Det dubbla främlingskapet – De chilenska flyktingarna i Sverige

Det har gått mer än tio år sedan Sverige började ta emot en betydande mängd politiska flyktingar från Latinamerika, i synnerhet chilenare. 1972 uppger svensk statistik att antalet uppgick till 700. I december 1982 hade det stigit till 10 534, och därmed blivit den största nationaliteten bland de cirka 22 000 latinamerikaner som bosatt sig i Sverige.

Under mer än tio år har också problemet med återvändandet varit aktuellt, både i samtal chilenare emellan och i större delen av de rapporter som analyserar deras situation i Sverige. Utgångspunkten har i allmänhet varit antagandet att chilenarna själva betraktat sin vistelse i landet som temporär, som en parentes i väntan på att de rådande politiska förhållandena i Chile skall förbättras så att de kan återvända.

Likväl har åren inte gått spårlöst förbi, och problemet med återvändandet har blivit mer invecklat. Sådana faktorer som hur länge man bott i Sverige, hur man bedömer möjligheterna att återvända och barnens snabba anpassning spelar in i en situation som blir allt mer lik andra utvandrares utveckling, där önskan att återvända kommer i konflikt med önskan efter trygghet och stabilitet.

Likväl lever, trots de gångna åren, hoppet kvar hos många att de skall kunna förverkliga sin dröm att återvända. Till detta hopp bidrar å ena sidan det förhållandet att de är politiska flyktingar och alltså har utvandrat mot sin vilja, å andra sidan de sociala villkor och attityder som möter utlänningar i det svenska samhället.

I denna rapport vill jag i korthet presentera de villkor som mött de chilenska flyktingarna i Sverige, hur de påverkats av dessa samt hur de uppfattar sin landsflykt, sina möjligheter att återvända och sin framtid i Chile.

Arbetsmarknadssituationen

De chilenska flyktingarna har blivit tvungna att möta den svenska ekonomin ur ett i allmänhet ogynnsamt läge.

De första grupperna av chilenska flyktingar bestod till största delen av akademiker som inte hunnit avsluta sin universitetsutbildning, eller som läst humaniora och samhällsvetenskap. Som nämns i de flesta studierna av deras situation har de inte visat något större intresse för att integrera sig i det svenska samhället, utan betraktar sin vistelse här som temporär. Denna attityd påverkar fundamentalt deras kunskapsnivå i svenska språket. Chilenarna är en av de invandrargrupper som haft svårast att uppnå acceptabel nivå.

Den utbildning de chilenska flyktingarna fått i sitt hemland hade de ingen större nytta av på en arbetsmarknad som är mycket specialiserad, och där arbetskraften är mycket rörlig. Deras attityd till vistelsen i Sverige påverkar också de ansträngningar som gjorts från myndigheternas sida för att omskola dem för den svenska arbetsmarknaden. Många chilenska flyktingar försöker återuppta sina universitetsstudier, men tvingas avbryta dessa på grund av språksvårigheter och slutar som städare eller i restaurangbranschen. För närvarande är till exempel 8 % av den svenska folkgruppen sysselsatt inom de tekniska, naturvetenskapliga eller medicinska områdena, men bara 3 % av de här bosatta chilenarna. Siffrorna kan jämföras med 1,3 % av turkarna, 8,9 % av polackerna och 9,3 % av engelsmännen. Inom servicesektorn (huvudsakligen okvalificerade yrken, som städare), är 43,6 % av chilenarna sysselsatta, mot 28,2 % av polackerna, 20 % av engelsmännen och bara 11 % av den svenska folkgruppen.

För de flesta av dem som haft andra yrken i Chile har övergången till arbete med låg social status känts som ett svårt slag.

Städaryrket har visserligen låg social status, men det medför inga betydande ekonomiska problem i ett samhälle där det praktiskt taget inte finns någon fattigdom. Effekterna har snarare varit psykiska och sociala, och många har fatt svåra nervösa besvär.

Även de chilenska flyktingfamiljerna har dock utsatts för svåra påfrestningar genom den nya sociala situationen och arbetsmarknadssituationen. Antalet familjekonflikter är mycket stort, och latinamerikanerna i Sverige har i dag den labilaste situationen i detta avseende av alla invandrare i Sverige.

