av CHRISTOPHE D’ALOISIO
Sedan den nya etappen av Rysslands invasion av Ukraina inleddes den 24 februari 2022 märks, på en världsomfattande nivå, en ny geopolitisk vinter. Vad gäller förhållandena inom den ortodoxa världen blev avgörande låsningar tydliga redan 2018 genom frågan om den kyrkliga statusen för kyrkorna i Ukraina. Eftersom den ortodoxa kyrkliga vintern kom tidigare än för resten av världen, fastän den visade sig på samma plats, kan det vara av intresse att analysera hur den ortodoxa kyrkan är organiserad och de svårigheter som hon sedan ett antal år ställs inför, särskilt i förhållande till situationen i Ukraina. Eftersom det handlar om en inomkyrklig logik behöver vi lyfta fram ett antal begrepp som teologin använder för att beskriva livet i kyrkan.
Oenighet i enigheten
För den som observerar den ortodoxa kyrkan från Västeuropa, där kunskapen om denna gemenskap är ganska liten, kan detta uttryck, i singular, verka stämma dåligt med verkligheten. Men det är verkligen så att denna kyrkliga familj uppfattar sig som den enda kyrkan, på samma sätt som den romerska katolska kyrkan också uppfattar sig som den enda kyrkan (jfr Lumen gentium, nr 8). I kyrkoläran talar man alltså, inom den ortodoxa världen, antingen om den enda kyrkan, i teologin, eller om mångfalden av lokalkyrkor som den enda kyrkan utgörs av (alltså om stiften), på samma sätt som lokalkyrkorna i katolskt sammanhang förstås som det lokala uttrycket för Guds kyrka (jfr Lumen gentium, 23). Men när det gäller den ortodoxa världen skulle en historiker eller en statsvetare konstatera att den avgörande nivån finns mellan den världsvida kyrkan och den lokala kyrkan på stiftsnivå, nämligen den regionala nivån, oftast inom ett land.
Inom statsvetenskapen kan detta ses som en sekundär fråga, men inom teologin är det av allra största betydelse. För det tillstånd som den ortodoxa kyrkan befinner sig i, och de brister som är uppenbara i dess sätt att fungera, har en stor del av sitt ursprung i att man har glömt bort varje lokalkyrkas katolicitet. Till exempel när frågan om en ny autokefal (självständig) kyrka i Ukraina lanserades på nytt 2018 berördes sällan de lokala kyrkorna, alltså stiften, i diskussionen. Denna handlade i stället mer om olika administrativa aspekter på patriarkat och autokefala strukturer, vilket inte är en grundläggande nivå för det kyrkliga livet.
Låt oss i förbigående notera att detta fokus, inte på den världsvida kyrkans enhet eller enheten inom varje stift utan på den regionala kyrkan vars gränser sammanfaller med en nationalstats gränser, är och har varit en bördig jordmån för nationalistiska och etniska uttryck inom de ortodoxa gemenskaperna. Inte ens bland de ortodoxa teologerna lyckas en majoritet i sitt tänkande gå bortom de nationella och etniska begränsningarna i sin kyrkliga omgivning. Under de senaste årtiondena har det hos vissa teologer, som är medvetna om att nationalism och etniskt tänkande inte är förenligt med evangeliet, utvecklats ett tänkande, framför allt i Västeuropa och Amerika, att vilja finna en övernationell lösning på bristen på enighet mellan de ortodoxa genom det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Vare sig man tycker att denna vision har fog för sig eller inte så är tanken på patriarken i Konstantinopel som den viktigaste garanten för enigheten i den ortodoxa världen ganska ny. Denna syn är fortfarande, efter flera årtionden, en källa till diskussion och oenighet bland de ortodoxa.
En nedärvd obalans mellan kyrka och stat
Denna bristande förståelse för den lokala kyrkans betydelse (fast man skulle kanske kunna påstå att orsakssambandet går åt andra hållet …) har sedan sekler lett till ett annat djupt sittande karaktärsdrag inom den ortodoxa världen: statsmakterna har en tendens att forma den kyrkliga administrationen efter sitt tycke, samtidigt som de kyrkligt ansvariga visar prov på inställsamhet till den politiska makten, vilken denna än har varit. Man har därför kunnat se att en expansionistisk stat har en motsvarande ortodox kyrka som också uppvisar expansionistiska tendenser.
