Konturer till en aktuell kyrkosyn

Den katolska kyrkans attityd gentemot vår tids omfattande sociala, kulturella och politiska omdaning kan ibland uppfattas som ett janusansikte: den ena sidans ansikte siktar bakåt, motsidans ansikte framåt. Kan några sammanfattande konturer till en kyrkosyn överhuvudtaget uppfattas? Hur ställer sig kyrkan till vår tids mångfasetterade och komplexa fenomen och tendenser? Blickar hon nostalgiskt tillbaka på det förflutna? Utmärks samtiden enbart av förfall och villovägar eller härskar när allt kommer omkring främst rådvillheten?

Vid årsskiftet 1990/91 publicerades påven Johannes Paulus II:s rundskrivelse Redemptoris missino (Återlösarens sändning) som nu också föreligger på svenska.’ Vid första påseendet behandlar denna encyklika en speciell aspekt nämligen missionen och den kan därför tyckas sakna relevans för vår fråga. Här framställs kyrkans inställning till dialogen med de icke-kristna religionerna i förhållande till kyrkans missionsuppgift och attityd inför mötet med andra religioner. Dokumentet förtjänar mer uppmärksamhet än det hittills rönt ty det tecknar också konturer till en kyrkosyn som förefaller vara av stor betydelse för vår tid. Jacques Dupuis, professor vid det påvliga universitetet Gregoriana i Rom, gjorde nyligen en intressant kommentar till denna encyklika.

En överraskande utveckling

Dupuis påminner en generation, som inte upplevt Vaticanum II som vändpunkten i kyrkans utveckling, om det beklämmande faktum att dialogen under förkonciliär tid i det närmaste var helt blockerad. Kyrkan hade tvingats in i en process där hon avskärmat sig från omvärlden och hävdade en egen självbild som Kristi enda kyrka. Ännu i encyklikan Mystici corporis som utkom 1943 identifierade Pius XII den katolska kyrkan med Kristi mystiska kropp: ”För att bestämma och beskriva Jesu Kristi sanna kyrka som är den heliga, katolska, apostoliska och romerska kyrkan kan inget bättre, inget förträffligare och mera gudomligt uttryck finnas än det som betecknar henne som Jesu Kristi mystiska kropp.”’ Och den traditionella katolska teologin sammanfattade hela kyrkosynen i den fyrdimensionella strukturen: ”Guds rike lika med Kristi kyrka, lika med den romersk-katolska kyrkan, lika med Kristi mystiska kropp.” En representativ teologisk lärobok beskrev så sent som på 50-talet uppfattningen om kyrkan på detta sätt.

Först Andra vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen gentium 1964 bröt med denna självbild. Mot slutet av första kapitlet i nr 8 står en betydelsefull mening som visar på ett nytt medvetande om kyrkan: ”Denna kyrka som har formats och organiserats i världen som ett samfund subsisterar (dvs. förverkligas) i den katolska kyrkan […]. Många drag av helighet och sanning kan visserligen finnas utanför hennes synliga struktur, men dessa gåvor tillhör Kristi kyrka och är en drivkraft till katolsk enhet.” Konciliet brottades länge med denna formulering. Visst sägs här att den sanna och enda Kristi kyrka existerar historiskt konkret. Detta kan erkännas trots att kyrkan har karaktären av ett mysterium. Men denna identitet framställs inte längre som något exklusivt. Konciliet säger inte: Kristi kyrka ”är” den katolska kyrkan och förnekar inte ”att det även utanför hennes synliga struktur finns många (kyrkliga) drag av helighet och sanning” och att icke-katolska kyrkor och samfund i olika grad har del i Kristi instiftelse. Därmed öppnade konciliet vägen för ett aktivt katolskt deltagande i en ekumenisk rörelse i vilken Andens verk bejakas.

I deklarationen Nostra aetate från 1965 (Om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna) erkänner konciliet, att även dessa religioners anvisningar och läror ”inte sällan återger en stråle av den Sanning som upplyser alla människor” och uppmanar katolikerna att samtala och samarbeta med anhängare till dessa religioner.’ Därmed öppnade konciliet vägen för en spirande interreligiös religionsdialog som i dag far allt större betydelse.

Man märker här en överraskande utveckling som kom att å betydande konsekvenser under några decennier i kyrkan.

