av MAGNUS NYMAN
Få katolska 1800-talsteologer har kommit att påverka vår tids teologiska tänkande mer än vad John Henry Newman gjort: som fackteolog, inte minst vad gäller hans funderingar kring läroutvecklingen, framför allt i Essay on the Development of Doctrine, genom vilken han också påverkade Andra Vatikankonciliet, men också genom sina studier av trehundratalets kätterska rörelser, främst The Arians of the Fourth Century; därtill som filosofisk nydanare (Grammar of Assent), där han mer påminner om den sene Wittgenstein än om 1800-talets liberala tyska filosofer; men även som universitetsideolog (Idea of a University är ett av de klassiska verken i genren); likaså som poet och förnyare av det engelska språket (Gerontius dröm uppfördes nyligen i Berwaldhallen); till detta kan läggas hans insats som psalmförfattare (Led milda ljus kanske svensken tänker på); därtill känd som berömd predikant (Parochial and Plain Sermons); likaså kan nämnas hans apologetiska skrifter (inte minst Apologia Pro Vita Sua där han förklarar och försvarar sin konversion), men även hans försvar av samvetet (Letter to the Duke of Norfolk), där han visar att katoliken inte är en påvestyrd nickedocka utan låter det av tron och moralen upplysta samvetet vara högsta instans (kända är orden: ”Jag dricker gärna en skål för påven, om ni inte misstycker, men först för samvetet och sedan för påven”); till sist kan nämnas hans 26 småskrifter som högkyrklig anglikan, som gavs ut anonymt från 1833 till 1841, under titeln Tracts for the Times. Denne man med så många strängar på lyran (han var också en skicklig violinist som älskade Beethoven) helgonförklarades i Rom den 13 oktober 2019, under stor uppslutning av både katolska och anglikanska biskopar, likaså av prins Charles och därtill en mångtusenhövdad skara.
Vi har redan noterat att Newman verkade inom många fält och med stort djup. Vid ett tillfälle suckade han själv över denna spretighet: ”Det är en stor sorg hos mig när jag nu ser tillbaka på mitt liv och upptäcker hur mycket tid som jag förspillt, och hur mycket jag skulle ha kunnat göra, om jag hade hållit fast vid en enda uppgift.”
Vad kan vi då lära av honom? Nedan listar jag helt översiktligt några viktiga ämnesområden och centrala frågeställningar, samt ger de historiska ramarna inom vilka han verkade.
Familj och uppväxt
Låt oss ta det från början. John Henry Newman föddes den 21 februari 1801 i London. Tiderna var oroliga, franska revolutionen hade skakat om Europa och försett Frankrike och erövrade länder med en ny icke-kristen tideräkning. Påven satt i husarrest, avrättningarna av präster och ordensfolk var många. Notre Dame i Paris var förvandlat till ett ”förnuftets tempel”. Klosterfolk fördrevs. England var isolerat och snart i krig med Frankrike. John Henry föddes i en övre medelklassfamilj, fadern var bankdirektör och traditionellt lågkyrklig anglikan, modern kom från en familj med franska protestantiska rötter och därmed starkt antikatolsk. John Henry hade fyra syskon, den älskade systern Mary som avled som 19-åring, vilket gav honom livslång sorg, därtill två bröder som religiöst gick åt helt olika håll. Charles blev närmast agnostiker och Francis drogs åt en mer ”modern” panteistisk tro. Kort sagt en modern familj i betydelsen att de hamnade i helt olika fållor, splittrade likt så många familjer i dag. Trots konkurs och omstart som bryggare lyckades fadern ge barnen en god utbildning.
Nyvunnen tro och teologiska studier i Oxford
Vid 15 års ålder får John Henry en så kallad frälsningsupplevelse som kom att prägla honom för resten av livet. Han inser att han har en kallelse (och tycks från början förstå att den inkluderade ett liv i celibat). Denna religiösa visshet skedde inom ramarna för den typ av fundamentalistisk evangelikal och antikatolsk anda som då var praxis. John Henry accepterade under många år idén att påven (nog) var Antikrist och den katolska kyrkan (i vart fall) förfallen och i behov av stora reformer. Inte långt efter denna andliga insikt kommer John Henry till Oxford och till sina universitetsstudier. Han hamnar först på Trinity College för en ganska vildvuxen grundutbildning. År 1822 fick han ett förnämligt stipendium vid berömda Oriel College och han börjar nu sakta blomma ut, den blyge plugghästen börjar successivt få vänner och sakteliga kommer han att växa och förnyas och fördjupas som kristen och som teolog.