Vid slutet av medeltiden fanns det hos de ansvariga i de östliga ortodoxa kyrkorna en böjelse för att följa de politiska auktoriteternas inriktning, och detta ledde till framväxten av regionala kyrkliga gemenskaper som följde nationalstaternas gränser, inte endast på en geografisk nivå utan också på en andlig. Detta har inneburit att de ortodoxa gemenskaperna i Östeuropa utgör ungefär lika många nationella kyrkor som det finns nationalstater (situationen i Grekland och i det multietniska ryska imperiet har många särdrag) och att de kyrkliga makthavarnas etniska tänkande ställts i nationalstaternas tjänst.
Det är lätt att förstå att denna nationella utgångspunkt har underlättat utvecklandet av nationalismen från 1800-talet fram till i dag, på såväl ett pastoralt som ett sociologiskt plan. Detta problem har koppling till den kyrkliga frågeställningen i Ukraina och också med det aktuella kriget. I detta sammanhang behöver man påpeka att även om varje medveten demokrat självklart ställer sig solidarisk med invånarna i Ukraina, som i dag är offer för den ryska invasionen, leder inte detta nödvändigtvis till att man måste ansluta sig till den ukrainska nationaltanken.
Nationalismen som utvecklas inom de ortodoxa kyrkorna är huvudsakligen av en etnisk karaktär. Nationalismen i dagens Ryssland bygger på en ideologi som främjats i flera decennier, men särskilt sedan början av 2000-talet, och som går ut på att likställa Rus och ”den ryska världen”. Begreppet Rus avser ett mytiskt Ryssland med ursprung i Kyiv/Kiev och i ”dopet” av den helige Vladimirs furstendöme på 900-talet. Detta är Ryssland som kulturell storhet, ibland har det till och med framställts som en person som förekommer i religiösa hymner, i vissa liturgier vänder sig de ryska ortodoxa troende till Rus som tilltalas i andra person. Begreppet ”den ryska världen”, å sin sida, avser givetvis det territorium som nu tillhör Ryska federationen (Rossija), men också, på ett avsiktligt vagt sätt, Belarus och Ukraina, och ibland merparten av de länder som utgjorde Sovjetunionen, och även hela det område där rysktalande ”känner sig hemma”.
Med utgångspunkt i denna uppfattning om Rus har patriarkatet i Moskva antagit bestämmelser som förutser att dess pastorala ansvar gäller hela det territorium där det finns personer som frivilligt ansluter sig till henne. För en statsmakt med koloniala ambitioner, som den nuvarande i Kreml, är en sådan syn på den ryska kristenheten väldigt användbar.
Rivalitet mellan Konstantinopel och Moskva
Varje regional kyrka har sin ledare, en primas, och relationerna mellan dessa är ofta komplicerade. Sedan många sekler finns antagligen den största ömsesidiga rivaliteten mellan ledarna i Moskva och i Konstantinopel. I dialoger inom den ortodoxa världen, liksom i ekumeniska sammanhang, visar dessa två kyrkor prov på denna rivalitet, den har stor betydelse sedan länge. Det var uppenbart under det kalla kriget att denna rivalitet också avspeglade motsättningen mellan öst och väst. Det är värt att notera att Konstantinopel fram till de svårigheter och förföljelser som drabbade kristna i Mindre Asien under 1900-talet, inte visade sig inte vara särskilt hotat av Moskvas ambitioner. Men sedan hon förlorade större delen av sina troende och blivit närmast osynlig i sin hemmiljö i Istanbul har ett av hennes sätt att finna sin nya identitet bestått i att utveckla en vision om sin egen roll som ledande inom den världsvida ortodoxa kyrkan.
För att förstå hur den ukrainska frågan i dag kan ses som en bild av de ortodoxas splittring, även oberoende av det hemska kriget som nu utspelar sig där, måste man vända sig till Ukrainas kyrkliga historia. Det blir genom en historisk analys tydligt att både det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel och patriarkatet i Moskva strävar efter hegemoni, även om de förnekar detta i sina officiella uttalanden.