I den kyrkosyn som kan utläsas av Redemptoris missio finns emellertid en uttalad identifiering av kyrkan med Guds rike. I kyrkokonstitutionen talas om det uppdrag som kyrkan har fått från sin grundare att förkunna Kristi och Guds rike. ”Hon [kyrkan] utgör den första brodden och begynnelsen av detta [Guds] rike på jorden […] Den måste utbredas […] Men först i den himmelska härligheten blir hon [kyrkan] fullbordad” (Lumen gentium nr 5, 48). Kyrkan ses här som det begynnande och växande Gudsriket med vilket hon identifieras. Vid tidens slut kommer hon också att fullbordas just genom Guds rikes fulländning.

Visserligen påpekar redan kyrkokonstitutionen, att ”alla människor som genom Gud är kallade till frälsning” på något vis står i relation till Kristi kyrka (nr 13). Och den preciserar: ”De som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst” (nr 16). Konciliet tillfogar: ”Den gudomliga försynen vägrar inte heller att ge de nödvändiga hjälpmedlen till räddning åt dem som oförskyllt ännu inte har nått fram till en uttrycklig kunskap om Gud men som ändå med den gudomliga nådens bistånd söker leva ett rätt liv” (Ib.).

Den nya rundskrivelsen Redemptoris missio är emellertid det första kyrkliga dokument där den katolska kyrkan inte längre identifierar Guds rike med kyrkan på dess pilgrimsväg genom historien. Guds rike är en mycket större verklighet än kyrkan. Det spränger kyrkans gränser och omfattar inte enbart kyrkans lemmar utan – visserligen på olika sätt – även ”de andra”. ”Riket” särskiljs alltså från kyrkan men knyts också till kyrkan. Synen på kyrkans ställning och roll förändras här och något större och mera betydelsefullt i Guds frälsningsplan med världen far utrymme.

En nyansats

På ett påfallande sätt tar encyklikan Redemptoris missio sin utgångspunkt från evangeliets centrala budskap om Guds rike som har kommit i Jesu Kristi person och börjat bli verksamt i världen. Rundskrivelsen fastslår: Kyrkan är inte ”ett självändamål, ty hon är inriktad på Guds rike. Hon är dess frö, tecken och verktyg. Men även om kyrkan inte är detsamma som Kristus och Guds rike, är hon oupplösligt förenad med båda. Kristus har utrustat kyrkan, sin kropp, med ett överflöd av gåvor och frälsningsmedel. Den heliga Anden bor i henne, levandegör henne genom sina gåvor, helgar, leder och förnyar henne oupphörligt. Detta leder till en unik och speciell relation som inte utesluter att Kristus och Anden verkar utanför hennes gränser, men det ger henne en speciell och nödvändig roll. Härifrån kommer också det speciella bandet mellan kyrkan och Guds rike och Kristi rike, som hon har fått i uppdrag att förkunna och att upprätta hos alla folk” (RM nr 18).

I detta sammanhang kan man erinra om att Gudsrikestanken, som är helt central för synoptikerna efter Kristi uppståndelse, försvinner ur Nya testamentets vokabulär (med undantag av Apostlagärningarnas avslutande tanke 28:30 f). I dess ställe introduceras något nytt i form av Kristi Andes universella närvaro och verksamhet i världen och i Kristi herradöme över världen. Den uppståndne och upphöjde Kristus ”är huvudet över alla härskare och makter” (Kol 2:10).

Guds rike, kyrkan och ”de andra”

Hur kan man med denna infallsvinkel närmare bestämma det inbördes förhållandet mellan Guds rike, kyrkan och ”de andra”?

I andra kapitlet beskriver rundskrivelsen hur Guds rike är närvarande i den upphöjde Jesu Kristi sakramentala närvaro i världen. ”Ändamålet med att Kristus sändes till världen var att förkunna och upprätta Guds rike” (RM nr 13). Det finns emellertid en identitet mellan budskap och budbäraren, mellan det han säger, gör och själv är. I den upphöjde Kristi närvaro är den eskatologiska verkligheten inte förvisad till ett avlägset ”tidens slut” utan är nära och börjar redan nu ta gestalt. Guds rike är nära.

Encyklikan konkretiserar denna Guds rikes allomfattande innebörd, där botande av sjuka, omsorg om de utslagna och syndernas förlåtelse står i centrum för Jesu verksamhet: ”Guds rike berör alla, enskilda människor, samhället och hela världen. Att arbeta för Guds rike innebär att erkänna och främja Guds kraft, som [i Kristi Ande] är närvarande i människans historia och förändrar den. Att bygga upp hans rike innebär att verka för befrielse från det onda i alla dess former. Med andra ord: Guds rike uppenbarar och förverkligar Guds hela frälsningsplan” (RM nr 15).

