Kristen i Saddams Irak

I Mesopotamien, den en gång så sköna pärlan mellan Eufrat och Tigris, får förändringarna i politiken konsekvenser för de kristna konfessionerna, följder som sällan uppmärksammas. Experter uppskattar antalet kristna i det nuvarande Irak vid 1900-talets början till 35 % av befolkningen, och nu är de precis fyra procent. Efter det osmanska rikets sönderfall lade engelsmännen grunden till en arabisk-islamsk monarki, som bestod i åtskilliga årtionden. Storbritannien och Irak ingick också den 30 juni 1930 ett förbund, som var början till Iraks självständighet, i nära förbindelse med London. Inför de etniska konflikterna i Irak stod Storbritannien dock hjälplöst och oftast oengagerat. Under det osmanska väldet var den assyriska – alltså kristna – befolkningen i Irak utsatt för massakrer redan under 1800-talet, och många flydde till angränsande områden.

Efter första världskriget kom krav på att en oavhängig assyrisk stat skulle skapas i gränsområdena mellan Irak, Syrien och Turkiet. Den blev aldrig verklighet bland annat på grund av påtryckningar från den kurdiska befolkningen. Spänningarna drabbade också andra kristna konfessioner och deras relationer sinsemellan. Ett exempel: Den kaldeiske patriarken fördömde assyriernas separatistiska tendenser och därför undgick den kaldeiska kyrkan statliga vedergällningsaktioner. När det brittiska mandatet upphörde (den 3 oktober 1932) trappades situationen upp under sommaren 1933, när vissa assyrier ville utvandra från det irakiska området till Syrien. Armén anställde tillsammans med kurderna ytterligare en massaker. Då gick den assyriske katholikos i exil liksom alla hans efterföljare.

Först politisk labilitet, sedan Saddams välde

Det politiska läget fortsatte att vara labilt; efter flera statskupper utnämnde brittiska trupper den 31 maj 1941 den minderårige Faysal II till kung. När regeringen tillkännagav en arabisk federation mellan Jordanien och Irak som svar på ett statsförbund mellan Syrien och Egypten, mötte Faysal döden genom en kupp redan den 14 juli samma år. Irak utropades till republik och slutet på förbundet med Jordanien var ett faktum.

De följande åren präglades av att olika fraktioner inom den irakiska ledningen kämpade om makten. Följden blev ytterligare kupper 1963 och 1968, och genom dem kom den 17 juli 1968 general Ahmed Hasan al-Bakr till makten. Detta beredde marken för en kort tids stabilitet.

Men kurdernas resning hade varit ett inrikespolitiskt hot ända sedan 60-talets början. I mars 1961 började revolten under ledning av Mustafa Barsani, som utropade en oavhängig kurdisk stat. Ett blodigt gerillakrig pågår fortfarande, trots att kurderna redan den 11 mars 1970 genom ett fördrag tillerkändes autonomi och fick rätt att delta i regeringen. Det går dock mycket långsamt att genomdriva dessa beslut. Den kurdiska befolkningen avvisar fortfarande beslutet om deras autonomi som kom 1974 eftersom de anser att det är otillräcklig och alltså får den inrikespolitiska oron inte något slut, något som sydöstra Turkiet och Syrien också lider under. I denna osäkra situation såg sig regeringen tvungen att omvandla landet till en ”folkdemokratisk-socialistisk” enhetsstat genom en ”nationell pakt” av den 15 november 1971. I denna annonserade det socialistiska Baathpartiet sitt ända till idag aldrig ifrågasatta anspråk på ledande ställning.

Det spända förhållandet till den shiitiske grannen Iran, de kyliga relationerna till Syrien och Sovjetunionen, de misslyckade förhandlingarna med kurderna och nya militära konfrontationer utgjorde på olika sätt en fara för Irak. Nu satsade landet på ministerpresidenten Saddam Hussein, till vars förmån statspresidenten al-Bakr trädde tillbaka den 16 juli 1979. Men nu inträffade motsatsen till det förväntade: Saddam förde landet till ruinens brant, och där står det fortfarande. Endast några dagar efter ”tronskiftet” upptäckte man en sammansvärjning, och på den följde den första vågen av avrättningar. Strax därefter avbröts de diplomatiska förbindelserna med Iran, varifrån den shiitiska oppositionen, som till största delen opererade med Teheran som bas, försökte försvaga det sunnitiska Baathsystemet genom olika attentat.

