Kreativ andlighet – Moderna hinduiska ashramer

Ordet ”ashram” hör sedan några år till de indiska lånord som, precis som ”guru” eller ”mantra”, alla använder sig av men knappast någon förstår exakt vad det betyder. I följande bidrag ger Martin Kämpchen, som bor i Indien sedan 1973, en överblick över de indiska ashramernas historia och nuvarande utformning.

Visserligen har ordet ”ashram” även i sitt ursprungsland Indien betecknat ett ganska brett spektrum av möjliga samlevnadsformer, men gemenskapen i en ashram har ändå en gemensam nämnare, nämligen den religiösa motivationen.

Från första början fick ashramlivet klart utstakade ramar, om än inte särskilt snäva, av de indiska lagböckerna. Vid denna början var ashramlivet ett ideal som skulle ingå i varje människas liv. Denna livsväg hade fyra stadier (catur-ashramah): studietiden (brahmacarya), familjelivet (grihasthya), livet som skogseremit (vanaprastha) och livet som kringvandrande asket (sanayasa). Denna livsväg är den fornindiska människans uppfostringsideal. Den skall leda till fulländning inte bara inom det sociala och naturliga livet, både i fråga om plikter och glädjeämnen, utan också till uppfyllelse av människans övernaturliga och andliga längtan. (Ö.a.: Dessa fyra ”ashrama” (observera att ordet i detta sammanhang har en annan betydelse) har aldrig gällt ”varje människa”. De avsåg i första hand brahminerna, möjligen också kshatriya- och vaishyakasterna. Brahmanismen, som föreskrev dem, förbjöd uttryckligen shudras och kastlösa att ägna sig åt vediska studier. Icke-brahmanska asketer sökte sig i allmänhet i stället till den oppositionella sramanismens olika skolor, av vilka jainismen och buddhismen är de båda som överlevt.)

Lagböckerna har beskrivit och fastslagit dessa fyra livsstadier utförligt. Under två av dem lever indiern i en ashram, nämligen det första och det tredje. Dessa båda stadier var också knutna till varandra, genom att skogseremiten i allmänhet samlade unga människor omkring sig och undervisade dem. Själv hade han redan höjt sig över familjefaderns intensiva umgängesliv och frivilligt dragit sig tillbaka till ett liv i kontemplation och iakttagande av heliga riter, och han bibringade ynglingarna de andliga, rituella, intellektuella och praktiska kunskaper de behövde för att kunna förbereda sig för detta sociala liv.

Vad är en ashram?

Jainismen och buddhismen lanserade munkväsendet i Indien. Dessa båda religioner vigde män och kvinnor till munkar respektive nunnor. Som reaktion på detta formulerades hinduismen, som fruktade för det sunda familjelivets bestånd, se ovan skisserade fyra livsstadier, som kombinerar familjeliv och munkväsende. Senare gjorde sig jainismens och buddhismens förebild gällande även inom hinduismen. Filosofen och ordensgrundaren Shankara (700-800-talet e.Kr.) fastslog att var och en som kände en längtan att försaka kan bli munk, oavsett om han varit familjefader eller inte.

Då munkväsendet organiserades bröt också livsvägen med de fyra stadierna samman. Nu leddes och beboddes ashramer i stor utsträckning av munkar (sanayasi). I typiska fall uppstod nu en ashram på ungefär följande sätt: en erfaren munk, som levde antingen som skogseremit eller som vandrande tiggarmunk, lockade till sig lärjungar och accepterade dem, beredd att ta på sig en gurus ansvar. Lärjungarna byggde åt gurun en hydda där han kunde bo. Kring gurunshydda byggdes flera hyddor. Där bodde lärjungarna som besökte sin guru, och de kunde också vara bostäder åt lärjungar som permanent ville vistas i dennes närhet. Det är viktigt att påpeka att det inte var gurun själv som ”grundade” en ashram, utan att den uppstod på hans lärjungars initiativ och växte fram organiskt. (För en utförlig historisk framställning av ashramer, se Martin Kämpchen: Ashrams – Stätten religiöses Gemeinschaft, i tidskriften Geist and Leben nummer 4 1982, s. 262-274.)

Om man har denna bakgrund i minnet, så kan man fastslå i stort sett följande ständiga kännetecken på en monastisk ashram, vid sidan av alla variationer:

1. Guruns närvaro och auktoritet. Det är för guruns skull som en ashram finns till, och det är han som reglerar livet för sin lärjungakrets.

