Kommer påven snart?

Rubriken börjar dyka upp allt oftare i svensk press. Vid det här laget rör det väl sig inte längre om ren spekulation. Nordens katolska biskopar samlas i slutet av februari till konferens och så kallat ad limina-besök i Rom, dvs. det tjänstebesök som alla stiftsbiskopar skall avlägga vart femte år vid kurian och hos påven. Flera av dem talar före avresan öppet om att de vid detta tillfälle tänker bjuda påven till Norden, och så kommer väl att ske.

När något besök kan komma till stånd får vi väl veta så småningom – det är en lång och komplicerad procedur som sätts igång när sådan inbjudan överlämnas. Det finns en lång lista på länder som önskar påvebesök, även om han kanske redan varit där en eller flera gånger. 1987 och 1988 är redan fulltecknade. 1989 verkar troligare. Biskoparna har tvekat inför denna inbjudan, inte minst på grund av att antalet katoliker i Norden är så litet, och det är därför inte lätt att veta hur det skall gestaltas. Påven själv tycks vara intresserad av att komma och förhandssonderingar tyder på att regeringarna i de fem länderna inte har några invändningar. Det torde inte blir officiella besök, men eftersom påven även är statsöverhuvud i Vatikanstaten lyfts det hela automatiskt upp på en viss nivå och de nordiska länderna kommer troligtvis att ikläda sig vissa förpliktelser, till exempel i fråga om säkerheten – en inte oväsentlig post i budgeten vid ett påvebesök.

Ett normalt antal utlandsresor per år tycks nu vara fyra. 1987 omfattar Uruguay-Chile-Argentina (31/3-13/4); Västtyskland (30/4-4/5) med saligförklaring av jesuitpater Rupert Mayer, en predikant och själasörjare, som visade stort mod under nazisttiden samt av Edith Stein, judinna och filosofen Husserls favoritlärjunge som blev katolik, karmelitnunna och fick sluta i gasugnen i ett koncentrationsläger; Polen, för tredje gången (9-14/7) samt USA (10-19/9), den här gången från Miami till Kalifornien. Senare på hösten är det biskopssynod i Rom, då han får hålla sig hemma.

Hålla sig hemma, ja. Det tycker somliga att påven borde göra i större utsträckning än som nu är fallet. Det finns så många argument för det: han borde vara hemma och administrera kyrkan, sköta kurian, ta emot mer folk. Inte spilla så mycket pengar och tid på resor, osv. Handfasta och rimliga argument, men de glömmer bort den andra sidan av medaljongen. Låt oss först ta upp kostnadsfrågan. Visst går det åt en hel del pengar på resorna, men påven anser att de är väl spenderade, och vill inte att besparingarna skall börja här. Dessutom bör man väl sätta dem i relation till andra utgifter. Kardinal Höffner jämför hela Vatikanens budget med utgifterna i ett mindre stift i Västtyskland (se Signum 86 s 206 ). Den långa resan till Fjärran Östern kostade givetvis en hel del, men vad är det i jämförelse med den miljardrullning som seglingarna i America Cup innebär?

Vad de lokala kostnaderna angår så bestämmer inte påven om dessa utan landets biskopar och den kommitte de tillsatt, och där är det kanske inte nödvändigt att slå på så stort som det ofta gjorts. (Fast ärkebiskopen av Lyon påpekade att de lokala kostnaderna, utslagna på antalet katoliker i regionen var lika med två cigarettpaket per person…)

Påven ser en rad orsaker varför han skall resa runt i världen. Han är den katolska kyrkans överhuvud och känner sig ansvarig för alla katoliker, ja i viss mån för hela mänskligheten. Det är självklart för honom att ta emot så många som möjligt på sina välbesökta allmänna audienser varje onsdag, men han upplever det som sin plikt att besöka människor där de bor och lever. Det är något liknande de hembesök som kyrkoherdarna brukade göra i församlingen (innan TV invaderade hemmen). Liksom Visser t’Hooft kan han säga att ”hela världen är min församling”.

