av BJÖRN HÅKONSSON
Inget är skönare än att ha en riktig vän. Någon som är som jag, som har tänkt liknande tankar och känt samma saker. Äkta vänskap rymmer dock också den motsatta insikten: Jag är inte du och behöver inte vara det heller. Respektfull distans tillhör även varje psykologs ABC, ty villkoret för att förstå en annan människas erfarenheter är att inte projicera egna förställningar på andra, eller vilja ta över det ansvar varje människa har för sig själv.
Den katolska kyrkans lära om människan och hennes sexualitet, såsom den presenteras i kort form i Katolska kyrkans katekes (KKK) nr 1601–1666 och 2331–2400 är hård kost för många, även många troende katoliker. Tonåringen som onanerar, makarna som tappar tron på kyrkans rekommenderade barnbegränsningsmetoder, den porrberoende familjefadern som förutom skammen ska hantera sin hustrus vrede, eller den som söker sig till alternativa sexuella miljöer. Då behöver man någon som lyssnar på det man brottas med utan att fördöma. Den katolik som kämpar med kyrkans lära förblir en människa som är skapad till Guds avbild, friköpt av Kristi blod och kallad att tjäna honom och bli helig – orubbligt dyrbar i sig själv, älskad och utrustad med en värdighet som ingen synd kan förstöra, och därför värd respekt och vänskap. Kristus dog för honom eller henne, ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”, skriver Paulus (Rom 5:8).
Både varsamhet och mod behövs, inte minst i samtal med kristna med normbrytande sexualitet eller könsidentitet. Att dessa har fått lida inom kyrkan är ett faktum. Men det finns också motsatta överdrifter: som själasörjare frestas man att förtiga kyrkans lära, man vill inte framstå som kärlekslös, utan ”smälter ihop” med den plågade. Men jag är inte du och behöver inte vara det. Den överdrivet empatiske prästen blir osynlig och är inget bollplank längre. Han riskerar dessutom att presentera kyrkans lära på ett sätt som faktiskt inte stämmer. Han fråntar därmed konfidenten möjligheten att etablera ett eget förhållande till vad kyrkan lär. Då har den katoliken fått två problem i stället för ett.
Vad säger Bibeln om kön och sexualitet?
Gamla testamentet öppnar sig framför oss med sitt storslagna skapelseepos. En klänning av vegetation breder ut sig över jordytan. Luft, hav och land befolkas av ett myller av varelser som alla får samma uppdrag, att föröka sig. Regissören av pjäsen presenterar ett panorama av fertilitet. Slutligen träder huvudpersonen fram, människan som allt har ställts i ordning för och som ska ta ansvar för lyckoriket (1 Mos 1:26–28). Hon framstår omedelbart i sin man–kvinna-polaritet, och de två får direkt veta att också de ska föröka sig. Där står de två versionerna av vårt väsen, i strålande ursprunglig skamfrihet, nakna och komplementära. Senare drar mörka moln upp. I kapitel 6–9 får vi floden som renspolar Guds verk som förorenats av ondska. Skapelsen räddas dock genom att en hane och en hona av varje djurart får fly in i Noas ark. Alltihop är ett litterärt hyllande av den livgivande sexualiteten, precis som i Eden. I Höga Visan får vi en poetisk dialog, där ett ungt par, han och hon, darrande av längtan, söker varandra, förlorar kontakten och förenas igen. Här är det den glödande kärleken i sig, ”en låga från Herren” (så kan 8:6 översättas) som står i centrum, ty fertiliteten är inte hela sexualitetens mening. Guds relation till sitt folk (i Nya testamentet blir det till kyrkan) beskrivs hos profeterna som en brudgums kärlek till sin brud. Ständigt målas allt upp med det monogama, heterosexuella äktenskapet som självklar mall. Avvikelser fördöms: homosexuella handlingar och äktenskapsbrott medför dödstraff, och transvestitism förbjuds. Bäst förstår vi alltihop som det gamla Israels vilja att säkra ett ansvarsfullt, konstruktivt användande av sexualiteten, i lydnad mot Gud som har skapat två separata kön som hör ihop, och med barn och familj som högsta mål.
I Nya testamentet visar Jesu räddande av den dödsdömda äktenskapsbryterskan i Joh 8:1–11 att urkyrkan inte tog Moses strafflagar bokstavligt. Samtidigt innebär Jesu kommentar till Adam–Eva-föreningen (”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt”, Matt 19:6) en radikal syn på denna relations betydelse som saknar motstycke i religionshistorien. Paulus ser könens polaritet som en tvåfaldig fattigdom där det som den ena saknar, det vill säga det som det andra könet är, framstår som något den andra har rätt att få del av. Mannen bestämmer inte över sin kropp, det gör hustrun, skriver aposteln (och tvärtom) (1 Kor 7:4). Könen behöver och är hänvisade till varandra.
