av MEGHAN QUINLAN
Att sjunga i kör erbjuder, enligt min erfarenhet, ett slags genväg till ett levande socialt liv. Det frammanar en typ av intimitet som tillåter oss – om vi önskar – att hoppa över de vanliga första stegen till nya vänskaper (småpratande, en bjudning), och det kan möjligen vara en delförklaring till varför de hyperindividualiserade svenskarna, i sin längtan efter gemenskap, så ofta dras till körer. Körens intimitet kommer åtminstone delvis, tror jag, ur att ha berörts av samma sak, av texturen, intensiteten och den gemensamma andningen i den musik som skapas tillsammans. Jag menar detta mer bokstavligt än man kan tro: kompositören och teoretikern R. Murray Schafer beskriver i The Soundscape lyssnandet som ”ett sätt att vidröra på avstånd”.
Denna tanke är faktiskt ganska gammal: 500-talsgrammatikern och språkvetaren Priscianus av Caesarea beskriver rösten (vox) som ”väldigt tunn luft som slås till… [och] vidrör örat”. I Dantes gudomliga komedi är ljud resultatet när luft störs eller bryts. I den mer moderna kontexten med inspelningstekniker noterar Alec Wilkinson (citerad i Boynton et al. Sound Matters) att ”allt du kan bädda in ljud i kan skrapas, skrynklas, böjas, brytas, rivas, förvridas eller smältas”. Nyare studier har visat att hörsel och känsel delar kopplingar i hjärnan. I körsituationen levandegörs Schafers bild av dirigenten som, på avstånd från sångarna, knackar, slår, tänjer, stryker, formar och omfamnar musiken. Slagen benämns tactus, beröring, och en god dirigent förmedlar känslan i dessa tactus direkt till sångarna, så att varje slags innebörd intuitivt förstås av sångarna, realiseras i deras röster och förmedlas till en publik långt utanför synfältet. Att stå i en kör, när den är som bäst, är att bli omsluten i denna ljudomfamning, att delta i en typ av intimitet på avstånd som påminner mig om Marias konception genom örat. Detta sätt att förstå bebådelsen innebär att Marias lyssnande till och tro på det gudomliga ordet tillåter det att bli kött i henne medan hennes jungfrulighet hålls in-takt (intactus är alltså bokstavligen o-rörd). Örat som ingång ger ett sätt att bli vidrörd utan den fysiska beröringen. Genom Ave Maria-bönen har scenen återskapats oräkneliga gånger i hopp om en liknande, andlig befruktning hos den som uttalar ängelns ord. Kanske även kören kan sägas ge en typ av befruktning genom örat – en som, i vackra musikaliska ögonblick, avlar Kristi kropp genom att låta med-lemmarna uppfatta sig som delar i en helhet.
Samma tanke om musikalisk omfamning tycks lämplig i en tid då fysisk omfamning helt försvunnit från vår sociala repertoar. Men även om kören medger intimitet på avstånd, så är den i sin normala form inte nog fysiskt distanserad för att skydda sångarna mot covid-19. Det ökade flödet av aerosoler som produceras när man sjunger eller ropar, och som kan stanna kvar i luften i timmar, har gjort att forskare rekommenderat repetitioner i mindre och mer utspridda grupper, under kortare tid och med god ventilation. Liksom andra stora sociala sammankomster, har kören så som vi känner den pausats, eller blivit objekt för intensiv riskhantering. Ändå tror jag att den fortfarande fungerar som en metafor för en situation som medger samtidig intimitet och distans, frihet och begränsning, i en tid då gränser samtidigt innebär livsfara (för migranter, papperslösa, ensamma och exkluderade) och skydd (mot smitta, mot skogsbränder och översvämningar, mot desinformation och falska nyheter, till exempel). Själva det faktum att vi måste lägga så mycket kraft på att skydda varandra mot luftburna partiklar, särskilt i samband med körsång, påminner oss om hur porösa våra egna kroppsliga gränser är: vi andas alla samma luft, oavsett hur självtillräckliga vi upplever oss vara.
