av JOHN HENRY NEWMAN
”Ty se Guds rike är inom Eder.”
Guds rike sprider sig också i yttre måtto över världen, därför att det griper vårt inre, därför att det enligt Skriftens ord ”är inom oss” i de enskildas hjärtan. Utomstående förundra sig däröver och söka utforska vad som kunnat åstadkomma denna verkan. De uttänka alla slags mänskliga motiv och naturliga orsaker, därför att de ej kunna fatta denna övernaturliga företeelse. De tala om nycker och ombytligt sinnelag, om nyhetens tjusningskraft, om mystisk övertalning och utländska intriger. De oroas och söka omintetgöra det, som är en verkan av Kristi klara, levande, betvingande blick. ”Då vände sig Herren om och såg på Petrus” och ”som blixten kommer ifrån öster och synes likafullt i väster”, sådan är Människosonens blick, som besegrar själarna. Den har lyst, har försvunnit efter att hava fullbordat sitt verk – ett bestående verk –, men världen kan ej förklara det. Den ser följderna men har ej blick för den gudomliga grunden. Men icke blott världen, utan Kyrkan själv är ofta häpen över nådens dolda kraft och hennes barns underbara tillväxt. Petri nät synes brista och är tungt att draga i land till följd av fångstens storlek. Så var det särskilt i det första skedet av kristendomens ärorika historia …
Samma underverk i människornas själar, som Herren Gud utfört i begynnelsen, förnyar Han i Kyrkans historia intill våra dagar. Så är det även i nuvarande stund. För femtio år sedan tycktes religionen vara utslocknad. Mänskligt att döma syntes den avtaga och försvinna under hela det gångna århundradet. Det fanns väl helgon, lärda och ivriga predikanter samt trofasta katolska nationer som tillförene, men dessa gjorde sig ej särskilt gällande i världen. Kyrkans politiska makt och sociala inflytande förminskades alltjämt. Till sist kom en europeisk revolution, då plötsligt allt syntes förlorat. Men mitt i det djupaste eländet begynte med ens ett underbart uppsving. Ett omslag ägde rum, som oavbrutet fortsatt och – om ej alla tecken bedraga – lovar att vidare fortsätta. Och nu visar sig samma märkliga företeelse som fordomdags. Medan Kyrkan lugnt fortsätter sin givna gärning, får hon tillskott från oväntat håll – av konvertiter ur alla klasser. Tyskland och England, hennes fiendes hemvist, hava fått bevittna en imponerande frivillig tillslutning till Kyrkan. Många, som frukta henne och ej vilja erkänna hennes läror, närma sig henne till sin egen och andras förundran år för år genom en oförklarlig dragningskraft och överlämna sig till sist åt henne samt förkunna hennes herravälde. Många, som aldrig talat med en katolsk präst, som aldrig inträtt i en katolsk kyrka, som lärt hela sin religion av Bibeln, hava genom Guds Försyn vid denna läsning kommit att igenkänna de heligas Moder. Hennes namn, som innebär ett anspråk, tvingar människor att begrunda henne, att forska, att önska henne vara sådan, som hon säger sig vara, att underkasta sig henne, därtill drivna av människonaturens innersta nöd och styrkan i den nåd som verkar tyst, utan stort väsen i Kyrkans närhet.
Många tro, att vi, då vi berömma Kyrkan, då vi tala om hennes himmelska privilegier och för henne åberopa evangeliernas löften, tänka på en yttre, politisk makt. De tro, att vi vilja uppoffra oss för ett jordiskt företag och att vi sträva efter ett mål för mänsklig ärelystnad. De tro, att vi – om vi ville vara ärliga – skulle erkänna, att vårt egentliga syfte är framgång för enskilda personer och partier, till vilka vi äro bundna av falsk hederskänsla, egennytta eller tacksamhet. Om vi söka efter högre värden och tingen bortom graven, så göra vi det först i andra rummet och med ringa förståelse för sakens innebörd.
Men texten påminner oss om det verkliga förhållandet. Kyrkan är ett samfund av själar, förenade genom Guds nåd, som förmedlas genom synliga medel och som binder dem vid ett synligt prästadöme. Vad vi se, är ej hela Kyrkan, blott den synliga delen därav. Då vi säga, att Kristus älskar sin Kyrka, mena vi icke, att han älskar något jordiskt, utan frukten av sina egna nådegåvor i otaliga hjärtan, eniga i tron, kärleken och lydnaden, i sakramenten, läran, kyrkoordningen och hela gudsdyrkan. Det han uppskattar, det han älskar i Kyrkan, är ej den mänskliga naturen ensam, utan det är naturen upplyst och förnyad av hans egen övernaturliga kraft. Då Gud kallar den synliga Kyrkan sin brud, så är det därför, att hon äger denna särskilda nåd. Då han älskade Petrus, var det ej blott, därför att han var hans apostel, utan därför att Petrus hyste en djup, överjordisk kärlek till Gud och en tro, som intet kunde rubba, två egenskaper som anstå en apostel. Då han älskade Johannes, så var det ej blott därför, att denne var en av de tolv, utan därför att han utmärktes av en överjordisk renhet. Då han älskade Maria, Marta och Lasarus, så var det ej endast som vänner, utan för deras brinnande kärlek, deras fullkomliga ånger och självuppoffrande hängivenhet. Det samma gäller om Kyrkan: vad Gud skapar, vad han uppskattar, vad han älskar, vad han belönar, är med S:t Petri ord ”hjärtats fördolda människa”, vars uttryck, skyddsmur, orsak och yttre fulländning den synliga Kyrkan är.
Ur Credo nr 10/1920
John Henry Newman är helgonförklarad teolog och kardinal (1801–1890).
Ur Signum nr 8/2019, s. 15–16.