Under tiden fram till 1600-talet såg Konstantinopel sig som överordnad metropoliten i Kiev. Många av metropoliterna var greker som blivit utnämnda av Konstantinopel. Patriarken i Moskva tog vara på den politiska oron i mitten av 1600-talet och fick Konstantinopel att överlåta ansvaret för metropolitdömet i Kiev till Moskva, vilket bekräftades av patriarken Dionysios IV av Konstantinopel i ett dokument 1686. Därför har Moskva i praktiken haft övergripande ansvaret för kyrkliga frågor i det som nu är Ukraina sedan mer än 300 år.
Drömmar om ukrainsk frigörelse började ta form i början av 1900-talet, och det både på politiskt och kyrkligt plan, men den segrande bolsjevismen efter 1917 satte ett tvärt stopp för detta. Sovjetunionens sammanbrott 1991 blev ett nytt tillfälle för denna frigörelse, som också sammanföll med två ortodoxa primasers bortgång: patriarken Pimen dör i Moskva 1990 och den ekumeniske patriarken Demetrios dör 1991 i Konstantinopel. Ortodoxa kyrkor har ett ganska monarkiskt sätt att fungera, och de kyrkliga ledarnas personlighet kan ha avgörande betydelse för hur kyrkliga frågor utvecklar sig.
I Moskva var de två huvudkandidaterna som Pimens efterträdare Aleksij Ridiger som då var metropolit i Leningrad och Filaret Denysenko som var metropolit i Kiev och som upprätthöll biskopsstolen i Moskva under vakansen. Den förstnämnde blev vald till patriark och tog namnet Aleksij II. Filaret fick alltså återvända till Kiev med svansen mellan benen. Snart därefter kom det till en brytning, och Filaret förenade sig med en grupp som då ansågs schismatisk. Han blev dess ledare 1995 och utropade sig till ”patriark av Kiev och hela Rus-Ukraina”.
Synoden vid Moskvapatriarkatet fattade då en serie beslut enligt kanonisk rätt gällande Filaret: han blev först suspenderad, därefter reducerad till munkstatus, därefter exkommunicerad och slutligen förklarad anatema. Det är värt att notera att så tunga kanoniska sanktioner är synnerligen ovanliga i historien. Det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel tog till sig dessa beslut och informerade alla sina stift om dem. Men Filaret överklagade domarna mot sig och, som vi ska se, blev det ett faktum av betydelse i den kommande konflikten.
Innan vi återvänder till Filaret, låt oss notera att Demetrios efterträddes av den nuvarande patriarken Bartholomaios. Han ville att det all-ortodoxa konciliet, som har förberetts under många årtionden, skulle äga rum under hans tid som patriark. Somliga har menat att det var av personliga ambitioner som Bartholomaios hastade fram genomförandet av konciliet, vilket till slut visade upp ett ganska magert resultat. Men Bartholomaios, en upplyst och kompetent person, motiverades snarare av de ifrågasättanden av ett flertal ekumeniska och inomortodoxa överenskommelser som kom från ortodoxa gemenskaper i de tidigare kommunistiska länderna. Låt oss komma ihåg att Bartholomaios valdes till patriark just vid den tidpunkt som dessa länder befriades från det sovjetiska oket: befolkningen i dessa länder var medvetna om att deras tidigare kyrkliga företrädare hade representerat statsorganen i lika hög grad som den kyrkliga hierarkin.
När han insåg att förberedelseprocessen inför det ortodoxa konciliet höll på att gå i kvav, och olika ekumeniska mötesorgan också påverkades negativt, påskyndade den ekumeniske patriarken avslutandet av denna förberedelsefas som pågått åtminstone sedan 1976. Patriarkatet i Moskva gick med på detta efter att ha fått vissa ganska långtgående krav tillgodosedda, bland annat att autonoma kyrkor, som inte är autokefala (självständiga), skulle uteslutas från konciliets arbete.
Trots detta beslöt Moskvapatriarkatet, liksom patriarkaten i Antiokia, Bulgarien och Georgien, endast några dagar innan konciliet skulle öppnas 2016 på Kreta, att inte delta i konciliet och att betrakta det som av noll och ingen betydelse. Den stora framgång som Bartholomaios hade hoppats på blev påtagligt förminskad, vilket gjorde patriarken mycket besviken, även om orsakerna till denna blockering låg i öppen dager för betraktare. Det har sagts att Bartholomaios, som har ett mycket monarkiskt tankesätt, sedan dess drivs av bitterhet gentemot Moskvapatriarken som hade ”förstört festen” för honom.
