst är en kreativ verkstad i funktion på offentliga gator och torg. Barn, stora och små, älskar skälmstycken, gycklare och dåraktiga upptåg. Och eftersom barnet stojar och lever sitt intensiva liv i Oreglias författarskap har det bara varit en tidsfråga när detta verk skulle ges ut i en påkostad, praktfull och rikt illustrerad andra upplaga.

Man är knappast förvånad över att den teaterform som boken berättar om har uppstått i Italien, mitt under renässansens tidevarv på 1500-talet. Hela samhället kan mötas och möts på de öppna torgen i städer och byar. Det är också där man bäst bemästrar och spelar den teater som förutsätter en professionell improvisationsteknik. Teatern skapas på plats, händelseförloppet är okänt och oförutsebart och därför också spännande. Från Italien har torgteatern fått en snabb spridning till andra europeiska länder, särskilt Frankrike.

Ramen för den oskrivna komedin är en berättelse, ett utkast, en stomme inom vilken vissa nyckelroller har full individuell frihet att utveckla sina talanger. De mest kända rollfigurerna är den pipskäggige och girige gubben Pantalone, den maskerade Arlecchino, den listige Brighella, den skrockande Pulcinella med sin sockertoppsformade hatt, och den påstridige och inbilske Dottore. Huvudrollerna omges av prinsessor, hovdamer, soldater, tjänare och en mängd smått stolliga statister och musikaliska artister.

Vissa personer i boken tilldrar sig ett särskilt intresse. Bland dem finner man Prospero Lambertini (1675–1758) som tolkade il Dottore i akademiska föreställningar. Han blev senare kardinal och påve under namnet Benedictus XIV, en av de spirituellaste gestalterna i Europa. Oreglia betonar att han som påve aldrig glömde att han i sin ungdom iklätt sig il Dottores roll. Kort före sin död genomgick han en svår operation. När kirurgen som hette Ponzio talade uppmuntrande till honom mumlade påven: ”Hm! Också Vår Herre passus est sub Pontio” (Pilato).

Under en längre tid, främst mellan 1550 och 1650 pågick en tidvis bitter konflikt mellan komedianternas och kyrkans företrädare om komedikonstens moraliska status och påverkan. Bland de fränaste kritikerna mot torgteatern finner man jesuitpatern Giovanni Domenico Ottonelli. Han var en kulturpersonlighet som visade intresse för och gav sitt stöd åt diverse konstarter samt flitigt besökte teaterscener. Men han var också en sträng moralist som menade, att komikerna skulle stå till svars för att de väckte de syndigaste passioner hos publiken. Givetvis var det skådespelerskorna som var paterns första måltavla. När en komedienne är vacker kan hon göra många galna på många sätt. Han fick svar på tal av Pier Maria Cecchini som framhöll, att man i många städer där man spelat på natten har hört de mest kända kurtisanerna förbanna komedianterna därför att de på grund av dem förlorar sina kunder.

Det är uppenbart att Oreglia gläder och gottar sig åt dessa moraliska skärmytslingar. Som i sina andra böcker känner han sig djupt involverad i allt han iakttar och sätter på pränt. När han skriver om komedin som framstående konstart har han lätt att identifiera sig med den och att själv bli en komediant. Subjekt och objekt förenas. Det är denna egenskap som gör Oreglias verk så autentiskt och läsvärt.