Marxistiskt och kristet i Budapest

Är det för den katolska kyrkan meningsfullt att ge sig in i en allvarlig dialog med officiella representanter för den marxistiska ideologin i öststatsdiktaturerna? Finns det överhuvud taget något gemensamt att tala om.

Vi har tidigare (Signum 8/1986, s 237) mot bakgrund av de erkänt stora motsättningar som råder, rapporterat om ett möte mellan å ena sidan Vatikanens sekretariat för de icke-troende, företrätt av dess ordförande kardinal Poupard och 15 experter å ena sidan och ett lika stort antal officiella representanter för den marxistiska ideologin från flera östblocksländer under ledning av J. Lukacs, ordförande för den filosofiska sektionen inom den ungerska vetenskapsakademin. (J. Lukacs avled den 16/1 1987.)

Nedanstående rapport, även publicerad i Etude (december 1986, sid. 675), är skriven av en insider och deltagare i detta möte: den kände franske specialisten på marxism J. I. Calvez. En mångårig toppbefattning vid jesuiternas ordensledning har gett så mycket erfarenhet att han torde veta vad han talar om. Hans rapport från mötet koncentrerar sig på några väsentliga frågor och att det för närvarande finns mer sensibilitet och öppenhet för frågor rörande människan och hennes ansvar bland intellektuella och medvetna marxister inom systemet. Också den katolska kyrkan är beredd att föra en dialog som sträcker sig utöver den där det gäller att försvara kyrkans vitala intressen (åsiktsfrihet, religionsfrihet). Omsorgen om människan i vår tid (de s.k. existentiella frågorna) rycks ge en viss värdegemenskap, som kan ligga till grund för ett samtal.

De vetenskapsakademier som finns i östländerna är rätt lika akademier och vetenskapliga institut i väst, akademier i länder som exempelvis Frankrike, England eller Sverige. I sådana samfund sysslar man med samordning, tvärvetenskap universitetsinstitutioner emellan. Men självfallet är akademierna i Ungern och liknande länder starkt avhängiga av de maktägande kommunistpartierna.

Under rubriken ”Samhälle och etiska värderingar” genomfördes ett tankeutbyte rörande förståelsen av själva begreppet människa hos marxister och kristna. Man beaktade både relationerna mellan de enskilda människorna och frågan om människans autonomi och ansvar. Slutligen dryftades även etiska värderingar och skilda sätt att se på dem.

Man kan med skäl fråga vad de båda parterna kunde säga varandra. Katolikerna var inte ute efter att få reda på nya rön gällande Marx’ och Lenins tankar. De fick dock bättre inblick i tankegångarna hos framstående nutida intellektuella marxister, vilka till på köpet officiellt företräder sina regimer. Att dessa människor är och vill vara marxister är tydligt. Ändå förefaller det som om de numera positivt skulle intressera sig för vissa filosofiska texter av Marx som förr ansågs vara misstänkta ur leninistisk renlärighetssynpunkt. ”Människan är för människan det högsta väsenden”; detta citat från Marx, som ljuder inte så lite feuerbachianskt, är idag gångbart bland intellektuella marxister även om det inte gillas av alla. Enligt vissa sovjetiska ideologer innebär detta uttalande i sig en tillbakagång till ett passerat stadium i den marxistiska tankens utveckling.

Det som enligt Marx skiljer människan från djuren är förmågan till produktivt arbete. En annan skillnad ligger enligt samme filosof i att ”hon kan arbeta enligt skönhetens lagar”. Detta uttalande är av en art, som bör kunna reta en och annan marxist. En marxistisk deltagare hävdade emellertid att Louis Althussers uttalande om att Marx ”idealistiska” filosofiska ungdomsarbeten borde förkastas numera är överspelat. För de moderna marxisterna är det inte endast de sena så kallade vetenskapliga arbetena som är av värde i Karl Marx författarskap. En annan deltagare, sovjetmedborgaren Boris T Grigorian, använde utan att blinka termen ”alienation” – som är hämtad ur ungdomsskrifterna – utan att bekymra sig om de ”idealistiska” undertoner som man inte för så länge sedan spårade i detta uttryck.