Ett urmodigt juridiskt system
Det är här som Filaret Denysenko återkommer på scenen, som ett redskap för patriark Bartholomaios att svara patriark Kirill av Moskva, som efterträdde Aleksij 2009. Det kyrkliga juridiska systemet är hos de ortodoxa ganska oklart. Bland de omstridda frågorna finns den om en instans som kan överpröva kyrkliga domslut. På samma sätt som ”det gamla Rom” menar sig det nya Rom (som Konstantinopel kallas) vara arvtagare till en överordnad juridisk kompetens i kanoniska tvister som hänskjuts till henne av präster som dömts av lägre instanser. Under vilka former som denna kompetens kan utövas är en mycket omstridd fråga i den ortodoxa kyrkan, men Konstantinopel utövar denna funktion återkommande efter sitt eget beslut.
Förutom strider om erkännandet av överprövningsfunktionen för patriarkatet i Konstantinopel finns det också andra gammalmodiga aspekter av den ortodoxa kyrkans juridiska system, särskilt det faktum att det inte finns något oberoende mellan den instans som utreder ett ärende och den instans som dömer i frågan. Höga präster generas inte alls av att samtidigt vara domare och part i målet, inte heller av att döma personer utan att höra dem eller ens kalla dem till förhandlingen. Någon verklig separation av olika maktfunktioner har inte införts i den ortodoxa världen, trots de landvinningar som gjorts inom tänkandet i detta område. När det trots allt kommer oväldiga och objektiva domslut beror detta inte på systemet utan endast på tillfälliga stämningar och på den beslutandes vilja.
Våren 2018 beslutade det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel att godta den begäran om att få status som autokefal kyrka som lämnats från kyrkliga och politiska representanter från Ukraina. Men vid det tillfället var det inte klart vilka som skulle vara de pastoralt ansvariga. Patriark Bartholomaios började för sin del tillkännage detta på ett informellt sätt genom att i olika offentliga sammanhang tala om att Ukraina snart skulle få autokefal status. Dessa uttalanden var mycket ovanliga, tidsföljden för att upprätta en autokefal kyrka har aldrig sett ut på detta sätt: vanligtvis erkänner man en autokefal status hos en kyrka, snarare än tilldelar den på detta sätt, och den erkänns därför att denna kyrka har erövrat denna status. Detta var till exempel fallet när Moskvapatriarkatet blev en autokefal kyrka på 1500-talet och när kyrkan i Grekland blev autokefal på 1800-talet. Men den enda metropolit av Kiev som patriarken Bartholomaios erkände vid denna tidpunkt, metropoliten Onufriy av Kiev som tillhör Moskvapatriarkatet, bad omedelbart patriark Bartholomaios att inte tilldela en autokefal status till hans kyrka. (Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har Onufriy försökt distansera sig från Moskva, men statusen för den kyrka som han leder är oklar för närvarande.) Mellan slutet av 2018 och början av 2019, vid tidpunkten när den autokefala statusen blev tilldelad, fanns det faktiskt bara en stiftsbiskop och en hjälpbiskop – bland dem som var i gemenskap med Konstantinopel – som ville gå in i den nya strukturen, som Konstantinopel därefter benämner Ukrainas autokefala kyrka. Det förefaller som om den ekumeniske patriarken fattade beslutet att tilldela status som autokefal kyrka utan att veta hur han skulle göra för att sätta detta i verket.
Den 11 oktober 2018 kom denna nyhet: den heliga synoden i Konstantinopel har sammanträtt som överprövningsdomstol och har beslutat att upphäva domarna mot Filaret Denysenko och andra personer som drabbats av liknande domar, framför allt metropoliten Makarij Maletich som ledde en annan gemenskap som själv förklarat sig vara autokefal. Konstantinopel återinsätter Filaret och Makarij i deras biskopsrang, men inte som biskopar med ansvar för ett stift. På samma gång meddelar synoden att man måste erkänna giltigheten i alla de sakramentala handlingar som utförts i dessa två kyrkliga gemenskaper. Fram till nu hade Konstantinopel, liksom alla andra ortodoxa kyrkor, ansett dem vara schismatiska, men nu deklarerade man full gemenskap med de präster och lekmän som tillhörde det som hade kallats ”Kievpatriarkatet” och ”Ukrainas autokefala kyrka”. Samma dag och vid samma möte deklarerade synoden i Konstantinopel att man ensidigt upphäver patriarken Dionysios IV:s överenskommelse från 1686 som tilldelade den kyrkliga överhögheten över Kiev till patriarken av Moskva, men som man nu menar var av provisorisk karaktär.
