Religionens framtid

Det finns ett berömt och ofta citerat klotter av för mig okänt ursprung. Den övre raden återger Nietzsches berömda proklamation ”Gud är död”. Den nedre raden återger ett förment svar från Gud: ”Nietzsche är död”. Jag slås av klottret när jag läser en nyutgiven antologi med texter om religionen i nutidssamhället och den närmsta framtiden, publicerad av Atlantis. Enligt en ofta – åtminstone i Sverige – vedertagen bild är religion en primitiv vidskepelse som i takt med upplysningen kommer att svepas bort och suddas ut ur människors medvetenhet likt fotspår på en sandstrand. Men av den här antologin får man snarast intrycket att människan till sin natur är en religiös varelse; spåren av Gud är inte som fotspåren på sandstranden utan snarare lika fast inristade i människans medvetande som en gång de tio budorden på de stentavlor som Mose mottog i en avlägsen forntid.

Religionens framtid är en ambitiös antologi med texter av både svenska och internationella forskare; den är sprungen ur Engelsbergsseminarierna hösten 2001 som handlade just om olika aspekter på religionens framtid. Som helhet betraktad är boken generellt sett välskriven och den ger, åtminstone för en lekman som undertecknad, intryck av att hålla relativt hög kvalitet. Det stora problemet med antologin är att den snarast försöker behandla för många perspektiv och aspekter på religion. Så ter sig till exempel Elaine Pagels och Gilles Quispels bidrag om gnosticismens historia som lätt malplacerade i sammanhanget. Kristendomens ursprung och Tomasevangeliets historia är förvisso intressanta problem och teman i kristendomens historia, men dess relation till religionens framtid får betraktas som i bästa fall indirekt.

Antologins första text, en översikt över religiösa trender kring millennieskiftet, författad av sociologen José Casanova, är kanske också den mest intressanta. Att flera, men kanske inte alla, västeuropeiska länder under lång tid tillbaka genomgått en sekulariseringsprocess torde vara uppenbart: kyrkobesöken minskar, Gud och religiösa föreställningar spelar allt mindre roll i männi-skors liv, kyrkor och församlingars makt över sina församlingsmedlemmar minskar och präster och andra kyrkoledares prestige i samhället minskar också. Men det är inte lika enkelt att förklara varför det här sker.

Sekulariseringen i västerlandet

Den traditionella förklaringsmodellen till sekulariseringen i västerlandet tog fasta på moderniseringsprocesserna i samma område. Enligt den här teorin skulle religion tillhöra en förgången tid som i svallvågorna av det moderna projektets frambrytande skulle tvingas träda tillbaka beroende på ökad folkupplysning, eller möjligen ökad individualism. Den grundläggande tankefiguren bakom den här teorin förefaller ha varit att religionen till sitt väsen är föga mer än irrationell vidskepelse, att det moderna projektet till sin natur är en rationell företeelse och att den som sådan kommer att leda till att vidskepliga företeelser (däribland alltså religion) försvinner ur folkmedvetandet. Litet förenklat kanske man kan säga att moderniseringsteoretikernas resonemang vilade på två grundpremisser: Å ena sidan lånade man från religionskritiker uppfattningen att religionen till sin natur är irrationell. Å andra sidan lånade man från historiefilosofer uppfattningen att historien uppvisar ett enkelt schema varvid allt blir bättre och mer förnuftigt.

Teorin har emellertid inte lyckats särskilt väl när den har konfronterats med verkligheten; ett förhållande som eventuellt beror på att båda premisserna av allt att döma är fals-ka. Det är helt enkelt inte sant att modernisering per automatik medför en sekulariseringsprocess. Det finns tvärtom gott om exempel på moderna samhällen som inte är sekulariserade – USA torde vara det tydligaste exemplet, men Casanova nämner också Polen och Irland.

