av REGINA ELSNER
I tysk radio talades nyligen om den rysk-ortodoxa kyrkan som ”Putins avdelning för propaganda”. Denna kyrka tycks efter Sovjetunionens fall på nytt ha utvecklats till att bli ett instrument för rysk politik. Rysslands krig mot Ukraina och det massiva ideologiska stöd som det har fått från den ryska kyrkoledningens sida har ytterligare inskärpt sanningen i detta konstaterande. Trots det finns det goda skäl att hålla fast vid en mera differentierad syn på denna kyrka. Varken svartmålandet eller idealiserandet av den är till någon hjälp, om man vill ha meningsfulla kontakter med en kyrka som befinner sig i krig.
Ny allians mellan stat och kyrka
Prefekten för Vatikanens dikasterium för främjandet av kristen enhet, kardinal Kurt Koch, förklarade i en intervju i juli 2022 att det speciella förhållandet mellan den rysk-ortodoxa kyrkan och staten har uppmärksammats alltför lite i det ekumeniska samtalet. Det har emellertid spelat en avgörande roll för kyrkans ödesdigra roll i kriget. Den nära kopplingen mellan kyrkans ledning och den ryska staten förvånar ofta västerländska betraktare, särskilt mot bakgrund av den 70 år långa förföljelsen av kyrkan efter den bolsjevikiska revolutionen år 1917. Hur kommer det sig att en kyrka som under så lång tid har varit utsatt för förföljelse åter söker denna närhet till staten?
Man måste därvid beakta två faktorer. Sålunda etablerade kyrkoledningen redan vid andra världskrigets slut ett samarbete med statsledningen. För att säkerställa ett minimalt livsrum för kristen tro ställde sig den kyrkliga ledningen i den sovjetiska propagandans tjänst. Kyrkans avdelning för externa relationer grundades 1946 och blev ett viktigt centrum för samverkan mellan kyrkan och säkerhetstjänsten. Många ledande företrädare för kyrkan socialiserades här in i en atmosfär av kollaboration, bland dem också den nuvarande patriarken Kirill (Gundjajev).
I det här perspektivet innebar samarbetet med staten och den politiska eliten inte något brott i kyrkopolitiken utan snarare en fortsättning av väl inarbetade relationer. Detta samarbete mellan kyrka och stat i Sovjetunionen har aldrig bearbetats. Uppgörelsen med offren och frågan om den egna skulden kom att, så att säga, delegeras till andra, när man snabbt kanoniserade ett antal moderna martyrer och därigenom gjorde det svårare att själv verkligen lära sig något av historien.
En annan faktor är den osäkerhet som kom att prägla såväl samhället i stort som kyrkan under 1990-talet efter det gamla systemets sammanbrott, och som tog sig uttryck i existentiell nöd i samhället och statens sönderfall. Då var kyrkan i sin egenskap av den största fungerande samhällsinstitutionen dubbelt utmanad. I en situation av ekonomisk kris och utsatt för konkurrensen från västliga kyrkor blev man satt under starkt tryck. Samhället i stort och staten kom då att söka sig till kyrkan för att finna en ny stabiliserande säkerhet för sin identitet. Kyrkan kunde erbjuda folket en liturgi som gav den enskilda människan en fast punkt i vardagen, därtill kultur, filosofi och en syn på staten, allt präglat av den rysk-ortodoxa historien. Detta kom att framstå som ett enande band som förenade de länder som ingick i det heliga Rus. Men detta kan bara förverkligas, om staten ger upp sina privilegier på åtskilliga av samhällslivets områden.
Detta skedde genom religionslagen av år 1997 som fastslog den rysk-ortodoxa kyrkans speciella, i historien rotade, betydelse för den ryska federationen. Visserligen hade kyrkan redan tidigare slutit talrika specifika överenskommelser med skilda ministerier, framför allt med federala och lokala myndigheter för bildning, kultur, inrikespolitik och försvar. Den senare till patriark utsedde Kirill engagerade sig redan 1992 aktivt för det nära samarbetet mellan kyrkan och den ryska försvarsmakten, ända därhän att landets nukleära avskräckningskraft mot det onda och mot Rysslands fiender sakraliserades.