2. Guruns och lärjungarnas asketiska och andliga strävan, under guruns individuella ledning.

3. Ett lugnt och enkelt gemenskapsliv utan stela regler, utanför städer och byar.

4. Utövande av gästfrihet, i synnerhet genom att guruns lärjungar och anhängare togs emot och genom att besöken hos gurun reglerades.

5. Celibat för gurun och för de lärjungar som bodde permanent på hans ashram. Gäster kan vara gifta, men bor då åtskilt från munkarna. Kvinnor bor antingen utanför en ashram eller åtskilt från männen.

6. Materiellt försörjer sig en ashram i allmänhet av gåvor från guruns icke-monastiska lärjungar och anhängare, som bor utanför hans ashram med sina familjer. Detta slags ashram har blivit förebilden för vår tids hinduiska ashramer, och motsvarar den nu gängse föreställningen om vad en ashram är. De moderna ashramgrundarna har utgått från denna modell, och har kreativt prövat nya strukturer och målsättningar.

Uppstått ur eremitlivet.

Även moderna ashramer har ofta utvecklats ur en helig mans eller kvinnas eremitliv. Envanarprasthaashram har då vuxit ut till en ashram med större gemenskap av lärjungar och gäster. En av de största och mest kända, Sri Aurobindo Ashram i Pondicherry söder om Madrass var från början en tillflyktsort för sin grundare Aurobindo Ghosh (1872-1950), en plats där han efter en karriär som frihetsaktivist kunde utveckla sin form av yoga i avskildhet. Först när han nått en viss nivå, och kände sig kallad att lära ut sin yoga, kom lärjungar, medarbetare och gäster. Då strukturerades hans ashram, och i dag lever där tvåtusen människor. På liknande sett skedde med Ramanashram i Triuvannamalai i delstaten Tamil Nadu. Under flera år levde Ramana först i ett tempel och sedan som eremit i en grotta i berget. Sedan började folk uppmärksamma honom och byggde åt honom först en liten ashram på bergssluttningen (Skandashramam) och till slut en större ashram vid bergets fot, där Ramana bodde med sina lärjungar och gäster.

Som tredje exempel kan man nämna Santiniketan i Västbengalen, dit Rabindranath Tagores far Debendranath först drog sig tillbaka för att meditera. Senare grundade Rabindranath på denna plats en liten skola (1901) och ett universitet (1921).

Även en katolsk ashram som Santivanam, i närheten av Tiruchirappalli i Tamil Nadu, var från början det lilla landstycke där den franske benediktinen Henri le Saux och den franske sekulärprästen Jules Monchanin levde som eremiter. I dag har denna ashram växt ut till ett välbesökt andligt centrum för mötet mellan kristna och hinduer.

Denna utveckling av eremitashramer till ashram där en större gemenskap lever är lätt att förstå. Även Taizé växte fram ur grundarens, Roger Schutz, eremitliv till sina nuvarande dimensioner. Även benediktin- och franciskanordnarna grundades på liknande sätt. Denna utveckling vittnar om den andliga handlingskraften hos grundaren. Äkta ashramer har på detta vis uppstått kring en person som var andligt mogen, och beredd att träda ut ur sin världsfrånvändhet och öppna sig åtminstone för en krets av lärjungar och gäster. Att eremitlivet som en hög religiös livsform blir till grogrund för ashramgemenskaperna är mycket viktigt. Idealet är att det i en ashramgemenskap skall leva män och kvinnor som, sedan de en tid fatt hjälp av det gemensamma livet att utvecklas andligt, lösgör sig från sin ashram för att – som kringvandrande munk eller eremit – fortsätta att träna och meditera, eftersom det nu bara är denna ensamhet som gör det möjligt för dem att utvecklas vidare. En sådan lösgörelse kan också ske inom ashramgemenskapen.

En ashrams struktur är tillräckligt lös och flexibel för att varje medlem skall få utrymme för det sätt att leva som är nödvändigt för just honom. Denna lösgörelse kan ofta ske därför att gurun så vill, och leder slutligen till danandet av en personlighet som antingen ger upphov till en ny ashram eller efterträder gurun i sin ursprungliga ashram. I många hinduiska ”math” och ashramer är det sed att en acarya eller guru utser en munk som ännu är mycket ung till sin efterträdare, och systematiskt förbereder honom på hans kommande gururoll. Till denna förberedelse hör alltid studium av de heliga sanskrittexterna och vallfärder där munken som traditionell sanayasi drar tiggande och utan pengar från plats till plats, samt långa perioder av eremitliv.