År 1825 prästvigdes Newman i Oxford för den anglikanska kyrkan och redan 1828 utnämns han till kyrkoherde i Saint Mary the Virgin, universitetskyrkan, i Oxford. Han kunde nu kombinera forskning och pastoralt arbete. Han försummade inte att besöka sjuka och att regelbundet hålla långa och genomarbetade predikningar som snart lockade hundratals unga studenter; inte sällan var kyrkan fylld till sista plats. Newmans röst hade något närmast ”magiskt” över sig, han trollband sina studenter, han entusiasmerade dem, trots att han inte gjorde något teatraliskt, han predikade helt utan åthävor. Ordet, inte personen, skulle stå i centrum.
Han fick alltså mycket tid också för studier och snart var han koncentrerad på trehundratalets religiösa strider. Enligt arianismen som kom i fokus för Newmans intresse är Sonen (Jesus Kristus) ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men inte Gud. The Arians of the Fourth Centure (Arianerna under trehundratalet) kom ut 1832, och som ett resultat av denna forskning anslöt han sig 1833 till det som kom att bli Oxfordrörelsen, en ”högkyrklig” grupp som kämpade mot tidens håglösa och liberala protestantism. Gruppen ville återföra kyrkan till sina rötter, inte minst det fornkyrkliga – och i romantikens anda delar av det medeltida arvet – för att reparera och återställa ”det katolska” i dåtidens anglikanska kyrka. Striden mot arianerna i fornkyrkan ledde till funderingar hos Newman om hur den legitima tron försvaras, bevaras och utvecklas i hans samtid.
Oxfordrörelsen och åter till källorna
Biskoparna reagerade långsamt och tvekande inför vad de nu började höra från Oxford, inte minst via traktaterna Tracts for the Times (rörelsen kom därför att kallas traktarianerna), småskrifter som snart blev lästa och omtalade över hela landet. Liturgi, kyrkoår, sakramentsteologi, ecklesiologi – allt avhandlades i dessa pamfletter. När påveämbetet till sist kom upp 1841 tvingades gruppen av biskoparna att upphöra med sina skriverier. Vid det laget hade John Henry Newman insett att hans tidigare tankar om påveämbetet och den katolska kyrkan var missuppfattningar (och protestantisk vantro).
Vad Newman genom sina studier börjat ana var att den katolska kyrkan på trehundratalet inte nämnvärt i läran skiljde sig från samtidens katolska kyrka. En utveckling hade skett men inte en förvanskning. Trossatser kunde fördjupas, men Newman såg nu kontinuitet, inte brott. Han började oroligt våndas över om det inte ändå var så att den katolska kyrkan förvaltade trons kontinuitet och så att säga var den historiskt inkarnerade kristenheten. Arianerna var knappast i kyrkans mitt, de var tvärtom (menade nästan alla) heretiker som hade ifrågasatt centrala delar i kristologin, gnostikerna var inte någon via media, inte heller donatisterna eller någon av de andra ”kätterska” grupperna i fornkyrkan. Vem skulle uppmanat någon arian eller donatist att inte övergå till den stora ”allmänna” kyrkan? När kyrkofadern Augustinus menade en diskussion vara avslutad när Rom fattat ett avgörande (Roma locuta causa finita), gällde då inte den principen också i dag? Var verkligen den anglikanska kristenheten den gyllene medelvägen? Rom tycktes både då och nu (och tiden däremellan) uppvisa kontinuitet och katolicitet. Var det inte något unreal, ett slags akademisk konstruktion att tro något annat? Och om Rom var den ”vanliga”, ”allmänna”, historiska kyrkan (moderkyrkan) – kunde man då stå utanför den? När väl frågan om kyrkotillhörighet börjat landa i hjärna och hjärta drar sig Newman tillbaka för en tid av bön och stillhet, ännu är vägen framåt inte glasklar.