Vid den rysk-ortodoxa kyrkans jubileumskoncilium år 2000 antog man grundlinjerna i kyrkans syn på samhället med en utförlig beskrivning av hennes förhållande till staten. Bakgrunden i det bysantinska konceptet med dess spänningsfria förhållande mellan stat och kyrka spelade därvid en viktig roll. På detta sätt motiverade man ett önskvärt samarbete mellan stat och kyrka. Detta innebar bland annat en åtskillnad mellan de båda områdena men också en möjlighet att vägra lyda staten: ”Om staten kräver att den ortodoxe kristne ska avfalla från Kristus och hans kyrka eller hemfalla till ett syndigt leverne som tvingar själen till kränkande handlingar, kan kyrkan vägra att följa statens direktiv” (III.5). Samtidigt åläggs staten att även med våld bekämpa synden. Kyrkan tillskrivs också rätten att begära att staten ska göra så.
Det är påfallande hur djupt synen på synd präglar samarbetet mellan staten och kyrkan utan att en egentlig teologi om synden formuleras. Hur synden och det onda definieras förblir därmed något som lämnas åt kyrkoledningens tolkningsföreträde. Endast denna tillskrivs rätten att i allvarliga fall begära att statsledningen ingriper eller fastställer vilka former av civilt motstånd som kan tillåtas. När detta blev känt internationellt kom det att ses som ett betydande bidrag från ortodoxins sida till det socialetiska samtalet, och som den ryska ortodoxins uppbrott och inträde i det moderna samhället. Om man läser dokumentet i dag mot bakgrund av kriget i Ukraina, måste man fråga sig hur man så grundligt kunde missförstå de signaler som gavs här.
Kyrkan är en del av det militära systemet
Fram till allra senast år 2009, när Kirill, som hade haft ett betydande inflytande när man utarbetade den rysk-ortodoxa samhällsförståelsen, tillträdde som patriark hade man i honom sett en representant för en förhållandevis progressiv och mot världen öppen gren av kyrkan. Detta byggde bland annat på några programartiklar om kampen mellan liberala och traditionella värden och ett dokument om relativiseringen av människovärdet år 2008. Man kunde här finna en tydlig redovisning av hans vision för Ryssland under 2000-talet.
Mot bakgrund av programförklaringar som dessa framstår frågan om en påstådd instrumentalisering av kyrkan genom den politiska eliten speciellt under Vladimir Putin som obsolet. Redan den rysk-ortodoxa samhällsförståelsen av år 2000 erbjöd så gott som obegränsade möjligheter för staten att härska auktoritärt med kyrklig välsignelse, så snart man kunde hävda att man bekämpade vad som sades vara synd. Pluralism i samhällssynen, samvetsfrihet och civil olydnad kan enligt detta sätt att se på samhället godtas endast i yttersta nödfall.
Med Putins första period som president år 2000 kom två skilda system att stöta ihop. Men på många punkter kompletterade de varandra, och de kom efter hand att nästan organiskt förenas. Att här tala om en instrumentalisering eller ett växande och oundvikligt tryck från statens sida på kyrkoledningen bortser från den frihet som den rysk-ortodoxa samhällsförståelsens författare hade haft och därmed det ansvar som de har för de ideologiska förändringar som sedan har ägt rum.
Ytterligare en frågeställning anmäler sig mot denna bakgrund men uppmärksammas inte så ofta, den om vilket inflytande som kyrkoledningen skulle kunna ha på den politiska ledningen. Mot bakgrund av den brutala krigföringen och de massiva krigsförbrytelserna från den ryska arméns sida i Ukraina, har många frågat sig om inte kyrkoledningen skulle kunna ha ett modererande inflytande. En sådan fråga tar inte hänsyn till det faktum att kyrkan sedan årtionden tillbaka i och med den så kallade militära själavården själv utgör en del av det militära systemet, och att man alltså under lång tid skulle ha kunnat utöva ett inflytande på den slutna värld av våld och förnedring som har präglat den ryska armén – men att man uppenbarligen inte har gjort så. Kyrkan har varken uttalat sig om de grymheter som den ryska armén har gjort sig skyldig till i Tjetjenien eller om dem i Syrien. Samma sak gäller de svåra fallen av misshandel och politiska processer mot demonstranter i de stora protesterna mot Putin åren 2011, 2012 och 2019, i Belarus 2020, eller den väldokumenterade förekomsten av tortyr i ryska fängelser. Kyrkan tycks inte betrakta detta som en tillräcklig grund för kritik mot staten eller som skäl för att öppet solidarisera sig med offren. I själva verket är kyrkoledningen själv en del av Putins repressiva system, och man har på intet sätt distanserat sig från dess bruk av våld – och detta gäller ingalunda först från februari 2022 med dess invasion av Ukraina.