Vi har inte valt våra kroppar
Hur ska vi reflektera kring detta? Ontologiskt är människans förhållande till Skaparen ensidigt, allt vad hon är, det är hon tack vare Gud. Hon är man eller kvinna och tilldelas hudfärg, fri vilja och familj, och detta utan att tillfrågas. Vi är fria men inte helt, ty vi får ta emot kroppen som den är. Hela anatomins och fysiologins inriktning på vidaregivande av nytt liv talar ett tyst språk om ett uppdrag att växa med. Det är svårt att förneka att Bibelns syn på könsnormer speglar ett allmängiltigt existentiellt villkor. Skapelsetron motsvarar alla människors erfarenhet av att ingå i något större än oss själva, något vi inte kan förfoga över utan som vi får ta som det är. Varje ny människa kan därför se sig som kallad av Gud att etablera en positiv syn på dessa bestämmelser som hon inte själv har valt. Det är inte alltid okomplicerat. Särskilt känsliga frågor uppkommer när ett litet barn upptäcker sitt kön, och därmed att det inte har motsatt kön. I en någorlunda harmonisk familj lär sig barnet att det egna könet – och dess relation till det motsatta – kan vara en källa till glädje och stolthet, något man kan identifiera sig med. Religiöst uttryckt: något att tacka Gud för och acceptera som mitt jag. Men processen är sårbar och mycket kan försvåra den.
Med denna antropologi i bagaget står vi i dag inför nya möjligheter som Bibelns värld inte kände till. Ökningen av behandlingar för ”könsdysfori” (att man plågas av skillnaden mellan det kön man har och det man uppfattar sig som) har ökat explosionsartat de senaste åren, speciellt bland flickor som har andra psykiatriska diagnoser såsom självskadebeteende och ätstörningar. Vi vet inte varför det har blivit så. Inom vården medger man dessutom att kunskapen om långtidseffekterna på denna nya, växande patientgrupp är obefintlig. Att barn kan få puberteten hindrad i förväg genom medicinsk behandling, och i övre tonåren även underlivskirurgi, väcker oro hos många. Det lanseras kirurgiska lösningar på ungdomars identitetsoro som i många fall antagligen hade kunnat bemötas bättre med jag-stärkande psykoterapi. Personer som enligt FN:s barnkonvention definieras som barn dras i stället in i val vars livslånga konsekvenser de knappast kan överskåda.
Det finns typiskt en hög suicidrisk bland patienter med könsdysfori. Även om vi vet att många (vuxna) brukar må bättre efter könsbytet förblir suicidrisken hög, i vissa fall ökar den. Ett problem är omgivningen. Vänner och familj kan ha svårt att hantera förändringen, och börja distansera sig. Sådant gör obeskrivligt ont och ökar den ombyggda människans utanförskap och isolation. Själasörjare som inte kan bemöta en sårbar människa varsamt är livsfarliga. Att hitta en partner kan också bli smärtsammare än man trodde, och det är inte givet på förhand vilket kön man kommer att attraheras av. I såväl lesbiska miljöer som feministiska grupper finns ett motstånd mot kvinnor som inte levt som kvinnor från födseln.
Sverige har inga katolska sjukhus, men ute i världen finns det många. Där ställs frågan hur långt man bör engagera sig i behandling av könsdysfori (bland vuxna). Bioetikern Peter J. Cataldo från Boston argumenterade nyligen i kvartalstidskriften Health Care Ethics USA (tillhörande Catholic Health Assocition of the United States, www.chausa.org) för att delvis tillåta behandling. Han konstaterar att enligt kyrkans lära utgör själ och kropp en fundamental enhet (KKK nr 365). Denna enhet är från början förverkligad som man eller som kvinna, men själen i sig är inte könsbestämd. Eftersom det också tillhör människans väsen, och därmed hennes sexualitet, att relatera till andra (KKK nr 2332) behöver det inte finnas en motsägelse i att ha det ena biologiska könet men ändå uppleva sig som mer tillhörande det andra, anser han. De primära könskaraktärerna (fortplantningsorganen), inte de sekundära (såsom behåring hos män) definierar den könsbestämda kropp–själ-enheten. Under strikta villkor skulle ett katolskt sjukhus därför kunna erbjuda korrigering av sekundära könskaraktärer. Peter Cataldos förslag är ett försök att inta en ”mellanposition”, men det kommer knappast att förbli oemotsagt. Patienter som vill gå ”hela vägen” kommer knappast heller att nöja sig med det.