Olika riktningar

De tre ashramer som nämndes ovan (Sri Aurobindo Ashram, Ramanashramam, Santiniketan) har inte längre kvar sina grundare, och ingen person med samma rang och anspråk har trätt i dessas ställen. Ändå lever de fortfarande, inspirerade av guruns livsexempel och idéer, och bemödar sig att följa hans exempel och omsätta hans idéer i verkligheten. I dessa ashramer hör man ofta att guruns ande ännu är närvarande, att ashramgemenskapen känner hur han skyddar och leder dem. Skillnaden mellan kroppslig och andlig närvaro förringas ofta, vilket stämmer överens med den asketiska hinduismens kroppsfienliga inställning. En kult har växt fram kring den framlidne gurun, och koncentreras för det mesta antingen till kremeringsplatsen eller till guruns omsorgsfullt bevarade rum och bruksföremål.

I andra ashramer har efterträdare utsetts, och vårdar och utvecklar ashramtraditionen. Som exempel kan nämnas Sivananda Ashram i Rishikesh i delstaten Uttar Pradesh, med Sivanandas efterträdare Swami Chidananda, och Swami Ramdas’ ”Anand Ashram” i Kanhangad i delstaten Karnataka, som leds i grundarens anda av hindununnan Krishnabai.

De ashramer som Mahatma Gandhi grundade är ett kapitel för sig. Det är regelrätt instiftade, och är inga gemenskaper som växt fram av egen kraft ur ett primitivt ursprung. Gandhi betraktade sig aldrig som guru, och gjorde inte anspråk på en sådans stora auktoritet över ashrammedlemmarna. Han förstod inte meningen med eremitlivet, och förkastade det. För honom fanns Gud i människan, och sin andliga energi koncentrerade han på att älska och tjäna Gud i människan. Hans ashramer är tänkta som sociala hjälpcentraler, som platser där fattiga och kastlösa (harijan) kan känna sig hemma.

En ashrams utveckling profileras av en viss karisma, av en dominerande uppgift som grundaren och hans lärjungar kände sig kallade att utföra. Rabindranath Tagore och Sri Aurobindo hade pedagogiska målsättningar när de uppförde sina ashramer. Deras längtan efter och konkreta föreställningar om ett ”nytt samhälle” och en ”ny mänsklighet” ansåg de bäst kunde omsättas i verkligheten i form av utbildningsverksamhet. Kärnan till Santiniketan och Sri Aurobindo Ashram var en skola för pojkar och flickor, som senare bildade familj i eller utanför sin ashram.

För alla ashramer som leds av munkar är utbildningen av de yngre munkarna en mycket viktig angelägenhet. Som exempel kan nämnas Ramakrishnamissionen (med säte i Belur Math i närheten av Kalkutta), Bharat Sevashram Sangha (med säte i Kalkutta), Chinmayamissionen (med säte i Bombay) och Sivananda Ashram. Hos dessa har ashramidén vidareutvecklats efter västerländsk och kristen förebild. Början gjordes av Ramakrishnamissionen, som grundades 1897 av Swami Vivekananda. Som elev kom Vivekananda (som då hette Narendranath Datta) i kontakt med det hinduiska helgonet Sri Ramakrishna, och blev dennes lärjunge. Ramakrishna samlade kring sig en liten grupp ynglingar som ”avsade sig världen” och blev munkar. Efter Ramakrishnas död vallfärdade alla hans monastiska lärjungar till fots genom Indien som sanayasis. Efter flera år samlades de, och grundade under Swami Vivekanandas ledning den nya munkorden, Ramakrishnamissionen. Vivekananda hade under tiden varit fyra år i Amerika och

Europa, för att samla pengar till uppbyggandet av sin orden och till sitt sociala arbete och för att förkunna vedantafilosofin. Under intryck av den kristna ”institutionaliserade” religionen och västerländsk organisationsförmåga skapade han sin stramt organiserade och centraliserade munkorden. Från Belur Math grundades ashramer och ”math” i Indiens alla delstater, och sändes munkar ut.