Essay on the Development of Doctrine
Redan i inledningen till Essay on the Development of Doctrine (1845), som han alltså skrev under sin anglikanska period, frågar författaren om verkligen de utpräglade protestanterna är (eller ens gör anspråk på att vara) en del av den historiska kristendomen. De tycks ju i stället hävda sola scriptura, Bibeln allena, i ett närmast historielöst rum. Kyrkan blir då lika osynlig som Bibeln blir synlig – om idén att bibelläsaren själv är Skriftens rätta uttolkare betonas, då blir det kristna livet i hög grad individens ensamma läsande i kammaren. Denna variant av kristendom fann Newman inte existera i fornkyrkan och inte heller samtidens fundamentalism eller liberala reformanda. Newman är också alltmer tveksam till de anglikanska idéerna om en ”ren” fornkyrka som successivt korrumperats och efterträtts av en dekadent ”katolsk” medeltid, men som genom reformationen någorlunda återställts. Alltmer tyckte han sig i stället se en kontinuitet mellan fornkyrka och samtid, bäst bevarad i de lokalkyrkor som stod i kommunion med påven i Rom.
Precis såsom man kan se livet som en utveckling, en process, i bästa fall mot högre insikt, så är kyrkans läroutveckling en process. Allt i tron fanns redan från början i Guds medvetande men har synliggjorts successivt. Inget nytt har lagts till men potentialiteten i tron fördjupats, trons strålkastarljus fokuserat ny mark: så har skett inom trinitetsläran, inom kristologin, inom ecklesiologin, inom etiken. Precis som Maria gömde och begrundade i sitt hjärta, har den bedjande kyrkan reflekterat över trons mysterier och hur dessa ska förstås också inom nya kulturella och historiska ramar. Tillspetsat uttryckte han det en gång så: To live is to change, and to be perfect is to have changed often. Newman hade inga invändningar mot Darwins evolutionsteorier, de påminner i viss mån om hans egna tankar om utveckling. Bibeln var inte en lärobok i biologi, och det längre tidsperspektivet bekymrade inte Newman. Gud kan verka också genom evolutionära processer.
Vid ett annat tillfälle skriver han: ”det är inte alls någon börda att hålla för sant, att den Heliga Jungfrun blev havande utan arvsynd; det är verkligen ett enkelt faktum att säga, att katolikerna inte har kommit att tro på detta därför att det har definierats utan att det har definierats därför att de trodde på det.”
Det som tidens protestanter hävdade var ett förfall, det katolska avfallet från urkyrkans ”rena lära”, blir för Newman en logisk utveckling, ett förtydligande av tron. Naturligtvis finns alltid risken för nya heresier, men dessa är större utan en synlig kyrka och ett fungerande läroämbete.
Newman är känd för bilden av tron som en flod. De ystra källsprången i apostolisk tid, när tron rinner fram, som ur en källa, genom korsets och den tomma gravens mysterium, är svårnavigerade vatten. När forsarna nått jämnare mark, när trosfloden flyter lugnare är det lättare att följa med. Men för att undvika farliga undervattensrev behövs alltid kyrkan (och det petrinska ämbetet) med sin auktoritet och sin förmåga att under vissa stipulerade villkor, till exempel på så kallade koncilier, avgöra vägen framåt. Men sådana avgöranden kräver trohet mot traditionen, alltså bland annat en bevarad typologi, en kontinuitet, en logisk sekvens, inte motsägelser mot den tro som de heliga förkunnat.
Katolik
År 1842 drog sig Newman tillbaka från Oxford till den närbelägna byn Littlemore, där det fanns en liten annexförsamling som han under en tid fortsatt skötte, delvis med egna medel. Han låter bland annat bygga en prästgård som tycktes mycket lik ett kloster, dit också teologiskt befryndade präster och studenter sökte sig. Många misstänkte en papistisk komplott.
