Kränkningar och förlåtelse

När jag var barn hade en av mina kompisar en broderad tavla på väggen ovanför kökssoffan. ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta” stod där med snirkliga bokstäver. Texten har etsat sig fast i mitt minne som en påminnelse om det kanske vackraste men också svåra i livet. Det är sista delen av denna livets gåta, förlåtelsen, som Ann Heberlein utforskar med sin doktorsavhandling i ämnet etik, Kränkningar och förlåtelse.

Med huvudfrågeställningen ”Är det alltid rätt att förlåta?” vill författaren titta närmare på den mellanmänskliga förlåtelsen. Boken ger sig först i kast med en kartläggning av förlåtelsebegreppet och dess innebörd. Diskussionen slutar med en definition av förlåtelse som bland annat innebär att släppa känslor av bitterhet och att ändra ett tidigare negativt omdöme om den förlåtne; från förkastande till accepterande. Författaren fortsätter sedan med att diskutera varför man ska förlåta, vad det innebär att vara offer eller förövare samt vad ondska och onda handlingar är. I bokens sista del knyts säcken ihop och slutsatsen att förlåtelse inte alltid är den mest lämpliga responsen på kränkningar lanseras. Heberlein menar att förlåtelsen bara ska ges till den som kan ta emot den på rätt sätt. I en kränkande och manipulativ relation där förövaren har behandlat sitt offer som ett objekt finns ingen anledning för offret att förlåta förövaren. Då förövaren inte visar någon ånger eller skuld över sina handlingar kan offret se honom som helt och hållet moraliskt förstörd. I det läget är förövaren inte värd att förlåta. I stället bör offret inta en objektiv attityd och betrakta förövaren som något som ska hanteras snarare än någon att stå i relation till. Förlåtelsen, menar Heberlein, hör i stället hemma i personliga relationer där relationen i sig är viktig för den kränkte.

Heberlein redovisar grundligt vad andra filosofer, främst inom den angloamerikanska traditionen, tänkt vilket medför att förlåtelsebegreppet belyses från många olika utgångspunkter. Förutom den filosofiska diskussionen tar hon även till viss del upp psykologiska och sociologiska uppfattningar om förlåtelse. Då bägge dessa discipliner också behandlar förlåtelsen har de självklart relevans, men argumentationen blir något knapphändig och otydlig då dessa stora områden redovisas på bara några få rader. Det samma gäller Heberleins egna resonemang som tar upp en förhållandevis liten del av boken och hamnar lite i skymundan. Det blir därför svårare att övertygas av de slutsatser som hon ändå drar. Hennes framställning väcker många frågor hos mig som förblir obesvarade. Vissa av dem kan diskussionen i boken anses helt ha förbisett, medan andra nog faller något utanför avhandlingens fokus.

När Heberlein definierar förlåtelse som att släppa bitterheten kan man fråga sig vad som händer när man inte förlåter? Lever den kränkte för alltid kvar i bitterhet och hur påverkas han av det? Eller kan det finnas andra strategier för offret att få frid när förlåtelsens möjlighet har fallit bort? Heberlein menar att alternativet till att förlåta är att inta en objektiv attityd mot förövaren – men kan vi vara objektiva mot andra människor? Kan vi låta bli att beröras och känna något överhuvudtaget för en annan människa? Förlorar vi inte en del av vår mänsklighet om vi klarar av att betrakta den andre som något helt och hållet objektivt? I boken diskuteras en del kring om man får ställa krav på ånger från den man blivit kränkt av innan man förlåter. Jag ställer mig frågan om det egentligen inte handlar om två olika processer – för offret att förlåta samt för förövaren att ta emot förlåtelsen? Kan jag inte förlåta någon utan att han är beredd att ta emot min förlåtelse? Även diskussionen av begreppet ondska lämnar många frågor öppna. Är det så enkelt att man kan karakterisera vissa människor som onda, det vill säga helt och hållet moraliskt förstörda? Är offret rätt person att göra den bedömningen? Förlåtelsebegreppet diskuteras både utifrån kristna och sekulära filosofers tankegångar. Då det med ett kristet perspektivet även finns en religiös dimension av förlåtelsen väcks andra typer av frågor. Finns det till exempel handlingar som inte ens Gud förlåter (som ”synden mot den helige Anden” i Matt 12:31)? I vilken mån påverkar den kristna tron på Guds förlåtelse den troendes beredskap och förmåga till förlåtelse? Är det förenligt med kristen tro att aktivt välja att inte försöka förlåta och i stället inta en objektiv attityd?

Avhandlingen ger en lättillgänglig problematisering av ett fenomen som vi så ofta stöter på och använder oss av men kanske alltför sällan reflekterar kring. Det känns uppfriskande att tvingas tänka kring ett begrepp jag trodde att jag hade klart definierat för mig själv. När jag slutligen lägger ifrån mig boken har jag faktiskt fler frågor än innan jag började läsa. Läsningen av Heberleins bok är utan tvivel tankeväckande.