Konsumentsynpunkter på religionsvetenskaplig forskning

Det första jag skulle vilja säga om religionsvetenskaplig forskning, är att den skall handla om religion. Dvs den ska ta fram och studera och sätta in i sitt sammanhang de religiösa upplevelser som människor i dag i Sverige (och annorstädes) faktiskt gör. Det räcker länge.

Man ska inte alls krypa in i en vrå och ängsligt försöka plocka fram någon hemlig längtan ur den s.k. nutidsmänniskan, som denna inte själv är medveten om. Det behövs inte. I stället ska man ta tag i de dokument som finns, göra egna undersökningar, använda skönlitteraturen bara i nödfall, men lyssna noga på alla som har med människor i naket tillstånd att göra – läkare, vårdpersonal, psykologer, diakonissor, lärare. Där finns massor av erfarenheter, och ibland sticker de fram, och det finns sociologiska metoder att få tag i dem. Och utländska erfarenheter att ta del av.

Föredraget av statssekreterare Kerstin Anér hölls vid en konferens på Stjärnholm 17–18 okt., där representanter för de teologiska fakulteterna i Uppsala och Lund mötte avnämarintressena.

Här är ett område där kulturdebatt och skoldebatt och många andra områden av samhället verkligen behöver en del upplysning och genomlysning, för att helt enkelt hantera sina egna erfarenheter.

Nära detta ämne ligger vad jag skulle vilja kalla de gapande dialogerna. Dvs de som borde föras, men inte finns. Dialogen mellan den svenska kyrkan, allmänheten, samhället, eller vad ni vill kalla det; och deras partner: invandrarna; u-länderna; sekterna; naturvetenskapen; och vårdsamhället.

Invandrarna, u-lämningarna mitt ibland oss, har religiösa behov. De ser annorlunda ut än våra behov, delvis. De är vanligen tätt sammanklängda med deras sociala, nationella, psykologiska behov. Prästen är ofta den enda eller i varje fall den mest initierade socialkuratorn, och inte sällan också en social ledare.

Svenskar, kristna eller inte, vet vanligen plus minus noll om invandrarnas religion, den må vara kristen eller ej. Svenskar förväntar sig att alla skall vara sekulariserade i sitt dagliga liv, och att präster inte skall lägga sig i politik. Dvs svenska präster får gärna uppmana oss att vara snälla mot u-länderna – men det går ju för långt om irländska präster kommer hit och uppmanar oss att vara snälla här hemma, mot våra egna grannar av annan tro och kulör.

Här finns alltså för det första en oerhörd brist på ren bildning, vanlig religionshistorisk och religionsgeografisk kunskap. Vidare har vi praktiskt taget ingen erfarenhet alls av att leva ihop med andra religioner, och har därför de mest barocka ideer om hur religionsfrihet egentligen ser ut. Slutligen vet vi alldeles för litet om hurdant samspelet mellan religiös och politisk tillhörighet kan fungera i olika fall, eftersom vi levat lyckliga i vår enhetskyrka i fyra hundra år. De frikyrkliga har vi hunnit vänja oss vid, men de är ingen modell för fattiga invandrare från helt andra kyrkotyper.

Jag kan se med mina egna ögon att här fattas allmänbildning och skolkunskap. I vilken grad det fattas forskning kan jag inte se, men jag skulle bli förvånad om allt var gjort som kunde göras i den vägen. Framför allt vet jag att det behövs hjälp både för svenska teologer och svenska lekmän att fatta vad skillnaderna och likheterna verkligen är mellan vår konfession och de andra kristna konfessionerna, för att inte tala om islam. Katolikskräcken härjar i Sverige som förr, bara lite under ytan. Åtminstone de som predikar för oss borde veta betydligt bättre vad det verkligen är som kunde vara ”farligt” i dagens katolska tro och praxis, och vad det är vi med fördel kunde lära oss något av, eller gå i samarbete med.

Det är ingen konst att vara ekumenisk utomlands på konferenser, men ska man vara det hemma måste man veta mycket mera, både om sin egen tro och om de andras.

