av HELENA BODIN
En av den moderna grekiska litteraturens mest populära och älskade romaner är Maria Iordanidous berättelse Loxandra (1963). Sedan några år tillbaka finns den i engelsk översättning av Norma Aynsley Sourmeli. Huvudpersonen Loxandra, som fått ge namn åt romanen, levde i slutet av 1800-talet med sin stora familj i Konstantinopel, det osmanska imperiets huvudstad, som dåförtiden ännu rymde en stor grekisk befolkning. Loxandra framställs som en verklig kraftkvinna som ryar och skäller på alla och envar, samtidigt som hon är en mycket givmild matmor med stort hjärta. En av de platser i Konstantinopel som betyder allra mest för henne är den heliga källa som på turkiska kallas Balıklı eftersom det där finns en speciell sorts fisk, men för de ortodoxt kristna grekerna är den en källa tillägnad Gudsföderskan, jungfru Maria. Loxandra går dit för att dricka av det heliga vattnet, äta sin matsäck av vinbladsdolmar och vila en stund. Hon fyller flaskor med det heliga vattnet som hon sedan ger vidare till den som behöver, för vattnet hjälper mot de flesta krämpor och öppnar hjärtat. ”Panagia är mycket undergörande och överger aldrig dem som tror”, säger hon till kvarterets nattvakt, vattenförsäljare, kattmatsförsäljare och äggförsäljare, och ger dem av vattnet. Oftast får de samtidigt en slant, och är de muslimer börjar de i hemlighet intressera sig för den kristna tron och frågar gärna efter mer av det undergörande vattnet.
Romanen om Loxandra visar hur stark folklig förankring de heliga källorna haft. Särskilt i den bysantinska, ortodoxt kristna hymntraditionen framställs Maria gärna som en källa. Hon är Gudsföderska och jungfru, Gudsmoder och oförmäld brud, därtill en brunn och ett källsprång, ”det levande vattnets källa”. Alldeles särskilt känd är den Gudsmodersikonografi som brukar kallas den livgivande källan och som förknippas med just den heliga källa utanför stadsmuren i Konstantinopels västra utkant som Loxandra besöker. På grekiska kallas den Zoodochos Pege, ett uttryck som inte bara översätts som livgivande källa utan även som den livmottagande eller livbärande källan. Att Panagia (den allheliga) inte överger dem som tror, som Loxandra säger, är en formulering som hon måste ha fångat upp från hymnerna till just Gudsföderskan av den livgivande källan.
Verkan av denna livgivande källa var inte bunden enbart till Konstantinopel, utan i kraft av det liturgiska skeendet kan den återskapas och framställas på olika platser, i olika tider och kulturer. Den heliga källan och dess särskilda Gudsmodersikon fungerar då som en rumslig ikon, som en ikon med en rumsverkan större än sitt eget bildrum, eller, med ett uttryck som nybildats av den ryske konstvetaren och bysantinologen Aleksej Lidov, som en hierotopi – en helig plats som inte är knuten till en viss geografisk ort utan upprättas av liturgiska handlingar, ikoner och kyrkorum.
Det bildspråk i de bysantinska hymnerna där Gudsföderskan på olika sätt liknas vid vatten har sin bibliska grund i både Gamla och Nya testamentet. Där finns floden ”vars strömmar ger glädje åt Guds stad” (Ps 46:5), den förseglade källan och brunnen med friskt vatten (Höga visan 4:12, 15), det levande vattnet (Joh 4:10 ff.), och livets vatten i det nya, himmelska Jerusalem (Upp 22:1, 17). Likaså finns det många välbekanta typologiska liknelser, där berättelser ur Gamla testamentet i ljuset av Kristi uppståndelse anses förebåda händelser i Nya testamentet, med anknytning till vatten. Sådana gammaltestamentliga prefigurationer eller typer för Gudsföderskan är exempelvis klippan som Mose slog på med sin stav (2 Mos 17:6) och daggen som föll på Gideons ull (Dom 6:37). Men Gudsföderskan kan också själv tolkas typologiskt, som en förebild för dopfunten eller som en ny Siloadamm (Joh 6:7).
