Nationellt och kyrkligt i svenskt 1900-tal

Åren mellan förra sekelskiftet och första världskriget var i Sverige en tid av yttre och inre konflikter. Unionsupplösningen, storstrejken, rösträttsfrågan, F-båtsinsamlingen, bondetåget och borggårdskrisen visade hur starka motsättningar som fanns inom samhället och väckte frågor om Sveriges nationella identitet. I motsats till den internationellt inriktade arbetarrörel-sen slöt sig den konservativa borgerlig-heten samman kring Sveriges historiska arv och nationella värden till en åskådning som inte kan kallas något annat än nationalistisk och som understöddes av kyrka och skola. Kyrkan, det vill säga den lutherska, sågs som en garanti för den historiska kontinuiteten mitt ibland alla politiska och ekonomiska förändringar.

Inom ungkyrkorörelsen, som brukar dateras till år 1909, fanns samma stämningar som fick framgångsrika förespråkare i Manfred Björkquist, J.A. Eklund och Nathan Söderblom. Gemensam för deras ideologi och retorik var betoningen av kyrkan som nationellt arv och identitetsfaktor. Den mest politiskt aktive var Manfred Björkquist, Sigtunastiftelsens skapare, som var påverkad av sin svärfar, den konservative politikern Rudolf Kjellén, och intog en ledande roll i F-båtsin-sam-lingen.

De båda andra, Eklund och Söderblom, ägnade sig aldrig åt politiken, men deras kyrkliga förkunnelse var likaväl nationellt präglad och genomsyrad av samma tidsanda. Om dessa båda och om kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist (tillsammans med några äldre kyrkohistoriker) har uppsalateo-logen Kjell Blückert skrivit en intressant och givande avhand-ling, där just sammanvävningen av nationellt och kyrkligt granskas.

Som Blückert påpekar har begreppen nation och nationalism sina rötter i 1800-talets politiska rörelser. När Europas karta gjordes upp vid Wienkongressen efter Napoleonkrigens slut, var det kunga-dömen och riken som det gällde, inte nationer. De nationalistiska rörelserna, och med dem begreppet nation, växte fram under 1800-talets lopp, både bland dem som verkade för regional självständighet och bland dem som önskade större politiska enheter, till exempel Tyskland och Italien. I Tyskland, där en enhetlig statsbildning saknades, var det folket och språket man samlades kring som den gemensam grunden för den eftertraktade politiska föreningen.

Tanken på das Volk, som en romantiskt föreställd enhet med djupa historiska rötter, blev en ledande tanke inom tysk nationalism, och ”folket” blev ett känslomättat nationellt begrepp också i andra länder. I Norden lanserades det först av Grundtvig (som spelar en mycket marginell roll i Blückerts avhandling), och den Danske Folkekirke var ett etablerat begrepp långt innan ordet ”folkkyrka” kom i ropet i Sverige.

Om denna utveckling och om den allt starkare identifikationen mellan nation och kyrka har Blückert en omfattande teoretisk utredning utifrån aktuell internationell forskning. Den kan tyckas något överdimensionerad med tanke på det begränsade tillämpningsområdet, men den är inte oviktig. Bland annat tar han upp den väsentliga frågan i vad mån nationerna är empiriska realiteter eller sociala konstruktioner, ”föreställda gemenskaper” för att bruka Benedict Andersons terminologi. När det gäller Sverige står det klart att mycken nationell retorik om Sveriges urgamla arv handlar om fiktioner. Erövringen av Skånelandskapen och de senare förlorade besittningarna, förlusten av Finland och den relativt kortvariga unionen med Norge kom att successivt förändra Sveriges profil, och den ideala bilden av Sverige som en genom tiderna sammanhållen enhet saknar därigenom trovärdighet.

