Påvarnas Rom

Torgil Magnuson, Rome in the age of Bernini, volume II. Almqvist & Wiksell International, Stockholm 1986.

Torgil Magnuson är föreståndare för Svenska Institutet i Rom. 1982 publicerade han den första delen av det arbete vars andra och sista del nu föreligger. Volym II innehåller index och bibliografi för båda delarna, och uppdelningen i två volymer har rent tekniska skäl. Uppläggningen är originell. Författaren behandlar tiden från 1585-1644 i första delen och 1644-1680 i den andra, vilket är tiden mellan att Sixtus V tillträdde påvestolen och att Innocentius XI avled.

Indelningen sker enligt varje påves regeringstid. Påvarna var de största uppdragsgivarna för konstnärerna, och Roms gradvisa utbyggnad och utsmyckning var beroende av varje påves individuella insatser, intressen, smak och prioriteringar. En stor roll spelade även de påvliga nepoterna, brors- och systersönerna, som enligt tidens sed upphöjdes till kardinalvärdigheten och fick inkomstbringande ämbeten och som i stor utsträckning bidrog till tillbyggnad och förskoning av sina respektiva släktpalats. Deras önskan att sprida glans över familjen tog sig helst offentliga uttryck så att också församlingskyrkor och området kring själva bostaden, som platser, fontäner och trädgårdar, utformades konstnärligt.

I den första volymen skildras hur periodens första, energiska påvar omskapade det lilla och ohälsosamma Rom till kristenhetens värdiga hjärtpunkt genom att leda fram rent vatten från bergen och bygga viadukter och fontäner samt stora raka gator mellan de stora pilgrimskyrkorna. Den praktälskande Urban VIII Barberini lät även inreda Peterskyrkan helt och anlitade Bernini för den stora bronsbaldakinen över högaltaret och apostelns grav. Hans nevö, kardinal Scipio, angav riktlinjerna för vad som blev alla aristokratiska ätters mål: praktfulla palats, vårdade trädgårdar, stora samlingar av antika och moderna konstverk, överdådiga fester, parader, tillfälliga kulissartade triumfbågar och paviljonger för offentliga förlustelser. Författaren beskriver också ingående Roms politiska och finansiella tillstånd, skatterna, sjukhusen och fattighusen, som också bekostades av påvarna och deras släktingar.

Efter 1644 fick de regerande påvarna stora politiska bekymmer. De motarbetades av Frankrikes konung Ludvig XIV och hans kardinal Mazarin. De försökte understödja kampen mot de ständigt framträngande turkarna och de kunde inte hejda statens fortgående utarmning. Industrin utkonkurrerades av Holland och England, som började tillverka billigare ylletyger, och av Frankrike, vars sidenindustri växte, jordbruket led av missväxt och befolkningens flykt till städerna, malarian skördade allt fler offer, och de statliga lån som i början varit en tillgång ruinerade statskassan, då räntorna måste betalas.

Under denna tid fortsatte utsmyckningen av Rom med ombyggnad och modernisering av många kyrkor och främst genom Berninis mästerverk, den stora kolonnaden och platsen framför Peterskyrkan.

Många intressanta åtgärder vidtogs, som en reviderad upplaga av Bibeln, inrättandet av Lukasakademin och införandet av en folkbokföring som ålade alla kyrkoherdar att dokumentera varje församlingbos födelse, dop, bröllop och död.

Den rent konstnärliga verksamheten fortsatte med konstverk inom arkitektur, måleri, skulptur, stadsplanering och musik. Under karnevalen uppfördes talrika operor, dock endast privat för särskilt inbjudna gäster. Drottning Kristina, som vinnlade sig särskilt om konserter, kammarmusik och teater, ville skapa offentliga teaterförställningar men detta stötte på motstånd, eftersom påvarna ansåg att det var frivolt, i synnerhet om kvinnor skulle få uppträda; kvinnoroller sjöngs av män eller kastrater.

Författaren är väl bevandrad i tidens dokument. Han illustrerar i synnerhet kyrkors och palats arkitektur med skisser och ritningar, som nu finns på vitt skilda håll i museer i Europa och Amerika, diskuterar utkast, dateringar och vilken andel de olika konstnärer som samarbetade i Berninis verkstad hade vid utformningen.

Han redovisar också noga för påvarnas privata mellanhavanden, de många intrigerna vid själva påvevalen, ovänskapen mellan de olika släkter ur vilka någon påve valdes, inblandningen av släktens damer, vars smak ofta avgjorde vilka konstnärer som skulle få beställningar och givetvis stridigheter med olika furstar och städer.

De stora målarna, Caravaggio, Lanfranco, Pietro da Cortona och många andra italienare får sina största arbeten noga beskrivna, men även avvikande rörelser beaktas, såsom bamboccio, den realistiska genren, som målare från Nederländerna, Tyskland och i viss mån Frankrike införde. Den betraktades först som vulgär men blev senare omtyckt och föremål för sam¬lingar även inom kräsna kretsar.

Torgil Magnusons bok innehåller fylliga noter och hittills opublicerade illustrationer, ett mycket stort och mångsidigt material som ger en översiktlig bild av Roms utveckling under Berninis tid.