Centralamerika – förhandling och våld

”Ett krig utan segrare” var den rubrik som i november 1982 sattes på en artikel av Gerard Chaliand i den franska tidskriften Express. Chaliand – som är en god kännare av tredje världen och av inbördeskrig – hävdade att de problem som häftade vid dessa länder kunde härledas ur en allmän social och politisk kris ”som hade kommit för att stanna”. Två år efter denna artikel är våldet alltjämt lika häftigt. Ärkebiskop Rivera y Damas av San Salvador meddelade den 16 september 1984 att femtio bönder hade mördats av enheter ur den salvadoranska armen i provinsen Chalatenango den 30 augusti. I slutet av juli mördades sextioåtta bönder under liknande omständigheter. Likväl finns det tecken som tyder på att en förändring till det bättre håller på att ta form i Mellanamerika.

Utvecklingen av dessa förändringar ter sig synnerligen ömtålig, ej blott därför att det rör sig om ting som sätter blodet i svallning och som tolkas på skilda sätt utan därför att det rör sig om ett sammansatt skeende vari de olika komponenterna i betydande utsträckning är oförenliga. Denna utveckling är emellertid nödvändig om man inte vill hamna i ett bländverk vari våldets buller skulle tillåtas överskyla de ansträngningar som görs för att komma framåt förhandlingsvägen. Likaså är det nödvändigt att gå tillbaka en bit i det historiska förloppet för att få ett perspektiv på alla de rörelser som nu sker i den centralamerikanska politiken.

Ett tungt arv

De pågående konflikterna i Mellanamerika kan inte lösas från en dag till annan. De är djupt rotade i ländernas historia, nutida folkhushåll och strategiska läge. Man har skäl att fråga sig om det verkligen var ett oberoende värt namnet som dessa länder förvärvade i början av förra århundradet. Honduras – som lite styggt brukar kallas en bananrepublik – har länge under 1900-talet haft två regeringar, republikens lagliga och United Fruits. Bananbolaget ägde och använde för sina odlingar inte mindre än 200 000 hektar, vilket motsvarade ungefär en tredjedel av landets odlade yta. Nicaragua var inte lika beroende av bolaget, desto mer av Förenta Staternas regering. Detta berodde på att landet låg så till att USA fann en politisk närvaro vara nödvändig för att kunna vaka över Panamákanalens inlopp. De sociala oroligheter, som förekom i Nicaragua i århundradets början, ledde till att Förenta Staterna invaderade landet 1912 och höll det besatt med trupper ända till år 1933, samma år som Somoza blev president. I Guatemala infördes – på ett närmast mirakulöst sätt efter årtionden av diktatur – ett demokratiskt statsskick. Tio år efter denna omstöpning av statsskicket beslöts en jordreform. Denna ekonomiska revolution blev för mycket för USA, marinkåren sändes ut för att invadera landet år 1954. Kuba blev teoretiskt sett självständigt 1898 – då landet med amerikansk hjälp lösgjordes från Spanien – men fick vid flera tillfällen känna av storebrors hårda nypor. Landet invaderades fem gånger av USA:s krigsmakt under tiden 1904-65, under sammanlagt tre år och i två omgångar, hölls landet besatt av främmande trupp.

Det finns i de mellanamerikanska länderna ett jäsande, sedan lång tid tillbaka hopsamlat hat mot Förenta Staterna. Grannskapet till denna mäktiga industrination är ogynnsam för närliggande länder med befolkningar som mest består av bönder. En ekonomisk struktur vidmakthålls som placerar landsbygdsbefolkningarna i dessa länder i ett socialt och ekonomiskt underläge. Av lantarbetarna i Salvador krävs hårt arbete, som motprestation ges låg och osäker dagspenning. Så har dessa peones behandlats under de senaste tvåhundra åren. I Nicaragua uppgick antalet vuxna analfabeter till 65 % av befolkningen under Samozas regering. Ute på Stora Antillerna dör människor i förtid av svält, Guatemalas fattiga indianer får stilla sin hunger med ojästa majspannkakor och annan ytterligt enkel kost. Det sociala trycket har lett till revolutioner alltsedan trettiotalet. Detta gällde såväl Nicaragua som Salvador och Guatemala. Oroligheterna satte makt i händerna på diktatorer, som under långa tider utsatte sina länder för vanstyre, män som Somoza, Maximiliano Martinez och Jorge Ubico.