Iraks vicepresident, den kaldeiske kristne Tarek Aziz, undkom den 1 april 1980 ett attentat i Bagdad. För att bland annat avvända uppmärksamheten från upptrappningen i inrikespolitiken satte Saddam in all kraft på att anfalla Iran. Med överfallet på den iranska provinsen Khuzestan den 23 september 1980 utlöste Irak det första gulfkriget. Den 8 augusti 1988 slutade det med ett vapenstillestånd, som Förenta nationerna förhandlat fram. Diktatorn såg sig då tvungen att bygga upp sitt utrikespolitiska anseende samtidigt som det inom landets gränser fanns krav på lag och ordning. Han hade ju trots allt lyckats förhindra att en mullah-regim efter iransk förebild etablerades och fick under kriget sympati från flera arabstater, som i den shiitiska maktens enormt snabba tillväxt såg ett hot mot den religiösa och sociala jämvikten.

Ändå blev Saddam tvungen att nästan tio år efter slutet på striderna med Iran tänka över vilka kontakter han ville ha med den politiske motståndaren. Det är fortfarande för tidigt att ens antyda ett töväder i relationerna, men januarimötet 1998 mellan de båda ländernas utrikesministrar i Teheran var en första ansats. När möjligheterna till konflikter med Iran blev allt mindre, koncentrerade Saddam sig alltmer på propagandistisk agitation mot Israel och dess allierade. Den 1 augusti 1990 marscherade Saddam in i Kuwait. Som grund för sitt handlande angav han ett eko ur historien, nämligen att Kuwait under det osmanska väldet hade varit ett område under turkisk överhöghet och därför idag kunde räknas till Irak, fast emiratet faktiskt blev självständigt redan 1913.

Det andra gulfkriget fick till följd att fredssträvandena i Mellanöstern omstrukturerades. Från att man tänkt i öst väst-termer övergick man till ett blocktänkande, och då jämnades vägen för förhandlingar mellan den israeliska regeringen och palestinierna. Förenta nationernas embargo och Iraks utpumpade krigsmaskineri liksom den förnyade politiska provokationen och den militära upptrappningen 1998 och 1999 visar hur olika staterna nu bemöter Irak. Sedan länge finns ingen enhällig åsikt om att det skulle vara rätt att angripa militärt som man ansåg i början på 1990-talet.

I detta sammanhang har särskilt Vatikanen opponerat sig mot ytterligare militära aktioner. Johannes Paulus II krävde ett slut på embargot med samma eftertryck som han hävdade att man obehindrat skulle kunna komma in i landet och att de graverande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna skulle upphöra. I länderna i Mellanöstern leder Bagdad och Teheran ligan när det gäller kränkningar av människorätten. Siffrorna är rekordhöga. Människorättsorganisationerna hinner knappast med att registrera alla fall av försvinnanden. Observatörer anser att det är realistiskt att räkna med att 200 000 har försvunnit under senaste tio åren. På dagordningen står, vid sidan av diskrimineringar och militära övergrepp i norr och i det shiitiska södern, lindrigare och grymmare tortyrmetoder som bryter ner människor genom att nära anhöriga pressas till bekännelser under svår tortyr.

Irak är sedan det fick sin religiöst obundna författning mån om att de religiösa samfunden jämkas samman, men islam lyfts fram som det rätta religiösa arvet. Efter revolutionen fanns det en provisorisk författning som antogs den 22 september 1968. De paragrafer som rörde religionen bevarades i den författning som trädde i kraft den 26 juli 1970 och som senast ändrades 1995. Enligt denna är islam visserligen statsreligion och presidenten måste vara muslim, men officiellt råder reli-gionsfrihet med juridisk likställdhet för de kristna. Inom de båda islamis-ka huvudgrupperna, där den sunnitiska minoriteten på 34 procent har herraväldet i Irak, trots att shiiterna utgör 62 procent av befolkningen, uppstår gång på gång starka spänningar.