Visserligen uppstod ashramer i allmänhet på initiativ av lokalbefolkningen, men de grundades ändå och växte inte fram organiskt kring en viss personlighet. Ett nytt inslag i ashramlivet var att en ashrams öde bestämdes utifrån, från en central ledning. Den som leder en ashram är sällan dess grundare eller dess lärjunge. Den ledande munken kan alltid avsättas eller förflyttas. Samma sak gäller ashramens alla övriga monastiska medlemmar.

Ramakrishnamissionens ashramer driver skolor, verkstäder med undervisning, ekonomiska och tekniska institutioner. Sivananda Asram och Chinmayamissionen koncenrerar sin verksamhet på undervisning i hinduismens heliga skrifter, sanskrit och olika yogametoder. De är exempel på yogashramtypen, som det också finns många mindre av i landet. Gäster stannar oftast längre tid för att deltaga i kurser, seminarier eller andliga övningar.

Erfarenheten ett centralt värde

Sedan upanishadernas tid är den religiösa erfarenheten (anubhava, jnana) det främsta målet för det religiösa livet. Det är erfarenheten – inte tron allena, inte iakttagandet av rituella plikter och ett liv av pliktuppfyllelse och dygd (dharma) – som leder till moksha, befrielsen. Yoga är en psykisk och fysisk disciplin som skall leda till en religiös erfarenhet, det vill säga till den omedelbara medvetenheten om det eviga i människan, hennes atman. Gurun skall vara en människa som i detta avseende är erfaren, som har förverkligat sig själv, ty det är bara det som han själv har upplevt som han kan förbereda och bana väg för hos lärjungen. Guruns erfarenhet möter lärjungens andliga potential och ”aktiverar” den, drar den till sig som en magnet och far den att manifesteras. Guruns uppgift är mycket mer än att bara förmedla läran, undervisa om de heliga texterna och ge vägledning med ord.

Ashramerna har alltid varit platser där man sökt den religiösa erfarenheten. I en ashramas avskildhet utkristalliseras först på experimentell väg de discipliner som gör kroppen och psyket mest mottagliga för den religiösa erfarenheten. Dessa discipliner fördes vidare i ashramer, för det mesta hemligt och personligt från guru till lärjunge, och den experimentella andan gick då aldrig helt förlorad. En ashram var och är i grund och botten en plats för kreativ andlighet, helt öppen för allt som kan leda människan till hennes atman eller till hennes personliga gud. Det fria, spontana och enkla sättet att leva tillsammans i en ashram, ett sätt som inte begränsas av några regler och föreskrifter, är en konsekvens av detta hängivna sökande efter erfarenhet. Det yttre livet far under inga omständigheter hindra det inre sökandet, utan skall rätta sig efter och befrämja dettas fortskridande. Det betyder att en ashramit i sitt sätt att leva, trots den stränga disciplinen, alltid är beredd att omedelbart och totalt rätta sig efter varje krav från sitt inre (och sin guru). En yttre konsekvens av detta blir att ashramlivet speglar just sina medlemmars inre frihet (eller kvardröjande bundenhet), erfarenhet och glädje. Varje äkta ashram bevarar än idag sin kreativa andlighet. I enlighet med en karisma som i dag fyller dem ägnar sig deras kreativa och erfarenhetsinriktade dynamik, som utgår från det personligt andliga, åt utbildning, social tjänst och globala samlevnadsproblem. Här kommer indiernas kosmiskt medvetna religiositet till uttryck. Människan känner sig inordnad i kosmos, och hon söker och bestämmer sin plats mitt i de kosmiska realiteterna – naturen och dess kretslopp, djurvärlden, de andliga hierarkiernas och krafternas värld, samhället med sin tillhörighet till familj, kast, klan, by, konfession och språkgemenskap. Ashramer har bemödat sig om att inordna även den moderna världens situation i denna kosmiska erfarenhet. Detta innebär framför allt att det kosmiska medvetandet inbegriper de moderna kunskaperna om hela mänskligheten. Det blir globalt, ekumeniskt och försonande mellan motsatser och olikheter på alla nivåer. Ofta byggdes en ashram upp som en ”världsgemenskap i miniatyr”, och upplevdes där experimentellt ett samliv mellan människor av olika härkomst i fråga om klass, språk, religion, ras och nationalitet.