Ett skäl till USA:s intresse för Centralamerika är rådande geopolitiska förhållanden. Området utgör en trång – bitvis mycket trång – korridor mellan det engelskspråkiga och rika Nordamerika och det iberoromanska och fattiga Sydamerika. Likaså bildar regionen ett näs mellan Atlanten och Stilla havet, ett näs som noga bevakas av Förenta Staterna med kust på ömse sidor om de båda världshaven. Till detta fogar sig ännu en faktor, den ideologiska. Efter den kubanska revolutionen 1959 finns det en reell möjlighet att välja mellan politisk västlig och politisk östlig orientering – att välja mellan USA och Sovjet. Sådan valfrihet finns ej i områden som mer direkt och påtagligt kontrolleras av Washington. Området är en geopolitisk kollisionszon, det har ett betydande strategiskt intresse samt har länge stått under politiskt tryck från sin väldige nordamerikanske granne, som från sina utgångspunkter betraktar Centralamerika som egen bakgård. Föga bör man därför undra över det hat som dessa länders folk hyser och som är av en styrka som kan driva man ur huse till väpnad, mödosam politisk kamp under långa tider.

Amerikansk politik ter ofta brutal och omänsklig. Detta gäller överlag om hela Centralamerika sedan drygt hundra år tillbaka. Detta hundraårskrig har gått igenom en rad olika faser, skeden av ytterst sammansatt och varierande natur och med en stor mängd faktorer inblandade.

Karibiska havet

Vad som gäller för Centralamerika träffar i stort även rätt för alla länderna runt Karibiska havet. Här möter den engelsk-amerikanska kulturen sin spanska och i någon mån även franska kusin. Ideologier och traditioner stöter samman, de sociala klyftorna är avgrundslika, det största armod och elände finns nära all den lyx och rikedom som moderna industristater förmår frambringa. Denna fattigdom räknas till de mest plågsamma inom tredje världen.

Omvärldens intresse har ofta riktats mot de två länder där utvecklingen har präglats av mest dramatik, nämligen Salvador och Nicaragua. En fokusering som dock är föga nyttig när det gäller att rätt bedöma det strategiska och ekonomiska läget inom regionen. Problem och frågor bör formuleras med utgångspunkter från förhållandena i alla de karibiska länderna. Hela Centralamerika är blott en komponent inom detta vidsträckta område. Vi kan i sammanhanget erinra oss att Karibiska havet är ett strategiskt område av första rangens intresse för USA. Denna omständighet gör att händelser i de ifrågavarande länderna påverkar varandra mer än de skulle ha gjort om ej Förenta Staternas politiska närvaro hade varit så påtaglig. Händer något av större politisk vikt i ett land kommer detta – de stora avstånden till trots – att ge skallande ekon i de andra.

Kuba intar en central position i det politiska och strategiska läggspelet. Det var detta land som först skiftade ideologi och gick över till Öst. Ur Västs synpunkt är landet den första dominobrickan som motståndaren har plockat i denna del av världen. Förenta Staterna insåg alltför sent innebörden i vad som hade hänt på Kuba. Försöket att under Kennedy återta inflytandet över Kuba strandade snöpligen med det misslyckade invasionsförsöket i Grisbukten år 1961. Följderna av detta misslyckande kan ej beräknas med någon som helst rimlig noggrannhet. Med den kubanska – kommunistiska och sovjetvänliga – revolutionen som fyrbåk har den ena folkliga befrielserörelsen efter den andra fått luft under vingarna i Syd- och Mellanamerika. Man har i Kuba sett ett manande exempel på att en folklig resning kan vinna framgång mot en USA-stödd regim. Förutom med sitt exempel har det av Sovjet stödda Kuba bidragit med övade soldater – stundom även genom export av vapen – till ett stort antal inbördeskrig i tredje världen.

