Kyrka på reträtt?

Med den utmanande rubriken, Kyrka på reträtt? inleddes förra hösten en serie minikonferen-ser om konst och tro på Sigtunastiftelsen, som efter en tid av stagnation nu satsar på förnyat brobyggande mellan kristenliv, kulturliv och samhällsliv. Konferenssatsningen får en fortsättning under 2000/2001 med bl.a. en serie om tro och vetande.

Genom att föra samman människor som på olika sätt har insikter i och erfarenhet av den sakrala konstens problematik har man velat stimulera framväxten av konstruktiva idéer som kan bidra till att lösa de svårigheter som uppstått under 1900-talet. Deltagarna uppmuntrades också till att med ord, bild, ton eller andra konstnärliga uttrycks-medel ge exempel på konstens möjligheter i ett sakralt rum eller konstens möjligheter att sakralisera rummet. Det är också konstens faktiska funktiona-litet i ett sakralt sammanhang i stället för övergripande teoretiserande som har stått i centrum för diskussionerna.

Under året som gått har tre minikonferen-ser ägt rum: 26–27 november, 12–13 februari och 28–29 april. Den 23–24 september kommer en avslutande minikonferens att ske med många offentliga inslag, bl.a. en konstutställning. Hittills har träffarna erbjudit en spännande kombination av inspirerande föreläsningar som varit öppna för allmänheten och därutöver intensiva workshopar med särskilt inbjudna deltagare. Till den senare gruppen hörde författaren av denna artikel. Bland de ca 20–30 ständiga deltagarna har funnits arkitekter, konstnärer, konsthistoriker, teologer och präster.

Föredragshållarnas ämnen kan sägas ha kretsat kring två teman. Å ena sidan spänningen som skapas mellan behovet av kyrkorum som är liturgiskt väl fungerande och problemet med att många av dem också utgör kulturhistoriskt känsliga miljöer. Å andra sidan behandlades frågan om den sinnliga upplevelsens plats i andakt och riter mot bakgrund både av sekulariseringen och samhällets tilltagande intellektualisering. Bland de föreläsare som tagit upp problem förknippade med den förstnämnda frågan fanns religionssociologen Jonas Bromander, länsantikvarien Karl Johan Eklund och den finländske arkitekten Carl Johan Slotte. Den föreläsare som framförallt tog upp sinnlighetens krav och svårigheter var religionspsykologen Antoon Geels.

De inbjudna deltagarna var från början indelade i tre grupper med varsitt tema: Det sakra-la rummet, Ny rit i gamla rum och Sinnlig teologi. De två förstnämnda grupperna smälte dock samman till en redan vid andra mötet. Temat ny rit i gamla rum var tänkt att öppna en diskussion åt olika håll. Där skulle rymmas de svårigheter som 1900-talets liturgiska förändringar skapat för äldre kyrkorum, men också de problem som kan uppstå när gamla sakrala rum upplåts åt en ny konfes-sion. I realiteten kom man att koncentrera sig på den första punkten där problemen är akuta. En viktig orsak till denna begränsning var att det ännu är ovanligt att kyrkor övergår från en bekännelse-tradition till en annan. Konkreta restaurerings- och ombyggnadsexempel hämtade från Svenska kyrkans verksamhetsområde blev därför i stället utgångspunkt för samtalet.

Brännpunkten blev frågan om var gränsen går mellan de krav Svenska kyrkan numera ställer på ett praktiskt och liturgiskt väl fungerande kyrkorum, och nödvändigheten av att bevara kyrkorummet som ett historiskt och kulturellt arv. Man diskuterade kunskapsläget när det gäller kyrkorummens historiska ställning, sakrala estetiska dimensioner och praktiska funktioner. Det grundläggande problemet handlar förstås om förståelsen av kyrkorummet. Många saknar idag kunskap om kyrko-rum-mets historiska utveckling och symbolvärld, en observation som också gjordes i de övriga grupperna. Kunskapsbristen omfattar dessvärre också alltför ofta dem som skall förvalta och bruka kyrkorna. Det finns med andra ord ett utbildningsbehov som idag inte tillgodoses. Under de följande träffarna utarbetade man därför en kurs som syftar till att fylla kunskapsluckorna. Studieplanen som är inriktad på de reella kyrkorum som idag är i bruk har antagits av Uppsala universitet.