Kören som deltagande
Den franske filosofen, dramatikern och kritikern Gabriel Marcel (1889–1973) förstod mänsklig existens på ett sätt som stämmer väl med idén om kören i dess mest autentiska form. För honom är grunden för vår tillvaro orienterad mot en allomfattande helhet. Detta inkluderar både livet som helhet, som kroppsliga varelser med en ande integrerad med sinnena, och helheten utanför oss själva – vår längtan att stiga in i, och förstå vår plats i, den större verkligheten. Att sträva efter helhet föder känslor av helhet hos individen, det Marcel kallar plénitude, ”fullhet” eller cohésion, ”tillhörighet”. Mot den kartesianska distinktionen mellan subjekt och objekt, markerar Marcel i stället betydelsen av det han kallar delaktighet, vars och ens tillhörighet till en närvaro utanför jagets gränser, en närvaro från vilken man ”inte kan separeras, och som inte kan objektifieras eller bemästras”, vilket gör det samtidigt ”bortanför” och ”inuti” jaget. Denna närvaro kan manifestera sig i, bland annat, erfarenheten av Gud, andra människor, naturen, reflektion, och musik – som är Marcels exempel par excellence – och genomsyrar hela hans filosofi. Musik kullkastar för Marcel det vetenskapliga/teknologiska insisterandet på objektiv distans som den viktigaste vägen till kunskap, vars infiltrerande av samhället enligt Marcel har lett till vida spridd fragmentering och ökat främlingskap. Detta beror på att musik, när vi engagerar oss på djupet, tar oss bortom varje erfarenhet av det kartesianska subjektet som rent intellekt. Musiken engagerar vår kropp, vårt inre liv, våra känslor – enligt Marcel utgör de sistnämnda det primära måttet på vårt deltagande – och när musiken skapas drar den ut oss i världen. Kören är ett uppenbart exempel på deltagande, inte bara därför att varje sångare är närvarande för andra i en meningsfull helhet, utan därför att den också visar hur musiken själv kan ta plats som en fokuserad närvaro, som om den var en person. Allas ögon vilar på dirigenten, som skapar musiken med sina händer, och elektriciteten i denna närvaro närmar sig ibland den i gemensam bön (faktum är att Marcel förstår de mest laddade musikaliska ögonblicken som bönelika).
Deltagande antyder att de kartesianska gränserna för subjektiviteten inte är så tydliga, att jagets formering genom, och identifikation med, fenomen bortom dess fysiska gränser föregår den skarpa objektifieringen. Forskning inom antropologi och medicin har också visat att även de fysiska gränserna för kroppen kan erfaras som växande. Ett slående exempel finns i vittnesbörd från poliopatienter som varit beroende av järnlungor i mitten av 1900-talet (se till exempel Oriana Walker, The Breathing Self). Här beskrivs hur kroppens gränser flyttades till gränsen för andningsmaskinerna, som kunde ta upp ett helt rum. En möjligen liknande – om än inte lika ångestframkallande – expansion finns i kören, som när andningen är perfekt synkroniserad blir som en enda stor andande organism. Men i kören, såväl som på andra håll, upplöses inte gränserna helt mellan jaget och den omfamnande helheten. Till exempel är inte den typ av deltagande Marcel talar om alltid realiserad, även om musiken som kören producerar rent estetiskt sett är vacker. Varje körsångare kan medge att körsångens faktiska sociala praktik ofta är pepprad med mer själviska och världsliga erfarenheter – distraktion, uttråkning, rivalitet, förödmjukelse, ångest, bara för att nämna några. När en dirigent behandlar sina sångare mer som objekt att manipulera än som agerande människor, stryps lätt sångarnas känsla av medskapande och deltagande. Från ett rent tekniskt perspektiv, kommer dessutom de rikaste och friskaste körljuden inte från sångare som ”blandar” genom att styra sina röster nära struphuvudet, utan från sångare som stöder och styr luftflödet från buken, vilket kräver god kännedom om den egna kroppen, något som ofta fås och utvecklas genom individuell övning. I denna typ av kör är varje sångares röst helt och fullt sångarens egen, och skillnaderna i färg och klang mellan sångarna berikar det gemensamma ljudet som instrumenten i en orkester.
Kören som flock
Utan teknisk säkerhet och god notläsningsförmåga kan sångare uppleva att de dränks av det gemensamma ljudet, eller känner sig tvungna att följa notläsningen hos den som står bredvid, vilket – det vet körsångare – kan vara farligt. En sångare kan börja imitera grannens röst, medvetet eller omedvetet, för att de är obekväma med sitt eget ljud. Att maskera sin egen röst på detta sätt kan leda till alla möjliga typer av spänningar, ofta i tungan där de innersta delarna på den väldiga långa tungmuskeln greppar struphuvudet i ett ofta smärtsamt försök till kontroll. I dessa situationer kan körsång bli utmattande och ångestfyllt, eftersom sångaren inte kan lita på sin egen förmåga, vare sig intuitiva, fysiska tekniska förmågor eller mer rationella färdigheter som till exempel a vista-läsning av noter. De absorberas, eller förfrämligas, av flocken. Flockmentaliteten kan därtill skapa sina egna sanningsillusioner: personer med perfekt tonträff har till exempel ofta klagat över att när gruppen sjunker något i tonhöjd samtidigt som en sångare insisterar på att hålla ton är det den ensamma sångaren, avvikaren, som låter fel.
Sådana situationer tycks vara goda metaforer för samhällets sämre sidor – flocken, hopen, kulten – och får ny relevans i postsanningens era. I sin essäsamling Trick Mirror skriver Jia Tolentino om hur internets former och kategorier har skapat dess diskurs. Den personliga profilen, till exempel – den viktigaste enheten i sociala medier – genererar ekokammare illa anpassade för seriösa diskussioner eller avvikelser samtidigt som varje uttalande, allvarligt eller skämtsamt, länkas till det offentliga formandet av identitet. Hashtaggen #, som kopplar samman inlägg tematiskt (#metoo, #blacklivesmatter), har blivit en central förenande kraft i protester mot orättvisor, men kan också sudda bort nyanser i de enskilda fall där den används, fall som tvingas in i rörelsens helhetskaraktär. Medan nätets gemenskaper på 1990-talet präglades av en känsla av möjligheter, är dagens nätforum grogrunder för hat och desinformation. Känslan av att vara en del av en helhet, Marcels uttryck för deltagande, används för destruktiva mål. Postsanningssägaren, liksom konformistsångaren, saknar den rationella eller intuitiva självsäkerhet som krävs för att sjunga rätt ton när alla andra sjunger fel, och för den som ändå vågar göra så innebär detta ett övergivande av den mäktiga känslan av samhörighet.