Kort efter misslyckandet med att återföra Kuba till den egna maktsfären fick Förenta Staterna andra bekymmer. Kennedy sände de första militära rådgivarna till Vietnam under åren 1962-63. Sedan väl USA hade engagerat sig i detta fåfänga försök att rädda Sydvietnam åt Väst skulle det dröja tio år innan de sista amerikanska trupperna räddade landet. I Förenta Staterna – detta gäller såväl politikerna som den allmänna opinionen – hade man koncentrerat sitt intresse på Asien. Det föreföll att vara där som Sovjet skulle vara i tillfälle att vinna insteg och plocka brickor i det politiska spelet. Man glömde sin egen bakgård. I sin förblindelse ville amerikanarna inte se vad som skulle kunna tänkas hända hos de närmaste grannarna. Detta trots att det karibiska området är av största betydelse för USA:s egen säkerhet. Man överskattade grovt de sittande regimernas stabilitet och trodde att dessa – detta styrktes av dåvarande erfarenheter – skulle kunna vara i stånd att med polis och militär makt stäcka varje uppror. Några betänkligheter mot inrikespolitiska våldsmetoder hos grannarna fanns vid denna tid inte bland de amerikanska politikerna. Ett exempel på detta tysta gillande av det politiska regeringsvåldet är president Johnsons statsbesök i Salvador år 1968. Presidenten ansåg vid detta tillfälle till och med den mildaste offentliga kritik vara överflödig. I det fördolda pågick i de aktuella grannländerna en långsam politisk förruttnelseprocess. Under denna tid kunde en årlig ekonomiskt tillväxt på ungefär 5 % i genomsnitt noteras i Centralamerika och hos de karibiska grannarna. Fördelningen av den vunna tillväxten fördelas emellertid ojämnt och klyftorna mellan fattiga och rika blev allt bredare och djupare. Bönderna fick nöja sig med att se på hur befolkningen fick det bättre i de snabbt växande städerna.

Medlemmar av oppositionella grupper- skaffade sig vapen och manade till väpnad kamp. De första attackerna kom under år 1970 och snart skulle de mellanamerikanska gerillorna efterträda Vietnam som den amerikanska regeringens främsta bekymmer. Teorin om att det fanns vissa oförytterliga mänskliga rättigheter som det gällde att värna – och som utgjorde en politisk ledstjärna för president Carter – hade till följd att den amerikanska politiken fick ett nytt rättesnöre. Man slutade att moraliskt och militärt stödja en rad regimer som inte ansågs politiskt rumsrena. Härigenom fick de nationella oppositionsgrupperna större möjligheter att nå handfasta resultat. Uppmuntrade av Sovjetunionen ingångsattes revolter i alla länderna runt Karibiska havet. Med stöd av Kuba gick oppositionen till anfall mot regeringstrogna trupper och gendarmer. I Nicaragua utmärkte sig diktatorn såväl genom sin grymhet som genom sin isolering. Detta påskyndade den revolution som sommaren 1979 störtade regimen.

Den amerikanska opinionen har kraftigt förändrats under de senast förflutna tjugo åren och det ansågs nu omöjligt att brutalt återta den plockade brickan. Något nytt försök i stil med Grisbukten gjordes ej och USA beredde sig på att avvakta lämpligt tillfälle för någon kommande aktion. På andra sidan Karibiska havet hade Grenada under ledning av Maurice Bishop frigjort sig från det tidigare beroendet av Förenta staterna. Bishops tidigare nästeman, Bernard Coard och en krets kring honom, fann dock att frigörelseverket gick väl trögt. Efter en statskupp den 18 oktober 1983 beredde man sig på raskare tag. En fullständig brytning med USA stod för dörren. Att en tredje dominobricka efter Kuba och Nicaragua skulle plockas var mer än Förenta Staterna kunde tåla. President Reagan visste att ingen skulle undsätta dessa karibiska palatsrevoltörer som till och med hade försmått att begära Kubas godkännande innan man satte igång. Amerikanska trupper landsteg på ön den 25 oktober 1983. Det lilla landet återfördes till den amerikanska inflytandesfären och åtgärden blev en signal till Nicaragua om att det skulle kunna bli aktuellt med militära maktmedel om inte detta land – den andra dominobrickan – återgick till ett för USA acceptabelt demokratiskt styrelseskick.