Den 8 oktober 1845 anlände en italiensk passionistpräst, fader Dominic Barberi, som blivit inbjuden till Littlemore av Newman för att höra hans bikt och därefter uppta honom i kyrkan. Vid denna tid hade redan många i gruppen kring Newman konverterat. Newmans bikt tog så lång tid att fader Dominic till sist förklarade att det var dags för några timmars sömn. Allt avslutades nästa dag och Newman blev upptagen i den katolska kyrkan.
Konversionen hade långtgående konsekvenser för honom. Han förlorade det stora flertalet gamla vänner, familjen stötte bort honom, han kunde inte längre vara en fellow vid universitetet i Oxford. Ja, han skulle inte ens se dess spiror (annat än från järnvägen) på många år.
Därefter följde från 1846 en tid av kompletterande studier i Rom, de avslutades med prästvigning i Rom den 30 maj 1847. När Newman kom till Rom var han redan välkänd för den kyrkliga överheten. Dessa var delvis misstrogna mot honom. Hans syn på lärans utveckling tycktes tveksam, nyskolastiken var en bättre väg än fornkyrkliga studier, menade många. Newman uppfattades i mycket som en excentrisk engelsman, med en del misstänkt protestantiska värderingar. Han behandlades med en blandning av respekt och misstro. Den konservative påven Pius IX samtalade vänligt med honom, men de fann knappast varandra på djupet.
I Rom upptäckte John Henry oratorianerna. Orden hade grundats av ett romerskt helgon, San Filippo Neri, samtida och bekant med Ignatius av Loyola, en reformgestalt under den turbulenta reformationsperioden. Newman tilltalades av Filippo Neris glada och humorfyllda väsen och apostoliska vittnesbörd, detta i kombination med att han tyckte sig uppfatta oratorianernas liv som något inte olikt det bästa i den college-tillvaro han upplevt i Oxford. Det fanns en vänlig familjekänsla bland dem. Nu kunde han introducera dessa i England. Med påven Pius IX:s tillstånd upprättades 1848 ett Oratorium i Birmingham, där han själv kom att bosätta sig, och ett år senare även ett i London (nu med den stora kyrkan Brompton Oratory i centrala London).
Vid sidan av några år i Dublin, under vilka han grundade det första irländska katolska universitetet, levde han i arbetarkvarteren i Birmingham. Det irländska universitetet kom till inte utan visst motstånd från både katolska biskopar och engelsk överhet. I dag finns där en mer blygsam verksamhet i Newman-house och den intilliggande universitetskyrkan. Kyrkan utformades av Newman (enligt fornkyrkliga mönster för en kyrka, inte så olik San Clemente i Rom), och den ligger precis intill St. Stephen’s Green i centrala Dublin. Vid sidan av tiden i Dublin verkade Newman i huvudsak i Oratoriet i Birmingham. Ett viktigt arbete var att besöka sjuka, fattiga och döende. Oratoriet grundade också en skola som engagerade Newman.
Nästan 20 år efter konversionen utkom hans Apologia Pro Vita Sua (1864) som svar på anklagelser från den ”bredkyrklige” anglikanske prästen Charles Kingsley. Denne hade gjort strålande karriär, år 1859 utnämndes han till drottning Victorias kaplan, år 1860 till professor i modern historia i Cambridge, året därefter till privatlärare för prinsen av Wales. Kingsley, trots uppenbara förtjänster, var förblindad av sin avsky mot katolsk tro – tillika med en tydlig rasistisk världsbild – och anklagade Newman för falskhet, lögner och onda avsikter. Newmans försvar i Apologia var lysande och han vann respekt långt utanför de katolska kretsarna.
I Apologia finns de berömda raderna: ”Vid min konversion var jag inte medveten om någon inre förändring, intellektuellt eller religiöst. Jag var inte medveten om någon fastare tro på uppenbarelsens fundamentala sanningar eller om någon bättre kontroll över mig själv, min trosiver var inte större, men det var som att komma i hamn från ett upprört hav, och min glädje däröver förblir oavlåtligen till denna dag.”