Det här typologiskt grundade bildspråket syftar ofta på Jungfruns sköte, hennes livmoder, och dess avsikt är att uttrycka och lovprisa Marias roll då Kristus avlades – hennes roll för inkarnationen, då Gud blev människa. Men när vi möter dessa olika bilder av vatten i de bysantinska hymnerna är det inte alltid Gudsföderskan som avses, utan beroende av sammanhanget kan det i stället vara Kristus. Det kan också vara så att en viss bild används för att syfta på dem båda. Hymnerna arbetar här avsiktligt med ett ambivalent och dubbeltydigt bildspråk.
Slutligen förknippas bilden av Gudsföderskan som en källa och brunn även med andra liturgiskt viktiga bilder: trädgården (paradiset) och staden (den himmelska eller levande staden). Källan har sin plats i både trädgården och staden, och som vi ska se har likheterna mellan Gudsföderskan och källan i de bysantinska hymnerna en rad liturgiska funktioner och teologiska innebörder.
”Levande och överflödande källa”
I den kanske allra viktigaste och mest älskade Gudsmodershymnen, Akathistoshymnen, lovsjungs om och om igen Marias betydelse för inkarnationen i en följd av chairetismer, kalkerade på ängelns hälsningsord vid bebådelsen: chaire, gläd dig. Den långa hymnen kan ha tillkommit så tidigt som på 400-talet men har senare förknippats särskilt med Gudsmoderns beskydd av Konstantinopel i samband med svåra belägringar. Även om inte källan eller brunnen uttryckligen nämns här, så hälsas den oförmälda bruden, hon som är både jungfru och brud, som ett förebådande av dopfunten, som ett kar för renande bad och som en dryckesskål, här i Per Beskows översättning:
Gläd dig, dopets levande bild,
gläd dig, du borttager syndens smuts,
Gläd dig, bad som gör samvetet rent,
gläd dig, kärl där glädjedryck blandas.
Men hon tillskrivs inte enbart funktionen av en behållare, utan hon hälsas i Akathistoshymnen också som den som ”låter en strömmande flod brusa fram”. På så vis kommer även hennes utflödande egenskaper att betonas.
Den skatt i ord av bilder för Gudsföderskan som Akathistoshymnen utgör har senare inspirerat många hymner, bland annat i den genre som kallas kanon, där de nyskrivna texterna utgår från de bibliska lovsångerna men tar sikte på den aktuella festdagen och dess händelser. På 800-talet skrev Josef Hymnografen en sådan kanon avsedd att framföras under den särskilda gudstjänst i Stora fastan där Akathistoshymnen traditionellt sjungs – för att fira den äldre hymnen skrevs alltså en ny hymn! Även här hälsas Gudsföderskan som en källa: ”levande och överflödande källa”, och det tilltal – chaire – som kännetecknar Akathistoshymnen återfinns även i dess kanon: ”Gläd dig, det levande vattnets outsinliga källa.”
Under de följande århundradena inlånades och omarbetades mängder av epitet och metaforer från Akathistoshymnen för att skapa nya hymner för liturgiskt bruk. Exempelvis kan källan kombineras med andra välkända typer för Maria såsom lampan, templet och tabernaklet: ”Vi troende prisar Gudsföderskan, den alltid strömmande och livmottagande källan, nådens ljusbringande lampa, det levandegjorda templet, det allrarenaste tabernaklet, som är vidare än himmel och jord”. Än fler exempel finns i den hymngenre som kallas theotokia. Dessa är mycket korta hymner om endast en strof, i vilken den aktuella festdagen reflekteras med avseende på Gudsföderskans roll däri. Ett theotokion från tiden mellan påsk och pingst börjar på så vis med en hänvändelse till Gudsföderskan, just i hennes egenskap av källa: ”Källa till barmhärtighet, ge oss nåd, o Gudsföderska.”
Gudsföderskan av den livgivande källan
Kulten vid Gudsföderskans heliga källa i Konstantinopels utkant, Zoodochos Pege, har varit känd sedan mitten av 400-talet, sedan tidig bysantinsk tid. I början av 1300-talet fick den ett starkt uppsving, och alltsedan dess firas Gudsföderskan av källan på fredagen närmast efter påsk, inom vad som i ortodox tradition kallas Ljusa veckan. I Synaxarion berättas att det var just denna dag som den särskilda helgedomen till Gudsföderskan av den livgivande källan invigdes i Konstantinopel, och det som firas är därför åminnelsen av de många underverk – helanden av olika slag – som skett där.