De kristna lever i relativ frihet

På 1980-talet såg den politiska ekvationen ut ungefär på följande sätt: kriget mellan Iran och Irak var en strid som shiiterna förde mot sunniter-na. När man ser på styrkeförhållandena kan man inte längre resonera så. Saddam kan inte heller i längden stå emot islams allt starkare fundamentalistiska strömningar (som är lika starka hos sunniter som hos shiiter). Alltså har han tillmötesgått vissa krav som till exempel att alkohol-förbudet ska skärpas, att fastemånaden Ramadan ska iakttas noggrannare och att man ska vara skyldig att fira viktiga islamiska helgdagar.

Den nuvarande författningen garanterar de kristna konfessionerna status av juridiska personer. Det finns faktiskt två kristna ministrar i regeringen förutom vicepresident Aziz. Ändå övervakar staten läran, utbildningssystemet och på senare tid allt oftare också kultplatserna. De karitativa inrättningarna kan däremot i stor utsträckning arbeta fritt. Den kristna minoriteten pressas allt hårdare på grund av den hopplösa inrikespolitiska situationen. Hur relativ dess frihet är visar en lag från 1981. Där föreskrevs att all kyrklig egendom skulle förstatligas och prästerskapet byråkratiseras. Men besluten i lagen har ännu idag inte verkställts. Ändå växer högen av klagomål över social diskriminering i rask takt. Företrädare för kyrkan, som till exempel den kaldeiske ärkebiskopen Emmanuel-Karim Delly, försöker gjuta olja på vågorna: ”I Irak existerar ingen diskriminering av de kristna. Vi får ha religionsundervisning, kyrkan skriver böcker med sitt eget innehåll och staten ger bidrag till tryckningen.”

De omkring 650 000 kristna tillhör till övervägande del de så kallade kaldéerna (400 000 troende i nio stift), som är unierade med Rom. Deras överhuvud, patriark Raphael Bidawid I drar sig inte för att uttala sig kritiskt om såväl regeringen som USA. För honom är det ett kinkigt vågstycke att dra så stor fördel som möjligt av de kristnas frihetspotential genom att ha en stabil kontakt med regeringen utan att förlora den egna religiösa identiteten. Ytterligare konfessioner är syriska katoliker (60 000), syriska ortodoxa (40 000), armeniska ortodoxa (30 000), grekiska ortodoxa (4 000), armeniska katoliker (8 000) och latinska kristna (4 000) liksom 1 000 melkiter och 10 000 protestanter.

Vid sidan av kaldéerna är de 90 000 assyrierna en viktig kristen minoritet. De lider mest av konflikten med kurderna och förtjänar därför att särskilt uppmärksammas. Efter 1933 års massaker på assyrier flyttade överhuvudet för denna kyrka som går under namnet ”Österns apostoliska och katolska kyrka”, katholikos patriark Shimun Eshai XXIII officiellt sitt säte till Teheran, men ”temporärt” förflyttades han till det assyriska stiftet Morton Grove i Chicago. Ända tills hans död 1975 hade patriarkvärdigheten gått i arv men 1976 valdes för första gången en pat-riark, Dinkha IV.

Sammanlagt befinner sig ungefär hälften av det irakiska assyriska prästerskapet i utlandet. Bara två biskopar bor i Bagdad. Till den politiskt problematiska situationen för assyrierna kommer en inre splittring. 1968 blev det en schism och då grundades ”Österns gamla apostoliska och katolska kyrka”. Sedan 1972 residerar dess överhuvud katholikos patriark Addai II i Bagdad. Han är vald av fem biskopar. Trots de beskrivna svårigheterna betraktas de ekumeniska relationerna i Irak som goda.