Att samla sig
Det är anmärkningsvärt hur ofta evangelierna skildrar hur Jesus lämnar sina lärjungar för att be i ensamhet. Att kommunicera med, och hämta näring hos, det ultimata uttrycket för helhet, Gud, tycks vara en förutsättning för Jesu möjlighet att ge näring till andra. Marcel använder uttrycket recueillement, som innebär att man samlar sig – att man ”plockar ihop” sina olika delar – så att man säkrar ett inåtriktat greppom sig själv som helhet. Olikt sångaren som genom tungspänning greppar struphuvudet, innebär detta inåtriktade grepp att man släpper taget om ”det egna famlandet efter grepp” och ”låter sig själv greppas av det som lyssnar”. Handlingen att försöka samla sig, att skydda sina gränser mot flockens distraktioner, har en lång tradition, bokstavligt uttryckt hos anakoreterna, vilkas liv helt omgavs av cellens väggar och som kunde nås enbart genom ett litet fönster varigenom mat levererades (detta sätt att leva kan tyckas smärtsamt bekant för den som nu hållit sig i karantän i månader). Medeltidens anakoretlitteratur beskriver ofta hålet genom vilket anakoreten går in i sin cell som ett av Kristi sår, och visar därigenom att murarna inte innebär ett utestängande av sig själv utan ett inträde i Kristi kropp. Det går att se ett liknande uttryck i den medeltida bönen ”Anima Christi”: O bone Jesu, exaudi me/ intra tua vulnera absconde me, ”o gode Jesus, bönhör mig/ i dina sår du gömme mig”. Att samla sig, att ”låta sig greppas av det som lyssnar”, innebär här att man bevaras i, och stärks av, Jesus kropp. I anakoretlitteraturen är denna sår-ingång vanligen såret i Jesus sida, som vanligen skildras vertikalt, som en mandorla, mandelform. Nutida forskare har noterat att formen liknar en vagina, och faktiskt beskriver också en del medeltida källor anakoretlivet inte enbart som att träda in i såret utan också som att födas ut ur det. Som George Haggett har påpekat i sitt bidrag i The Medieval and Renaissance Music Conference (2020) tillåter denna dubbla bild anakoreten att sträcka sig utanför cellen, ut och bortom, även när hon är kvar i den.
Det fjärrans närhet
Anakoreten, liksom den socialt distanserade kören, eller för den delen Jungfru Marie bebådelse, välkomnar intimitet utan fysisk kontakt. Dessa exempel visar också deltagande som närs av enskild samling: för den erfarna körsångaren ger recueillement musikalisk eller kroppslig kunskap, liksom en sorts artistisk receptivitet som formats av år av musikutövande; i de andra två fallen manifesteras samlingen som bön och vidare tro, som bokstavligen ger, eller inlemmar en i, Kristi kropp. Thomas Merton beskriver den ensamme inte som ”’en’, som numeriskt isolerat sig från ’de många’, som helt enkelt lämnat flocken för att hänga upp sitt individuella nummer på en klippa i öknen”, utan snarare som en som ”stämt in i allt lyssnande i världen” genom att han ”identifierar sig med jorden i vilken hela skapelsen hör och känner sig själv”. Om vi, likt goda körsångare, stämmer in oss i vår del av helheten, både genom den inåtriktade kontemplationens källa och den utåtriktade handlingens språng, kanske vi mer fullkomligt kan uppfatta texturen i vår omsorg om varandra.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Litteratur
Boynton, Susan, Corn, Alison, Kay, Sarah, Albin, Andrew, ”Sound Matters”, Speculum vol 91.
Haggett, George, ”Public Solitude: The Paradox of the Operatic Anchoress”, The Medieval and Renaissance Music Conference, 2020
Marcel, Gabriel, Music and Philosophy, Marquette University Press 2005.
Rahman, M S, Barnes, K A, Crommett, L E, Tommerdahl, M, Yau, J M, ”Auditory and tactile frequency representations are co-embedded in modality-defined cortical sensory systems”, Neuroimage 2020.
Schafer, R. Murray, The Soundscape: Our Sonic Environment and the Tuning of the World, Inner Traditions Bear and Company.
Tolentino, Jia, Trick Mirror. Reflections on Self-Delusion, 4th Estate 2020.
Walker, Oriana, The Breathing Self: Toward a History of Respiration, Harvard University 2016.
Walker-Bynum, Carolyn, Christian Materiality: An Essay on Religion in Late Medieval Europe, Zone Books 2011.
Meghan Quinlan är fil. dr och forskare i musikvetenskap vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 8/2020, s. 24–27.