Är moralen något negativt?

En av de viktigaste frågorna på dagordningen gällde om moralen existerar som en självständig faktor med egen identitet eller om den blott speglar de praktiska krav som varje samhälle och historisk situation ställer. Finns det månne något i moralen som gör den transcendent utanför de givna historiska och samhäl¬leliga villkoren? I den katolska delegationen hade vi intrycket att våra vänner på andra sidan staketet bemödade sig om att utveckla ett etiskt resonemang som stod för sig själv och som därmed blev något specifikt. En av marxisterna försökte för övrigt använda sig av människan och hennes värde för att ange det som skulle gälla som det högsta i tillvaron.

Vid slutet av konferensen klargjorde katolikerna att de kände sig brydda över den hållning som marxisterna intog till den grundläggande frågan om moralens eventuella relativitet. Vilken relativitet i moralfrågor kan accepteras utan att moralen reduceras till något föränderligt och historiskt? Man fann det nödvändigt att understryka att den kristna tron räknar med ”en allmän och ovillkorlig etik”. Den relativistiska inriktningen gjorde att dessa marxister också hamnade på viss distans från det traditionella sättet att presentera marxismen som en vetenskap eller till och med som en överordnande och övergripande disciplin. Man verkade vara angelägen att ta hänsyn till forskningsresultat som har vunnits även utanför de naturvetenskapliga och ekonomiska disciplinerna. Man medgav öppet att inte varje problem kan formulera eller lösa allt med naturvetenskap och teknologi. Visserligen borde ett lodande av varje problem teoretiskt leda till att de naturvetenskapliga metoderna blev användba¬ra. Att nå dit skulle dock i vissa fall ta mycket lång tid. De approximationer, som kan nås på rent filosofisk väg, är därför åtminstone övergångsvis av värde. Den marxistiske deltagare, som gjorde dessa medgivanden, betecknade filosofins uppgift såsom ”ideologisk” och med detta menade han något positivt. Han ansåg även att filosofin hade en uppgift såsom värn och räddare i tider då människosläktet är i fara.

Varifrån kommer nu denna omställning som innebär ett godtagande av filosofin som arbetsinstrument? Vilka referenser finns det inom den hävdvunna marxistiska tankevärlden? Det blev aldrig något tillfälle att fördjupa sig i dessa frågor. Vi kunde inte undgå att lägga märke till att flera marxister satte stort värde på begrepp som förlåtelse, barmhärtighet och kärlek. På våra frågor om dessa begrepp kunde härledas ur den marxistiska ideologin blev de oss svaret skyldiga.

Att en del frågor ej besvarades innebar inte att våra samtalspartner genomgående bet sig fast i det som ur deras synpunkt var gammalt, vant och säkert. Det fanns klara tecken på en viss utveckling och även nytänkande. Vi fick också synpunkter på det läge som uppstår när knäsatta regler ifrågasätts eller åsidosätts. De var känsliga för allt som gällde befolkningens förlust av arbetsmotivation, bristande samhällssolidaritet, dryckenskap, narkotika, självmord. Sådant aktualiseras ofta när det praktiska utfallet av de socialistiska experimenten dryftas, låt vara att problemen i grund och botten är allmänmänskliga. De konstaterade missförhållandena har drivit vissa kommunister att föreslå att kyrkan skulle tillåtas medverka i samhällsarbetet. Man har till och med föreslagit att avtal om samverkan skulle slutas mellan stat och kyrka.

Inför sådana förslag kan kyrkan helt visst inte reagera på annat sätt än försiktigt. Den kristna tron innehåller visserligen etiska värderingar och normer, och kyrkan vill att vi skall rätta oss efter vad hon lär. Men kyrkan kan inte utföra sin fostrande gärning så länge som parti och stat begränsar hennes frihet och möjlighet att verka. Kyrkan kan arbeta i det godas tjänst endast om hon får vara självständig och inte avkrävas löften om följsamhet mot den ateistiska politiska regimen och därmed underkastas ett kvävande beroende. Bör inte kommunisterna på denna punkt rannsaka sina samveten? Har inte de läror som de själva under årtionden har propagerat, spritt och inpräntat bidragit till den sociala, kulturella och moraliska förvirring som de själva finner vara sorgliga och beklagar?

