Konsten att trollbinda

Torgny Lindgrens senaste bok heter Legender (Norstedts). Den rymmer det dryga dussinet av historier. (Dvs. tretton.) Han har enligt baksidestexten burit dem inom sig största delen av sitt liv. Först nu har han kunnat skriva ner dem. Han upplyser oss lite spefullt om att han ”inte med visshet kan säga”, varför han valt att genrestämpla dem som legender. Han fortsätter att med samma tonfall utveckla följande hypotes: ’Jag misstänker att om vi kunde fullständigt genomlysas, om det fanns en sådan röntgenapparat, det kan mycket väl finnas, då skulle det nog visa sig att vi i själva verket ingenting annat innehåller än legender.” Denna ”legendsamling” är inte av det vanliga enkla och uppbyggliga slaget. Den bedrar och ”ljuger” i syfte att demaskera. Lindgren har den drivne berättarens tyngd även när han utmanar oss med rent nonsens som: ”. . . tjuvmjölkningens svåra synd var den första som djävulen lärde människan, tjuvmjölkningen är den ursprungliga synden”. Vid ett första, ytligt påseende, skulle man kunna frestas att betrakta hela boken som en samling skrönor som inte rymmer högre ambitioner än att tillfälligt roa sin publik.

Det hör också till saken att Torgny Lindgren är en lysande uppläsare som verkligen kan trollbinda sina åhörare. Att han personligen njuter av denna ordens och tonfallets magi är uppenbart, men den rymmer en tragisk aspekt som ställer den utanför en pinsam och exhibitionistisk förförelsekonst. Vi lever inte längre i en ”lyssnande” tid, det massmediala samhället översköljer oss med ytliga bilder och stereotypa ordsammanställningar. Det är ett hjärn- och hjärtlöst tjatter som leder oss in i en osinnlig och abstrakt aniaravärld. Torgny Lindgren värnar inte minst om det sinnliga som en första och grundläggande förutsättning för en vidsynt och djuplodande kommunikation. Han suger på orden, med ett barns förtjusning och som jag förmodar, smärtsam ihågkomst av ett tillstånd, när orden verkligen hade en omskapande betydelse.

Den här boken framkallar inte minst en analys av vår samtid. Jag tror inte det är alltför överdrivet att kalla vår tid för postdadaistisk. Om vi erinrar oss ett namn som Hugo Ball och hans våldsamma och förtvivlade drift med det borgerligt förkrympta samhälle han levde i, kan vi möjligen finna en utgångspunkt att närma oss denna legendsamling. Ball säger med hela sitt jag nej till den vulgära förnumstighet han möter i sin omgivning. Med en beundransvärd konsekvens upplöser han allt från moral till språklig syntax. Hugo Balls gyckel och drift ledde till slut fram till en bejakelse av den katolska kristendom som han tillhört som barn. Det är symptomatiskt att det är genom några av de stora mystikerna han åter kan närma sig den katolska kyrkan. Han gick igenom en eklut vilket gjorde att han kunde se bakom den borgerliga fasad kyrkan då i hög grad uppvisade.

Hugo Ball är nu inte Torgny Lindgren, men det finns en omisskännlig prövande och experimenterande hemlängtan hos båda. Lindgren sinnliggör språket i sina historier och spelar, under en låtsad aningslöshet, ut djupa filosofiska och teologiska frågeställningar.

Legender är en bok som med all säkerhet kommer att uppröra dem med ett fyrkantigt religiöst tänkesätt. Kan en far och dotter som i all ömklighet sammansvetsats i sitt beroende av varandra, få gå i döden med stigmatiseringens kristna adelsmärke? Det är emellertid vad som händer i Signar och Ruts fall. En djup mänsklig svaghet och smärta identifieras här med Kristi eget lidande. Vi far också ta del av en mycket ömsint historia om målaren Zorns vedermödor när han försöker att hitta tillbaka till den värme och trygghet han kände, när han i begynnelsen hade sin boplats under en jättelik dalkullas bröst. I Torgny Lindgrens värld kan de mest säregna händelser inträffa. Heidenstam kan gå på vatten och Selma Lagerlöf kan ta sig en promenad på Vättens sjöbotten. En ung och omedveten kvinna drabbas av Anden i snabbköpsbutiken. En fotbollsspelare avrättas på grund av en bakåtpassning, men återuppväcks av Gud själv. Högt och lågt blandas mycket ohämmat. Det är ett slags magisk realism där oväntade livsområden sakramentaliseras och där den inre och yttre världen i många fall flyter ihop.

Den längsta och kanske också starkaste historien handlar om Otto i Korpmyrberget. Han lever ensam men har en överskuggande lidelse för sitt hemman. Denna lidelse driver honom att ständigt utvidga gränsen för sin egendom genom att flytta rågångsstenarna. Han tar med tiden över alltmer av sina bröders angränsande egendomar. Bröderna kallar till sist på en lantmätare för att utreda dessa egendomligheter. Denne tänker gå till verket med all tänkbar noggrannhet, men bara för ordningens egen skull.

”Livet är fullkomligt meningslöst, sade lantmätaren. Det är därför ordningen är oundgänglig. Jag tror, sade Otto, att livet har en mening. Om livet själv hade en mening, sade Lantmätaren, då skulle inga lagar och rågångar behövas. Då insåg Otto att lantmätaren var en omöjlig människa, han skulle omintetgöra alla de små förbättringar av ägogränserna som det kostat sådan möda och så många år att skapa, han kom utan medlidande och misskund, för honom var det ena hemmanet lika heligt som det andra. Så när de kom ut på gården gick Otto till vedboden och hämtade klyvyxan och dräpte honom, han var ju tvungen.”

Man kan upptäcka vissa linjer som går genom huvudparten av historierna. En väsentlig utgångspunkt är försvaret för det genuina livet, det liv som rymmer lidelse och misstag. Man kommer att tänka på Uppenbarelsebokens fördömande av de ljumma och upphöjandet av de varma eller kalla. Liksom i den föregående boken Bat Seba, försvaras mångtydigheten med all kraft. Om det är något Lindgren tycks avsky, så är det förenklingen och den förnöjsamma generaliseringen. I en intervju har han påpekat att ett äkta konstnärligt skapande härrör ur ett sökande och en Jakobsbrottning. Hans Legender vrider och vänder på de flesta av mänskliga upplevelser och frågeställningar. Det far mig att associera till Leszek Kolakowskis märkliga bok Sagor för vuxna och små, och hans mycket underfundiga Samtal med djävulen. Torgny Lindgren har mycket av Kolakowskis intellektuella lekfullhet men därutöver går föreställningen om människan som en primärt lidande varelse, som en röd tråd genom texterna. Förutom det språkliga mästerskapet finns förståelsen och omtanken inför den enkla och vanliga människans liv. Det är en kombination som säkerligen är en viktig orsak till att ett så pass komplicerat författarskap även kunnat vinna en mycket stor läsekrets. Torgny Lindgrens Legender både oroar och styrker genom sin högst skenbara enkelhet.