Två exempel: Sri Aurobindo och Rabindranath Tagore

”Modern”, en fransyska, har sedan 1920 i dialog med Sri Aurobindo utgått från en liten skola och byggt upp en ashramgemenskap som vidgats till att omfatta många olika aktiviteter. Livet i denna ashram är en prövning och praktisk demonstration av Sri Aurobindos ”integrala yoga”. Visionärt beskrev han ett nytt globalt samhälle, som utvecklat ett högre medvetande genom övning i yoga och genom att hela samhället sysslat med aktiviteter som är förenliga med denna yoga. Det högre (andligare) medvetandet är det integrerande inslaget i detta samhälle och i alla de mångfaldiga aktiviteter som dess medlemmar ägnar sig åt. I Sri Aurobindo Ashram finns alla nödvändiga hantverkargrupper representerade (tvättare, vävare, snickare, bagare, trädgårdsmästare, boktryckare och så vidare). Där finns ett stort bibliotek, jordbruksföretag, tekniska verkstäder, bokförlag med tryckeri, stadion, havsbad, betongfabrik, sjukvårdscentral, konstskola, dramatik- och musikavdelning och affärer där man säljer batik och annat konsthantverk som tillverkas på platsen.

Sedan 1968 pågår ett ännu mer omfattande experiment när det gäller att skapa ett ”nytt samhälle”: Auroville, ”framtidens stad”, som byggs upp i närheten av ashramen. En dag skall den bli hem för omkring femtiotusen människor från alla världsdelar. Susanne Schaup berättar om detta:

”Auroville skall bli förebilden för ett idealiskt samhälle. Penninghushållningen och privategendomen har där avskaffats i stor utsträckning. Nationalprodukten tillhör hela gemenskapen. Var och en far för sitt arbete allt han behöver för sitt livsuppehälle, och gratis utbildning. Målet för detta samhälle är människans högre utveckling . . . ”(Susanne Schaup: Der Stern über Arunachala. Ein Bericht aus den Ashrams Sri Aurobindos and Sri Ramana Maharshis. I ”Der unverbrauchte Gott. Neue Wege der Religiosität”, utgiven av Ingrid Riedel på Scherz Verlag, Bern 1976, s. 148.) Ett sådant försök, för den västerländska känslan mycket modernt men utopiskt, skulle vara otänkbart utan det fornindiska insisterandet på erfarenhet, på en omsättning i praktiken av alla insikter och idéer. Det skulle också ha varit otänkbart utan traditionen med ashramer, där man experimenterar med dessa idéers praktiska användbarhet.

Till de båda huvudbegreppen experiment och erfarenhet, som känneteckar en ashram, kan man lägga två underordnade begrepp: drömmar och atmosfär. Det ligger nära till hands för den idealistiskt lagde indiern att spinna utopiska drömmar. De innebär att känslorna, ”själen”, inbegrips i intellektets och viljans projektioner. De sätter sig över hårda sociala omständigheter, ja till och med över gränserna för vilka som kan betraktas som grannar, och hävdar mänsklighetens andliga enhet, sanningens och godhetens allt övervinnande kraft och kosmos’ helhet och fullkomlighet. För européerna förefaller det inte så sällan oförklarligt att dessa drömmar dröms i ett land där nästan halva befolkningen är undernärd, det enda landet som känner till kastväsendet där mänsklig ojämlikhet fastslås av börden, och som än i dag sitter fast i ett feodalt-hierarkiskt tänkande. Paradoxen kan inte bortförklaras. I dessa drömmar lever en stark energi och längtan efter förverkligande. Utan dem skulle Sri Aurobindo Ashram, Auroville, Mahatma Gandhis ashramer, Rabindranath Tagores skola och universitet i Santiniketan eller gigantiska försök och planer som den tidigare Rajneesh Ashram i Poona och Maharishi Mahesh Yogis världscentrum för TM i Rishikesh aldrig ha kunnat trotsa de motstridiga krafterna.

Rabindranath Tagore (1861-1941) slog sig 1901 ned i Santiniketans lantliga miljö tillsammans med en grupp pojkar. Då var han redan känd som diktare. Förebilden för hans skola var det gamla Indiens vanaprastha-ashramer och deras undervisningssystem i form av gurufamiljer (gurukula), där lärjungen (brahmacari) förpliktas att leva tillsammans med eremiten och gurun som dennes son. Denna modell uppfattade Rabindranath som idealisk. Den bästa undervisningen sker inte i klassrum, indelad i ämnen, kontrollerad av ett system av straff, belöningar, prov och betyg, utan som ett naturligt sätt att leva där den unge eleven ges kontakt med naturen och kosmos, lär sig de sociala dygderna i ett välordnat familjehushåll och genom guruns ständiga faderligt kärleksfulla närvaro omedvetet imiterar hans föredöme, livsideal och vishet och till slut övertar dem.