Inför alla dessa revolutioner och revolter, som syntes dra runt länderna kring Karibiska havet likt en härjande farsot, fann president Reagan att en övergripande lösning borde eftersträvas. Ett vittsyftande ekonomiskt program för det karibiska området upprättades. Den amerikanska regeringen hoppades att programmet skulle kunna ge de sittande USA-vänliga regimerna en verksam medicin. Programmet lanserades med en del buller i september 1983. Robert Ryan – programmets samordnare – reste till Europa för att berätta. Särskilt inriktade han sig på att låta de franska politikerna ta del av budskapet. Redan ett år tidigare – i augusti 1982 – hade för övrigt den amerikanske utrikesministern George Shultz redogjort för planerna inför senatens finansutskott. Vid detta tillfälle redogjorde han för skälen till USA:s starka politiska intresse för området. Främst är dessa av strategisk art. På Karibiska havet transporteras hälften av USA:s export och import, vad gäller importoljan mer än tre fjärdedelar. Vidare de problem som är förknippade med immigrationen. Förenta staterna mottar många invandrare från området, vad beträffar illegal invandring kommer de karibiska länderna på andra plats. Beträffande handeln gäller att de karibiska staterna ger sin store granne en marknad på ungefär sju miljarder dollar. Utrikesministern Schultz slutade sin föredragning: ”Vi kan inte vänta längre. Vi har redan bidat alltför lång tid. Vår egen säkerhet och vår trovärdighet står på spel. – – – Vi måste bestämma oss. Vi måste göra slag i saken och fatta ett beslut. Svårigheterna hopas och detta ej blott runt Karibiska havet utan ock annorstädes på hela det västra halvklotet.”

Programmet består av två delar. Den ena gäller ökat finansiellt bistånd, den andra vill uppmuntra det amerikanska kapitalet till att investera hos fattiga grannar. Men det finns några hakar. Hinder utläggs genom femtioelva villkor för att det överhuvudtaget skall bli fråga om några som helst bidrag och investeringar. På detta sätt bortvillkoras länder som Kuba, Nicaragua och Grenada. Den speciella reaganitiska varianten av den kapitalistiska doktrinen har tillåtits att stjälpa de mest vittsyftande – och efter vad man kan se fullständigt politiskt neutrala – projekten inom dessa program. Den mer renodlade kapitalistiska liberalismen har återvänt till den amerikanska arenan. Ett initiativ som bygger på att massor av dollar skall pumpas in av de amerikanska skattebetalarnas pengar utan tanke på affärsmässig motprestation strävar kärvt mot den ekonomiska liberalismens grundidé. Man kan även invända att de rådande politiska problemen i de karibiska mottagarländerna är sådana att det är högst tveksamt om gjorda insatser verkligen kommer att bära politisk frukt. Blir det någon avkastning kommer denna kanske att endast tillfalla investerare och företagare.

Investeringarna står mer i samklang med rådande värderingar inom det amerikanska samhället. Den politiska nytta USA kan beräknas få av finansiella bistånd ter sig mer oviss än den väntade avkastningen på kapitalisternas investeringar. Framtiden får visa om denna kapitalistiska logik står i samklang med de karibiska staternas verkliga behov.

Den militära lösningen – ett hot

Reagans första presidentperiod hade inte börjat under de bästa auspicier. De latinamerikanska folken såg illavarslanden tecken i skyn och förknippade Reagans inflyttning i Vita Huset med en förstärkning av den amerikanska närvaron i andra länder, invasionen i Nicaragua samt med stödet åt regeringarna i Guatemala och Salvador. En fruktan för intrång som förefaller att ha varit överdriven. Ingen rök utan eld och den som vill vara vaksam har kunnat konstatera att den amerikanska politiska strategien på intet sätt har avsagt sig möjligheten att använda den militära för att nå sina syften. USA:s militära alarmism inom området innebär redan i sig en psykologisk krigföring mot alla USA-fientliga grannstater. Denna psykologiska krigföring har fatt färg och nivå genom president Reagans hätska sätt att redogöra för det hot, som han finner att de revolutionära latinamerikanska rörelserna utsätter USA:s säkerhet för. För att ge stöd åt presidentens politiska argumentation har bilder som är resultat av satellitspaning m.m. åberopats. Dessa visar nybyggda kaserner och träningsläger i Nicaragua, förlängda landningsbanor, spår av transporter av militärt material mellan Nicaragua och Salvador. Dessa budskap och denna information är ämnad såväl för hemmabruk – i syfte att låta den allmänna opinionen ge Reagan fria händer för en aktiv utrikespolitik – som för de övriga centralamerikanska staterna. Den sistnämnda destinationen bl.a. i syfte att underhålla inbördes misstänksamhet och fruktan.