Särskilt för denna högtid skapade den lärde historikern, teologen och prästen Nikeforos Kallistos Xanthopoulos (ca 1265–ca 1335) hymner för en följd av gudstjänster (akolouthia) som sträcker sig över två dagar. Firandet inleds med kvällsgudstjänsten på torsdagskvällen i Ljusa veckan, fortsätter med fredagens morgongudstjänst, där Xanthopoulos långa kanon till Gudsföderskan av den livgivande källan sjungs, och avslutas samma förmiddag med den gudomliga liturgin där eukaristin firas.
I sin beskrivning av den Gudsmodersikon som fanns vid källan betonar Xanthopoulos att vattnet fick sin undergörande kraft genom att mosaiken med Jungfruns bild reflekterades i det kar som samlade upp vattnet från källan. Från källan måste också porlande och plaskande ljud ha hörts. På så vis åstadkom mosaikikonen, reflekterad i vattnet, tillsammans med ljudet från det rinnande vattnet en rumslig ikon, en helig rumslighet, en plats för lovsång, bön och underverk – vad som med Lidovs term kan kallas en hierotopi.
Xanthopoulos liturgiska texter och hymner ger en rad exempel på de olika funktioner Gudsföderskan kunde fylla genom att liknas vid eller ges namn av en källa. Han utlägger såväl källans helande förmåga som dess nära förbindelse med inkarnationen och uppståndelsen. Men först av allt framhåller han att det är Gudsföderskan av källan som skänker honom den vältalighet som behövs för att skapa gudstjänstens många böner och hymner. Hon är vältalighetens källa – eller, bokstavligen, ordets källa – men också källan till liv och nåd, och det var genom henne som Guds Ord blev kött. I en enda rörelse strömmar nu nåden fram ur Gudsföderskans källa, samma källa ur vilken Ordet (Kristus) flödade, och det är denna nåd som ger författaren (eller sångaren) vältalighetens makt och gör det möjligt för honom att prisa källan. Resonemanget formar mycket medvetet en cirkel och påminner på ett kongenialt vis om hur vatten cirkulerar och återanvänds i en fontän. Vidare sägs det att vältalighetens (ordets) gåva inte heller enbart kommer författaren och sångaren till del, utan även de döva och stumma.
Den helande källan
Eftersom Gudsmodern hålls för att vara Konstantinopels beskyddarinna vänder man sig ofta till henne med böner om styrka att möta fienden och om seger. Men i hymnerna till Gudsföderskan av den livgivande källan är det ingen vanlig strid det gäller, utan segern innebär att vinna hälsa, tack vare källan där ”alla de allvarligt sjuka skyndsamt blir helade”.
I torsdagens kvällsgudstjänst hälsas den livgivande källan just som den som erbjuder läkedom: ”Gläd dig, livmottagande källa, där nåd evigt springer fram och omintetgör försvagande och onda sjukdomars kraft.” Vidare nämns att Gudsföderskan av källan under en jordbävning har räddat folk från trappor som störtat samman och från fallande tak. Här räknas också upp en rad sjukdomar – cancer, problem med blödningar, inflammationer, dysenteri, spetälska, cystor, sticksår och stinkande sår, slaganfall, ödem, lungsjukdomar, blindhet, lytthet och förlamning – som alla blivit botade av vatten från den livgivande källan. En död har väckts upp, ofruktsamhet har botats, och ”demonerna har dränkts”. Vad källans vatten erbjuder är motmedel och läkedom: ”O källa, från vilken vatten rinner fram till läkedom, du skänker helande till alla troende, till kungar och vanligt folk, till tiggare och furstar, till fattiga och rika, i lika mån.” Hymnerna visar dessutom hur vattnet från källan kunde användas, förutom att drickas. Det hälldes på bröstet hos den kvinna som drabbats av cancer, och en man som dött väcktes upp av droppar från källan. På ett paradoxalt vis har detta vatten också förmåga att torka upp, dämpa och stilla källorna till ohälsa och därigenom bota flera olika sjukdomar, säger hymnerna.
Men vad som framför allt kännetecknar detta helande vatten är dess flödande och strömmande egenskaper. I Xanthopoulos hymner kommer vattnet i virvlar, det kväller upp och rinner fram i flodvågor, i flödande strömmar utan slut som överträffar flodernas. Det här överflödande vattnet likställs så med Gudsföderskans nåd och barmhärtighet. Vattnet är ”gudomligt och upphöjt”, och eftersom det hämtas ur den livgivande källan, ”det levande vattnets källa”, rör det sig om ”alltid levande strömmar” från den ”levande och outtömligt flödande källan”.