Denna nyhet skapade stor förvåning i den ortodoxa världen: i Ukraina, som ju redan blivit offer för annekteringen av Krim och hybridkrig och ockupation i Donbass, blev glädjen stor bland många troende medan beslutet möttes med ilska i Moskva och av Moskvapatriarkatets representanter i Ukraina. Moskvapatriarkatet, som redan tidigare tagit bort omnämnandet av den ekumeniske patriarken från den eukaristiska bönen, beslöt några dagar senare att bryta den eukaristiska gemenskapen med patriarken i Konstantinopel och meddelade att man skulle göra likadant med alla som handlade på samma sätt som Konstantinopel. Bland de möjliga åtgärder som kyrkor kan vidta gentemot varandra är avbrytandet av den eukaristiska gemenskapen den allvarligaste och mest långtgående.
Liksom Kirill hade meddelat att han inte kunde delta i konciliet i juni 2016 med en artig och sorgsen ton uttryckte Bartholomaios 2018 en broderlig glädje över att Filaret och det andra vilsegångna fåret hade kunnat återvända till fårahuset. Men därefter har man kunnat notera att också i offentliga uttalanden har det vanligtvis polerade språket från de ortodoxa ledarna ändrat tonläge: Kirill har en vana att göra skarpa uttalanden, men Bartholomaios var sedan tidigare känd för att ha en återhållsam ton, men detta har förändrats. Förra året förklarade han alltså offentligt angående den brutna gemenskapen mellan Moskva och Konstantinopel: ”Jag bryr mig inte!”. En del iakttagare ser en förändrad inställning hos den nuvarande ekumeniske patriarken till de inomortodoxa relationerna.
Svartvit retorik och strävan efter allianser
Sedan oktober 2018 har utvecklingen fortsatt i ökat tempo: patriarkatet i Konstantinopel anser numera att hela den ortodoxa kyrkan i Ukraina står under dess direkta jurisdiktion, i och med upphävandet av överenskommelsen från 1686. Därefter kallade Konstantinopel samman ett enhetskoncilium till den 15 december 2018. Detta skulle samlas i Kiev, som det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel alltså numera anser stå under sitt direkta ansvar, för att välja en ny primas för kyrkan i Ukraina och därefter skulle denne nyvalde primas bjudas in att komma till Istanbul för att ta emot beslutsdokumentet för upprättandet av den autokefala kyrkan i Ukraina. Men Konstantinopel förbisåg att fatta eller låta fatta ett nödvändigt beslut inför detta upprättande av en ny stiftsbiskop i Kiev: precis som alla andra biskopssäten i Ukraina fanns det också i Kiev en biskop som var erkänd som den ende ordinarie biskopen på platsen av Konstantinopel fram till den 15 december 2018. Enligt kanonisk rätt var dessa kyrkliga ämbetsbärare de första samtalspartnerna – somliga skulle säga de enda legitima samtalspartnerna – för det ekumeniska patriarkatet och för alla ortodoxa kyrkor. Upphävandet av avtalet från 1686 gjorde inte dessa biskopssäten vakanta, deras innehavare förblev i full trosgemenskap med den ortodoxa världen, de hade inte blivit avsatta och de hade inte begärt att få övergå till status som emeritus. Ingen juridisk akt hade gjort dessa biskopsstolar vakanta när patriark Bartholomaios representant öppnade konciliet på morgonen den 15 december. Detta faktum skulle redan i sig, enligt kanonisk rätt, göra det omöjligt att välja andra i deras ställe, oberoende av hur man skulle vilja bedöma de personliga egenskaperna hos de tidigare eller de nya innehavarna av dess biskopssäten. Ändå koncelebrerade Epifaniy Dumenko den 5 och 6 januari 2019, fast det är oklart om han skulle uppfattas som efterträdare till metropolit Onufriy av Kiev, i katedralen i Konstantinopel med patriarken Bartholomaios som uppmanade alla ortodoxa kyrkor att erkänna legitimiteten i sina nyligen fattade beslut.
