av MAREK RUBAJ
”Som en äldre broder och en far, vill jag också i detta brev tacka er, i det heliga och trofasta Gudsfolkets namn, för allt vad ni gör för dem, och uppmuntra er att aldrig glömma orden som Gud med stor kärlek sade till oss på vår prästvigningsdag. Dessa ord är källan till vår glädje: ’Jag kallar er inte längre tjänare … Jag kallar er vänner’ (Joh 15:15).”
Med anledning av 160-årsjubileet av den helige kyrkoherden Jean-Marie Vianney av Ars dödsdag, och med tanke på att detta helgon också är kyrkoherdarnas skyddshelgon och en förebild för alla präster som brinner för att tjäna Guds folk, har påven Franciskus skrivit ett brev riktat till alla katolska präster över hela världen. Brev från påven till prästerna skrivs inte ofta eller regelbundet, utan när han finner att det finns särskilda skäl. Det nu aktuella brevet skrevs på grund av att många präster känner sig attackerade och anklagade för brott som de inte är skyldiga till, ställs till svars för handlingar de inte har begått och ofta känner sig beskyllda och förlöjligade. Därför betonar han vikten av att prästerna ska kunna hämta stöd från sina biskopar och att de i sina biskopar ska kunna finna en äldre broder och en far. Det är viktigt att de får tröst under dessa tider och blir sporrade och stöttade längs vägen. Påven skriver redan i inledningen av sitt brev att många präster helt och hållet uppfyller sin kallelse och att de också i honom kan finna en äldre bror och en far. Just i denna roll som bror och far tackar han sina präster gång på gång. Han tackar prästerna för deras tjänst och uppmuntrar dem att utveckla sin vänskap med Kristus. Han tackar också ”de tysta prästernas armé som inte har förrått sin tro eller människors förtroende”.
I detta brev, som påven undertecknat i Lateranbasilikan i Rom för att betona att han skriver brevet just i egenskap av herde och Roms biskop, ger den helige fadern med stor kärlek uppmuntrande, stödjande och förstående ord till alla världens präster. Till de präster som varje dag kämpar med besvikelse och missförstånd, som ofta är utmattade men ändå övervinner alla sina sorger och svårigheter samtidigt som de öppnar kyrkorna och välkomnar och engagerar sig för dem som behöver tröst och vägledning. Han tackar och uppmuntrar sina präster, som dagligen besöker sitt folk och helhjärtat tjänar det, och som gläder sig med dem som gläder sig och gråter med dem som sörjer. Han tackar de präster som befinner sig ”i skottlinjen” och riskerar sina liv för att vara nära sitt folk. Han tackar också de präster som tvingas vara på resande fot under många dagar med svåra resvägar (exempelvis med kanot) för att kunna besöka Guds folk i någon by belägen långt bort och som är isolerade får i sin fålla.
Påven hänvisar också till den kris som orsakats av maktmissbruk och de sexuella övergrepp som begåtts av vissa präster: ”Detta har blivit en tid med stort lidande i livet för dem som har upplevt sådana övergrepp, men också i deras familjers liv och för hela Guds folk.” Påven betonar samtidigt en önskan om ”omvändelse, transparens, uppriktighet och solidaritet med offren som en konkret handling för att kunna komma vidare. Detta kommer samtidigt att hjälpa oss alla att bli mer uppmärksamma på varje form av mänskligt lidande.”
Påven Franciskus betonar att dessa brott också förorsakat sorg och förargelse hos många präster. Samtidigt mobiliserar många av dem och försöker sätta ord på det som sker och skett, skapa hopp och fortsätta att ständigt och ärligt ge allt vad de har till förmån för andra: ”Jag ser och uppskattar era modiga och handfasta föredömen; i dessa tider av turbulens, skam och smärta, visar ni att ni glädjefyllt har satt era liv på spel för Guds evangelium.” Påven betonar att kyrkan för närvarande upplever en reningsperiod och samtidigt litar på att prästerskapets ödmjuka omvändelse kommer att leda in på helighetens väg.
Den helige fadern tackar också sina präster för deras trohet till de åtaganden de har gjort, för deras kärlek till de personer som har anförtrotts dem, för hur de stärker brödraskapets band mellan varandra, för uthållighet i svårigheter, för prästernas frambärande av offret när de firar eukaristin, deras barmhärtighet i försoningens sakrament, för deras ihärdiga förkunnelse av evangeliet, för deras öppenhet för de lidande och syndarna, samt för att de leder de troende till helighet.