Samma problem, fast i kubik, uppkommer när svenskar ska ge sig iväg till u-länder och arbeta där. Ja, det kan för all del uppkomma även i Italien och Mellanvästern, men det kanske får anses vara den resandes ensak. I u-länderna har vi däremot ansvar för vad vi gör, och vet vi inget om den där rådande religionen eller religionerna, kan vi göra de gruvligaste fel. Här måste det finnas massor av material att hämta hos svenska u-landsarbetare i olika organisationer och på olika nivåer, som kan visa var de stora luckorna finns och vad som borde kunna stoppas i dem.

Det finns t.ex. knappast något u-land där inte matvanor på ett eller annat sätt hänger ihop med religiösa föreställningar, som man alltså måste känna till för att inte göra ont värre. På familjelivets och sexuallivets område gäller detta givetvis i ännu högre grad, och för den delen också på medicinens. Ingen blir en bra u-landsarbetare som inte vet om detta och har fått de insikter som behövs. Men jag är inte säker på att dessa insikter bara är att ta på hyllan – någon måste nog producera dem och kontrollera att de inte är skåpmat. Ett fruktansvärt stort område finns vidare här, som heter revolutionsteologi. Man kan säga att det inte är vi som ska sitta och bestämma med hur mycket blod våra förtryckta bröder har rätt att göra revolution. Men eftersom vi är inblandade i den revolutionen, om inte annat så som handelspartners till förtryckarna, så är det nog inte ur vägen att vi lär oss hur de förtryckta tänker och vilken Kristus de ber till. Som bekant har det direkta följder för kyrkolivet och missionskollekterna här hemma, om det sprider sig oro och vanföreställningar om förhållandet mellan evangeliet och kulsprutan.

För att ta det litet lugnare – men inte mycket – kan vi se på den tredje dialogen, den med sekterna. Med detta menar jag de många små men ettriga religiösa samfunden, som dagligen ökar både i antal och storlek, och som ofta lever i gränsområdena både till politisk extremism och till ockultism. Det finns numera relativt bra kartläggning av dem tack vare Religionssociologiska institutet, men där finns ännu mycket att göra för att belysa dem. Både sociologiskt och psykologiskt.

Det är nämligen så att det homogena svenska samhället är inte så homogent längre, och det märks kanske snabbast just på de religiösa förhållandena. Vi behöver, vi svenskar, verktyg och metoder för att se vad som håller på att hända med samhället och kulturen, och inte minst med religionerna. Jag skulle tro, fast jag inte vet det, att det finns kunskaper och erfarenhet från andra motsvarande situationer, i andra länder och tider, som skulle kunna hjälpa oss att fatta vad det är som händer när Hare Krishnas elever hoppar och skallrar i sina gula kläder på Hötorget i Stockholm, eller Jehovas vittnen ökar mer än något annat religiöst samfund i landet. Vem ska ge oss sådana möjligheter till förståelse, om inte religionsvetenskapen?

Ytterligare har vi ju en sekt mittibland oss, som är oorganiserad men mycket mäktig i alla fall: den naturvetenskapliga livsåskådningen. Den har inga läroböcker och lärostolar, men förkunnas icke dess mindre både vid universitet och i massmedia med stor trosiver. Här fattas en dialog, för de kristna svarar i allmänhet inte, det blir bara en stor tystnad.

Jag vill inte låta som om jag trodde att alla naturvetare av någon anledning skulle vara ateister. Så ser det inte ut. Tvärtom kan man just bland naturvetarna finna de mest intressanta exemplen på synteser mellan vad som brukar kallas tro och vetande. Men den syntesen är också lättare att åstadkomma på mycket hög akademisk nivå, än på den nivå där vanliga predikningar brukar hålla sig, eller vanliga samtal mellan människor som grubblar över hur Bibeln och utvecklingsläran kan gå ihop. Här finns utomordentligt mycket att göra, det kom inte minst fram i Nairobi och i de konsultationer mellan teologer och naturvetenskapsmän som föregick dem. Låt mig citera professor Charles Birch, biolog från Australien och en av de ledande i Kyrkornas världsråd:

”Vad som behövs är en oförfärad strävan efter att förstå innebörden av enheten mellan naturen, Gud och människan, i ljuset av såväl vetenskapen som en bredare ekumenik, som innefattar afrikanska och asiatiska kulturbegrepp. Det måste bli en revolution i förhållandet mellan människorna och jorden, och mellan människorna inbördes. I den revolutionen måste kyrkan säga ifrån om den vill ha plats eller inte.”