På katolsk sida försöker konfessionerna att samordna sitt arbete genom olika kommissioner, som bland annat täcker områdena rättsväsen, familj och medier. Den enda religiösa tidskriften Pensée Chrétienne har en spridning över de olika konfessionernas gränser. Viktiga impulser fick det ekumeniska samtalet mellan kaldéer och assyriska ortodoxa krist-na när katholikos Dinkha IV och Johannes Paulus II den 11 november 1994 undertecknade en gemensam förklaring om kristologin. Patriark Bidawid är fast övertygad: ”Ekumeniken får oss att växa ihop. I Irak lever vi som ett synligt vittnesbörd.”

Levnadsförhållandena ger inga ljusa framtidsutsikter

Kurdfrågan kommer att fortsätta att påverka Irak och dess kristna minoriteter även i framtiden, när embargot bör vara upphävt sedan länge. Då är det det internationella samfundets ansvar att uppmana diktatorn att få ett slut på de brutala förföljelserna av ett folk som man i Bagdad anser vara statsfientligt. 19 procent av Iraks befolkning räknas till kurderna, som trots talrika interna konflikter bemödar sig om att upprätthålla en nationell samhörighetskänsla. 1992 utropades en ”kurdisk förbundsstat” norr om den 36:e breddgraden. Iraks ledning erkänner den visserligen inte, men ändå har området fått status som en ”autonom region” med en egen regering, tätt knuten till Bagdad. Trots flygförbudszonen har man här kunnat registrera de värsta förföljelserna under Saddams regim. Kurderna anses inte bara vara en politisk respektive etnisk fara, de bosätter sig också just i det område där gulfstatens största oljekällor finns.

Konflikten med kurderna får inte bara repressalier mot assyriska kristna till följd utan drabbar även den kaldeiska kyrkan. Till 1950 låg patriarkens säte i Mossul men förlades sedan som en följd av det instabila läget i regionen till Bagdad. Detta i sin tur ledde till att en stor del av den kristna befolkningen gick i inre landsflykt och gav sig av från de kurdiska områdena till storstäderna. Det var ett stort problem för den 1958 installerade patriarken Paul II Cheikho, ett problem som han var tvungen att försöka bemästra under sin trettioåriga ämbetstid. Den allt starkare spänningen ledde till att många kristna byar förstördes efter 1961. Revolutionen 1968 underblåste konflikten, eftersom den nya regeringen uppmanade till regelrätta förföljelser av de kristna. Flyktingströmmarna till Syrien slutade i kaos, för också där hade Baathpartiets radikala flygel kommit till makten. Den orsakade häftiga pogromer, som inte slutade förrän Hafiz al-Assad tog makten 1970.

Också under den följande tiden fortsatte konflikten med kurderna att förgifta stämningen. Under 1970- och 80-talen förstördes mer än 70 kyrkor i norra Irak. Efter det första gulfkriget närde de kristna ett hopp om att Saddam-regimen skulle ändra inställning. När patriark Cheikho avled den 13 april 1989 och hans efterföljare Bidawid I valdes den 21 maj samma år, tog Saddam Hussein emot det nya kyrkliga överhuvudet några veckor senare. Bidawid uttryckte då sin starka förhoppning om att de vänskapliga relationerna mellan stat och kyrka skulle förnyas. Denna önskan gick visserligen i uppfyllelse, men nederlaget i Kuwaitkriget blev den inrikespolitiska orsaken till att konflikten med kurderna trappades upp ytterligare. Polisen går hårt åt kurderna och de kristna minoriteterna i landets norra del.

Alltså är situationen inte annorlunda för de irakiska kristna i det kurdiska området än för de kristna i de kurdiska områdena i sydöstra Tur-kiet. Därför har under senare år en konstant växande skara kristna utvandrat ur landet i största hemlighet. Uppgifterna om hur många som har flytt landet under detta uttåg som går under namnet infitah varierar mycket. Enligt några källor har sedan början av 1990-talet en kvarts miljon människor utvandrat. Antalet 150 000 verkar vara mer realistiskt, om man inte räknar in de politiskt oppositionella, som tillhör islam och som likaså har lämnat Irak – oftast viaTurkiet.