Kyrkan har en annan uppgift. Hon är till ”för att verksamt och konkret tjäna Guds rike” (RM nr 20). Hon är frälsningens sakrament inte bara för de döpta utan för hela mänskligheten, och hennes verksamhet är inte begränsad till dem som bejakar hennes budskap. Hon är inte heller begränsad av någon slags folkkyrkotanke. Hon är en dynamisk kraft under mänsklighetens väg mot det eskatologiska målet. Hon är själv ett tecken på de evangeliska värden hon vill främja bland människor. Hon bidrar därvid till att människan omvänder sig och tar fasta på Guds plan – inte genom att vara en mäktig institution utan genom att vittna och föra dialog, genom att främja mänsklig utveckling, rättvisa och fred, utbildning och vård av sjuka och hjälpa de fattiga. Men i denna omfattande aktivitet får hon inte tappa den transcendenta och andliga verklighet ur sikte, som är själva förutsättningen för den eskatologiska frälsningen och därför väsentligast.

Utan tvekan öppnar Redemptoris missio ett nytt perspektiv. Konciliets kyrkokonstitution Lumen gentium ser kyrkan ”som brodden och begynnelsen av Guds rike på jorden” (nr 5) som av Guds kraft växer synligt i världen och måste utbredas till dess den fullbordas i den himmelska härligheten (nr 48). Men Redemptoris missio ser annorlunda på kyrkans sändning och uppgift.

Kristus är identisk med budskapet om riket, men kyrkan kan inte sägas vara identisk med Guds rike. Hon är Gudsrikets sakrament fram till frälsningshistoriens eskatologiska tid. Under historiens gång kan kyrkan aldrig vara identisk med Guds rike, ty Guds rike är definitivt närvarande först vid tidens slut i och med Jesu Kristi återkomst vid den yttersta dagen. Men Guds rike är inte enbart en framtida företeelse, eftersom det grundar sig på Kristi sakramentala närvaro i världen. Detta innebär att Guds rike i själva verket är närvarande också ”utöver” kyrkan överallt i historien. Genom sina medlemmar deltar kyrkan i detta Guds rike i världen. Kyrkan är dessutom på ett specifikt sätt ett effektivt frälsningshistoriskt tecken på gudsrikets annalkande i och genom världens strävan efter rättvisa, enhet och broderlighet. Tyngdpunkten ligger alltså i att kyrkan är Guds rikes och därmed frälsningens universella sakrament för hela mänskligheten. Den latinamerikanska biskopskonferensen uttrycker en likartad tankegång i sitt slutdokument från mötet i Puebla 1979: ”I kyrkan finns den synliga manifestationen för Guds plan i världen som han i tysthet håller på att förverkliga genom historien. […] Hon är verktyget som introducerar Guds rike bland människorna för att stimulera dem till deras slutgiltiga mål.”

Förvisso har kyrkan en unik och specifik roll i Guds plan och det är just denna tjänande roll som föranleder kyrkan som institution till en ödmjuk attityd. Kyrkan måste ideligen öppna sig mot något större och vara beredd att föra en dialog med världen om Guds rike och arbeta för detta Guds rikes annalkande.

Det slutgiltiga målet

I detta betraktelsesätt blir det synligt att kyrkan har en provisorisk karaktär. Med rätta har man därför påpekat: Om kyrkan uppfattas korrekt blir denna hennes karaktär uppenbar. Det mål mot vilket hon strävar under historiens gång fulländas inte genom hennes egen utan genom Guds rikes fullbordan. Under hennes pilgrimsväg hämtar kyrkan kraft av denna Herrens återkomst. Kyrkans väsen består därför väsentligen i att vara stadd på pilgrimsfärd mot ett mål som ligger bortom hennes timliga gestalt och historia,’ då Kristus ”överlämnar riket åt Gud, Fadern” och ”Gud blir allt, överallt” (jfr 1 Kor 15:24, 28). Människor som omfattar icke-kristna traditioner och som under historiens gång tillhör Guds rike kan därför sägas ha del i Guds rikes fullbordan vid tidens slut utan att ha tillhört kyrkan och utan att ”adopteras” av något som skulle kunna kallas en ”eskatologisk kyrka”.

Rudolf Schnackenburg, professor i Nya testamentets exegetik, framför samma tanke när han fastslår: ”Kyrkan kommer en gång när hon har uppfyllt sin timliga historia att fullbordas i Kristi eller i Guds eskatologiska rike.”

En ny infallsvinkel för kyrkans evangelisering

Redemptoris missios framställning behandlar förhållandet till och dialogen med icke-kristna traditioner. Men när vi i dagens läge redogör för Guds rike i en vidare bemärkelse kan vi inte heller bortse från de icke-troende i de traditionellt kristna delarna av världen, de så kallade a-religiösa och alla dem som kanske är främmande för kyrkan som institution. Guds rikes appell hörs även bland dem.