De praktiska frågor som ligger under en sådan här debatt mellan skapelseteologi och naturvetenskap, är t.ex.

med vilken moralisk rätt kan vetenskapen kräva att få göra vad som helst, bara det leder till ny kunskap?

vilka moraliska slutsatser måste man dra av det faktum – eller den tron – att människan är tillkommen av en meningslös slump och att hennes handlingar är totalt determinerade, resp. kan bestämmas med kemiska och elektriska ingrepp i hennes personlighet?

vilken roll spelar naturvetenskapens syn på naturen i det hänsynslösa utnyttjandet av naturen, och vilken roll spelar teologien resp. kunde den spela?

Bara för att ge ett exempel på hur dialogen mellan de här två storheterna kan föras, skall jag nämna den engelske astronomen och nobelpristagaren Bernard Lovell. Han kommer nästa år med en bok kallad ”In the centre of immensities”. Där säger han bl.a. att ”vi har gått in i en ny tidsålder, där mycket få forskare tror att det fortfarande står i vetenskapens makt att lösa de fundamentala problemen med mänsklighetens utveckling, välfärd och fortsatta liv på jorden.” Han talar också om den känsla de flesta forskare har av att samhället och medborgarna ställer helt nya moraliska krav på dem.

Och en professor i organisk kemi från Reading, Derek Bryce-Smith, sade i en debatt om det här ämnet: ”vetenskapen är på väg bort från den mirakulösa föreställningen om att mänskligheten flyter i ett hav av slumpartade händelser. Det är oändligt osannolikt att en oändlig serie slumpmässiga händelser går i en viss riktning, så riktningen måste vara bestämd av en medveten yttre kraft. Och ska jag uttrycka den kraften i ett enda ord, så är det väl så enkelt som att ”Gud” är sanningen.”

Jag vill inte påstå att de här meningarna – som jag har plockat ur ett referat i New Scientist (26 maj 1977, sid. 478) – utmärker sig för blixtrande filosofisk klarhet. Det är just därför jag anser det viktigt att religionsvetenskaparna från sitt håll går naturvetarna till mötes och startar ett meningsfullt och hövligt samtal. Det behöver vi alla.

På två speciella områden blir de praktiska konsekvenserna av ett sådant samtal särskilt märkbara.

I all människovård är det omöjligt att undgå frågan om vad en människa egentligen är. Naturvetenskapen har inte och kan inte ha något annat svar på detta än att människan är en samling äggvitemolekyler med vissa elektriska spänningspotentialer inbyggda; eller människan är en svart låda ur vilken psykologerna kan få effekter om de applicerar rätta retningar; eller möjligen, om man går riktigt långt, att människan är en babian som lärt sig gå med raka ben, men som för den skull inte ska tro att hon klarar sig utan babianens kända aggressivitet och väl markerade könsroller.

Men de som vårdar människor vill inte alltid låta sig nöjas med det. Bara ett exempel ur högen, taget på måfå. Ett par unga psykologer i Linköping beskriver den nya socialpsykologiska modellen för en psykiskt sjuk människa på följande sätt:

”Vår utgångspunkt är en människosyn, som säger att varje individ har förmåga – åtminstone latent – att ta ansvar för sig själv. Varje människa lever sitt alldeles eget liv, och det är varje enskilds privilegium att få avgöra hur hon ska använda det. Vetenskapen har inga lösningar på den enskilda människans livsproblem. Man bör försöka förstå människan i stället för att förklara henne. Vetenskapsteoretiskt innebär detta en förskjutning från den nu förhärskande logiska positivismen i riktning mot ett hermeneutiskt vetenskapsideal. Praktiskt innebär det att klassificeringen, diagnosticeringen, ”att stoppa människor i fack” blir oväsentlig. Det viktiga blir i stället att förstå människans totala ävssituation.”

Tror ni, eller tror ni inte, att religionsvetenskapen har något att komma med när det gäller att svara på dessa försök att hitta en annan människosyn än den manipulerande?

