Kontrasternas islam

Religionerna skapar rubriker. Sekulära teman är inte längre allenarådande i medierna. Förändringsprocessen på Europas religiösa karta pågår för fullt, snabbt och radikalt. Rapporter om extremism och religiöst våld skrämmer, föder xenofobi, nationalism och islamofobi. Medierna rapporterar helst om fanatism och religiösa övergrepp, mera sällan om positiva bidrag till interreligiös samlevnad i Europa och världen.

Ett exempel är det möte mellan representanter för världsreligionerna som Saudiarabiens kung Abdullah sammankallade till Madrid i juli. Väktaren av islams två heligaste platser, Mecka och Medina, initierar ett interreligiöst möte – när hände något sådant? Dessutom ett möte som lindrade mångas skepsis inför formerna och avsikterna hos arrangören. Frånsett slutdeklarationen, som utformades annorlunda än överenskommet, var de flesta nöjda med procedurerna.

Ett annat exempel är mötet i Alexandria, likaledes i juli, mellan religiösa ledare av olika tro inom nätverket Religions for Peace, som beslöt att stödja arbetet för fred i Mellanöstern genom att starta interreligiösa plattformar i regionen och därmed öka förståelsen för och kunskapen om varandra. Förståelse, kunskap och personlig kännedom om varandra är omistliga byggstenar för fredlig samlevnad.

Att öka förståelsen och kunskapen om varandra och skapa personliga kontakter över religionsgränserna är avgörande för hur stämningen skall bli i framtiden också i vårt samhälle. Därför är böcker som Mohammad Fazlhashemis Vems islam? värda sin vikt i guld. Fazlhashemi, född i Iran 1961 och idéhistoriker i Umeå, har gjort sig känd som kunnig och omdömesgill muslimsk debattör, en av tyvärr alltför få hos oss. Uppvuxen och utbildad i Sverige, djupt förankrad i det svenska språket och i svensk demokratisk tradition, gör han ingen hemlighet av sin demokratiska samhällssyn och samtidigt sin hemmahörighet i islamiskt religiöst och akademiskt liv och tänkande.

Vems islam? De kontrastrika muslimerna är hela boktiteln. Författaren vill visa, hur mångskiftande, heterogen, geografiskt olika, kulturellt varierad islam är och har varit. Som iranskfödd kommer han från en shiitisk miljö, och i flera kapitel visar han upp även den shiitiska mångfalden, vid sidan om de sunnitiska traditionerna inom islam.

En grundläggande skiljelinje går redan på 700- och 800-talen mellan två islamiska teologiska skolor: mu’taziliterna, som ställde människans förnuft och vetenskap – som Guds skapelse – vid sidan om uppenbarelsen och lärde att uppenbarelsen måste tolkas. Och ash’ariterna, som krävde att handlingar och tolkningar måste vara direkt legitimerade genom Koranens texter och Profetens sunna, tradition. En parallell till kristendomens pendlande mellan en bibeltolkande/kontextuell och en bokstavstrogen tendens.

Efter en historisk genomgång av islams historia och olika strömningar, skolor och kulturella uttryck som religionen tog sig följer ett intressant kapitel om ”genusjihad”, en term lånad från den amerikanska muslimska feministen och islamologiprofessorn Amina Wadud som under senare år verkat för en nytolkning av islam under påverkan av modern feminism. Men, påpekar Fazlhashemi, redan på sent 1800-tal höjdes kvinnliga (och manliga) röster mot den kvinnofientliga och patriarkala tolkningen av Koranen, som betraktas som kulturellt och historiskt betingad. I grunden går denna jihad, denna ansträngning, ut på att bygga broar mellan islam och modernism.

Mycket intressanta är också kapitlen om politisk islam och islam och demokrati. ”Islamism” betecknar ju politisk islam i allmänhet, men det finns i praktiken otaliga ”islamismer”, alltifrån våldsverkande Al Qaidarörelser till måttfulla, parlamentariskt verkande partier som AKP i Turkiet. Som företeelse vill Fazlhashemi grunda islamismen på muslimska länders erfarenheter i senare tid, och gärna som en reaktion på europeiska förhållningssätt. Historiskt sker en betingning genom korstågen och europeiska erövringar av islamisk mark under medeltiden. Sedan följer kolonialismens olyckliga århundraden, underkastelsen under yttre icke-islamiska makter, och sist den moderna tidens skenbart upplysta euro-amerikanska förkunnelse om demokratins överlägsenhet, alltmedan förkunnarna samtidigt understöder korrupta och reaktionära regimer i islamiska länder.

Ändå konstaterar Fazlhashemi med World Values Survey att en förkrossande majoritet av invånarna i muslimska länder som Egypten och Bangladesh (98 procent), Marocko (96 procent), Jordanien och Turkiet (90 procent) och så vidare. stöder demokrati medan Sverige uppvisar siffran 94 procent. Samtidigt som befolkningen i de islamiska länderna till upp till 90 procent anser religionen mycket viktig, medan den siffran för Sverige är 11 procent.

Fazlhashemi är en talför representant för euroislam, i släktskap med Tariq Ramadan (som han dock kritiserar). För Fazlhashemi strider inte den sekulära vetenskapen mot vetenskapen om tron, tvärtom kan den fördjupa och befästa tron genom tillämpningen av en historisk-kritisk metod i korantolkningen. Han stöder sekularismen som tänkesätt och finner stöd för detta även i Koranen. Som politiskt system garanterar sekularismen frihet och mångfald i samhället, vilket han bejakar.

Fazlhashemis bok är en kunskapskälla för envar som vill ana mångfalden i islam, eller fördjupa sig i någon av de aktuella frågor som kommer upp. Otaliga namn på tänkare, teologer och författare finns med, tyvärr utan ett register över vare sig företeelser eller personer. En och annan definition kan kanske också diskuteras, t.ex. ”islamofobi” som nog ges ett lite för vidsträckt innehåll. Och den islamiska mystiken, sufismen, behandlas styvmoderligt och lite kärlekslöst – Fazlhashemi är en rationalist.

När detta är sagt, kan man bara buga och tacka för en lärd, lättillgänglig, spännande och oerhört viktig bok. Det mesta som ryms här finner man ingen annanstans i den allmänt tillgängliga litteraturen på svenska. Och författarens allra sista rader, förslaget att bemöta antiislamiska yttringar med något så subtilt och samtidigt effektivt som humor, är härligt befriande.