När Newman till sist utnämns till kardinal 1879 av påven Leo XIII skedde ett slags upprättelse. Påven erkände Newmans livslånga och kompromisslösa kamp för sanningen. Leo XIII pekade på Newman som en modell för sitt pontifikat, ett pontifikat som också lyfte fram arbetarnas rättigheter, utvecklade socialläran och sökte möta den moderna tiden. Kanske var påven Leo djärv, företrädaren Pius IX hade haft ganska annorlunda tankar om engelsmannen.
Newman avled i Birmingham år 1890. När kistan fördes till graven kantades gatorna av stora mängder sörjande irländsk arbetarbefolkning, antalet akademiker var färre.
Newman som helgon
Enligt egen utsago passade Newman inte alls in som ett blivande helgon (en uppfattning som han tycks ha haft gemensam med alla kyrkans övriga helgon). Han skriver:
”Det är trist att säga, men jag har inga förutsättningar att bli ett helgon. Helgon är inte litterära, de älskar inte klassikerna, de skriver inte fiktiva berättelser. Jag må vara bra inom mina ramar, men de når inte ända upp. Folk borde förstå det. De flesta gör det. Men de som är längre bort har underliga föreställningar om mig. Det räcker för mig att putsa helgonens skor – om sankt Philip [Filippo Neri] använder skokräm i himlen.”
Men där hade John Henry Newman uppenbarligen fel, kanske inte om skokrämen, men om sig själv som helgon.
Miraklerna
Nu kräver Helgonkongregationen i Rom minst två tydliga under för att kunna slutföra en kanoniseringsprocess. Den 3 juli 2009 godkände påven Benedictus XVI ett mirakulöst och fullständigt oförklarligt tillfrisknande som hänt diakonen Jack Sullivan år 2001, från ärkestiftet Boston, efter att denne bett om John Henry Newmans förböner.
Det andra miraklet gällde en mamma från Chicago, Melissa Villalobos. Hon berättar att hennes man tog hem några andaktsbilder med kardinal John Henry Newmans porträtt. Hon lade ett i sovrummet, det andra i vardagsrummet. När hon passerade något av korten brukade hon be om Newmans förböner, liksom om dennes förböner för familjen. År 2013 drabbades hon av svåra komplikationer i samband med en graviditet. Hon kollapsade i en pöl av blod i badrummet utan telefon i närheten, kanske skulle både hon och barnet dö. Då sade hon: ”Käre kardinal Newman gör så att blödandet upphör.” ”Exakt då upphörde det och en rosendoft spred sig i rummet, den starkaste rosendoft jag någonsin känt.”
Två ”vanliga” katoliker och inga akademiska ”höjdare” upplevde hans närhet. Det bekräftar för mig Newman som själasörjare med en viss distans inför akademisk lärdom isolerad från det vanliga livet.
Ett helgon för vår tid
Exakt hur Newman skulle tänka om dagens kyrkliga situation vet vi naturligtvis inte. Han var en 1800-talsgestalt. Han har dock kommit att påverka hela kristenheten genom sina skrifter. Hans tankar om hur vi kan resonera om Gud, vilka filosofiska argument som är hållbara, liksom hans idéer om dogmutveckling och det upplysta samvetets betydelse, för att inte nämna hans tankar om universitetsutbildning, kultur och bildning, är fortsatt aktuella. Han står som en inspiratör till Andra Vatikankonciliet och åberopas på flera ställen i Katolska kyrkans katekes. Flera av de senaste påvarna har varit påverkade av honom, inte minst Benedictus XVI. Kanske kan det vara gott att också i vår nuvarande svenska situation lita till hans förböner.
Artikeln bygger på ett föredrag i Sankt Ansgars studentkyrka i Uppsala vid Förbundet för Kristen Enhets årsmöte, liksom på det samtal artikelförfattaren förde med John Sjögren i Signum-podden. Vid sidan av skrifterna som nämns i artikeln bygger texten på Ian Kers John Henry Newman: A Biography som är ”grundtexten” för all Newman-forskning.
Magnus Nyman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.
Ur Signum nr 8/2019, s. 9–14.