Envar sin egen munk

Det har blivit inne med kloster. Allt vidare kretsar kan tänka sig att söka sig till kloster för några dagars stillhet och eftertanke. Tidningarna gör reportage om klostervistelser. Handelshögskolor ordnar reträtter med etikundervisning i klostermiljö. Dokusåpor om män och kvinnor som prövar klosterlivet under några veckor gör succé hos tittare som fascinerat följer deltagarnas våndor, konflikter och stunder av insikt och rentav omvändelse.

Denna trend verkar rymma mycket av ärligt intresse för andligt liv. Och ett äkta, i-bland trängande behov av att fly undan en hektisk och splittrad vardagstillvaro. Risken är så klart att det hela stannar på en ytlig nivå, där klostrens stillhet blir en konsumtionsvara, en sorts andlig spaupplevelse, mera inriktad på personligt välbefinnande än på allvarligt sanningssökande. Ett varningstecken är väl att intresset för tillfälliga klosterbesök inte matchas av något ökat intresse för att verkligen gå i kloster, för resten av livet.

Christopher Jamison, abboten för brittiska benediktinklostret Worth Abbey som nyligen figurerade i BBC:s fängslande dokusåpa Klostret, smider i alla fall medan järnet är varmt och kommer ut med en bok om benediktinsk spiritualitet för vardagen – den som så många vill fly från. Han varnar uttryckligen för andlighet som ännu en konsumtionsvara. Ett sådant förhållningssätt bara driver på ekorrhjulet ytterligare.

Verklig stillhet och sinnesfrid är inget man kan shoppa upp sig på, utan tvärtom något som kräver offervilja och envis kamp, eftersom det inte kan frikopplas från etik och moral, understryker Jamison: ”Vi kan inte i ena stunden behandla människor illa och i nästa stund finna helig stillhet.” Mot modern må-bra-andlighet ställer han upp klassisk, organiserad religion som en genuin möjlighet att bryta sig ur förtärande självupptagenhet, genom synlig gemenskap med andra troende och lydnad gentemot Gud.

Boken ger tydliga och ofta konkreta råd om hur man steg för steg kan bygga sig en inre helgedom. Denna rumsmetafor drivs ganska långt – tystnad sägs utgöra golvet, kontemplation mattan, lydnad väggarna, och så vidare – vilket jag personligen finner aningen tröttande. Men konkretionen och det direkta tilltalet är uppfriskande. Den som till exempel har svårt att skapa tysta stunder på grund av föräldraskap får tipset att inkludera barnen och öva dem i att iaktta stillhet och tystnad, något de själva bara har nytta av. Den som vill stärka gemenskapen i en grupp får rådet att utveckla ritualer kring vardagen, såsom exempelvis familjemiddagar. Men det är inte i första hand en uppsättning enkla tumregler som förmedlas. Tvärtom betonar Jamison att benediktinerna inte håller sig med någon särskild teknik för meditation. Bön är ett personligt tilltal till Gud och måste därför vara personlig och öppen för oväntade vändningar.

Författaren bjuder på flera sådana viktiga distinktioner. Sann frihet är inte att göra allt som faller en in, eftersom det i praktiken brukar innebära att låta sig styras av omgivningens outtalade regler och förväntningar, såsom när folk fritt väljer hur de ska klä sig men ändå styrs av det rådande modet. Den lydnad som bör eftersträvas går inte ut på att viljelöst göra som någon annan säger utan att i frihet och kärlek välja att lämna utrymme för andra och ytterst för vad Gud vill med ens liv.

Egentligen är det ganska avancerade resonemang författaren för, men han gör det på ett okonstlat och rättframt vis, som förutom att vara pedagogiskt effektivt åskådliggör den ödmjukhet han framhåller som benediktinskt ideal. Någon gång försöker han ta lätt-köpta och inte helt övertygande poäng, såsom när han som extra argument för ödmjukhet hänvisar till managementlitteratur om hur framgångsrika företag kan bli om de har ödmjuka chefer. Men sådana enstaka svaga punkter bör inte skymma bokens avsevärda förtjänster. Klostertrenden är nog ett uttryck för en djupare längtan hos många människor, och om den kan leda fram till de insikter som Jamison vill förmedla är den bara att välkomna.