En legal utresa kostar omkring 2 000 kronor, och i valuta får man inte föra ut mer än cirka 400 kronor. Vissa yrkesutövare som läkare och ingenjörer har utreseförbud, antingen de nu är kristna eller inte. Irak kan knappast klara sig utan det intellektuella skikt som den kristna minoriteten utgör. Livsvillkoren är dock så svåra och framtidsutsikterna allt annat än ljusa att det knappast finns någon annan utväg för många människor än att fly. Samtidigt har de också en överdriven föreställning om ett bättre liv i utlandet.

Kommer embargot att upphävas för att ge landet nytt hopp och samtidigt garantera att de kristna stannar kvar? Bland världens statschefer har Johannes Paulus II varit tydligast i sina uttalanden i denna sak. Flera gånger har han framhållit att embargot är omoraliskt och att ”det irakis-ka folkets lidanden inte kan lämna någon oberörd”. Påven tillbakavisar planerna på nya militära angrepp på Bagdad lika eftertryckligt som han kräver att det kristna Caritas ska få fortsätta att arbeta obehindrat.

Företrädare för de kristna kyrkorna i Irak skildrar sitt folks situation i dramatiska men realistiska ord. Den latinske ärkebiskopen i Bagdad, Paul Dahdah, berättar om befolkningens förtvivlade situation i sin nyktra lägesbeskrivning: ”Ett land som har stora skulder och en galopperande inflationstakt, det är vi. Följderna av detta är en ständigt växande arbetslöshet, fattigdom och sjukdom.” Patriark Bidawid säger: ”När det gäller befolkningens lidanden får varken vi eller världen tiga. Hjälp oss som bor i Irak och glöm inte era systrar och bröder!”

Ett tecken på att saken inte fallit i glömska i den övriga världen kunde den resa till Irak ha blivit, som Johannes Paulus II skulle ha gjort, men som gick i stöpet efter en diplomatisk dragkamp. I en skrivelse av den 29 juni 1999 skissade påven en vision som han hade, en stor pilgrimsresa till de platser som har något samband med frälsningshistorien. Han uttalade då en önskan om att under det heliga året 2000 få besöka Abrahams hemland, Ur i Kaldéen, av rent religiösa skäl. Bidawid sonderade terrängen, och han besökte påven den 14 maj 1999 tillsammans med en delegation bestående av sunnitiska och shiitiska muslimer med hög samhällsställning och av företrädare för det irakiska religionsministeriet.

Till att börja med kom USA och Storbritannien med förbehåll mot resan, men Vatikanen stod på sig. Då förhandlade den amerikanska utrikesministern Madeleine Albright med den ärkebiskop vid kurian, som har hand om Vatikanstatens utrikespolitiska relationer, Jean-Louis Tauran. Den irakiska sidan blev allt mer osäker på om de kunde ha någon politisk nytta av den planerade resan.

Den 29 september offentliggjorde fyra irakiska intellektuella genomden statliga nyhetsbyrån INA ett brev som utan tvivel beställts av Saddams regering. I detta fordrade man klara besked om vilka politiska målsättningar det planerade besöket hade: ”Påven är medveten om all den skada som den amerikanska sionistiska aggressionen fortfarande orsakar. Han vet hur många barn, gamla och kvinnor som omkommit på grund av embargot. Vilken avsikt kan besöket ha om han inte låtsas om i deras lidanden, hunger och sjukdomar? Eller är detta kanske inte viktigt, eftersom besöket är av ren religiös natur? Om inte religionen går i bräschen för människornas liv, vem ska då lyckas göra det? Vårt arabiska och muslimska folk är övertygat om att påven inte kommer att ge historiska fakta och tron tillräcklig uppmärksamhet, om han vid sitt besök inte tar hänsyn till detta.”

Finns det någon efterföljare till Saddam Hussein?

Brevet hade avsedd verkan i Vatikanen. Det avresedatum som man närmast siktat på i början av december 1999 ändrades inofficiellt till den sista januariveckan år 2000. Roberto Tucci, som hade ansvaret för resans utformning, reste i mitten av november tillsammans med en av påven särskilt utnämnd nuntie, ärkebiskop Carlo Maria Vigano, till Bagdad för att än en gång sondera terrängen. Uppdraget var dömt att misslyckas, eftersom delegationen inte tilläts komma till Ur. Man skyllde på byggnadsarbeten. I ett mycket kort meddelande till statssekreta-ria-tet den 10 december 1999 meddelade den irakiska ledningen Vatikanen att man på grund av ”den anormala situationen som Förenta nationernas embargo och flygförbudszonen” åstadkommit, inte kunde organisera ett besök i staden Ur.