Opolitisk – politisk
Trots den mångåriga utvecklingen har den rysk-ortodoxa kyrkan varit en uppskattad och aktiv partner i de inomortodoxa, de ekumeniska och de interreligiösa samtalen. Ingen kyrka har vägrat att samtala med den eller ställt in planerade möten, ingen har heller begärt att företrädarna för den rysk-ortodoxa kyrkan ska ställas till svars för sin kyrkas nära kontakter med den repressiva ryska staten. Varför?
Den ryska kyrkoledningen har i detta sammanhang använt sig av två särskilt effektiva strategier: avpolitiseringen av ekumeniska teman samt en allians i kampen mot liberala värderingar. Båda strategierna har motsvarigheter på det politiska området och gäller där handeln länderna emellan samt en gemensam strävan att bemöta vad som har beskrivits som amerikansk kulturimperialism. Detta utgör en del av rysk utrikespolitik, som använder sig av den rysk-ortodoxa kyrkan som så kallad soft power i sina strävanden.
Kyrkan har därvidlag internationellt kunnat tillgodoräkna sig ett enormt förtroendekapital. Den har betraktats som en politiskt neutral kraft och förfogar tack vare sin historia av förföljelse [från statsmaktens sida] över ett betydande moraliskt kapital. Eftersom kyrkan har sagt sig stå utanför alla politiska hänsynstaganden, normaliseras tanken att vissa teman i själva verket är opolitiska samtidigt som man gör deras faktiska politiska realitet gällande. Det bästa exemplet på detta är den andliga enheten mellan de folk som kan sammanfattas med termen ”Kievs dop”. Under en lång följd av år hade patriarken Kirill med ett brett stöd i kyrkans hierarki betonat den andliga gemenskapen som utgörs av Ukraina, Belarus, Moldavien och Ryssland. Dessas nationella självständighet sågs som en aktuell men långt ifrån nödvändig realitet. Att betrakta patriarken Kirill som andligt överhuvud för de troende i dessa länder blev möjligt, eftersom frågan inte tycktes ha någon politisk bäring. Ett kyrkorättsligt koncept som ”kanoniskt territorium”, ett diffust begrepp som ”den ryska sfären” och sambandet med ”det heliga Rus” inpräglades konsekvent som rent andliga, eventuellt också kulturella, föreställningar. Avsikten var att de redan från början skulle utesluta anklagelsen att kyrkan legitimerar neokoloniala anspråk.
På ett liknande sätt fungerade den rysk-ortodoxa kyrkans internationella mission under många år som ett skydd för traditionella värderingar. Det moralteologiskt motiverade engagemanget för det ofödda livets skydd liksom för den av naturrätten underbyggda synen på familjen fick sålunda ett tydligt stöd inte minst i Vatikanen. Gränsdragningen gentemot sekulära och liberala värden utvecklades till att bli en central identitetsmarkör för det ekumeniska samarbetet.
Var den rysk-ortodoxa kyrkan i sammanhang som dessa endast ett propagandainstrument för den ryska politiska ledningen? Knappast. Den har i kyrkliga sammanhang företrätt sina egna intressen och teman, på samma sätt som andra kyrkor och religioner gör. Närheten till Rysslands politiska ideologi kan för många ha framstått som en lycklig tillfällighet, eftersom man ju så gärna såg ett dylikt statligt stöd för en kyrklig agenda.