Det omedelbara militära trycket är mångsidigt. Honduras har blivit en amerikansk utpost mot Nicaragua. I slutet av år 1983 satte man igång med amerikanskhonduranska militära samövningar. Resultatet av denna verksamhet har blivit att amerikanska trupper mer eller mindre har installerat sig i landet. Det finns tio amerikanska militärflygfält och man planerar att göra Puerta Castilla till amerikansk flottbas. Honduras territorium används som bas för underjordisk militär och politisk aktivitet riktad mot regeringen i Managua. Omkring etthundrafemtio representanter för CIA anses hålla till i landet för att med råd och dåd bistå antisandinistiska rörelser i och utom Nicaragua. Dessa rörelser driver väpnad kamp mot sandinistregimen. Den amerikanska kongressen har dock numera genom ett beslut i juni 1984 lagt hämsko på dessa CIA-aktiviteter.

Salvador får en regelbunden militär hjälp. Kvantitativt sett är dock denna betydligt mindre än vad den amerikanska regeringen önskar. Kongressen bromsar leveranserna genom att vägra en del av de begärda krediterna. Under år 1983 fick Salvador inte mer än åttio miljoner dollar i krediter för militära ändamål. Under år 1984 har det finansiella biståndet för vapenköp varit större. Denna ökning har ägt rum sedan valet den 25 mars 1984 och framför allt efter det att den nye presidenten, Napoleone Duarte, hade besökt Washington. Kongressen godkände i augusti 1984 en tilläggskredit för militärt bistånd åt Salvador på 117 miljoner dollar. De militära krediterna åt detta land uppgår därmed till 240 miljoner dollar (ca 2,1 miljarder svenska kronor). Vad gäller år 1985 lyckades Vita Huset redan under loppet av år 1984 förmå kongressen att bevilja 95 % av det begärda beloppet. President Duarte har med detta omfattande bistånd fatt betydande militära resurser till sitt förfogande. Det finansiella biståndet och de amerikanska rådgivarnas arbete har nu satt sprätt på den salvadoranska krigsmakten. Officerare och soldater är numera fullt beredda att slåss även utanför kontorstid.

Mot denna amerikanska militära logik står en annan, lika styvnackad hos de regeringsfientliga grupperna i Salvador. Dessa partisaner liksom regeringen i Managua har genom sin hållning drivit motsättningarna därhän att man under 1983 kom i ett läge som innebar att man var ytterst nära ett öppet krig. Påven Johannes Paulus II:s besök i Centralamerika i mars 1983 företogs i ett spänt skede. Vissa oklara politiska steg hade företagits av regeringen i Managua och i Guatemala angrep regeringen de oppositionella med hänsynslös intolerans. I det sistnämnda landet avrättades sex unga oppositionsmän några dagar före påvens besök. Under maj samma år stoppades leveranserna av elektrisk kraft i hela Östsalvador genom sabotage. I juli styrde en amerikansk flotta och tolv sovjetiska örlogsfartyg mot Centralamerika och i oktober stod Puerto Corinto – Nicaraguas största oljehamn – i lågor. Grenada invaderades den 25 oktober av amerikansk trupp. Det behövdes inte mer för att man skulle börja spå en snar landsättning av enheter ur den amerikanska marinkåren i Nicaragua. Hotet verkade så uppenbart att man grävde löpgravar i Managua under slutet av november för att bättre kunna försvara sig mot amerikanska inkräktare.

Krig som ingen kan vinna

Även om det kan synas som allt pekar på en förestående väpnad konflikt är det i grund och botten inte denna linje som följs i Reagans strategi. Den amerikanske presidenten vet mycket väl att det i detta spel ej går att kamma hem vinst genom bataljer på slagfält eller besättande av strategiska brohuvuden. Om den amerikanska krigsmakten går in i Nicaragua skulle blodiga gatustrider övergå i ett skede vari en svårbemästrad gerilla skulle fortsätta kampen.