Jag lämnar frågan där. Jag skall i stället citera ännu en ung forskare från Linköping, denna gång en företagsekonom. Han heter Bo Persson och vill att Sekretariatet för framtidsstudier ska studera inte bara Sveriges materiella resurser, men även våra andliga. Han menar så här: att ställa om sig till en annan livsstil, vilket många ju anser att vi måste göra, är ingalunda bara en fråga om fysiska tillgångar eller brist på dem. Det är i ännu högre grad en fråga om vilka andliga möjligheter man har, vilka värderingar man faktiskt utgår från. I en buddhistisk ekonomi, säger han med citerande av professor Schumacher, skulle inte tillväxten vara något problem, för där värderar man inte materiell tillväxt. Han påpekar också att i Japan har ett par nyligen uppkomna religioner varit något av det allra viktigaste som hänt på det politiska området. De har haft djupgående effekter, och var helt oförutsedda. Han påpekar att man borde undersöka, inte bara vad svenskar faktiskt gör och väljer i dag, men vad vi skulle kunna vilja och välja i morgon, om vissa tendenser som redan nu kan spåras, skulle växa och sprida sig.

De här exemplen på vad människor frågar efter kanske kan ge religionsvetenskaparna en viss känsla av att de kunde hitta intressanta svar att komma med.

Till sist – det väntade ni nog på – nämner jag förstås kvinnoteologien. Den efterlystes också i Nairobi. Om den kommer, är en annan fråga. Hittills har vi inte sett mycket av den.

Jag kan ju inte begära att ni som är fackmän, ska läsa vad jag som lekman skrivit i ämnet. Men jag är för min del ytterst angelägen att få läsa era svar på en hel del frågor, som det är lätt att ställa som kvinna, men som ingen tycks intressera sig för.

Varför finns t.ex. i GT dessa märkliga skildringar av starka, upproriska kvinnor, som slår ihjäl sin mans vänner och hjälper hans fiender och bara får beröm för det? Var det ett lämpligt ideal för Israels döttrar? Att Predikaren och profeterna beskärmar sig över kvinnors lättja, flättja och kättja är inget konstigt, det har alla mediterrana civilisationer gjort, åtminstone sedan de lärde sig skriva. Men varför sådana gestalter som Abigail, Jael, Rahab, Tamar, och alla dessa andra minst sagt okonventionella kvinnor? Vad har de för social eller litterär bakgrund? Fanns de i verkligheten, eller är de påhittade, och i så fall varför? Finns de någon annanstans i dåtidens Mellersta Östern?

Eller ta Paulus’ teologi om arbetet, som i så hög grad är en teologi om kvinnors arbete. Tabitha, Priska, Lydia, Maria som har arbetat så mycket för eder – vad betyder denna uppskattning, i en värld där kroppsarbete var förnedrande och kvinnors kroppsarbete allra mest? Vart har denna teologi tagit vägen? Försvann den under jorden, och i så fall när, och kom den aldrig upp igen?

Och vad gjorde kyrkan egentligen med det faktum att Kristus upprepat, medvetet, markerat bröt mot alla tabuföreställningar när det gällde kvinnor? Han talade med dem, lät dem röra vid sig, fast de var kvinnor, synderskor, orena. Han går själv in i den kvinnligaste av alla könsroller – han kramar småbarn mitt under en viktig predikan. Han grälar däremot inte alls på den Maria, som försummar sin kvinnoroll totalt och låter systern laga middagen alldeles ensam. Och han går in i den lägsta av alla slavroller, manlig eller kvinnlig, när han tar på sig förklädet och tvättar några smutsiga fötter.

T.o.m. Paulus har sina ljusa ögonblick när det gäller kvinnor – men de har nogsamt stängts till. Han gav kvinnor och män sexuellt likaberättigande, en ide som sedan ingen tog upp före Marie Stopes vid senaste sekelskiftet. Varför? Vad hände med evangeliets och Apostlagärningarnas ståtliga kvinnor, när kyrkan blev etablerad? Vilka underjordiska strömmar förbinder Magdalena och purpurkrämerskan med den heliga Klara, den heliga Birgitta, den heliga Katarina av Siena, den heliga Teresa av Avila, för att inte tala om 1800-talets kraftfulla och världsreformerande kväkarhustrur, diakonissor och kvinnliga missionärer?

Kvinnornas hittills praktiskt taget oskrivna historia har få blad så oskrivna som de som handlar om kristna kvinnors arbete och status. Här finns massor att hämta. Överhuvudtaget hoppas jag ha kunnat antyda, att det är faktiskt ingen brist på s.k. samhällsrelevanta ämnen – om det är det ni är ute efter.