”The Mission” – mera drama än dokumentär

Storfilmer med katolska motiv har på sistone blivit en ny giv, av skäl som inte är alldeles klara. Den Oscars-belönade ”Agnes av Gud” har redan passerat förbi i Sverige utan större uppmärksamhet. Den har följts av ”The Mission” och ”Rosens namn”, och kanske några svenska biografer också vågar sig på ”Therese”. Det gemensamma för dessa filmer är att de tar upp katolska motiv utan att fördenskull ha någon katolsk tendens. Det omvända var förhållandet med TV-serien ”En förlorad värld” (efter Evelyn Waughs Brideshead Revisited); den hade en tydlig katolsk tendens, som svenska tittare ganska sällan uppmärksammade, eftersom den i huvudsak handlade om engelskt överklassliv, med enstaka religiösa inslag. Men här är det alltså filmer som direkt handlar om kloster- och ordensliv, ibland mera respektfullt ibland mera kritiskt, men alla med en viss distans.

”The Mission” skildrar en av jesuiternas missioner bland indianerna i Paraguay på 1750-talet och dess undergång på grund av konflikten mellan stormakterna Spanien och Portugal, där den kyrklige medlaren spelar en inte alldeles hedersam roll. Som påpekats av historiker (i Civiltå Cattolica nr 3 274) är det inte någon verklig historisk händelse som återges, fastän personer och motiv är tagna ur 1750-talets latinamerikanska miljö.

Vid missionen tjänstgör bland annat priorn, Fader Gabriel (Jeremy Irons) och en ny medlem i orden, Rodrigo Mendoza (Robert De Niro). De representerar två motsatta tendenser: Fader Gabriel vill gå den radikala pacifismens väg, medan Mendoza inte ser någon annan lösning än att försvara missionen mot de spanska trupperna med vapen i hand. Båda dör i den stora slutstriden, där män, kvinnor och barn skjuts obevekligt ner och där missionens kyrka går upp i flammor. Pacifism eller väpnat våld gör detsamma, den svagare går ändå under, tycks vara filmens pessimistiska budskap.

Att jesuiterna är filmens hjältar bör nog förvåna en del svenska biobesökare, som har helt andra föreställningar om dem. Deras osjälviska insatser i missionen ger ett positivt intryck, även om somliga säkert förundrar sig över deras västerländska kulturimperialism, när de lär indianerna att tillverka fioler eller att sjunga västerländsk kyrkomusik. Som bekant var jesuiterna först med att tillerkänna främmande kulturer ett egenvärde och var de stora föregångsmännen i vad som idag med stor uppskattning kallas inkulturation.

Men filmens religiösa och politiska problematik dränks i de svindlande sköna scenerierna, med lodräta klippstup och skummande vattenmassor. Manusförfattaren Robert Bolt och regissören Roland Joffe har tillsammans gjort en film som är helt inriktad på det visuella, på sceneri och action, medan dialogen är reducerad till ett minimum. Det gör att motiven för de olika personernas handlingar inte blir alldeles tydligt belysta. Framför allt lyckas Jeremy Irons inte göra sin Fader Gabriel riktigt trovärdig. Icke-våld är ju ett sätt att handla, och om han är tänkt som en föregångare till Gandhi eller Martin Luther King framstår han som alldeles för vek och passiv. Då är Robert De Niros Mendoza mera trovärdig i sin stolta spanska conquistadorstil. Men den som framför allt blir en personlighet är den tveksamme kardinalen Altamirano (Ray McAnally), som nog egentligen skulle vilja rädda missionen men som lik en annan Pilatus överlämnar de oskyldiga åt dödsdomen. Bland missionärerna igenkänner man den amerikanska jeusiten och pacifisten Daniel Berrigan, som också varit rådgivare åt regissören.

En film med det här innehållet skulle väl knappast vara möjlig utan den långvariga debatten om kyrkans roll i Latinamerika och särskilt befrielseteologin. Trots sin välgjorda historiska ram är filmen en anakronism, som uttrycker 1900-talets problematik. Jag har i detta sammanhang undrat över något som ingen annan recensent veterligen har påpekat: förstörelsen av missionen påminner slående om det som drabbade indiankommuniteten i Solentinane. Den byggdes upp under ledarskap av den sedermera så omdebatterade prästen och politikern Ernesto Cardenal och brändes ner av Somazas militär år 1977.

The Mission har en besynnerlig början, som saknar organiskt sammanhang med filmen i övrigt. En tidigare jesuitmissionär korsfästs av indianerna, kastas i floden och slungas av den ut i ett av filmens många brusande vattenfall. Indianerna framstår i övrigt inte som grymma utan som ganska resonabla, och det finns ingen riktig förklaring till deras handlingssätt i filmens början. Det är det mest talande exemplet på hur Robert Bolt alltför lätt har låtit det spektakulära ta överhanden över det sakliga, och resultatet blir också mera drama än någon illusion av dokumentärfilm. Det har helt visst bidragit till att ”The Mission” blivit en publikfilm också i Sverige men minskar dess betydelse som underlag för debatt om kyrkans politiska roll i det förflutna och i nutiden.