Å andra sidan har det visat sig att den regeringsfientliga oppositionen i Nicaragua – den har fatt sina vapen från Salvador – ej heller går att besegra. Med stöd av flera tusen soldater kontrollerar denna omkring en fjärdedel av Nicaraguas territorium. På samma sätt ligger saken till i Guatemala. En militär lösning skulle skapa nya problem. Även de västeuropeiska staterna skulle ogilla om Förenta staternas krigsmakt skulle användas i Guatemala för att stödja regeringen på samma sätt som man gjorde på Grenada. De latinamerikanska staterna överlag ogillade för övrigt på sin tid Amerikas stöd åt England när Falklandsöarna återerövrades från Argentina.

Det fanns också annat som talade emot ett alltför brutalt maktspråk. Sedan 1980 hade inte någon av de revolutioner som brutit ut i denna del av världen haft framgång. Det vore därför osannolikt att Nicaragua vore ett exempel som snart skulle följas av flera.

Sovjet höll sig på det hela taget diskret i bakgrunden. I motsats till vad som allmänt brukar förmodas, är Sovjets inflytande rätt litet i Centralamerika. Sovjetunionen har varken kunnat eller velat landsätta militära styrkor till bröders hjälp i Syd- och Mellanamerika. Ser man till rådande strategiska förhållanden står det klart att Sovjetunionen endast kan tänkas gripa inom man har hopp om att den stödda regimen även på sikt kommer att kunna hålla sig kvar. Skulle man göra ett militärt utfall för att vinna ny mark vore det nödvändigt att ha tillgång till en bas för kraftsamling och eventuellt återtåg. Kuba ligger alldeles för långt bort för att kunna fylla denna uppgift. De pågående konflikterna i Centralamerika är därför på intet sätt blott och bart ett avsnitt i rivaliteten mellan Öst och Väst. Sovjetunionen sitter ingalunda med alla trumf på hand när det gäller Centralamerika.

Varken i Salvador eller i Guatemala – och än mindre i länder som Honduras och Costa Rica – förefaller den revolutionära vänstern att ha utsikter till varaktig framgång och slutseger. Visst finns det många som tillhör vänstern, som önskar revolution och är allmänt antiamerikanska. Den konservativa sociala strukturen och de inte så få människor som allestädes slår vakt om det bestående utgör en effektiv fördämning mot den röda vågen. Eftersom det är dessa kretsar som också åtnjuter USA:s finansiella och militära stöd ter det sig närmast ogörligt att de skulle kunna kastas ur sadeln genom väpnat uppror.

Den allmänna demokratisering – påhejad av Reagan och dennes regering och ogillad av en rad centralamerikanska oppositionsgrupper – som nu genomförs börjar att bära frukt. De allmänna val som har hållits i Costa Rica, Honduras och Salvador har medfört att ett visst mått av lag och ordning har upprättats i dessa länder. Särskilt påtagliga är de pågående förändringarna till det bättre i Salvador. Utvecklingen har haft som konsekvens att den yttersta högern – främmande för ett demokratiskt styrelseskick – har utestängts från den politiska makten i de nämnda länderna. De som nu regerar räknas av den politiska vänstern som samtalspartners och meningsmotståndare – ej som fiender.

Slutligen bör vi komma ihåg att ”Contadoraländerna” – Venezuela, Panamá, Kolumbia och Mexiko – har gjort stora ansträngningar för att föra de tvistande parterna närmare förhandlingsbordet. Genom att kräva att Förenta Staterna militärt skulle utrymma Centralamerika berövar de revolutionärerna ett av deras motiv för en handgriplig aktion. Genom Contadoragruppens insatser har den politiska mitt stärkts som vill lösa konflikter med lagliga och fredliga metoder.

På förhandlarstråt

Förenta Staterna kan inte tvinga fram fred genom att använda våld eller maktspråk och man riskerar att köra fast riktigt ordentligt i krig utan slut. USA har därför det största intresse av att försöka orientera sitt eget agerande mot förhandlingar, som kan skänka stabilitet åt Centralamerika. För president Reagan – som just inte haft större framgång med den utrikes politiken – skulle framsteg i riktning mot fredliga lösningar i Centralamerika komma att medföra givna fördelar i kommande politiska val. Det som står att vinna kan jämföras med den popularitet som Nixon förvärvade år 1972 då Vietnamkriget avblåstes. Den fredliga vägen ter sig rimligen säkrare än den krigiska.