Han hyser knappast illusioner om att se allt eller möta alla. Den som varit med på en resa vet att det inte är någon turistutflykt utan människorna står i centrum. Han möter dem i stora skaror – inte bara tiotusentals utan hundratusentals på fotbollsarenor eller kapplöpningsbanor, men han har utan tvivel en gåva att göra det på ett sätt som får de närvarande att gå hem med känslan av att de verkligen träffat påven. Hans tal och predikningar har stötts och blötts i många omgångar, men han framför dem, ofta på landets eget språk, som om han skrivit varje rad själv och står bakom varje ord. Påven kanske inte får så mycket närkontakt med den lokala befolkningen, men han upplever dock något av deras situation och livsvillkor. (Ibland har han dessutom lärt känna vissa platser vid tidigare resor, innan han blev påve.) På den tredje afrikaresan avlade en rad noviser sina första löften inför honom. Det hela kulminerade i en liturgisk dans i bästa afrikanska stil. När en reporter efteråt frågade honom vad han tyckte om den lokala folkloren blev han nästan arg: ”Vad menar ni? Begriper ni inte att det här kommer djupt ur deras själ, är deras sätt att uttrycka sitt förhållande till Gud?” Sådant lär man sig inte hemma på Petersplatsen.

Bäst kommer hans karisma fram i personliga möten med små grupper eller enskilda. Som när ”Vi i femman” i en katolsk skola i Melbourne fick ställa spontana frågor, och fick lika spontana svar. Bägge parterna njöt. Eller i Brisbane, där flera hundra handikappade samlats i ett tält utanför det stadium, där han skulle fira mässan. Jag upplevde deras förväntan innan han kom, och såg sedan hur han stannade inför var och en, sade något ord, tog dem i handen eller smekte dem på kinden, om det var någon som bara kunde kommunicera på det sättet. Inga helbrägdagcrelser registrerades, men vilken betydelse det ändå hade för dem?

För att nu inte tala om hans möte med ungdomar. Det är väl det han själv uppskattar mest,

och hur trött han än må vara får det honom att leva upp. Mötet med cirka 40 000 unga på Cricket Ground i Sydney hör till det mer oförglömliga. Det var en show av den klass, där biljetterna vanligtvis kostar väldigt mycket. Här var de gratis och de bästa artisterna ställde upp för den goda sakens skull. Det var sång och musik, dans, där alla närvarande togs med i koreografin, inklusive påven, som dansade och sjöng med helt naturligt. Och som till slut fick en puss på kinden av många av flickorna.

Hans tal då? De ofta alltför långa talen är inte lätta att summera, och kanske är inte heller innehållet så viktigt. Huvudaccenten är optimism. ”Ni ungdomar, ni är vår framtid och vårt hopp. Behåll den entusiasm som nu uppfyller er. Bygg upp en ny värld, som är värd att leva i.”

Inte ett ord som påminner om den apokalyptiska stämning vi hör från olika håll. Det torde finnas få människor som är så optimistiska inför det nya årtusendet som Johannes Paulus II, och han hoppas säkert att själv få uppleva det.

Visst är han konservativ i vissa hänseenden – och är man påve med ansvar för hela världen i en tid av omvälvningar är det kanske naturligt att vara det. Men hans framtidsoptimism ger oss även andra perspektiv, och är så ohejdad att den smittar av sig.

Denna optimism inkluderar hela världen. Även om han ofta talar i paneuropeisk anda och ser kristendomen som den gemensamma grunden för en återförening mellan öst och väst, så upplever han samtidigt Europa som en gammal kontinent. Det är inte där vi skall söka framtiden. Det nya århundradet och årtusendet tillhör Afrika, Latinamerika och Asien. Det är på andra kontinenter som både kyrkan och mänskligheten växer. Där finns också grunden för den optimism inför framtiden som påven har, snarare än i det trötta Europa. Skulle han bara sitta hemma i Rom och se allt från den synvinkeln skulle han förmodligen ha dåligt samvete. Det är någonting av den anda som fick Paulus att resa runt i omvärlden. ”Ve mig om jag inte förkunnar evangelium” har blivit ett ”Ve mig” om jag försummar min plikt gentemot någon del av den kyrka som Kristus satt mig till att ha omsorg om, av den mänsklighet, som Kristus kom för att frälsa – en förklaring till det som för en del verkar som rastlöshet. Föregångaren Paulus VI hann med nio resor under sina första sju år som påve. Paulus VI var 68 år gammal när han blev vald till påve, dvs. ett år äldre än Johannes Paulus idag.