I själva verket har den rysk-ortodoxa kyrkan genom sina strategiska strävanden skickligt knutit alla sina ekumeniska partners till den egna ideologin, så att en direkt kritik efter hand kom att framstå som alltmer osannolik. Vem skulle i ett ekumeniskt samtal kunna ifrågasätta det andliga arvet som innefattas i begrepp som ”dopet av Rus” eller giltigheten av traditionella kristna värderingar utan att på samma gång göra sig irrelevant för varje uppriktig ekumenisk dialog?
Med vem kan man leva i fred?
”Ångestens ekumenik” har gett fritt spelrum för den rysk-ortodoxa kyrkans manipulativa ”hotelsediskurs” (Stefan Kube). Rådvillheten när det gäller de fortsatta kontakterna med den rysk-ortodoxa kyrkan är uppenbar såväl i Vatikanen som i Kyrkornas världsråd. Man vill inte erbjuda ”Putins propagandaavdelning” någon arena. Men man vill inte heller dra slutsatsen att man under många år och med öppna ögon skulle ha talat med krigshetsare. Insikten att den korrumperade kyrkoledningen, åtminstone sedan den legitimerat kriget, inte längre kan utgöra en trovärdig samtalspart är uppenbarligen svår att omsätta i ekumenisk praxis. Såväl Vatikanen som företrädare för Kyrkornas världsråd har betonat att man också i fortsättningen önskar bedriva dialog med den rysk-ortodoxa kyrkan, för att på så sätt försöka nalkas en situation av fred. Man vill inte underkasta sig den västerländska logiken med sanktioner, upprustning och isolering. I stället vill man skilja samtalspartnerns kyrklighet från den politiska funktionen för att därigenom rädda dialogen. Det är ett agerande som kan ifrågasättas, eftersom det går hand i hand med den tidigare avpolitiseringsstrategin och underminerar en uppriktig insats för att uppnå en rättvis fred.
Samtalet måste nu gälla framtiden och frågan vem man kan leva i fred med. Detta skulle tveklöst vara kyrkans frågeställning, den kyrka som för närvarande är förtryckt av sin egen ledning, utlämnad till statlig repression eller beskjuten av den ryska armén.
Det finns emellertid i Ryssland, Belarus och Ukraina, men också i diasporan, många präster och troende som tillhör patriarkatet i Moskva men som utifrån sin tro och den ortodoxa traditionen i stort motsätter sig kriget, som erbjuder flyende beskydd, som fördömer den repressiva politiken och ger röst åt sanningen. Det finns teologer som vill göra sin egen regions ortodoxa teologiska tradition fruktbar för en modern socialetik. De har ingen röst i kyrkan och misskrediteras oftast som ”politiska aktivister”. Om man tar dem på allvar som en del av den ortodoxa kyrkan, ortodox teologi och kristet motstånd mot statlig terror, måste den ekumeniska dialogen med all kraft försöka att göra deras stämmor hörda och synliggöra deras handlingar och deras lidande.
Den som känner kyrkan i Ryssland, Belarus och Ukraina vet att den rysk-ortodoxa kyrkan är något mera än Putins propagandaavdelning. Men man vet också att den del av kyrkan som har knutits ideologiskt till Putins repressiva politik effektivt tystar den mångfald som finns i kyrkan. Det är rimligt att man politiskt bemöter den delen av kyrkan med sanktioner, eftersom den ideologiskt legitimerar ett brutalt krig. Den kristna gemenskapen världen över måste däremot ha allt intresse av att också fortsättningsvis föra samtal med den andra delen av den rysk-ortodoxa kyrkan, med de troende och dem som gör motstånd. Men våra dagars ekumeniska dialog är främst knuten till kyrkoledningarna och deras tolkningsföreträde, och den uppvisar alltså en struktur som knappast underlättar samtal med nertystade troende på markplanet.
Översättning: Tord Fornberg
Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2022 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.herder.de.
Regina Elsner är teol. dr, verksam vid Zentrum für Osteuropa- und internationale Studien (ZOiS) i Berlin där hon forskar om den rysk-ortodoxa kyrkans socialetik efter Sovjetunionens fall.
Ur Signum nr 2/2023, s. 14–18.