Kristendomen har bara börjat

Kristendomen har utmanat många filosofiska och religiösa system. Samtidigt har den velat möta förväntningarna från dem. Det mest vitala i den kristna spiritualiteten är inte negationen utan bejakandet, fullhetens spännvidd.

Om buddhismen genomsyras av en passionerad längtan efter befrielse från ondskan, en passionerad längtan efter frälsning, om Buddha själv sade att liksom havets vatten är oskiljaktigt från saltet, så är hans lära (karma) oskiljaktig från föreställningen om en frälsning, av denna törst efter frälsning – så är detta löfte om frälsning också det specifika i kristendomen, i Nya testamentet.

Om islam innebär människans absoluta hängivenhet till Gud, som är suverän Herre över kosmos och människans öde – så finner vi samma sak i kristendomen.

Om brahmanismen, den samtida hinduismen, talar om det gudomligas mångfaldiga manifestation, finner man samma sak i kristendomen.

Om den kinesiska världsbilden talar om himlen (tien) som något som ger människolivet dess inriktning, också i detaljerna, i traditionernas mångskiftande nyanser – så finner vi detsamma i kristendomen.

Om slutligen panteismen hävdar att Gud är i allting, att han penetrerar varje droppe, varje atom i universum som en mystisk kraft – så är kristendomen överens också om detta, även om den inte reducerar Guds handlande till denna allestädesnärvaro.

Människans storhet

Men vi tar miste om vi tänker oss att kristendomen utgör ett eklektiskt urval av alla dessa element i olika trosriktningar. Där visar sig tvärtom en väldig kraft från något alldeles nytt. Detta nya är inte så mycket knutet till en lära som till ett nytt liv, som framträder i vardagen. Mänsklighetens stora lärare, författarna till Upanishaderna, Lao-Tse, Konfucius, Buddha, Muhammed, Sokrates, Platon och andra, tänkte sig sanningen som toppen på ett berg som de mödosamt strävade att bestiga. Detta är en riktig beskrivning. Ty sanningen, detta som inte så lätt låter sig gripas med händerna, liknar ett högt berg som man bestiger i etapper, under det att man då och då måste hämta andan och vända sig om för att se på den tillryggalagda sträckan. Man vet att det fortfarande återstår en brant sluttning att besegra. Jag glömmer aldrig orden från en enkel bergsbo från Himalaya, sherpan Tensing, som besegrade Mount Everest tillsammans med engelsmannen Hillary. Han sade att man måste närma sig berget med vördnad. Det är samma hållning som krävs av den som närmar sig Gud. Bergen kräver samma sinnesförfattning, om man vill fatta hela deras storslagenhet och skönhet. Sanningen undflyr dem som närmar sig utan känslan av vördnad, utan att vara beredda att avancera trots risker, bråddjup och sprickor. Ett uppstigande – sådan är mänsklighetens historia …

Människan har två hemland. Det ena är vår jord, vid den punkt på jordklotet där man fötts och växt upp. Det andra fosterlandet är himlen, andens dolda rike, som ögat inte ser och örat inte hör, men som vi tillhör med barnets födslorätt. Vi är jordens barn. Samtidigt är vi bara gäster på jorden. I sitt religiösa sökande inser människan oändligt mycket bättre sitt väsen än när hon för krig, odlar jorden, sår och bygger. Också termiterna bygger, aporna krigar också – på sitt vis, visserligen, och med mindre blodspillan än människan. Det finns en sorts myror som sår. Men ingen varelse utom människan har någonsin ställt sig frågan om Varats mening eller har någonsin höjt sig över de fysiska behovens nivå. Ingen varelse utom människan är kapabel att ta risker – ibland dödliga – i sanningens namn, i namn av detta som man inte kan gripa med händerna. Tusentals martyrer i alla tider och folk företräder detta fenomen, unikt i vårt solsystems historia.

Men när vi ser på evangeliet, befinner vi oss i en annan värld. Inte i den värld som uppvisar allt detta lidelsefulla sökande, denna himlastormande längtan, utan inför svarets mysterium. Prins Siddharta Gautama, den blivande Buddha, hade tillbringat över tjugofem år i asketisk strävan att nå kontemplationen. Samma intellektuella, andliga och psykosomatiska ansträngningar har utförts av yogis, filosofer, asketer. Men Jesus Kristus kommer från en enkel by där han lever ett alldagligt liv. Hos honom var allting redan färdigt. Han hade inte stigit upp till nya höjder. Tvärtom. Han hade stigit ner till människan. Alla de stora vishetslärarna var medvetna om sin okunnighet. Sokrates sade: ”Jag vet att jag ingenting vet.” De största helgonen har alltid och överallt upplevt sig som syndare på ett betydligt mer påträngande sätt än vad du och jag någonsin gjort, eftersom de befann sig närmare ljuset. Varje fläck på deras liv och deras samvete framträdde mycket tydligare än vi kan se våra mot bakgrunden av det grådaskiga liv vi lever.

Kristus hade inte känslan av att ha uppnått någon som helst höjdpunkt. Han framträder bland människorna sådan han är från begynnelsen, genom sin natur. Jesus Kristus har inte börjat predika evangeliet som en doktrin, ett system. Det han förkunnade för människorna kallade han besora, på grekiska evangelion, det vill säga budskapet om glädjen, den Goda Nyheten.