Mot mitten av den förra mandatperioden – i början av år 1982 – började Reagan, utan att på något sätt göra avkall på det militära tryck USA utövar i regionen, att beträda en stråt som kan leda till fredliga lösningar i de krisdrabbade grannstaterna. Val kunde hållas i Salvador i mars 1982 och förslag om förhandlingar överlämnades till Nicaragua, som den 14 april tillkännagav att landet ”vore uppriktigt sinnat att upptaga allvarligt menade förhandlingar med Förenta Staterna”. För att understryka frågans vikt utsåg president Reagan en särskild emissarie för de centralamerikanska länderna, Richard Stone. Det är denne som lanserade ”det karibiska initiativet” – omtalat i det föregående – och som tillkallade en särskild kommission med uppdrag att utarbeta en fredsplan för hela regionen. Denna kommission har blivit känd som ”Kissingerkommissionen.”

De amerikanska initiativen är fördelade på två givar. Den första är av ekonomisk art och svarade mot det av Kissinger sedermera återkallade ”Projekt Karibiska havet”. Kissingerkommissionen föreslog istället en ekonomisk femårsplan till en beräknad kostnad av 8,4 miljarder dollar. Denna plan har redan startat upp med ett bidrag på 180 miljoner dollar åt Salvador.

Den andra given är av diskretare och mer svårbestämd natur. Denna gäller själva de fredssyftande förhandlingarna. Den amerikanske emissarien besökte Salvador och förhandlade fram det presidentval som hölls i mars 1984. Napoleone Duarte mottogs i Washington med pompa. Han förkroppsligar i sin person och ställning USA:s nya centralamerikapolitik. Också i Västtyskland har Duarte blivit väl mottagen, från detta land har lovats 18 miljoner dollar i finansiellt bistånd. Förhandlingarna med de politiska motståndarna drivs i det tysta. Det har dock kunnat konstateras att Ungo, ledaren för den Förenade politiska oppositionen – allteftersom har mottagits i allt högre och högre kretsar inom det etablerade salvadoranska samhället. Påtagliga resultat har redan framträtt. Det amerikanska politiska veckomagasinet Time skriver exempelvis att kontrollen över de tidigare tämligen otyglade ”dödsskvadronerna” – rekryterade av regimtrogna aktivister inom krigsmakten och polisen – har skärpts. Ärkebiskop Rivera y Damas har förklarat att han gläder sig över de förbättringar som har skett i vad avser respekten för de mänskliga rättigheterna. Denna ökade respekt är tyvärr endast partiell om än påtaglig. Duarte har låtit rensa ut de mest extremistiska officerarna ur krigsmakten och generalerna har förklarat sig redo att inleda samtal med gerillans ledare.

Vad sedan anbelangar Nicaragua inleddes förhandlingarna – efter mer än två år av tvekan – 25 juni 1984 genom att landets vice utrikesminister Victor Hugo Tinoco träffade den nye amerikanske emissarien, Harry Shlaudeman. De verkliga förhandlingarna började först vid det fjärde sammanträffandet som ägde rum den 14 augusti. Vid detta fjärde sammanträde fördes en rad brännheta frågor upp på dagordningen, finansieringen av rebellrörelser, Nicaraguas band med Kuba och Sovjet samt frågan om regeringen i Managua kunde göra anspråk på att vara verkligt demokratisk.

Denna stora mängd av initiativ kom såväl från Förenta Staterna som från Contadoraländerna och från krigshärjade grannstater. De första framstegen märktes i början av år 1984 och de följde på en period av stark inre spänning under de två sista månaderna år 1983. Den 8 januari drog fem centralamerikanska utrikesministrar tillsammans upp en fredsplan. Vid detta tillfälle gav den nicaraguanske utrikesministern Miguel d’ Escoto och den honduranske Paz Barnica varandra en hjärtlig kram inför surrande och knäppande kameror – något sådant hade varit helt otänkbart några månader innan. Man hade kommit ur dödläget och förhandlingsmaskineriet hade rasslat igång.