Inkarnationens källa
Att källan nära förknippas med inkarnationen framgår av många hymner där inte bara Gudsföderskan utan även Kristus involveras. Detta är ”odödlighetens källa” där vattnet kan identifieras med Kristus själv, precis som det vatten han erbjöd den samariska kvinnan vid brunnen. Men Kristus framställs inte bara som det vatten som flödar ur källan, utan också hans avlelse uttrycks i bildspråk med anknytning till vatten, till exempel de typologiska liknelserna om daggen som täckte ullen och regnet från molnet.
Källan kännetecknas av rumsliga egenskaper som den delar med många andra verbala bilder som alla fungerar som typer för Gudsföderskan, till exempel karet, dopfunten, dryckesskålen, kärlet med manna, Siloams damm, klippan som det kom vatten ur, Salomos förhall, den samariska kvinnans brunn, templet och tabernaklet. Alla dessa olika kärl, behållare och rum svarar väl mot de mottagande eller behållande funktionerna hos Zoodochos Pege. För att beskriva den uppgift som Jungfrun haft vid inkarnationen borde källans namn därför egentligen översättas mer ordagrant som den livmottagande eller livbärande källan. Men det är nu inte enbart de mottagande och behållande egenskaperna hos Gudsföderskan av källan som betonas när hon firas. Källan fungerar även som ett utflöde – den strömmar ständigt, utan slut och i överflöd, eller som det sägs med Xanthopoulos vältalighet: ”O andliga och mäktiga ocean, genom dina virvlar av gudomlig nåd överträffar du Nilens översvämning.” Bilden av vatten som strömmar fram avser de utgivande, utflödande egenskaperna hos Zoodochos Pege och motsvarar därmed den vanligare översättningen, den livgivande källan. Det är inte svårt att förstå att översättningen av uttrycket zoodochos har väckt diskussion. På kyrkslaviska används båda möjligheterna, zjisnonósnyj istótjnik (den livgivande källan) respektive zjisnoprijómnyj istótjnik (den livmottagande källan).
När Xanthopoulos i den liturgiska texten framställer Gudsföderskan som en källa, som ett källsprång, får hon en dubbel funktion som ligger i hennes förmåga att både ta emot och ge, att både behålla och låta flöda ut. Hennes mottagande funktion vid inkarnationen är villkoret för att hon ska kunna ha den utflödande roll som enligt hymnerna följer av Kristi uppståndelse. Allt det goda som uppståndelsen innebär – liv, nåd och hälsa – fördelas här till gudstjänstdeltagarna genom vattnet från Gudsföderskan av den livgivande källan.
Källan och uppståndelsen
Att Gudsföderskan av källan firas i Ljusa veckan, direkt efter påsk, ger henne en liturgiskt sett mycket framträdande plats. Alla gudstjänster är vid den här tiden uppfyllda av ljuset och den överväldigande glädjen från Kristi uppståndelse, och inbjudan att delta i firandet sträcker sig över och bortom alla gränser. Denna stämning präglar även hymnerna till Gudsföderskan av källan: ”Gläd dig, källa till glädje utan slut. Gläd dig, allra klaraste ström av outsägligt behag som ger hälsa till de troende. Gläd dig, allra nåderikaste vatten som mångfaldigt helar de sjuka.” Gudstjänstdeltagarna uppmanas att skynda till källan och att hoppa, dansa och klappa händerna av glädje. Verser (stichera) till Gudsföderskan sjungs här omväxlande med verser till Kristi uppståndelse. I det liturgiska sammanhanget varvas därmed lovprisningarna av vattnet från Gudsföderskans källa med att Kristi uppståndelse lovsjungs.