Det är dock inte alla chilenska flyktingar som fått sin sociala status sänkt genom landsflykten. Efter åren 1977-1978, och som en följd av den ekonomiska politiken i Chile, har en betydande mängd chilenare utvandrat till Sverige under förebärande av politiska skäl, men huvudsakligen för att få möjlighet att överleva ekonomiskt.

Dessa nya flyktingars attityd till vistelsen i Sverige är väsentligt annorlunda än de tidigares. De nya har haft yrken med låg status och lön i Chile. Även i Sverige får de låg status, men en konsumtionsnivå som hade varit otänkbar för dem i Chile.

Hur som helst finns det tre sektorer där chilenska akademiker kan få sysselsättning som motsvarar deras kvalifikationer: sjukvårdssektorn, där läkare, sjuksköterskor och övrig sjukvårdspersonal redan från början kunnat integreras utan större problem, på grund av bristen på sådan personal, och inom invandrarutbildningen och invandraromsorgen, där lärare, psykologer och sociologer blivit en betydande grupp trots att den relativa bristen på sådana poster skapar ett konkurrensklimat som ger upphov till inte så få konflikter. Det finns till exempel 260 hemspråkslärare, som resultat av de stora resurser som staten satt in för utvecklandet av utbildningsprogram för spanskspråkiga barn.

Den svenska ekonomin uppvisar i dag en säregen situation. Sedan de svenska företagen genomfört en omstrukturering av industrisektorn som tillåter dem att eliminera de icke konkurrensdugliga sektorerna, ligger de på en mycket hög vinstnivå och är nästan helt fria från arbetskonflikter. Däremot kan arbetslöshetsnivån öka på grund av den ökade allmänna automatiseringen, som leder till att allt fler arbetstillfällen ersätts med datorer och industrirobotar. Staten investerar stora summor på omskolning av arbetskraft, och den utbildningsnivå som behövs för att få arbete stiger hela tiden. I denna miljö är chilenarna säkert en av de grupper som kommit mest på efterkälken och som har störst problem med att komma in på arbetsmarknaden. De chilenare som stannar i Sverige blir med andra ord tvungna att acceptera att de måste ta vilket arbete som helst, även om det ger mycket låg social status.

De chilenska flyktingarnas öde delas hur som helst av övriga invandrare i Sverige från tredje världens fattiga länder. I deras fall avgör det nationella ursprunget nästan en gång för alla vilken plats man får i samhället och på arbetsmarknaden i ett industriland som Sverige.

Familjesituationen

Som nämnts ovan har det för de chilenska flyktingarna uppstått en familjesituation som utan minsta tvivel kan betecknas som abnorm. Mängden separationer och skilsmässor är mycket stor, vilket påverkar de vuxnas emotionella balans och får återverkningar på barns utveckling.

Det är inte möjligt att i denna rapport ta upp statistik som direkt rör detta fenomen, men indirekt kan man få en uppfattning genom att se hur stor andel av de chilenska barnen som lever tillsammans med bara den ena av sina föräldrar. Bedömningar i en undersökning av dessa barns situation, som görs vid Uppsala universitet, tyder på att cirka 35 % av chilenska barn under 17 år lever tillsammans med bara den ena av sina föräldrar. Den siffran är den högsta bland invandrargrupperna (jämfört med till exempel bara 5 % av de turkiska barnen).

Orsakerna till denna situation är flera. Här kan nämnas följande: För det första måste man ta i beaktande kännetecknen hos den grupp som kom till Sverige. De flesta paren var unga, och på grund av händelserna i Chile hade de inte levt som gifta under normala omständigheter, utan påverkades starkt av en överdimensionerad politisk aktivitet och hade inte mycket tid tillsammans på tu man hand. I Sverige minskade den politiska verksamheten med ens, och samtidigt minskade också de sociala kontakterna. De bristande språkkunskaperna och det svenska samhällets särart gjorde att deras vänkrets nästan uteslutande bestod av en handfull chilenare. Paret såg sig nu nödtvunget att leva ensamma i en socialt och arbetsmarknadsmässigt otrygg miljö. Detta medförde snabbt konflikter, som många gånger ledde till separation.