Utfallet av presidentvalet som hölls i Salvador i mars 1984 visade att valmännen hellre ville ha fred än krig. Då styresmännen såväl i detta land som i grannstaterna hävdade detsamma syntes det som om fredsverket skulle ha goda utsikter. Man menade mångenstädes att Contadorastaternas-Venezuela, Panamá, Kolumbia och Mexiko – gärningar och rådslag skulle ha påskyndat utvecklingen mot en allmän tävlan att vilja arbeta för freden. Förenta Staternas regering ville dock ej vidgå att man hade lyssnat på att lärt av främmande statsmän. Det var likväl ej okänt att andra vore av samma mening som de själva. En av Contadoragruppens ledare, den kolumbianske presidenten Betancur hade själv lyckats genomföra det som han nu föreslog åt grannarna i norr. Efter två månaders förhandlingar hade den kolumbianska regeringen den 23 och 24 augusti 1984 slutit politiska överenskommelser med två i bokstavlig mening militanta oppositionsgrupper. Överenskommelsen firades den 26 augusti såsom nationell festdag till fridens och fredens ära. Överallt såg man målade fredsduvor (duva heter ”colomba” på spanska) på väggar och murar.

Trots att förhandlingar har kommit igång och oaktat gjorda framsteg vad gäller värnandet av de mänskliga rättigheterna så går det inte att sticka under stol med att freden hänger på en skör tråd. Det vore förmätet tro att det eftersträvade målet redan vore nått. Politisk kompromissvilja och sunt förnuft har emellertid återigen börjat att värderas efter alla dessa år av fåfäng, blodig kamp. Många har under dessa år dödats, i Salvador stupade årligen mer än 10 000 och

lika illa har det varit i Guatemala. Våldets ideologi har självfallet inte kunnat tvättas bort över en natt, risken finns att de politiska morden på nytt börjar att nyttjas som argument och att de motstående grupperna åter höjer sina fanor och manar till fortsatt blodig kamp. Ingen av de kämpande grupperna har ännu avrustat. I Nicaragua består sig båda parter – de regeringstrogna trupperna och den politiska oppositionen – med arsenaler av skrämmande storlek. När det gäller Nicaragua är det oppositionen som får amerikanskt stöd. I Förenta Staterna finns det gott om sympatisörer som sänder livsmedel, medicin och vapen med flyg. Kongressen har beslutat en lag som förbjudet detta, en bestämmelse som tyvärr röner ringa förståelse och respekt.

Att Förenta Staterna inbjuder sina motståndare till förhandlingar innebär på intet sätt att man har slutat att bruka militära maktmedel för vinnande av egna fördelar. Ett tämligen färskt exempel är mineringen av nicaraguanska hamnar i april 1984. Även Kissingerkommissionen har förordat hårdföra metoder vid behandlingen av Nicaragua och av denna stat stödda partisaner. Kommissionen rekommenderade särskilt vapenhjälp åt Honduras och ett återupptagande av krigsmaterialleveranserna till Guatemala.

Vad gäller förhandlingarna kan man konstatera att föret är trögt och risk finns att de strandar. Vid den konferens som hölls i San Jose i Costa Rica den 28-30 september 1984 lovade Europeiska Gemenskapen att stödja Contadoragruppens fredsplan. Förenta Staterna underkände planen därför att den innefattade en punkt om att samtliga stater oavsett politisk färg skulle tilldelas ekonomiska utvecklingsbistånd. Det spända förhållandet mellan Managua och Washington består.

När detta skrivs förestår två presidentval, båda i början av november 1984. Det är Nicaragua och Förenta Staterna som skall välja statsöverhuvud. Utgången kan anses given, Daniel Ortega kommer rimligen att väljas i Nicaragua och Ronald Reagan kommer att få stanna kvar i sitt ämbete för en ny fyraårsperiod. Dessa båda val kan väntas bekräfta de nu rådande politiska huvudlinjerna i respektive länder. Om valen utfaller på sätt alla väntar kommer de inte att rubba de resonemang, som har förts i denna uppsats. Det fredsverk som har kunnat drivas före valen kommer då inte att få sämre förutsättningar. De många som arbetar för fred i Centralamerika behöver inte tappa modet. ”Var inte oroliga, vi kommer att lyckas,” var ett ord på vägen som Napoelone Duarte gav en främling som nyligen besökte honom.

Pierre de Charentenay Sj

Övers. Bengt Rur

Ur: Études, novembre 1984