Stoppade reformer

De flesta som har följt utvecklingen i östländerna har fäst sig vid de starka begränsningar som utmärker den offentliga självkritiken. Under samtalen erkände man exempelvis att socialiseringen av produktionsmedlen – konkret uttryckt det förstatligande av näringslivet som har genomförts i Sovjetunionen och andra kommunistländer – ”ej automatiskt medför ett förverkligande av potentiella produktionskrafter eller gör att arbetslivet humaniseras”. Man frågar sig vad som behövs för att de potentiella krafter, som ej utnyttjas, skall kunna frigöras så att det som är möjligt också skall bli verkligt. På detta svaras att arbetet bör organiseras bättre och att de som arbetar bör få större ansvar. För att resultatet skall bli bättre krävs en ”medverkan av det arbetande folkets goda vilja”. För att mana fram denna ”goda vilja” menar man att det behövs bättre utbildning och social fostran. En uppfostran enligt de kommunistiska principer, vilka tidigare ej givit den utdelning som man har väntat sig.

Man förefaller att ha underlåtit att fråga sig, om ej sättet på vilket privat ägande har socialiserats har haft någon betydelse för utvecklingen. Innebär en socialisering verkligen en humanisering? Om nu verkligen frågan om vem som äger kapitalet har en så stor betydelse för de mänskliga och sociala relationerna – Marx menade att så var fallet – borde utfallet av redan vidtagna åtgärder stämma till eftertanke och mana sina tillskyndare till omprövning. Finns det inte goda skäl att ändra färdriktning om man vill främja ansvarskänslan och utveckla den ”goda vilja” som man i så hög grad hoppas få se växa till sig?

Man kan bara önska att debattklimatet framdeles blir sådant att dialogen på allvar kommer att innesluta även dessa frågor. Att önska en dialog innebär inte att man på den katolska sidan skulle mena att de kristna skulle kunna erbjuda bestämda lösningar, som direkt kan härledas ur tron. För de kristna är det av vikt att tron ej förutsätter ett visst socialt system eller en bestämd organisation av det produktiva arbetet. Ägandet kan vara organiserat på skilda sätt och någon viss form kan inte betecknas som den enda sant kristna.

Dialogen i Budapest hämmades av marxisternas sätt att se på förhållandet mellan politik och etik. Efter samtalen gjorde den katolska delegationen en sammanfattning vari anfördes: ”Den kristna tron innehåller lärosatser i etiska frågor. Likväl ger tron ett stort utrymme vad gäller politiska värderingar och val. Den marxistiska teoretiska retoriken förefaller oss däremot karaktäriseras av att man har knutit samman etiken och det praktiska politiska engagemanget med oupplösliga band. För de kristna är det av betydelse att konstatera att åsikterna i denna fråga går isär.”

Marxismen är fortfarande ateistisk

Under samtalens gång framkom det att marxismen alltjämt är en ateistisk lära och att denna del av doktrinen ej ifrågasätts ens av dem som vill ha en dialog, eller till och med samarbete, med de kristna i det kommunistiska Östeuropa. Man underströk dock att den ateistiska komponenten ej var den mest väsentliga. Marxismens kärna var något annat. Härmed åsyftades sannolikt människans befrielse från alienation, särskilt den ekonomiska. Man kan säga att det inte finns en enda riktig kommunist i hela Östeuropa som vill bestrida att marxismen i sig innesluter ateismen. Det är skillnader och avvikande meningar i dessa fundamentala frågor som marxisterna åsyftar när de talar om oförenliga läror samtidigt som många av dem är redo till dialog och samarbete.