Fram till nu har Svenska kyrkan utgjort en betydande byggherre, men man kan med temagruppen förmoda att nybyggande av kyrkor i dess regi kommer att avstanna som en följd av minskande ekono-miska resurser. Kyrkor som en väsentlig del av arkitekternas uppdrag hör därmed inte längre framtiden till; istället blir det mer eller mindre begränsade restaurerings-insatser och sporadiska om- eller tillbyggnader. Det som däremot kan skapa problem är att Svenska kyrkan befinner sig i en liturgisk förnyelsefas, där nya bruk hotar att ställa krav på kraftiga förändringar av de historiska, känsliga kyrkomiljöerna. Inte nog med det, man betvivlar på många håll Svenska kyrkans förmåga att använda och underhålla de nuvarande kyrkobyggnaderna (jämför Signum 1998:7). Frågan är dock i vilken utsträckning denna s.k. övertalighet är ett reellt problem, var i så fall och i vilken omfattning? I en begränsad studie kommer ett urval fall som kan anses representativa att presenteras och utgöra grund för diskussionen. Detta forskningsarbete kommer att bedrivas av fil.mag. Henrik Widmark under sensommaren och hösten 2000.

Sinnlig teologi-gruppen, där författaren till den här artikeln ingick, diskuterade en rad ämnen: konstverkets, brukarens och konstnä-rens uppgifter samt symbolernas roll i den sinnliga teologin. Det sistnämnda begreppet skall förstås som de andliga värden som förmedlas via andra kanaler än det talade ordet och den skrivna texten. Där ingår musik, bilder, rörelser och annat som inte bara talar till intellektet utan till sinnena och emotionerna. Diskussionen utgick från tre av de funk-tioner som bildkonsten traditionellt förväntats fylla i trossammanhang: utsmyckande, undervisande och berörande. Inte minst konstnärerna i gruppen tyckte att den sista uppgiften idag måste vara den viktigaste. Att använda konst i ett andligt sammanhang uteslutande för att bereda sinnlig estetisk njutning ansågs tveksamt. Den undervisande funktionen tycktes inte heller angelägen numera, vilket innebar att illust-rerande bilder föreföll mindre behövliga. Med tanke på att den pedagogiska bildfunktionen var en följd av äldre tiders bristande läskunnighet blir ställningstagandet rimligt. Målet att beröra människor ansågs bäst kunna uppnås genom konstverk som har en metaforisk och associationsrik karaktär. Bilderna bör ha liknelsens vägledande förmåga att peka på något bortanför det omedelbart fatt-nings—bara.

Konstnärens roll vid skapande av andliga verk diskuterades något. Bildskapandet sågs som ett i konkret form gestaltat andligt sökande, där verken kan ses som milstolpar på en väg utan slut. På så vis blir konstnären en ställföreträdande ”andlig uttolkare” för mottagaren av bilden, en specialiserad representant för det mänskliga men samtidigt en förmedlare. Därmed blir konstnären en ”sinnlig” teolog.

Att trons bilder måste vara kommunikativa var det inte svårt att enas om, inte heller att de skall ha ett andligt innehåll. Det ”berörande” konstverket måste kunna vara en personlig meditation som inbjuder betraktaren till med-meditation och fördjupning till skillnad från det ”illustrativa” konstverket som snarare är tänkt för konsumtion. Verket bör kunna åstadkomma ett möte med det oväntade och kan vara en inbjudan, ett budskap eller en fråga till betrakta-ren. Ibland når man en punkt där orden inte längre räcker till. Konstverket kan i en sådan situa-tion erbjuda sinnenas ordlösa reflektion i en direktupplevelse på djupet av medvetandet.

