Blinda för hemmakrisen

Vårt engagemang i politiska och sociala kriser världen över är till stor del en informationsfråga. Det finns delar av världen där det är lätt att hämta information, och där massmedierna snabbt kan vara på plats, rapportera och skapa opinion. Det finns andra områden, där informationen flyter trögt eller bara droppvis. Små skandaler kan nå oss snabbt och bli dagshändelser, medan fruktansvärda ogärningar eller obeskrivbar nöd kan pågå under lång tid utan att uppmärksammas. Västvärldens långvariga oförmåga till att engagera sig i svälten i Etiopien är bara ett exempel.

På 60- och 70-talen var det lätt att ta ställning. Världssituationen målades i svart och vitt, och många i vårt land tyckte sig veta tillräckligt för att kunna uttala sig med säkerhet om det mesta i öst och väst. Idag är man försiktigare med att göra svepande uttalanden om världsläget. Det finns en gryende insikt om att vår egen förmåga att bedöma det är begränsad. Risken är kanske snarare idag att en ny egoism tar över, frestelsen att enbart tänka på sig själv och glömma ansvaret för andra överhuvudtaget.

Är vår förmåga att överblicka världsläget diskutabel, finns det dock ett land på jordklotet, där vi har större möjligheter till insikter än de flesta. Ingen lär förstå förhållandena i Sverige bättre än vi som bor där. Om vi vill rikta blicken mot hemmaproblemen är det därför inte något tecken på bristande ansvar för världen i stort. Sverige tillhör också världen, och Sveriges problem är en del av världens problem.

Välfärdsideologin har på många håll skapat föreställningen att våra egna bekymmer bara är skenproblem, att verklig mänsklig nöd bara finns utanför Sveriges gränser. Också på kristet håll, där man visar stort och lovvärt engagemang för världsnöden, tycks man ofta vara blind för hemmakrisen. Det finns flera orsaker till detta. Dit hör den absurt förtroendefulla inställningen som svenska folket har till sina myndighetspersoner. (Här har vi ju ”samhället”, som sköter allt, så att vi själva kan engagera oss i mera fjärran liggande problem.) Dit hör statskyrkosystemet och folkkyrkoideologin, som gör det omöjligt för Svenska kyrkan som sådan att bedriva en fruktbar samhällskritik. För katolsk del är kyrkans utländska karaktär ett tydligt hinder. Många representanter för kyrkan vill inte uttala sig alltför kritiskt mot ett land där de lever som gäster eller uppfattar sig som sådana. De enda som från kristet håll kritiserar den inre nöden med konsekvens idag, är den radikala frikyrkligheten.

Till de minst populära uttalanden som Moder Teresa har gjort, hör de där hon ber sina lyssnare i västvärlden att tänka på sin egen kris. Från svensk sida har det mumlats om att hon skulle visa ”reaktionära” drag. Det tyder på att hemmablindheten har djupt liggande orsaker, en kollektiv motsvarighet till enskilda människors blockeringar då det gäller att ta itu med de egna personliga kriserna.

Vårt välfärdssamhälle befinner sig i en inre kris. Den förstärks av ekonomiska krisfenomen (inflation, arbetslöshet, särskilt bland ungdomen) men kan inte bara förklaras genom dem. Vi lever fortfarande i bakvattnet efter 60-talets rekordår, då allt fanns att få och alla trodde sig kunna få vad som bjöds. Idag har vi ett överflöd av varor, som många aldrig kommer att få råd till, och ett motsvarande konsumtionskrav, som aldrig kan tillfredsställas. Särskilt för den unga generationen, som har vuxit upp med materialism som livsgrund, och som lever under knappa materiella förhållanden, leder detta till en gnagande otillfredsställelse. Den kristna insikten att människan inte kan leva bara av bröd får en tydlig bekräftelse också i en situation, när den gemensamma eller enskilda brödkakan krymper.

