Vem är Ania Monahof?

På sistone har det observerats på tidningarnas kultursidor att det inte är alldeles ovanligt att kvinnliga författare debuterar sent i livet. Man kan tänka på Elsie Johansson eller Linda Olsson. Båda har nyligen utkommit med nya romaner. Ett annat exempel är Ania Monahof, född 1929, som gav ut sin första självbiografiska bok Genom graniten på Bonniers förlag 1987, alltså vid 58 års ålder. Sedan dess har det kommit ytterligare två självbiografiska verk: Tillflykten, 1988 och Mot stjärnan 1989. I ett par andra senare romaner beskriver hon sin ingermanländska bakgrund och släktens historia, deporteringar av familjemedlemmar under Stalintiden, flykten undan kriget först till Estland, sedan till Finland och slutligen till Sverige, där de återstående familjemedlemmarna fann en fristad. Särskilt levande är bilden av mormodern Katrina (1880–1968).

Nyligen utgavs en sorts biografi över Ania Monahof på Alsnet förlag av Laila Tammi med den roliga titeln Mormors lilla kyckling. I sitt förord beskriver Laila Tammi att hon kom att intressera sig för Ania Monahof och hennes släkt, särskilt kanske för mormodern, eftersom hon själv hade en ingermanländsk mormor. ”Boken Mormors lilla kyckling har som huvuduppgift att åter lyfta fram denna ingermanländska familjesaga som på individnivån belyser världsomfattande företeelsers komponenter och konsekvenser.”

Det är alltså inte bara en biografi och en omsorgsfull redogörelse för Aina Monahofs litterära produktion med långa utdrag ur recensioner över de olika böckerna utan också och framför allt en kartläggning av hela släktens historia. Som läsare blir man ibland förvirrad av alla namn, men ett släktträd i slutet av boken är till stor hjälp. Det strävsamma vardagslivet under 1920-talet och ännu mer under kriget med ockupation av tyska trupper, av ryska trupper, deporteringar av manliga familjemedlemmar, flykt undan kriget, allt skildras sakligt och ganska kortfattat. Skildringen bygger på Aina Monahofs böcker men också på brev och annat arkivmaterial som ställts till förfogande av henne och hennes man Allan Frankel samt på intervjuer med dem. Laila Tammi har också ambitionen att sätta in de olika människoödena i en historisk kontext, men de svepande översikterna över det historiska skeendet blir med nödvändighet ytliga och ger inte något utöver vad en normalt allmänbildad person redan känner till.

Det människoöde som framstår tydligast för läsaren är mormor Katrina (kallad Katri), som skildras med stor värme. Det är denna babusjka som håller ihop familjen och som är centralgestalten. Ania hade av hälsoskäl vistats ett helt år hos mormor i den lilla ryska byn Siverskaja. Mormor Katri kom att betyda tryggheten i livet, i mycket högre grad än modern. ”Mormors förkläde var och förblev det enda som det lilla flickebarnet kunde lita på.” Pappa Ivan blev enrollerad i den sovjetiska armén när kriget bröt ut och återkom aldrig. Andra manliga släktingar hade redan deporterats. ”Männen är borta. Kvar finns kvinnor, barn och gamlingar.” Med okuvlig energi förmår mormor att lotsa de sina till Estland, därifrån till Hangö i Finland och slutligen till Sverige. Det framgår också av Ania Monahofs böcker att mormor Katri inte heller som gammal kvinna i Sverige kunde tänka sig ett liv utan arbete. ”Hon sjöng, höll andakter, undervisade konfirmander i brist på präster och ’knådade’ onda ryggar friska och blev därmed omgivningens allt-i-allo.” Dessutom organiserade hon landsomfattande verksamheter för landsmän och knöt otaliga kontakter. ”Det bortskämda sladdbarnet […] hade av själva livet tvingats bli starkt och initiativrikt och det förblev hon ända till sin död.” Hon avled år 1968, 88 år gammal.

Boken illustreras av ett flertal fotografier av olika familjemedlemmar, inte minst av mormodern och av Ania Monahof själv i olika ålder.

Att Laila Tammi lyfter fram ett författarskap och ett människoöde ur glömskan är värt allt beröm. Man får lust att gå till Ania Monahofs egna böcker, inte minst till självbiografierna.