Till skillnad från 1800-talets politiskt bestämda statskyrkobegrepp, dominerat av den ledande filosofen Christopher Jacob Boström, kom förra sekelskiftets teologer att särskilt knyta an till föreställningar om nationen, om folket och den gemensamma historien. Som man lätt kan se i Herbert Tingstens utomordentligt läsvärda Gud och fosterlandet (1969), fanns hela föreställningsvärlden beredd i 1800-talets skolböcker med deras förhärligande av nationella kämpar som Engelbrekt, Gustav Vasa, Gustav II Adolf och Karl XII liksom bilden av svenskarna som ett frihetsälskande folk, alltid berett att ge sitt blod för fosterlandet.

Hos en teolog som Eklund vävdes detta samman med hans kyrkosyn till en enhet. Hans viktigaste inspirationskälla var den romantiska och idealistiska filosofin hos Erik Gustaf Geijer och Pontus Wikner men också tidens historieromantik hos Verner von Heidenstam och Carl Grimberg. Den me-deltida utvecklingen i Norden såg Eklund som en sammansmältning av kristet och germanskt som kom till full blomning i reformationen. Kyrka och stat utgjorde nu ett enda helt, ”fäderneslandets majestät och Guds kyrka som därutinnan vilar”, med ett berömt citat från Gustav II Adolf. Nationen var den övergripande enheten, som både stat och kyrka var underställda. Självklart var kyrkan den lutherska; någon annan kyrka finns inte inom Eklunds horisont.

För Eklund liksom för många av hans samtida betecknade Gustav II Adolf den svenska historiens höjdpunkt och hade skänkt den dess största heroiska ögonblick genom sin hjältedöd vid Lützen. Frihetstidens och liberalismens tid sågs däremot som en nedgångsperiod, och Eklund hade ingen sympati för parlamentarismen. Hans framtidsdröm var att en ny genera-tion, ”ungdomen”, skulle återvända till en organisk samverkan mellan konung, folk och kyrka. Men detta hade sedan länge spelat ut sin roll, och ungdomen gick helt andra vägar.

Det historiska tillbakablickandet fick sitt poetiska uttryck i psalmen ”Fädernas kyrka” (borttagen i Svenska kyrkans senaste psalmbok), och Blückert visar hur hela det nationellt-kyrkliga programmet kommer till synes där, liksom Eklunds förkärlek för militära och ”manliga” dygder – kvinnorna är sällsamt frånvarande i hans retorik. Hos honom finns någon gång obehagligt rasistiska drag, då den germanska rasen och den germanska kulturen beskrivs som överlägsna, men utan aggressivitet mot andra. Med tiden kunde Eklund visa en viss förståelse för frikyrkornas existens – den katolska kyrkan kan enligt hans uppfattning inte ha någon hemortsrätt i Sverige.

Finns det internationella perspektiv hos Eklund? Blückert menar det, men spåren är ändå ganska svaga, låt vara att Eklund hade ett visst intresse för missionen. När den supernationa-listiska ”Fädernas kyrka” helt oväntat avslutas med raden ”Gud bjude frid över jorden”, kan detta kanske tolkas som en plötslig öppning mot världen utanför Sveriges gränser, men en cynisk läsare kan förmoda att Eklund helt enkelt behövde ett rimord på det för honom mera relevanta ”Norden”.

Medan Eklund är känd för eftervärlden som en utpräglat nationalistisk kyrkoman, har Nathan Söderblom ett rakt motsatt eftermäle som Svenska kyrkans förste store internationa-list. Det ligger en hel del i detta, särskilt då man tänker på hans berömda ekumeniska insatser under 1920-talet. Blückert visar emellertid att Söderblom i grunden hade samma nationalis-tiska inställning och romantiska historiesyn som Eklund. Den kommer mest till uttryck under hans tidigare år som förkunnare men fanns enligt Blückert med i hans tankegods livet igenom. Också i sitt ekumeniska tänkande höll Söderblom fast vid ett nationalistiskt synsätt. Som ekumenikens mål såg han inte en världsomfattande enhetskyrka utan en samverkan mellan självständiga nationalkyrkor (företrädesvis protestantiska). Den katolska kyrkan, med dess gränsöverskridande anspråk avvisade Söderblom som en ”sekt”.