Enligt samma princip sjungs även Xanthopoulos kanon till Gudsföderskan av källan infogad i kanon till Kristi uppståndelse, den påskkanon som enligt traditionen skrevs av Johannes av Damaskus redan på 700-talet. Här förknippas vattnet från Gudsföderskans källa med den nya dryck som möjliggjorts genom Kristi uppståndelse, och hymnens bildspråk med anknytning till vatten sätts i omedelbart samband med de nya förhållanden som åstadkommits av uppståndelsen. Påskkanon, som bjuder gudstjänstdeltagarna att ”dricka en ny dryck”, ger ett slags stickreplik eller incitament till att Gudsföderskan av källan i Xanthopoulos kanon prisas som odödlighetens källa, ur vilken Kristus, vattnet, flödar fram att dricka. När kommunionhymnen (koinonikon) senare samma dag sjungs inom liturgin handlar även den om den dryck som erbjuds: ”Ta emot Kristi kropp och drick ur odödlighetens källa.” Uppståndelsens nya dryck och drycken från källan som nämns i hymnerna förverkligas här inte bara genom att man smakar vattnet från den livgivande källan utan också genom det eukaristiska vinet i kalken. Genom firandet av Gudsföderskan av källan på fredagen i Ljusa veckan förbinds även firandet av Kristi födelse och uppståndelse med varandra. Det sker såväl i hymnernas bildspråk som i liturgisk handling. Gudsföderskans teologiska och liturgiska betydelse kan knappast bli större än då hon på det här viset prisas inskriven i Kristi uppståndelse.
Tiden efter påsk fortsätter sedan att visa och fira hur uppståndelsen helar alla slags mänskliga sjukdomar och eländen för den som tror. Två söndagar ägnas den lame och den blinde som båda blev helade av Kristus i situationer som är förknippade med vatten. Fredagen just efter påsk, då Gudsföderskan av källan och källans undergörande, helande kraft firas, är bara den första i raden av flera upprättande och helande fester, där varje ny söndag fram till Kristi himmelsfärd på olika vis vittnar om den omvälvning som uppståndelsen för med sig.
Källan bortom tid och rum
I Xanthopoulos gudstjänst till Gudsföderskan av källan får källan en närmast kosmisk och allomfattande innebörd, både vad gäller tid och rum. Källan befinner sig här i mitten av paradiset och Guds stad, och den har sitt ursprung i paradiset: ”Precis så här kallar jag dig, Härskarinna: […] paradisets gudomliga källa, för din källas nåd flödar i en ström som täcker jordens fyra ändar.” Lovprisandet av Gudsföderskan av källan interfolieras av den vers ur Psaltaren där floderna (vattnet som strömmar från källan) förser den himmelska staden med vatten: ”Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad” (Ps 46:5; Upp 22:1). På så vis förenar Gudsföderskans källa världens skapelse med dess apokalyptiska nya tillkomst.
De verbala bilder där Gudsföderskan liknas vid eller framställs som en källa har visserligen ett nära samband med Konstantinopel, där det under många hundra år, långt före Loxandras tid, funnits en kyrka vid den livgivande källan. Men Xanthopoulos gudstjänster till Gudsföderskan av källan har även bidragit till att kulten vid Zoodochos Pege har spridits över hela den ortodoxa världen och förblivit liturgiskt viktig under tiden närmast efter påsk. Gudsföderskan av källan firas inte bara lokalt i Konstantinopel utan också på helt andra platser.
Det visar ett nutida ryskt exempel från den översvämningskatastrof som ägde rum i södra Sibirien sensommaren 2009 vid den stora Sajano-Sjusjenskaja-dammen. När taket till turbinhallen i vattenkraftverket kollapsade orsakade det 75 personers död. Alldeles intill vattenkraftverket uppfördes då ett nytt kapell, ägnat Gudsföderskan av den livgivande källan, till åminnelse av offren för olyckan, såväl de skadade som de döda. En liten bassäng anlades, den särskilda ikonen sattes på plats, och slutligen målades kapellets kupol med scener från Kristi liv, scener som alla har med vatten att göra. Här skapades på så sätt en helig plats, en hierotopi, med samma liturgiska funktion och teologiska innebörd som den livgivande källan i det bysantinska Konstantinopel, även om den uppstod på en helt annan geografisk plats, intill det enormt stora, nedrasade vattenkraftverket i södra Sibirien. Oberoende av tid och plats förblir allt det som skapar denna hierotopi detsamma – ikonen, källan och hymnerna tillägnade Gudsföderskan av den livgivande källan, liksom bönerna och hoppet om barmhärtighet och helande.
Vidare läsning
Fountains and Water Culture in Byzantium, red. Brooke Shilling & Paul Stephenson (Cambridge: Cambridge University Press, 2016), där den här artikeln ingår i en engelsk version.
Helena Bodin är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 8/2020, s. 17–23. För illustrationer hänvisas till den tryckta utgåvan.