I Santiniketans ashram skall, med Rabindranaths ord, lärare och elev ”tillbringa hela livet tillsammans, behärskade av en gemensam längtan efter sanning och av ett behov att dela kulturens alla glädjeämnen med varandra”. (Rabindranath Tagore: An Eastern University. I ”Creative Unity”, Macmillan and Co., Madras 1971, s. 187.)

”En lärare kan inte lära ut på allvar, om han inte själv ständigt fortsätter att lära sig … En lärare som inte längre är intresserad av sitt ämne, som inte längre har någon levande kontakt med sitt vetande utan bara upprepar sina lektioner för eleverna, kan bara proppa deras huvuden fulla, men inte inspirera dem. Sanning skall inte bara informera, utan inspirera. Om inspirationen dör bort och den ena informationen bara läggs på den andra, så mister sanningen sin oändlighet.” (Ibid.)

Därmed har vi fått huvuddragen i Tagores pedagogiska etos, som omedelbart härleds från den etos som kännetecknar en vanaprastha-ashram.

Det andra underordnade begreppet: atmosfär. En ashram ställer sig vid sidan av det normala samhällslivet, inte på grund av förakt utan för att idealiskt sett höja sig över det. Dess yttre avskildhet måste motsvaras av en inre öppenhet hos dess medlemmar. Endast på så vis kan en ashram skydda sig mot en falsk exklusivitet. Avskildheten gynnar utvecklandet av en alldeles särskild atmosfär som inte skall vara trång och inskränkt utan inspirerande, och egga till en kosmisk vidgning. Den indiska andligheten har mycket fint uppfattat och analyserat de olika vibrationerna som omger personer, ting och situationer eller utgår från dem och som psykiskt påverkar människorna i deras närhet i god eller dålig riktning. Därur har man utvecklat subtila levnadsregler. Vi kan ta ett enstaka exempel: En munk som har avsagt sig världen skall akta sig för att äta mat som lagats i kommersiellt vinstsyfte (alltså på restauranger eller hotell). Profitbegär ”häftar” nämligen vid denna mat, och skadar omärkligt munkens psykiska renhet. En ashramgemenskap försöker medvetet skapa en miljö och utöva sådana aktiviteter, ja tänka sådana tankar och hysa sådana känslor, som skapar en atmosfär som präglar hela gemenskapen och ger var och en den ”gynnsamma läggning” med vars hjälp han kommer allt närmare det religiösa och sociala idealet. Bland de moderna ashramgrundarna är det förmodligen Rabindranath Tagore som alldeles särskilt tydligt har uppfattat vikten av en gynnsam ashramatmosfär och propagerat för en sådan.

Gandhis ashramer

De politiska experiment som utfördes av M.K. Gandhi (1869-1948) går hand i hand med hans försök att grunda livsgemenskaper. Gandhi, praktikern framför alla andra, bemödade sig från första början av sin politiska verksamhet i Sydafrika om att förverkliga sina idéer experimentellt i liten skala. Det han genom tidningar, böcker och politiska aktioner lärde ut åt hela befolkningen prövade han samtidigt tillsammans med en grupp vänner och medarbetare i livsgemenskaper.

Detta sätt att arbeta synkroniserat i två kretsar, en mindre (ashram) och en större offentlig, är typiskt för Indien, där en ides eller läras giltighet måste bevisas genom sin förespråkares erfarenhet innan den anses kunna accepteras allmänt. Ur detta arbetssätt härleds en ashrams etos som en utopisk livsgemenskap där man i liten skala föregriper det som man hoppas skall sprida sig till hela samhället. Swami Vivekananda, Rabindranath Tagore och Sri Aurobindo verkade inom dessa båda kretsar, men ingen har lika radikalt som Gandhi försökt få idéer och erfarenheter att stämma överens med varandra.