Det finns fler problem. Är systemet med det kommunistiska partiet som enda tillåtna parti förenligt med de allmänna mänskliga rättigheter, som också kommunisterna så ofta har sagt sig erkänna? Åtminstone en av de kommunistiska deltagarna i samtalen sade sig vara tveksam till enpartisystemets berättigande. Ordningen kunde vara tillrådlig i en krissituation – ungefär som då romarna lade all makt i diktatorns händer när staten hotades av stor fara – utan att för den skull vara den bästa under tider av lugn och fred. Detta uttalande innebar ett tydligt uttalande om att den politiska praxis som råder i dagens kommunistländer, bör ändras. Denna öppning relaterades ej under själva samtalen utan har framförts i annat sammanhang i den öststat där upphovsmannen själv lever. Denna framstöt av en enskild person indikerar i vilken riktning förändringar bör vidtas om kristna och marxister skall kunna samarbeta såsom fullvärdiga medborgare i en och samma stat.

Vad lärde sig marxisterna?

I det föregående har katolikernas intryck och reflex¬ioner redovisats. Vad kunde då marxisterna lära av s.–:–.alen.’ Svaret på denna fråga kan man endast få uu~.er förutsättning att man har tillgång till deras egna anteckningar och rapporter. Den främsta personligheten på den marxistiska sidan, Joseph Lukacs, sa i sitt slutanförande, att man inom hans krets hade lagt märke till att de kristna observerat att begrepp som rättvisa och kärlek utgjorde positiva värden också hos marxisterna.

Våra marxistiska motparter blev för övrigt i tillfälle att bättre förstå att de kristna ej är bundna till ett visst politiskt system och att de kan tänka sig flera alternativ av vilka det kapitalistiska endast är ett. Beträffande termen ”kapitalism” kan det vara av intresse att notera Johannes Paulus II:s bruk av ordet. I sin rundskrivelse Laborem exercens brännmärker påven såsom ”kapitalism” varje socialt system, vari man låter kapitalet värderas högre än arbetet, med hans egna ord: varje kapitalets försteg på bekostnad av arbetet och de arbetande. Symposiet gav också marxisterna tillfälle att få ingående kännedom om det katolska episkopatets inställning till spridningen av atomvapen. Biskoparna anser att atomvapen tills vidare måste tolereras i avvaktan på bättre sätt att hindra konflikter och avvärja angrepp, nämligen politiska lösningar som gynnar en allmän avrustning i stor skala.

Allteftersom tankeutbytet fortskred lade marxisterna märke till den enhet och samsyn som fanns inom den katolska delegationen, samtidigt som det blev alltmer tydligt att etik var en sak och politiska ställningstaganden, vilka dessa än vore, en annan. De lärde att bättre uppfatta och kanske även förstå, den religiösa tro som besjälar oss, det sätt på vilket vi upplever Kristus och genom honom Gud.

Att driva dialoger av den typ som den i Budapest är svårt, även om vänskapliga band knyts mellan oliktänkande. När en kristen hör kommunister påstå att kommunismen även varaktigt och på sikt förutses komma att samexistera med religionen, kan han inte låt bli att komma ihåg den marxistiska teorin och dess bestämda förutsägelse att religionen med tiden kommer att vittra bort för att slutligen försvinna. Och förvisso kan Joseph Lukacs tes om att ideer endast bör bekämpas med ideer verka lugnande. Denna princip om fredlig samexistens och ideernas oblodiga kamp härskar dock ingalunda i alla sinnen inom de marxistiska länderna, om den än på sistone syns ha gjort vissa framsteg. Den kristne är inte heller alltid säker på att den marxistiske samtalspartnern verkligen väl har uppfattat den brist på överensstämmelse mellan princip och verklighet som så ofta är för handen. Det kommunistiska herradömet på alla om¬råden har blivit något så naturligt att det förblindar.

Det är av vikt att dialogen används som ett instru¬ment för att fastställa vilka värden som är gemensam¬ma för kristna och marxister, värden som kan lägga grunden för en fredlig samexistens. Om man på ömse håll ville erkänna dessa gemensamma värderingar skulle möjligheten att man kommer att respektera varandra när man möts i det dagliga livet underlättas. De katolska deltagarna lämnade Budapest med en önskan om att den påbörjade dialogen skulle fortsätta och till och med leva vidare i form av en institutionaliserad, kontinuerlig dialog.

Översättare: Bengt Rur