Å andra sidan finns det få länder där man lika intensivt som i Sverige går in för kvinnans frigörelse. Här finns inte bara en mycket mäktig kvinnorörelse, utan också en social och arbetsmarknadsmässig lagstiftning som eftersträvar jämlikhet mellan könen, och som ger kvinnan de verktyg hon behöver för detta syfte. Det viktigaste är dock att samhället ger kvinnan ekonomisk möjlighet att försörja sig själv och sina barn. När den chilenska kvinnan möter ett samhälle som ger henne ekonomisk frihet bestämmer hon sig därför ofta för att separera, och i de flesta fallen är det faktiskt kvinnan och inte mannen som begär skilsmässa.

Latinamerikansk ”machismo” har också i hög grad bidragit till att det blivit så vanligt med skilsmässa. Som redan nämnts har Sverige en sysselsättningsnivå för kvinnorna som är den högsta i världen, och för att familjens ekonomi skall gå ihop måste faktiskt båda makarna förvärvsarbeta. På grund av de svårigheter som möter latinamerikanerna på arbetsmarknaden händer det att båda makarna får arbete på samma arbetsplats, som städare. Många gånger händer det också att kvinnan tjänar mer än mannen. Många chilenare har oerhörda svårigheter att lämna ett föråldrat kulturmönster där mannen kommer hem och förväntar sig att bli uppassad, och försöker trots de nya arbetsmarknadsvillkoren fortsätta med de gamla normerna och överlåta hushållsamhället åt kvinnan, som då blir tvungen att arbeta 12-15 timmar om dagen. Detta ökar familjekonflikternas nivå.

De svenska förhållanden som gör det lättare att få skilsmässa påverkar dock inte alla invandrargrupper lika mycket. Som redan nämnts uppvisar till exempel de turkiska invandrarna en stark familjestabilitet. Av deras barn bor bara cirka 5 % tillsammans med bara den ena föräldern. Även grekerna och jugoslaverna uppvisar här låga siffror, cirka 15 %. För att kunna förklara detta fenomen måste man därför ha i åtanke skillnaden mellan förhållandena i det svenska samhället och de mönster gruppen fört med sig från Chile. Detta gäller inte bara den första flyktinggruppen, som präglats av det som hände i Chile 1973, utan också de grupper som kommit senare och som uppvisar liknande tendenser, trots att de inte deltagit särskilt mycket i politiken och trots att de till skillnad från den första gruppen levt en längre tid under militärregimen.

Situationen för barnen

De flesta latinamerikanerna kom till Sverige när de var mycket unga och hade små barn. Antalet chilenska barn som bor i Sverige är därför mycket stort.

Totalt 1536 chilenska barn i Sverige var 1982 under sju år. Totalt 2597 barn befann sig i skolåldern, 7-17 år. Dessa båda grupper tillsammans (4 133 barn) utgör 39 % av chilenarna i Sverige, och om man jämför dessa med andra invandrargrupper och med den svenska folkgruppen så uppvisar de den ungdomligaste befolkningspyramiden. (Andelen barn i en ålder av 0-17 år i den svenska folkgruppen är 24 %, i den polska 13 %, i den grekiska 24 %, i den engelska 26 %.)

På de flesta förskolorna har barnen haft tillgång till spanskspråkig personal, och de fåtaliga mätningar som har gjorts av dessa barns kunskapsnivå i spanska språket avslöjar att de har bevarat sitt modersmål, och att samtalsspråket mellan föräldrarna och barnen för det allra mesta är spanska. Om det skulle finnas ett språkproblem hos dessa barn tycks det snarast ha sin grund i deras begränsade möjligheter att behärska svenskan, på grund av föräldrarnas språkliga isolering.

Svenska staten har kommit fram till att det framför allt är två problem som möter en invandrare: kulturskillnaden och språket. I fråga om det sistnämnda har den teorin länge dominerat att ett barn måste lära sig sitt modersmål först och svenska sedan. Därför har de chilenska barnen uppmuntrats att gå i enspråkiga klasser där all undervisning sker på spanska.

Sådana klasser har dock inte varit populära hos de flesta föräldrarna, som anser att deras barn därmed går miste om en möjlighet att lära sig svenska och därför inte kan konkurrera på lika villkor med de andra eleverna. De fåtaliga mätningar som gjorts av kunskaperna i de båda språken avslöjar också att de chilenska barnen och ungdomarna kan spanska mycket bättre än svenska, vilket å ena sidan är gynnsamt vid ett eventuellt återvändande men å andra sidan missgynnar dem i den svenska skolan.

