Den ”tridentinska” mässan

Den tyska kulturtidskriften Stimmen der Zeit belyser i sitt senaste häfte (december 1984) några frågor som inställer sig med anledning av den romerska gudstjänstkongregationens brev från den tredje oktober 1984 enligt vilket biskoparna under vissa förutsättningar kan ge tillstånd att återigen kunna fira mässan enligt den tridentinska riten som den förelåg 1962.

Andra vatikankonciliet beslöt den fjärde december 1963 i konstitutionen Sacrosanctum Concilium en reform av den romerska mässans liturgi. Reformens målsättning var ”att texter och riter skall ordnas på så sätt att det kristna folket i möjligaste mån lätt kan förstå dem och följa med i dem genom fullt, aktivt och gemensamt deltagande”. Resultatet av denna reform, det nya romerska missalet, publicerades slutgiltigt av Paulus VI den 26 mars 1970. Men den nya riten hade införts etappvis under flera år. När den officiellt introducerades (i Sverige I Advent 1969) och den ”tridentinska” riten inte längre fick användas var församlingarna alltså sedan längre tid tillbaka förtrogna med den efterkonciliära liturgin.

Enstaka protester som då för tiden hördes i vissa (icke-nordiska) länder var inte alls av så principiell karaktär som exempelvis ärkebiskop Lefebvres förebråelse, att den nya riten i centrala punkter skulle motsäga den katolska tron. Åtskilliga röster ansåg enbart att ett strikt förbud att framdeles fira mässan enligt den tridentinska riten var olyckligt. Det stora flertalet var dock nöjda med utvecklingen. Införandet av modersmålet i liturgin, riternas klara uppbyggnad och möjligheten till församlingarnas aktiva och levande deltagande fann allmän uppslutning. T.o.m. skarpa motståndare till liturgireformen konstaterade med beklagande ”dess snabba och i stort sett enhälliga antagande” hos präster och lekmän. När 1980 biskoparna i kyrkan på påvens uppdrag tillfrågades angående den förnyade liturgins situation redogjorde de nästan enhälligt för positiva resultat och 98 % ansåg att problemet med den tridentinska mässan såtillvida var löst att den numera i stort sett var förlegad.

Utformningen av den romerska mässan hade ju i allt väsentligt bibehållits. Till skillnad från de djupa ingrepp i liturgireformen som hade gjorts under 1500-talet och som hade lett till den ”tridentinska” mässan inskränkte sig ju Paulus VI:s reform till en varsam bearbetning. Den gamla strukturen förblev oförändrad i den nya formen. Även här fasthöll Vaticanum II vid den tridentinska principen, att en enhetlig liturgi skulle firas i hela (den västerländska) kyrkan.

När påven Pius V tog itu med reformen av missalet som det tridentinska konciliet hade lämnat åt honom, stod han inför en situation som Hubert Jedin, den kände kyrko- och konciliehistorikern betecknade som ”en höjdpunkt i det liturgiska kaoset”. För att skaffa ordning hade konciliet i Trident, på ett nästan revolutionärt sätt i förhållande till tidigare praxis, beslutat ett enhetligt missale för hela den västerländska kyrkan. Med anmärkningsvärd energi genomförde Pius V detta uppdrag och förordnade i sitt missale från 1570 en ny och enhetlig rit för hela den västerländska kyrkan.

Priset för denna likformighet var emellertid mycket högt – ett faktum som man idag ofta glömmer bort. Den ”tridentinska” mässan präglades av en påtaglig utarmning och resulterade i en liturgisk förstelning och ”rubricistisk” uppfattning av hela liturgin. Det ”vatikanska” missalet gav den katolska liturgin en stor rikedom av texter och former tillbaka (jfr för att bara nämna ett enda exempel 82 prefationer i stället för de tidigare åtta) och framför allt var Vaticanum II det första konciliet i kyrkans historia som överhuvudtaget reflekterade i sin konstitution Sacrosanctum Concilium över Liturgins teologiska och andliga grundvalar. De som sörjer över den ”tridentinska” mässan har därför tydligen aldrig funderat på liturgireformens djupare innebörd eller – och detta torde mycket ofta vara fallet – stöter de sig på en långtifrån idealisk praxis av den nya liturgin.

I detta läge är det inte förvånansvärt att den romerska gudstjänstkongregationens brev från den tredje oktober 1984 som under vissa villkor återigen tillät den tridentinska riten väckte uppseende. En biskop på kontinenten kommenterade brevet: ”Inte någon hade väntat sig detta.” Uppenbart hade påven kommit till övertygelsen, att ett sådant tillmötesgående skulle kunna underlätta ett samtycke till liturgireformen hos grupper som sörjde över den gamla riten. Åtgärden skulle då vara ett undantag från den allmänna principen att vidmakthålla en enhetlig liturgi, nog i förhoppningen att problemet med vissa traditionalistiska grupper i längden skulle lösa sig självt (för det offentliga gudstjänstfirandet gäller fortfarande enbart missalet från 1970).

Annorlunda ter sig situationen, när missnöjet med liturgireformen är ett tecken för djupare divergenser och ger uttryck åt en vägran att anta väsentliga beslut av Vaticanum II såsom exempelvis ekumeniken, religionsfriheten, kollegialitetens princip m.m. En sådan situation hade nog biskoparna för ögonen när de 1980 vid en enkätundersökning i alla katolska stift världen över (jfr Signum 1982:32 f) med stor majoritet avböjde ett beviljande av den gamla riten. Motiveringen var att detta skulle ge ”anledning till en attityd av förakt gentemot Vaticanum II:s beslut och påvens föreskrifter” och leda till att allvarligt såra kyrkans enhet och gemenskap. Gudstjänstkongregationen vill förhindra detta och kräver därför som första villkor för tillståndet genom biskopen, att man offentligt erkänner det nya missalets ”legitimitet och exakthet i läran”. Ty om de grupper som motsätter sig Vaticanum II och dess grundläggande hållning skulle kristallisera sig kring den ”tridentinska” riten och så skapa ”tridentinska” mot ”vatikanska” församlingar skulle tillståndet skapa fler problem än det försöker lösa. Just detta befarade talrika biskopar vid enkätundersökningen 1980.

När nyligen biskopar och liturgiexperter träffades i Rom för att 20 år efter Sacrosanctum Concilium göra upp ett slags bokslut över liturgireformen yttrade därför ärkebiskop Denis Hurley från Durban, Sydafrika, å 32 engelsktalande biskopskonferensers vägnar ganska öppet farhågan, att tillåtelsen för den ”tridentinska” mässan kan tolkas som ett steg tillbaka till en förkonciliär ecklesiologi, att den stöder liturgireformens motståndare och förargar dem som kanske med tveksamhet har antagit den nya liturgin och att slutligen sättet hur detta avgörande har träffats knappast motsvarar kollegialitetens princip.