Franciskus betonar att det för förnyelsen av prästerskapets uppdrag är mycket viktigt och nödvändigt att känna tacksamhet för de verk som Gud utför i dem som han har valt och kallat till att tjäna. Detta är särskilt viktigt i svåra tider och i tider av svaghet där prästernas brister blottas. Han skriver att den största frestelsen i dessa sammanhang är att fortsätta ”älta” våra problem, vilket leder till att vi förlorar vårt perspektiv, vår bedömningsförmåga och vårt mod. Under sådana tider är det inte bara viktigt utan direkt avgörande att vårda minnet av Guds närvaro i våra liv, och hans barmhärtiga blick som inspirerar oss till att ge våra liv helt och fullt för honom och hans folk.
Påven skriver vidare att ”vid smärtsamma upplevelser behöver vi alla bli tröstade och uppmuntrade”. Han betonar behovet av att var och en erkänner sina begränsningar så att Guds nåd bättre kan verka i prästerna. Han varnar för att förfalla till missnöje, förtvivlan, förlamande sorg, frustration eller besvikelse. Han påpekar att man också kan hitta glädje i lidandet genom att möta Jesus och gå med honom och förena sig i hans bön.
Påven Franciskus säger att herdens bön bär sorgens och glädjens tecken hos de personer som anförtros honom, vilka han i tysthet presenterar inför Herren, så att de kan smörjas med den helige Andes gåva. Han förklarar att det för att bevara ett modigt hjärta är nödvändigt att inse att prästerskapets identitet är kopplad till Jesus och de trofasta människorna. ”Dra er inte tillbaka från ert folk, era prästämbeten och era kommuniteter, sök än mindre er tillflykt i slutna och elitistiska grupper.” Han betonar: ”Vår tidsålder, märkt av gamla och nya sår, kräver av oss att bli relations- och gemenskapsbyggare, öppna, förtröstansfulla och förväntansfulla i hopp på det nya som Guds rike önskar ge oss även i dag. För det är ett kungarike av förlåtna syndare kallade till att bära vittnesbörd om Guds ständigt närvarande medlidande. ’För evigt varar hans nåd’.”
I slutet av sitt brev uppmuntrar den helige fadern prästerna att kontemplera Guds Moder, vars liv sammanfattas i hennes lovsång Magnificat: ”Må vi tillåta vår tacksamhet att väcka lovprisning och förnyad entusiasm för vår prästerliga gärning att smörja våra bröder och systrar med hopp. Låt oss bli män vars liv bär vittnesbörd om det medlidande och den nåd som bara Jesus ensam kan skänka oss.”
I kyrkans vanliga liv finns det en storhet som det inte talas mycket om. En storhet som kan skriva historia, även om den aldrig kommer att skrivas i läroböckerna eller hamna i strålkastarljuset. Det är tjänstens storhet att offra sig, att hamna i skymundan och endast förlita sig på Guds nåd. Det är livets storhet, som offras för andra genom dessa präster: ”syndare, som har fått förlåtelse”, som påven också beskriver sig själv och som, efter att ha upplevt och fortfarande upplever barmhärtighet, lämnar initiativet åt Gud, följer honom och tjänar honom i gemenskap.
Det verkar som att uppmuntrans, erkännandets och närhetens ord behövs. Tacket som man läser i det påvliga brevet är en nödvändighet. Kyrkans kropp har tillfogats en enorm smärta genom otrohet och övergrepp, vilket har åstadkommit ett enormt lidande och fruktansvärd plåga hos offren. Samtidigt får inte de många präster som är trofasta, hängivna och kärleksfulla – samtidigt som de dagligen upplever många svårigheter, prövningar, utsatthet och kränkningar – glömmas bort. Därför vill påven Franciskus tacka dem som i dag fortsätter att ägna hela sitt liv åt Gud, för att tjäna honom i sitt folk, förnya sin kallelses första ”ja” och ständigt minnas sin kallelse till att vara Guds tjänare och predika om Guds rike.
Marek Rubaj är biskopsvikarie för präster och diakoner inom Stockholms katolska stift.
Ur Signum nr 8/2019, s. 9–14.