Vad var då denna goda nyhet? Människan har rätt att inte förlita sig på tingens ordning i universum. Människan har rätt att känna sig främmande i en fientlig värld. Vår tids författare, en Albert Camus, en Jean-Paul Sartre, talar ofta om existensens skrämmande absurditet. Vi omges av något förfärligt, omänskligt, meningslöst, absurt, något man omöjligt kan lita på, en kall, död och dödlig värld. Naturligtvis måste jag genast nyansera: dessa författare, romanbyggare, dramaturger och filosofer bygger på en världsbild utan Gud. Ta till exempel Sartres och Camus ateistiska existentialism. De glömde något. När de sade att världen är absurd, tom på mening, kunde de bara säga detta i kraft av det motsatta begreppet, en idé om mening. Den som inte vet vad mening är, kan heller inte veta eller någonsin förstå vad det absurda är. Just själva faktum att människan revolterar mot det absurda, mot tillvarons icke-mening, bevisar att meningen existerar.

En inre revolution

Bibelns gamla undervisning uppenbarar för oss att vi kan genomföra en inre helomvändning (revolution) och säga ja till existensen, fatta förtroende för detta som förefaller oss skrämmande och förfärande. Och då, tvärs igenom kaos, tvärs igenom det absurda, tvärs igenom livets absurditet, liksom solen genomtränger molnen: Guds öga – en Gud som är en person, en person som återspeglas i varje mänsklig person – betraktar oss. Kontakten med honom är något möjligt, lika möjligt som föreningen mellan likar. Hela meningen med den mänskliga existensen ligger här, i den förvånande analogin med honom som har skapat världen …

Ibland säger man att Kristus har förkunnat en ny moral. Han säger: ”Ett nytt bud ger jag er: ni skall älska varandra så som jag har älskat er.” Budet om kärlek fanns redan tidigare, och orden ”Du skall älska din nästa så som dig själv” har Mose till upphovsman. Men Kristus har bidragit med en ny klang: ”Så som jag har älskat er.” Ty det är i kärlekens namn som han har stannat kvar hos oss här på denna fläckade smutsade, blödande och syndiga jord – endast och allenast för att vara vid vår sida. Det vill säga: hans kärlek har blivit en det totala självförnekandets kärlek, den totala självförglömmelsen. Därför säger han: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv.” Det vill säga: att sluta att hävda sig själv. Inte så att man skall förneka sin personlighet, alls inte. Personligheten är något heligt. Man måste förneka sin bedrägliga självförhävelse, denna pseudo-autonomi. Man måste förneka sig själv, ta sitt kors, göra sig redo att tjäna och att lida med glädje, och sedan följa mig.

Kristus kallar människan till förverkligandet av ett gudomligt ideal. Kristendomen har bara tagit sina första steg, jag skulle säga: sina första stapplande steg i mänsklighetens historia. Ännu idag är många av Kristi ord obegripliga för oss, därför att vi ännu är andliga och moraliska neandertalare, därför att evangeliets pil har evigheten som måltavla, därför att kristendomen bara har börjat, och allt det som har föregått oss, allt detta som vi nu kallar kristendomens historia, är bara försök, klumpiga eller misslyckade, att sätta den i verket.

Kristi enkelhet

Kristendomen är inte en ny etik, utan ett nytt liv. Ett nytt liv som leder människan till direktkontakt med Gud – ett nytt Förbund, det Nya testamentet. Vari består detta mysterium, hur skall man förstå det? Varför attraheras människorna av Kristi personlighet, som av en älskad närstående, fastän han kom hit till världen i så föga uppseendeväckande gestalt? Han omgav sig varken med den mystär som vissa vishetslärare älskade, inte heller med den orientaliska poesins poetiska exotism. Allt han sade låter så enkelt. Till och med exemplen i hans liknelser är hämtade ur vardagslivet. Det rör sig om en hemlighet som han avslöjar i några korta ord. Vi förstår detta i Johannesevangeliet. Filippos säger: ”Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss.” Han som de gamla grekerna kallade Arche (Upphovet), var finns Han? Och Jesus svarar så som aldrig någon filosof på jorden har svarat: ”Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern.” Han sade detta mer än en gång, och åtskilliga vände honom ryggen och gick förtrytsamt sin väg. Detta förblev en utmaning. Man måste acceptera ett mysterium. Aldrig formulerade Kristus detta mysterium rakt ut. Han frågade bara folk: ”Vem tar man mig för? En profet? Johannes döparen som uppstått från de döda? Och ni?”

”Du är Konungen, du är Kristus, den levande Gudens Son.” Detta erkännande röjer en inre erfarenhet. Han ställer ännu idag samma fråga till var och en av oss, ty han är Gud som talar med en människas mun. Jesus Kristus är ansiktet av det oändliga, det oförklarliga, det ogenomträngliga, det onåbara, det oidentifierade. Lao-Tse hade rätt: det namn som vi inte uttalar är just namnet på evigheten. Ja, Jesus Kristus är namnet på den Oidentifierade och den Otänkbare. Men se, plötsligt kan man inte bara kalla honom vid namn, man kan också uttala hans förnamn. Man kan kalla honom vid ett mänskligt förnamn. Det är han som tillsammans med oss bär levandets börda.

Här är kristendomens centrum och axel.

Ett möte

De kristna mystikerna skulle kunna jämföras med sina likar i de orientaliska religionerna, i synnerhet de indiska, om man ser till upprepningen av olika böner. Man upprepar olika mantran. Här finns en likhet och en möjlig parallellitet. Men en av de väsentliga bönerna i den kristna mystiken kallas Jesusbönen. Där upprepar man ständigt namnet på honom som har fötts, som har levt på jorden, som har korsfästs och uppstått. Genom denna kristocentrism skiljer sig kristendomen radikalt från alla andra meditationssätt och mantran. Här äger ett möte rum. Här gäller det inte bara att koncentrera tanken, meditera, att simma i en sorts ocean av andlighet utan gräns. