Klädd i nakenhet

Att Lars Thunbergs senaste diktsamling, Väntesak, är mer svårläst och otillgänglig än tidigare samlingar gör den inte mindre intressant, stimulerande och värdefull. Snarare tvärtom.

Visst känner man från tidigare igen den utblottade, den utsatta människan som inte tar livets och trons gåva för givna. I samling efter samling har man också kunnat höra en solid teologisk stämma där återklangen från kyrkofädernas ursprungliga röster varit så existentiellt samtida att man lätt skulle kunnat få för sig att allt väsentligt redan är sagt av dessa. Men ingalunda. Det har effektivt förhindrats av den dissonans som vår tids insikt om och vånda inför sociala, ekonomiska och ekologiska katastrofer väcker. Insikt och vånda har tvingat skapandet till ett allt annat än ett harmoniskt välmodulerat tonfall, snarare en ”vit vrede” som en tidigare diktsamling heter. Man har även kunnat höra en meditativ och spröd stämma som känsligt återger landskapets skiftningar där djurliv och grönska, himmel och hav får tjäna som bilder och vittna om tillvarons yttersta mysterium.

Denna komplexa poesi har allt sedan debuten i slutet av 1950-talet gett Lars Thunberg en helt unik plats bland lyriker i vår tids svenska litteratur.

Vad återstår då ännu att säga för diktaren, nyss fyllda 75 år och drabbad av en handikappande sjukdom och som det kan tyckas med livet i nedan? Jo, ett svaghetens evan-gelium möter här läsaren. Den svårforcerade rytmen med de många och originellt sammansatta substantiven och de tunga substantiverade verben tvingar läsaren in i en rytm som ideligen hindrar henne från att skynda vidare. Här gäller det att stappla fram, att stanna upp, att inte snubbla över de språkliga trösklar som förrädiskt hejdar tanken. Men de mödosamma stegen som vi alla har att ta för att nå till vägs ände är trots allt belysta av det sneda ljus som bara kvällssolen förmår skapa.

Vad kan man upptäcka i just denna belysning? Ja, inte är det något, vad som helst, bortom bergen eller en väg till någon stad ovan de fascinerade guldmolnen. Det konceptet vore djupt ovärdigt en diktare av Thunbergs rang. Enligt svaghetens evange-lium fördunklas framtiden alltmer eftersom ögonen blir ”skumma av framstegsdimma”. När konjunkturerna pekar uppåt, när kraften är obruten ligger en dimma där och skyler själva saken, eller den ”Sak”, som i samlingens titeldikt övergått till att bli egennamn åt det mest abstrakt oerhörda som vår väntan riktar sig mot, ”Själva objektet för vår Väntan”. Men det är inte Becketts väntan på Godot, en hopplös och förlorad väntan, utan en väntan som vilar i ”trons substrat”. Om man väljer en biologisk tydning av ordet substrat, betyder det en tillväxtmiljö för bakterieodling, näringslösning. Då är man i sin väntan nära till det som Augustinus uttrycker med orden donum perseverentiae, uthållighetens gåva. Utmärkande för Lars Thunberg är att han solidariskt in på bara skinnet erfar den mänskliga osäkerhetens villkor i detta väntande. ”Själva objektet för Väntan / det man ännu förgäves väntar på. / Hur skall man hantera detta?” Är det inte framför allt ett barns eller en gammal människas väntan, väntan på en övergång från ett tillstånd till ett annat, som fördjupar och ger intensitet åt ett sådant tillstånd? Mest utlämnade i sin väntan är de svaga, de sjuka, de utsatta. Trots att ”ingenting tycks förbinda Väntan och Sak” och trots att vi är ”förlorade om de inte förenas” lever vårt hjärta av denna förening, eftersom väntan är trons substrat och sluttidens livsvillkor. Samlingens märkliga titel, Väntesak, avslöjas i dikten med samma namn men själva spänningstillståndet mellan Väntan och Sak kvarstår. Först i diktens sista strof konkretiseras och kanske man vågar säga harmoniseras förbindelsen mellan de abstrakta orden som dikten igenom skrivs versalt som egennamn. Det sker när de byts ut mot en titel, Människoson, som enligt evangeliet Jesus Kristus kallar sig själv. De svagas evangelium, för den som inte har kvar mer än att vänta lyder enligt Thunberg:

”Bara en Människoson kan förena dem i sin både uppståndna

och marterade kropp.”

Att bejaka erfarenheten av en afasi ingår också i evangelium för de svaga. ”Något hette något” börjar en av dikterna. Att söka orden och att befinna sig stum, oförmögen att hitta rätt i ett kaotiskt universum av ord driver ordforskaren djupare och djupare in i en preexistens, innan något någonsin fått sitt namn. Hur ser detta ”innan” ut? Raden av skapelsemyter ger vid handen att sökandet efter detta ”innan”, utforskandet av det som redan fanns före en oändlig massa ”innan”, har fängslat och rotfäst sig i de flesta männi-skor och kulturer. När afasin släpper och orden strömmar till rika, överlägsna och medvetna om sin kraft och skönhet, avslöjas de likafullt enligt svaghetens evangelium. Som vore de personer avkrävs de sin fariseiska stolthet. De måste

”känna sin grundval,

våga vara leende,

när de talar.

Våga vara som alternativer,

aldrig slutgiltiga, alltid tillnärmelsevis.”

Det afatiska famlandet efter det exakta ordet illustrerar all poesis dilemma och all teologis dilemma. ”’Tillnärmelsevisheten’ är ju / Poe-sins grundmotiv”. Poetens och teologens sökande efter orden konvergerar i en och samma erfarenhet av att orden undflyr dem, men samtidigt anger de en riktning mot ett ”innan”. Här märker man hur den apofatiska teologi som Thunberg i sin patristiska och östkyrkliga forskning så ingående begrundat, gör ett typiskt nedslag i hans poesi.

I Väntesak finns återkommande reflexioner om diktens möjligheter och diktarens roll. Vilket perspektiv i fråga om tid, avstånd gynnar en ”sann” lyrik? Är det bättre att krypa nära verkligheten och omedelbart med det inre örat avlyssna dess suckar? Att frysa filmen och att tömma sinnena och utgjuta sin erfarenhet? Eller gynnas dikten av att anlägga symboler eller metaforer, som ett ordnande raster, som skapar avstånd och en viss förutsedd ordning? Visst är det så att ”livet tecknar sig självt före oss”, erkänner Thunberg lite motvilligt i en av dikterna och tillägger: ”Naturligtvis är vi här i efterhand.” Beskriver dikten, när den är som bäst, det som är eller det som skett? Eller förhåller det sig möjligen så i Thunbergs dikt att den tecknar det som sker i det som är? Att ofta kasta om och växla perspektiv mellan avstånd och närhet kännetecknar det stundom otåliga men oftast accepterade tillstånd av väntan som löper som en röd tråd genom denna diktsamling. Det frälsningshistoriska perspektivet från den kristna traditionen liksom de grekiska gudarna och hjältarna ger läsaren ett raster som påverkar avståndet till det beskrivna. Diktaren tolkar sin existens i detta ljus, som säkert bländar vissa läsare men upplyser andra genom det rena symbolspråket, och genom igenkännandet närmar sig denne läsare diktens verklighet. ”Bildens upphöjelse till bildlighet, / till ordens stamning och skapelsens nya ljus.” Men det finns många exempel på den absoluta närheten. Beskrivningen av en skatunge som nyss lämnat sitt bo skänker en närvaro genom sitt ”hackhoppande” sökande efter föda, en puls, som omedelbart återger hjärtats och världens egen rytm ty ”bakom och bortom / lurar en inmurad lag / som – dansande stötvis – förlänger / vårt eget bästa / till bestående liv”.

Som jag försökt visa rymmer denna diktsamling djupa tankar om det svaghetstillstånd som vår ständiga väntan försätter oss i. Men just i svagheten finns räddningen för den som väntar i sin ensamhet.

”Ensamhet heter min ro.

Insikt var den.

Skälvande fundament.

Gud var dess motpol.

Jag är i nakenhet klädd.”