Blückert betonar starkt likheterna mellan Eklund och Söderblom, men det finns också tydliga olikheter. Redan under 1890-talet tjänstgjorde Söderblom som präst vid Svenska kyrkan i Paris och lärde väl känna den franska kulturen (som Eklund avskydde). I sin Reli-gionspro-ble-met i katolicism och protestantism (1910) visar han på ingående kunskaper om samtida fransk och engelsk teologi. Inte minst bestämdes Söderblom av en liberalteo-logisk grundsyn som koncentrerade sig på den enskildes religiositet och därför överskred de nationella gränserna. Den världsvida kyrkan är för Söderblom en osynlig gemenskap av de sant kristna, som Gud ensam känner.

Det står ändå klart att Eklund och Söderblom hade en gemensam uppfattning av nationen och folket som aktivt verkande i historien och i kyrkans liv. De står på så vis i motsats till Einar Billing, som i folket såg objektet för ”kyrkans” verksamhet. Detta innebar att kyrkan allt-mer kom att identifieras med sitt prästerskap och sina funktionärer, något som ännu sätter spår i Svenska kyrkans självförståelse och språkbruk.

Kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist var samtida med Eklund och Söderblom, men hans kyrkohistoriska handböcker tillkom på 20- och 30-talet. Hans perspektiv är akademi-kerns, inte förkunnarens, och hans kyrkliga och historiska omdömen blir därför mera måttfulla. (Dock inte i boken Luther, Loyola, Calvin, 3 upplagan 1936, som Blückert inte nämner och där luthersk retorik och polemik blomstrar som mest.)

Enligt Blückert representerar Holmquist en oreflekterad (”banal”) nationalism till skillnad från de mera ideologiskt motiverade Eklund och Söderblom. Han får på så sätt representera det tredje stadiet i den historiska utvecklingslinje som Blückert framställer: Efter en ”proto-nationalism” – som kan jämställas med patriotism, en lydnad och entusiasm gentemot kung och fosterland – följde den egentliga nationalismen med utgångspunkt i 1800-talets rörelser, och den förbleknade med tiden till den banala nationalism som Holmquist sägs företräda. Hos Holmquist finner dock samma nationella grundsyn med Gustav II Adolf som centralgestalt.

Först under 50-talet bleknade den nationella retoriken bort och de offentliga hyllningarna av Gustav II Adolf och Karl XII kom helt ur modet. Delvis bytte väl dock nationalismen enbart kostym. En ny form av nationell stolthet (eller självbelåtenhet) har sedan dess hunnit utvecklas, men denna gång knuten till välfärdsstaten och Sveriges förmodade moraliska överlägsenhet i världspolitiken. Men detta har skett i takt med sekulariseringen. I dagens Sverigebild är den nationella kyrkan knappast längre en identitetsfaktor, även om man i massmedierna tanklöst talar om ”vår” ärkebiskop och ”våra” kyrkor, eller då Svenska kyrkans bis-kopar alltjämt omtalas som ”svenska biskopar”.

Blückerts avhandling bör läsas av var och en som vill följa den svenska nationalismens historia, och den ger anledning till reflektioner över Svenska kyrkans nutida identi-tetspro-blem i dess nya relation till stat och kommuner. Att den i framtiden skulle uppträda som ett sam-fund bland andra i vårt land – något som många hoppats på – tycks för närvarande omöjligt, och detta av historiska skäl som Blückert redovisar. Svenska kyrkan har aldrig varit ett vanligt kyrkosamfund i betydelsen av ”denomination”, utan har varit identisk med den svenska staten eller nationen, organiserad för kyrklig verksamhet. Som hos Eklund kunde den beskrivas som ”nationens själ” men utgjorde ändå en del av den. Det långvariga förbudet för andra samfund var ett logiskt uttryck för denna starka identifikation med kyrka och stat. Också efter den så kallade skilsmässan mellan kyrka och stat har Svenska kyrkan förblivit organiserad som en nationell storhet med en lagstadgad politisk förankring i församlingar och olika kyrkliga organ, och kan därför uppträda som ”hela folkets kyrka”. Men denna form av nationalism är med Blückerts ord ”banal”; den bärs inte av någon medveten teori om kyrkans och nationens oupplösliga enhet.