Enligt rundskrivelsen är Guds rike närvarande i hela mänskligheten i den mån ”man praktiserar de evangeliska värdena”, dvs. de värden som evangelierna förkunnar, ”och är öppen för den heliga Anden” (RM nr 20). Den latinamerikanska befrielseteologin har tolkat ”de evangeliska värdena” i liknande kategorier. Jon Sobrino påpekar att Guds rike är för Jesus den yttersta verkligheten som ger mening åt livet, åt dess handlande och dess mål. Allt är underordnat denna yttersta verklighet. Den är verksam i människorna varhelst de (medvetet eller omedvetet om Jesus) förverkligar Guds rikes värden – ”kärleken och rättvisan.”

Också religionsdialogens målsättning består väsentligen i att visa hur ”de andra” deltar i denna Guds rikes verklighet i världen, när de öppnar sig för Andens verksamhet. Även de som följer andra religiösa traditioner deltar i denna frälsnings hemlighet och är medlemmar i Guds rike i vår historia.

Gäller detta även för icke-kristna religiösa traditioner så att även de medverkar till att bygga upp Guds rike i världen? Här kan man erinra om att allt personligt religiöst liv är knutet till en religiös tradition med heliga skrifter och religiösa riter till vilka det personliga religiösa livet relateras och utifrån vilka det levs. När människor utifrån sina religiösa traditioner söker Gud, kommer till kunskap om honom och ger honom ett existentiellt svar far man lov att anta att dessa traditioner uttrycker och speglar vissa moment av Guds övernaturliga frälsningsplan. På ett hemlighetsfullt sätt bidrar de till att bygga upp Guds rike i världen. De är inte på samma sätt som kyrkan Guds rikes ”universella sakrament”, men är på ett ofullkomligt sätt medlare för Guds rike.

I Andra vatikankonciliets andemening och i en ”postmodern” och ”efterkristen” situation vågar vi vidga denna tanke till de icke-troende, de a-religiösa eller så kallade privatreligiösa. Också dessa människor kan ledas av Anden i evangeliets anda när de i sitt liv söker efter de ”evangeliska värdena” i enlighet med sitt samvete. Att i tålamod möta även dessa människor i en dialog är onekligen en av vår tids mest angelägna uppgifter för kyrkan.

Kommunion i Anden

De konsekvenser som borde dras inte enbart för den interreligiösa dialogen utan även för kyrkans evangelisering i sekulariserade samhällen är utan tvekan stora. Förvisso är förutsättningarna principiellt annorlunda beträffande de icke-kristna religionerna än i de sekulariserade samhällena. Ändå synes ”gudsrikestanken” vara av stor betydelse även där både för evangelisering och ”nyevangelisering”.

Den interreligiösa dialogen förutsätter enligt de premisser som har utvecklats, att alla som involveras på ett hemlighetsfullt sätt redan tillhör Guds rike som Jesus Kristus instiftade i historien. De deltar i Guds frälsningsplan i världen – om än annorlunda och på olika sätt jämfört med de kristna. Därför kan en autentisk dialog mellan kristet troende och medlemmar i andra religiösa traditioner bli till en djup gemenskap i Anden. Detta innebär likaledes, att en sådan dialog inte kan bli en monolog av var och en utan ett ömsesidigt givande och tagande av de involverade. Grunden för denna kommunion och gudsgemenskap i Anden har Jesus Kristus instiftat genom Guds rike där alla är solidariska.

Båda – de kristna och ”de andra” – är kallade att tillsammans bygga upp Guds rike. Detta gemensamma verk skall fullbordas genom omvändelsen till Gud (eller det gudomliga) och genom att främja de evangeliska värdena – kärlek och rättvisa. Var gång de kristna och ”de andra” engagerar sig gemensamt för mänskliga fri- och rättigheter eller för människornas fullödiga befrielse, i synnerhet för de fattiga och förtryckta, främjar de också andliga och religiösa värden. I Guds rikes uppbyggande kan just på grund av mänsklighetens enhet den mänskliga och den religiösa dimensionen inte skiljas åt. Ingenting ger den interreligiösa dialogen ett sannare motiv än övertygelsen, att medlemmarna av de olika religiösa traditionerna, trots alla skiljaktigheter, i ordets sanna bemärkelse är med-lemmar och med-arbetare i Guds rike och vandrar gemensamt mot detta rikes fullbordan i Gud vid tidens slut.

Gudsrikes perspektiv ger anledning till en hoppfull syn på mänsklighetens framtid och dess yttersta mål och mening.