Alltför trånga könsbilder
Ibland kan man undra om inte den allmänna föreställningen i samhället om att människor ska behöva berövas sitt fysiska kön kirurgiskt för att kunna ”vara den de är” bygger på (och rentav främjar) en alltför trång könsbild som inte rymmer den mångfald av manstyper och kvinnotyper som naturen faktiskt uppvisar.
Bibeln är inte så trångsynt. Här bryts olika mansbilder mot varandra. Den omsorgsfulle Noa, som satsade allt för sin familjs båt som skulle rädda hela naturen är en kontrast till sin hänsynslöse förfader Lemek (1 Mos 4:23–24). Patriarken Jakob var ömt mån om sina många barn och lamm – mycket annorlunda sin bror Esau som var jägare, proppfull med testosteron och med hår på hela kroppen (1 Mos 25:25). Jakob, inte Esau, var Guds favorit, liksom senare den lille David som slår den store Goliat på slätten vid Aseka (1 Sam kap. 17). Extra manlig är ingen därför att han är stor och stark. Den milde mannen, han i underläge, vinner ofta. Manlighet är i Bibeln inte knutet till annat än det faktum att man är biologisk man. På samma sätt bjuder den heliga Skriften på kvinnogestalter som domaren Debora, hjältinnan Ester, ”generalen” Mirjam och så vidare, som alla obekymrat överskrider förväntade ramar för kvinnoexistenser. Den främst utvalda av alla, som överträffar alla helgon, är kvinna: Maria.
För den som brottas med känslor av underlägsenhet knutna till manlighetsföreställningar kan det vara befriande att inse att den enklaste och tillräckliga definitionen på en man är att han har ett manligt könsorgan. Det är samma lättnad som en kvinna med små bröst upplever när det går upp för henne att hon kan amma precis lika väl som den kvinnan som har stora bröst. Gud har skapat henne till precis den där kvinnan, hon är perfekt som hon är.
Män finns i alla varianter, stora och små, de har mörkare eller ljusare röster och olika grader av manligt könshormon vilket bland annat syns på skäggväxt och graden av håravfall. Men de är likväl män för det. En far som ser sitt spädbarn gråta har precis som en kvinna två armar och kan gå fram och lägga barnet tröstande tillrätta i sin famn. Här är han inte ”en man som bejakar sin kvinnliga sida”. På samma sätt borde det inte kallas ”manligt” att en kvinna kan sätta ner foten och slå näven i bordet. Gud har gett kvinnor såväl fot som näve och får de anledning att använda dem på så sätt, ja då är det kvinnligt.
Människan kan vidga sina vyer och byta perspektiv, och det kan ha verkan långt ner i själsdjupet. Att arbeta med korrigering av könsföreställningar och skona barnens kroppar borde kunna övervägas. Ingen kan heller utesluta att en ung kristen som beslutsamt och av övertygelse ger sig in på den traditionella heterosexuella vägen, trots inledande osäkerhet om läggning, kan bli lycklig med sin partner av motsatt kön och förverkliga sin familjedröm, inte minst om han eller hon har stödjande, terapeutisk hjälp i denna process. Vinsten blir i så fall dubbel, ty den personen får då även uppleva att leva i harmoni med sin tro.
Syndafallet
Skapelsen avlöstes av syndafallet. Adam och Eva begick ett brott och blev av med vänskapen med Gud. Den kristna antropologin talar om syndens realitet, en genomträngande verklighet som förgiftar våra liv och relationer och därför också vår sexualitet.
Sex och moral hör ihop. Att sexualitet kan vara oönskad och påträngande och ett medel för maktmissbruk och våld vet alla som har upplevt det. En blick bakom ridån i vår svenska skolmiljö ger kalla kårar. Vi hör om lärare som trycker upp elever mot väggen, om tafsanden i samband med simlektioner, om våldtäkter på skoltoaletter och om verbala kränkningar, också från barns sida mot vuxna. Har vi blivit blinda för den mörka sidan av friheten?