Men samtidigt är det ett obestridligt faktum att det faktiskt har skett en sekularisering i stora delar av Västeuropa. Så vad beror den på? Casanovas möjligen tråkiga svar är att det får anses bero på lokala historiska omständigheter; någon generell sekulariseringstrend tycks inte finnas. Däremot antyder Casanova att premisserna hos själva sekulariseringsteorin kan spela en roll i sammanhanget. De flesta européer har av en eller annan anledning kommit att acceptera sekulariseringsteorins två huvudpremisser, nämligen att religiösa övertygelser är irrationella och att modernisering alltid innebär rationalisering. Sekulariseringsteorin har helt enkelt blivit en självuppfyllande profetia. Modernisering i sig har kommit att bli liktydigt inte bara med rationalitet utan också med att saker och ting blir bättre; så kan man på fullt allvar få höra inte så få politiker och opinionsbildare försvara än den ena företeelsen, än den andra, med det intelligensbefriade argumentet att ”det ligger i tiden”. Framsteget är per definition bra; och framsteget, det är vad som är på väg att ske.

Individualiseringen

Men även om Casanova inte tror att moderniseringsprocesserna vare sig förklarar sekulariseringsprocessen i Västeuropa eller i sig nödvändigtvis leder till sekularisering, så menar han att den får konsekvenser för religionens framtid. Nyckelordet i sammanhanget är individualisering. Casanova menar – förmodligen helt riktigt – att framtiden kommer att innebära en ”avterritorialisering” av religioner och en ökad valfrihet för individer att välja och vraka bland olika religioner. Det kommer helt enkelt att finnas fler religioner att välja på för en enskild individ och individernas preferenser kommer att spela långt mycket större roll för religionstillhörigheten än tidigare. Det här i sin tur lär innebära ökad konkurrens mellan olika religioner och församlingar som tvingas profilera sig både mot presumtiva medlemmar och i kontrast till konkurrerande rörelser på ett helt annat sätt än tidigare.

Själv misstänker jag att Casanova åtminstone delvis har rätt; modernisering har åtminstone hittills inneburit både en individualisering av en individs identitetsskapande och en ökad valfrihet att realisera olika preferenser. Men det är nog också viktigt att betona att vi är historiska varelser som i stor utsträckning är bundna till traditionella mönster och värderingar; våra fäders religion verkar även i moderna samhällen ha ett försteg framför sina alternativ, även om försteget är långt mycket mindre än det har varit.

En annan intressant fråga, som varken Casanova eller någon annan forskare i antologin diskuterar särskilt utförligt, är vilka konsekvenserna av den här utvecklingen blir för religionerna – om det nu utvecklas en konkurrenssituation, så kan man föreställa sig rätt obehagliga scenarier. Däremot levererar Casanova prognosen att pingströrelsen kommer att bli den stora vinnaren och Massimo Introvigne hävdar i sin uppsats att ”konservativa” grupperingar (till vilka han tycks räkna pingstförsamlingar, karismatiska katolska grupperingar och konservativa strömningar inom islam) är på uppgående, medan liberala rörelser kommer att minska i inflytande. Introvigne hävdar att även om ”liberala” kyrkliga strömningar kommer att vara oproportionerligt representerade i medierna och populära bland makteliten, så kommer det snarare att bero på journalisters och politikers politiska preferenser än på den intellektuella eller religiösa betydelsen hos rörelserna ifråga. Tvärtom kan man förvänta sig att liberala strömningar, till vilka han räknar ”genomsnittliga protestantiska kyrkor i Europa”, kommer att minska eftersom det folklager man appellerar till, det vill säga relativt sekulariserade liberaler, är lika benägna att hurra för kyrkornas politiska åsikter som de är obenägna att tro på Gud.

Från teocentrisk världsbild till terapi

En annan aspekt på förhållandet mellan individualiseringen i moderna samhällen och religiösa övertygelser tecknas i Paul Heelas artikel. Hans utgångspunkt är religiösa processer i relativt sekulariserade länder som Storbritannien och Sverige. Heelas grundläggande tes är att vanlig teocentrisk religion i sekulariserade delar av Västeuropa håller på att ersättas av något som han kallar för en ”holistisk miljö”. Mer precist vad detta kan tänkas innebära förblir litet oklart, men Heelas verkar tänka sig att sekulariseringen har inneburit en rörelse från en teocentrisk världsbild hos de flesta individer, till en världsbild där den egna personliga utvecklingen och kroppsliga tillfredsställelsen står i centrum. Jaget har så att säga kommit att ersätta Gud som navet i människors världsuppfattning. Heelas menar att man kan se spår av den här utvecklingen i moderna massmedier, som ständigt poängterar betydelsen av personlig utveckling och kroppsligt välbefinnande. Det här skulle onekligen, som Heelas uttrycker saken, kunna leda till en ”andlig revolution”; det enda problemet är, som Heelas också påpekar, att den inte verkar vara särskilt andlig. De flesta som ingår i en holistisk miljö verkar nämligen inte själva förknippa den med något andligt.