De chilenska barnen har inte heller fatt särskilt bra skolbetyg. Här inverkar flera faktorer som labila familjeförhållanden, själva invandrarsituationen, osäkerheten om man skall återvända till Chile eller inte samt vistelsen i förstäder med sociala problem, där skolmiljön inte är den bästa.

Ofta har svenska pedagoger och samhällsforskare oroat sig över identitetsproblemen hos invandrarbarnen, men alla studier som gjorts på sista tiden om latinamerikanska barn i Sverige avslöjar i kanske överraskande stor utsträckning att några sådana inte är för handen. Den undersökning som görs vid Uppsala universitet visar till exempel att dessa barns uppfattning av sig själva inte skiljer sig från en kontrollgrupp med svenska barn.

En dominerande faktor tycks vara barnens medvetenhet om att de tillhör familjer som har kämpat för politiska ideal i Chile. I en enkät bland spansklärare frågade man om barnen var stolta över sitt latinamerikanska ursprung. I 87 % av fallen var svaret ja. Som skäl anfördes en direkt relation till familjens inflytande, den kärlek som föräldrarna visar till sitt fosterland och stimulansen från olika aspekter av den latinamerikanska kulturen.

Å andra sidan, och trots dessa barns dåliga betyg och emotionellt labila omgivning, verkar det som om de allra flesta har en positiv syn på sin skoltid, och det är inte många som avbryter studierna. Att den svenska skolan arbetar med ickeauktoritära utbildningsmodeller, där till exempel betygen under de första sju läsåren ersätts av mindre konkurrensinriktade värderingsformer, gör att barnen trivs i skolan.

När lärarna fick frågan vilka positiva sidor det svenska samhället givit de latinamerikanska barnen, nämnde de särskilt nya värderingar: en ny uppskattning av naturen, frihet att uttrycka sig, större rätt att bestämma över sig själv och ett nytt sätt att betrakta förhållandet mellan man

och kvinna. De nämnde också materiella saker som tillgång till sport och moderna läromedel.

Som negativa sidor nämndes konsumtionssamhället, individualismen och i några fall bristande förståelse av det svenska samhällets regler för förhållandet mellan föräldrar och barn, bland annat förbudet mot aga. På frågor om droganvändningen svarade 90 % av lärarna att ingen av deras elever nyttjade narkotika.

Bilden av den nya generation chilenare som växer upp i landsflykt i Sverige tyder på att de utan större svårigheter bör kunna återvända till det chilenska samhället, och att de då förmodligen kan ta med sig intressanta aspekter av sina svenska erfarenheter. Denna rapport styrker därför inte det intryck man ibland får av psykiskt labila barn i till exempel vissa publicerade rapporter. Familjeproblemen och den etniska isoleringen i Sverige har delvis kompenserats av föräldrarnas möjlighet att vara mycket tillsammans med sina barn, utan några allvarliga problem med att överleva ekonomiskt, och i ett samhälle som inte bara givit dem materiella resurser utan också nya värden, bland vilka främst kan nämnas utvecklingen av människan, och av statens skyldighet att stödja henne.

En stor del av dessa barn kommer att bo i Sverige hela sitt liv, och förmodligen kommer några av dem att besätta viktiga poster i det svenska samhället, men som följd av den låga sociala status som ges åt etniska minoriteter från tredje världen kommer många att stanna i sina föräldrars okvalificerade yrken och dessutom utsättas för etnisk diskriminering. Dessa problem blir de största de kommer att möta under sin vistelse i detta land.

Att återvända eller inte återvända

I fråga om möjligheten att återvända finns det flera olika situationer. Å ena sidan har vi familjerna med barn i skolåldern, som fatt flera års utbildning i Sverige och som därför måste integreras i det chilenska utbildningssystemet. Vi har också fallet med den ensamma modern som kommer hem med sina barn, en situation som vi redan nämnt inte kommer att bli ovanlig. Här gäller problemet inte bara barnens utbildning eller daghemsplats, utan också det sociala stödet mot de fördomar som fortfarande finns i latinamerikanska samhällen som det chilenska rörande sådana situationer.

Från Sverige kommer också att återvända sådana som blivit äldre, som inte har någon social trygghet alls och som avstår från möjligheten att få svensk pension därför att de vill tillbringa sin ålderdom i Chile. Dessutom har vi dem som lämnade Chile när de var i tonåren och som tillbringat sin ungdom i Sverige, och lärt sig leva på ett sätt som de knappast kommer att möta i Chile, samt de som gift sig med svenskar eller svenskor och som kommer hem och har barn med dubbla etniska rötter.