Två månader senare offentliggjorde regeringskretsar i Bagdad i samband med påvens resa till det Heliga landet en ytterligare anledning till den inhiberade Irak-resan. Med oro hade man iakttagit ”den katolska kyrkans judaisering” och hennes attityd mot Israel. Som exempel på detta nämndes bland annat Shoa-uttalandet och påvens bön om förlåtelse i april i år. Ändå kunde man se att det fortfarande fanns beredskap att föra en politisk dialog. Den 9 juni 2000 besökte Bagdads parlamentspresident Saadoun Hammadi Vatikanen och diskuterade ingående följderna av FN:s sanktioner. Johannes Paulus II tog upp temat igen några dagar senare när den kaldeiska kyrkan höll sin synod i Rom den 12 till 16 juni. ”Av upprepade anledningar har jag haft tillfälle att påminna det internationella samfundet om dess plikt att bespara detta hemsökta folk nya prövningar. Idag upprepar jag det med ännu större eftertryck. Alla måste kämpa för att prövningarna, som de många offren bland civilbefolkningen utsätts för, ska få ett slut!”

Om verkligen ett påvebesök hade inneburit en utväg ur krisen är en öppen fråga. Men det hade i varje fall varit ett tecken som hade kunnat stärka befolkningen, antingen den nu var muslimsk eller kristen. Patriark Bidawid konstaterade: ”Påven delar min dröm om att ett sådant besök trots allt snart skulle kunna vara möjligt.” Medan man alltså inte kan förverkliga pilgrimsfärden i Abrahams spår, fortsätter det emellertid vara omöjligt att inte höra vad man ropar på Bagdads gator: ”Gud beskydde Saddam” Ropen får inte förklinga ohörda i Västerlandet. Där måste man, innan fler utländska militära angrepp ses som en utväg, eller innan man stöder planerna på ett irakiskt revolutionskommando, som ska störta Saddam, kritiskt fråga sig: Vem kan bli Saddam Husseins efterföljare mer än 20 år efter hans maktövertagande?

Ty också för Irak gäller som för de flesta arabiska stater, att man principiellt inte satsar på och uppfostrar några potentiella efterföljare. När kung Hussein av Jordanien avled, blev det helt tydligt. Syriens statschef Hafiz-al-Assad var kort före sin död missnöjd med sin son Baschars politiska förmåga, fast denne nu är landets ledare. Samtidigt har Saddam börjat propagera för sin äldste son Udai som sin efterföljare. Udai drar sig inte för mord, våldtäkt och smuggling. Vid ett attentat 1996 skadades han svårt och i mars 2000 kandiderade han för en post som parlamentsledamot och vann med stor majoritet. Internationella observatörer siar om att det kommer att bli ett nytt skräckvälde om han kommer till makten.

En annan viktig fråga är hur mycket revolution folket vill ha. Saddam har inte lyckats integrera shiiter och sunniter, araber och kurder under det allestädes närvarande Baathpartiets doktrin. Alltså fortsätter ekonomiska, medicinska och försörjningstekniska problem att stå i förgrunden, vid sidan av det stora bekymmer som en miljon inhemska flyktingar innebär.

Saddam kommer antagligen också i framtiden att hålla sin skyddande hand över de kristna. För att regera behöver han just den minoriteten, eftersom den är finansiellt stark och kännetecknas av att många kristna har en bra utbildning. De kristna kläms mellan å ena sidan patriotism och solidaritet och å den andra sin vilja att få inre frihet inom ett ideologiskt förfallet system. Mot denna bakgrund utvecklas konflikten med kurderna, där den assyriska minoriteten automatiskt dras in, till en kris som hotar Iraks existens, fast allmänheten fortfarande oftast är omedveten om den.

Översättning: Birgitta Carlquist