För att artikeln skulle bli riktigt intressant hade Heelas behövt ge sin uppsats substans med både empiriska undersökningar och begreppsutredningar i långt högre utsträckning än han får tillfälle till. I någon inte orimlig definition av termen ”holistisk” får man nu snarast intrycket av att man ägnar sig åt någon alternativ religiositet så snart man är ute och joggar. Men likafullt artikulerar Heelas (om man nu skall tolka honom så) en av de mer intressanta tankefigurerna i antologin. Det kan nämligen mycket väl vara så att religionen i ett genomindividualiserat samhälle för flertalet individer inte fyller en roll som alternativ till navet eller centrumet för individens liv (den uppgiften är redan fylld av det egna jaget) utan snarare betraktas som något man endast kan omfatta, om det bidrar till det personliga utvecklandet. Där Guds närvaro var något man var bergfast övertygad om i ett förmodernt samhälle, är övertygelsen om Guds existens i ett modernt samhälle något som i långt större utsträckning är beroende av individens preferenser och mer eller mindre välgrundade föreställningar om sin egen personlighet och förmåga att utveckla den.

Den sekulariserade ungdomens religiositet

Att sekulariseringen i västerlandet skall förstås mot bakgrund av ovanstående tankemodell får också stöd i Ulf Sjödins uppsats ”Den sekulariserade ungdomens religiositet”. Den motsägelsefulla termen är medvetet vald. Sjödin argumenterar nämligen för att trots att Sverige är ett av de mest sekulariserade länderna i världen, så är den svenska ungdomen förvånansvärt öppen för religiösa tankegångar. I en av Sjödin utförd undersökning visade det sig att enbart 12 procent av ungdomarna trodde att döden följs av blotta intet. Förvisso var det bara drygt var femte, som trodde att det fanns ett liv efter döden, men över hälften av de svarande, trodde att det fanns ”något”. Ett liknande mönster röjdes när Sjödin undersökte tron på en högra makt: bara var tionde förnekade att det fanns något alls, men bara var femte trodde på Gud.

Men även om dagens ungdom i högre grad än de äldre i dagens samhälle är öppna för religiösa föreställningar, så verkar inte det här ha medfört någon större omfattning av traditionella och institutionaliserade former av religiöst utövande. Sjödin framkastar som förklaring till detta att dagens unga inte har socialiserats in i traditionella religionsformer. En kompletterande förklaring torde kunna sökas i det faktum att moderna svenska ungdomar i väldigt liten utsträckning identifierar sig som religiösa, eller uppfattar sina religiösa ställningstaganden som viktiga för sina liv. Sjödins undersökning visar tvärtom att religiösa föreställningar och ställningstaganden har en perifer betydelse för dagens unga. Det senare skulle möjligen kunna tolkas som stöd för Heelas tankefigur: moderna individer tenderar att uppfatta religion som väsentlig endast i den utsträckning som det passar in i det egna livsprojektet.

Men även om så är fallet, så visar Sjödins undersökning att den ateistiska världsbilden, inte ens i ett så sekulariserat land som Sverige, omfattas av mer än var tionde ung människa. Detta låter antyda att sekulariseringen i västerlandet kanske snarare är en effekt av individers självföreställningar och preferenser än av deras teoretiska överväganden, och kanske också att religiösa föreställningar är långt mycket svårare att utplåna än man skulle kunna tro. Eftersom våra självföreställningar och preferenser i viss utsträckning är socialt och kulturellt förvärvade är det inte orimligt att dra slutsatsen, att sekulariseringen är en – möjligen tillfällig – effekt av vår egen besynnerliga tid snarare än en religionshistoriens absoluta slut och död.