I en pilotstudie gjord i Uppsala med stöd av Invandrarverket har konstaterats att de flesta latinamerikaner som tillfrågats sagt sig vilja återvända, och att skillnaden huvudsakligen gäller deras bedömning av möjligheten att faktiskt någon gång kunna göra det.

Män och kvinnor har till exempel samma inställning till tanken på att återvända. Trots kvinnornas sociala och ekonomiska trygghet i Sverige föredrar dessa att återvända, i full vetskap att de då blir tvungna att kämpa mot de förhållanden som håller den chilenska kvinnan nere.

Vad beträffat de tillfrågades utbildningsnivå har vi också kunnat konstatera att de som har högre utbildning visserligen oftare vill återvända, men att de som vill återvända är i majoritet även bland de övriga.

Samma sak gäller dock inte i fråga om nuvarande yrke. De som i dag har bättre anställningar i Sverige har största önskan att återvända. De som har en mindre stabil ställning på arbetsmarknaden är inte lika säkra på den saken.

Hur mycket svenska man kan, påverkar inte inställningen till återvändandet. Både de som kan mycket svenska och de som bara kan litet vill i allmänhet återvända.

Den faktor som mest påverkar latinamerikanernas inställning till återvändandet är barnens ålder. Ju äldre barnen är, dess mindre angelägna är de att återvända.

När flyktingarna från Brasilien och Bolivia kunde återvända gjorde de det i stor skala, i synnerhet brasilianarna. Några bolivianer har sedan återvänt till Sverige, på grund av situationen i deras land. När argentinarna kunde återvända gjorde också de det i betydande omfattning, och i dag återvänder flyktingarna från Uruguay.

Trots de materiella fördelar som erbjuds flyktingarna i Sverige har önskan att leva i sitt respektive fosterland visat sig vara starkare. I detta avseende skiljer sig latinamerikanerna från övriga invandrare i det här landet, där de flesta har en benägenhet att stanna här.

Den chilenska invandrargruppen är emellertid mycket stor, varför det är sannolikt att många kommer att stanna i Sverige. Med tanke på den svenska folkgruppens etniska och kulturella särart betyder detta dock inte nödvändigtvis att de kommer att kunna integreras i det svenska samhället, och priset för den ekonomiska stabiliteten blir säkert etnisk isolering.

Den ekonomiska tryggheten har inte kunnat uppväga den etniska isoleringen, som förvärrats på sista tiden, och den har i grund och botten inte kunnat kompensera förlusten av hemlandet.

A andra sidan är nyhetsflödet från Chile till Sverige mycket omfattande, varför chilenarna här är fullt medvetna om vilka problem de kommer att möta vid hemkomsten. De som tänker återvända är också beslutna att möta dem, men de behöver stöd om de inte skall knäckas av svårigheterna.

Bland chilenarna i Sverige är man medveten om att det inte är säkert att önskan att återvända hem någon gång blir verklighet. Att leva med väskorna packade år efter år har vållat stor skada, och förstör inte så få chilenska familjer i landsflykt. Tendensen tycks därför i dag vara att antingen planera att snart återvända med full förståelse av vad det kommer att innebära, eller att definitivt gå in för att stanna i Sverige under återstoden av sitt liv.

Denna rapport har diskuterats an medlemmar av den latinamerikanska gruppen i S: t Lars katolska församling i Uppsala. Den grundar sig på följande studier som gjorts i Sverige om latinamerikanernas situation: 1. ”Latinamerikaner i exil, en kluven tillvaro” av C. F. von Sett, Statens invandrarverk maj 1983. 2. ”Språkfärdighet i modersmålet bland latinamerikanska barn i Sverige” av O. Mella, Uppsala universitet 1984. 3. ”Latinamerikaner i Sverige”, Arbetsmarknadsdepartementet 1984. 4. ”Funktionell tvåspråkighet bland latinamerikanska elever i Sverige” av O. Mella och J. C. Gumucio, Uppsala universitet 1984. 5. ”Exiliados Latinoamericanos y el Retorno” av O. Mella, P. Donoso, M. Ezpeleta och C. Zanzi CETAL, Uppsala 1984.