I sin bok ”Ashhram Observances in Action” beskriver Gandhi hur hans experiment med ashramlivet uppstod. 1904 köpte han i Sydafrika ett markstycke och grundade där ”Fenixkolonin”, där han bodde tillsammans med sin familj och sina medarbetare (som framställde Gandhis tidning ”Indian Opinion”). Ännu var det ingen som använde ordet ashram. Drivkraften var en längtan efter fysisk och psykisk disciplin på religiös grund, och efter ekonomisk jämlikhet. 1911 grundade Gandhi ”Tolstojfarmen”. Under tiden hade han påbörjat sin satyagraharörelse i Sydafrika, och han insåg det nödvändiga i att ge satyagrahafamiljerna som gjorde en insats för hans rörelse en ashram där de kunde leva ett religiöst liv enligt satyagrahaprinciperna. Redan då blev Gandhis ashram en ”smältdegel” för människor av olika ras, kast, samhällsklass och religion. På Tolstojfarmen bodde hinduer, muslimer, kristna och parser tillsammans. Senare övergick Tolstojfarmen i den utvidgade Fenixkolonin, som fanns kvar till 1914, då Gandhi lämnade Sydafrika. Så snart Gandhi i början av 1915 anlände till Indien grundade han i närheten av Ahmedabad i Gujarat Satyagraha-ashram (senare Sabarmati-ashram), som i decennier var kärnan för Gandhis politiska och sociala befrielse- och reformrörelse. 1936 byggdes Sevagram vid Wardha i Madhya Pradesh.

De regler som Gandhi skrev för sina ashram motsvarar exakt de maximer som han predikade för hela befolkningen. Från vanaprastha-ashram som fornindiskt ideal skiljer sig Gandhis ashramer framför allt genom att de förkastar tillbakadragandet från samhället. Gandhi hävdade med eftertryck att man inte kan ”finna” Gud i bergens och skogarnas enslighet, utan bara bland människor. I människan är Gud verklig och möjlig att uppleva. Gud ville han tjäna genom att göra tjänst (seva) åt människorna. Därmed slöt han sig mot ett väsentligt inslag i den indiska gudsuppfattningen och ashramtraditionen. Gandhis ashramer höjer sig visserligen över samhället genom sitt strikta sätt att leva och framför allt genom celibatregeln, men annars skyr de inte mycket intensiva relationer med det.

De tolv löften för medlemmar i Satyagraha-ashram som Gandhi föreskrev kombinerar asketiska levnadsregler, som alltid har kännetecknat ashramlivet och hinduismens asketiska tradition, med regler som då var nödvändiga, och delvis fortfarande är det, i det indiska sammanhanget, jämte löftet att ”söka och ära sanningen” (satya), öva icke-våld (ahimsa) och kyskhet (brahmacarya), behärska gommen, inte själa (asteya) och inte äga något (aparigraha) finns till exempel de tidsbundna löftena att försörja sig med kroppsarbete (bread labour), att bara använda sådant som tillverkats i ashramen eller dess omgivning (swadeshi), att vara orädd, att avskaffa de kastlösas oberörbarhet och att vara tolerant mot andra religioner.

I motsats till Sri Aurobindo Ashram, och i viss utsträckning även Santiniketan, ger Gandhis ashramer inte uttryck åt någon vision om en ny global mänsklighet. De har ingen kosmopolitisk prägel, utan är ett specifikt svar på just den indiska situationen, och mindre på situationen för en intellektuell och kulturell elit än på byanalfabeternas fattigdom, jordbruk och mejerier, spinnerier och väverier, garverier, elementär folkbildning, inlärning och undervisning i olika hantverk och utbildning i hygien är därför någonting som Gandhis ashramer prioriterar. Deras särskilda kännetecken är den heterogena sammansättningen av deras indiska medlemskår. Gandhi ville bevisa att kastlösa kunde leva och arbeta tillsammans med kasthinduer, hinduer med muslimer, bildade med obildade, och att kvinnan kan samarbeta med mannen på lika villkor.

Eftersom ashramer lever av en spontan och kreativ anda är deras verkningskraft beroende av med vilken äkthet de fyller sin karisma. Om den kreativa och andliga kraften förslappas så förfaller en ashram snabbt, eftersom det inte finns någon nedärvd eller fastslagen organisatorisk struktur som stöder den. Ashramidealet är anpassningsbart, varför vi även i Västerlandet kan ta över åtminstone vissa delar av det, men hos oss måste det betonas att ett löst samliv mellan människor med snarlika intressen inte är hela ashramidealet. Nödvändig är en första andlig kraftimpuls från en religiöst vältränad gestalt, om ashramlivet eller ett ashramliknande liv över huvud taget skall få en ideell innebörd och en utstrålning i samhället.