Endast tre grekisktalande kyrkor – Alexandria, Cypern och Grekland – har än så länge anslutit sig till Konstantinopels position, medan kyrkorna med slavisk tradition snarare lutar åt Moskvas position. De mest moderata bland kyrkoledarna, som ärkebiskop Anastasios i Albanien, väl ansedd teolog inom och utanför den ortodoxa världen, har blivit angripna både från Konstantinopel och från Moskva.
Dessutom har den kyrkliga krisen i Ukraina, och den svartvita logik av ömsesidigt förkastande som präglar den, spridit sig till kyrkliga gemenskaper i andra delar av världen som inte behövde ytterligare svårigheter, framför allt i Afrika och Mellanöstern.
Invasionens inverkan på den kyrkliga konflikten
Sedan 24 februari 2022 när Ryssland övergick till en massiv och brutal invasion, som åtföljts av upprepade krigsbrott, har man kunna se att troende och präster i Moskvapatriarkatets kyrka i Ukraina lämnar denna i stor mängd för att ansluta sig till den nya autokefala kyrkan som leds av metropolit Epifaniy, som är en ung och vital kyrkoledare som sägs vara mycket framstående i det pastorala arbetet. Man måste understryka hur patriarken Kirill tar varje tillfälle i akt för att uttrycka sitt stöd för Kremls expansionspolitik. Han beskriver kriget som ”metafysiskt” och menar att det inte alls är ett anfallskrig utan tvärtom skyddar Ryssland Ukraina från västvärldens depraverade sätt att leva! (Han är visserligen inte ensam om att stödja det oförsvarliga. Den vanligtvis försiktige ekumeniske patriarken Bartholomaios slöt 2018 upp kring Turkiets krig i norra Syrien. Men Kirills ord har ojämförligt större tyngd i den ryska opinionen, medan Bartholomaios inte spelar någon större roll i Turkiet.) Under tiden har Filaret Denysenko återigen brutit med Konstantinopel, i ilska över att hans autokefala kyrka i Ukraina inte har fått alla de rättigheter som han hoppades på. Flertalet av de autokefala kyrkorna erkänner inte den kyrka som Epifaniy leder; somliga menar även att han, som insattes på ett irreguljärt sätt, inte är en autentisk biskop utan en bluffmakare.
Våren 2022 beslöt patriarkatet i Moskva att integrera stiften på Krimhalvön i de ryska delarna av sin autokefala kyrka, vilket de ju kunde ha gjort alltsedan våren 2014: man får intrycket att Kirill börjar förstå att han har förlorat sin hjord i Ukraina. Numera använder det ryska patriarkatet olika beteckningar för Ukraina och för Donbass, vilket signalerar en uppdelning som inte har stöd i internationell rätt.
Den ryske patriarkens inställning till den ryska militära invasionen i Ukraina har undergrävt hans ställning i den internationella ekumeniska dialogen: den romersk-katolska kyrkan är djupt kritisk till Kirill och hans medarbetare, medan Kyrkornas världsråd, senast vid sin generalförsamling i Karlsruhe, mottagit krav från flera protestantiska kyrkor på att Moskvapatriarkatet ska förlora sin ställning som medlem.
Det är sannolikt att det inte blir någon förändring vad gäller de ortodoxa kyrkornas enhet eller den långvariga splittringen innan de nuvarande patriarkerna i Konstantinopel och Moskva har ersatts av efterträdare.
Den brännande fråga som konflikten i Ukraina ställer till kyrkoläran är hur man ska förstå historiens betydelse i kyrkans liv. Många ortodoxa intar en alltför mystik syn på sin kyrka, vilket gör att den faktiskt levda verkligheten kommer i skymundan. Alldeles avgjort är detta ett undersökningsfält som dagens teologer borde ägna sin uppmärksamhet.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études decembernummer 2022.
Christophe D’Aloisio är teol.dr, direktor för l’Institut de théologie ortodoxe i Bryssel, lärare vid det katolska universitetet i Louvain.
Ur Signum nr 2/2023, s. 7–13.