En antropologisk analys av sexualitetens dubbla sidor som har inspirerat många unga katoliker i Sverige hittas i dominikansyster Sofies faktaspäckade verk Till man och kvinna skapade han dem (Artos förlag, 2011) som i sin tur är en presentation av påven Johannes Paulus II:s sexualfilosofi (”Kroppens teologi”). I analysen av syndafallsberättelsen i 1 Mos 3 ställs där sexualitetens ursprungliga godhet i motsats till Jesu varning mot begäret (Matt 5:27–28). Ordet begär (se KKK nr 2535–2537) syftar här varken på sexuell lust som sådan eller på något behov utan betecknar ”drifter som spårat ut och tagit överhanden i människor” (makt, bekräftelse m.m.). I fallet sexualitet handlar ordet om att man inte längre attraheras av den andre som person utan degraderar den till objekt för egen njutning. Människans sexualitet var från Guds sida tänkt att bli en gåva, men mötet mellan könen förnedrades till stöld. I anslutning till en judisk tolkningstradition skiljer författaren mellan det bibliska uttrycket för sex, ”att känna”, och verbet för ”att äta” som används när Eva och Adam roffar åt sig den förbjudna frukten. Äta gör man för att tillfredsställa ett behov – raka motsatsen till att ”känna”, det vill säga när man ser bort från sig själv och beger sig ut i det nyfikna, generösa mötet utan baktankar, där man fullt accepterar att den andre är annorlunda. Jag är inte du, och jag kan inte göra med dig som jag vill. Det är skillnaden mellan att ta och att ge, och mellan dessa förhållningssätt till varandra går det en gräns som måste respekteras. Syndafallet består i att vi ”äter upp” skapelsen i stället för att ta emot den som en gåva. Så avpersonaliseras också sexualiteten, den mister sin mening och blir i grunden omänsklig. Skammen som uppkommer i paradiset är resultatet av denna inre rubbning, förvrängningen av den gåva som de två var menade att bli för varandra. Lösningen består i det återupprättade förhållandet till Gud och till den älskade som person och gåva.
Värden av allra största betydelse
Dessa resonemang är förstås ett eko av det filosofiska tänkesättet som kallas för personalism. Människan som sexuell varelse är primärt gjord för ett person-möte. Man och kvinna ger sig hän åt varandra som en fullständig gåva som inte samtidigt motsägs av ett icke-verbalt nej, det vill säga begränsande villkor som talar ett motsatt språk. Sådana tysta nej-signaler är till exempel frikopplingen av sex från fertilitet, som när man använder konstgjorda preventivmedel eller rentav är öppen för abort, samt när man inte lovar varandra trohet. Människans sexualitet är en emotionell, kroppslig, organisk triad – 1) samlaget, 2) troheten och 3) öppenheten för nytt liv – där ingen av dessa delar får skäras bort. Det är denna fullständighet som människan är designad för. Bara den motsvarar till fullo hennes värdighet som person. Annat användande av lusten trasslar in människan i sig själv, hon blir till mindre än vad hon är.
Det betyder inte att alla måste gifta sig. Det avhållsamma livet finns som alternativ. Denna livsform, där den sexuella förmågan inte aktiveras, förtjänar att aktas högt. En mycket stor del av kyrkans medlemmar lever så, däribland homosexuella personer. Det innebär avsaknad av några mänskliga värden men behöver inte leda till ett isolerat eller ofruktbart liv. Här finns kapacitet för vänskap och emotionell rikedom som den gifte inte har och en möjlighet till särskilt djupt religiöst liv.
Kyrkan vet att jag inte är som du och inte heller behöver vara det. Men av sina medlemmar kräver hon respekt för den skapelsegivna ordningen där Gud själv har inristat en bruksanvisning i kroppen som gäller för var och en. Det betyder inte ett fördömande av den som missar målet (ordet ”synd” betyder i bibelhebreiskan just att ”missa målet”). Men läran framförs ändå med ett anspråk på evidens, vi håller här i en antropologisk grundsanning som inte enbart är kyrkans utan som ägs av hela världen och handlar om att låta människor blomma upp och bli en människa för andra. Vad sexualiteten beträffar är denna andra just av motsatt kön. De två könens naturliga förening är den absoluta primärrelationen, den är fundamentet för människosläktets existens, ty bara genom den ger Gud nytt liv. Föreningens beständighet i trohet är grunden för ett helgjutet familjeliv, för släktskap och identitet.
I verklighetens värld balanserar människor mellan ideal och praktik. Kyrkans roll är aldrig att acceptera varje handling, men hon vill vara välkomnande och ledsaga den enskilda personen, oavsett dennas val. Ibland säger hon ifrån, som goda vänner gör.
Björn Håkonsson är diakon inom Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 8/2019, s. 19–24.