En ingående diskussion kom inte oväntat att ägnas frågan åt form och innehåll. Ett intresse uteslutande för form, vilket inte varit ovanligt i konstvärlden under 1900-talet, ansågs i det andliga sammanhanget poänglöst. Formen måste ha ett innehåll och laddas med andlighet eller helighet. Frågan är bara hur det skall gå till. Är det något som skall ske när konstnären gör verket eller först i mötet med betraktaren?

Slutsatsen blev att konstverket i sig självt inte är andligt, men i bästa fall har en andlighetspotential som väntar på att bli realiserad. En metafor för vad som bör ske är att föreställa sig två elektriskt laddade metall-stänger. När de kommer tillräckligt nära varandra överbryggas mellanrummet mellan dem och en urladdning uppstår i form av en blixt. Tankarna gick vidare till äldre religiösa bilder, som flera uppfattade vara i besittning av en egen inneboende helighet till skillnad från vår tids. Denna förskjutning av helighetens plats i förhållande till bilden föreslogs vara en följd av att dagens konstverk ofta är uttryck för sökande; de är på så sätt i rörelse och ger inte färdiga svar. Idag ser sig konstnären som mottagarens medresenär och båda har till uppgift att dela sökandet efter det heliga.

Ärlighet och vilja till förståelse och dialog är nödvändigt från båda parters sida om bilden skall kunna fungera på avsett vis. Konstverket måste kunna upplevas som levande, eftersom det levande berör och väcker gensvar. Så mycket kan man kräva av konstnären. Men för att vår tids andliga bilder skall kunna uppnå sin fulla verkningsgrad krävs att betraktaren samarbetar genom att öppna sig och bli mottagande i sin attityd. Det krävs en vilja att försöka förstå och gå konstnären till mötes.

Konstnären har inte möjlighet att skapa annat än ur sitt eget inre, men ”verktygslådan” är till syvende och sist den rika, gemensamma andliga symbolskatt som vuxit fram under århundradena. Förutsatt att referensramarna är levande hos betraktaren kan denne bli en verklig mottagare. Ansvaret ligger därmed inte ensidigt på konstnären, också betraktaren måste aktive-ra sig och skaffa sig redskapen för förståelse. Här finns dock ett problem. Konstnärer som idag vill ägna sig åt andlig konst stöter på problem när stora grupper inte längre förstår de gamla symbolerna därför att de inte traderats vidare. Om inte mottagaren och konstnären har tillägnat sig gemensamma referens-ramar försvåras utbytet. Kommunikationsvägarna utarmas av kunskapsbristen och blir allt färre, möjligheterna att dela erfarenheter minskar och man talar förbi varandra. Risken finns också att de andliga bilderna ytterligare trivialiseras, att lättigenkännlighet prioriteras på bekostnad av beröring på djupet.

Går det att återerövra den förlorade koden till symbolerna? Förhoppningsvis. Men kyrkan måste också ta sitt ansvar och undervisa människorna om den visuella traditionen och inte bara den textuella. Gruppen såg genast TV som en framkomlig väg att snabbt nå större grupper. Spännande program som introducerar symbolerna för dem som lärt dem. Därför kommer tre helgsmålsböner att utformas för TV i höst, med utgångspunkt i en klassisk symbol vardera för meditationen. En sinnenas liturgi har också skapats för den sista sammankomsten i konferens–serien där konstnärernas särskilda kompetens och upp-finnings–rikedom tagits till vara. Slutligen kommer en konstutställning på temat andlighet att invigas den 24 september, för att sedan finnas tillgänglig på Sigtunastiftelsen några veckor framöver. Två installationer skall också särskilt skapas för detta tillfälle utöver de verk i traditionella tekniker som kommer att ställas ut.

Artikelförfattaren är fil.dr i konstvetenskap och verksam vid Riksantikvarieämbetet.