Bristen på materiell tillfredsställelse har rötter av psykologisk och andlig art. Det finns en utbredd konsumtionsideologi också på det icke-materiella området, en tendens att betrakta konsumtionen som livets mening. Arbete och andra personliga insatser får inte något egenvärde utan blir enbart medel för att få tillgångar att konsumera. Också hela livet kan uppfattas som ett konto, som vi oupphörligen tar uttag på. Målet blir då att ”få ut” så mycket av livet som möjligt. När livskontot med nödvändighet sinar eller när möjligheterna till livets goda upphör, ligger desperationen på lur.

Ett ytterligare steg i den riktningen tar vi, när vi betraktar varandra som konsumtionsprodukter. Det gäller inte bara kvinnan som konsumtionsvara, i porr och prostitution, utan alla de tillfällen då vi uppfattar andra som medel för den egna tillfredsställelsen. Den oerhörda mängden skilsmässor liksom de vanliga brytningarna mellan föräldrar och barn tyder på en sådan förändring i de mänskliga relationerna överhuvud, när medmänniskorna får betydelse enbart i den mån de kan vara till nytta eller stärka det egna jaget. Och vad tyder den förfärande mängden aborter på, om inte på att också barnen ses som konsumtionsprodukter, och att oönskade barn ses som överskott att göra sig av med, som om det gällde smör eller kaffe.

De många kriserna människor emellan leder till personliga tragedier. Även hos dem som till det yttre är harmoniska och framgångsrika finns det minnen och erfarenheter som oroar. Det finns hos många ett medvetande som skuld – inte bara omotiverade ”skuldkänslor” att arbeta bort utan en verklig insikt om hur man sårat andra och vållat dem orätt. Behovet av psykisk vård och terapi vittnar om vilka identitetskriser, vilken ensamhet och otrygghet som drabbar många bland oss. Och denna sorg, olycka och andliga nöd kan inte avvisas med ”att vi ändå har det så bra i jämförelse med världen i övrigt”. Det finns alldeles klart en hemmakris.

I detta sammanhang har kyrkan och de kristna överhuvud sitt ansvar att ta. Först att våga erkänna krisens existens, utan överdriven dramatisering men också utan försköning. Men detta räcker inte. Det fordras en pastoral strategi, en målsättning för kristen verksamhet i Sverige. Det gäller både den katolska kyrkan och andra samfund.

Vad evangeliet har att erbjuda kan nämligen inte inordnas inom konsumtionssamhällets ramar som en terapiform bland andra. Evangeliet är ett alternativ till de ideologier och livsmönster som präglar västerlandet idag. Det erbjuder vägar som går stick i stäv med välfärdstänkandet: avgörelse, lydnad, kärlek. I en kultur där det egna egot ställs i centrum kallar Jesus oss att gå ut ur oss själva, att leva för Gud och nästan. Han erbjuder livet som en gåva och en gudomlig uppgift, inte som en konsumtionsvara. Det är därför som den kristna tron, trots stränga krav, kan bära människor genom svårigheter där andra stöd ger vika.

Kravet på avgörelse är kanske det svåraste av alla i en tid när det naturliga är att byta livsstil och livsmål ibland, detta som en del av sitt självförverkligande: att byta jobb, byta partner, byta politisk hemvist. Trohet mot givna löften står inte så högt i kurs. Men avgörelsen för Gud har enligt kristen och katolsk syn en annan dignitet, eftersom det gäller vad som är människans högsta och enda slutgiltiga mål. Vi menar också att människors otillfredsställelse irrande mellan olika medel att döva samvetet och oron i själva verket är ett omedvetet sökande efter Gud.

När alla värderingar flyter och livets mening ifrågasätts, kan alltsammans se ut som en absurd fars. Men just här, när den materialistiska livshållningen har gjort bankrutt, visar evangeliet på en inre mening, en högre vilja som inte är något annat än kärlek. Det är till detta som Jesus kallar människor. Kyrkans svar på västerlandets inre kris kan därför inte vara något annat än att visa på evangeliet i hela dess radikalitet och i dess kraft att förnya och upprätta. Det handlar inte om att binda utan att befria människor och att frigöra deras krafter till hjälp för andra.

Vem ger oss en ny befrielseteologi för välfärdssamhället?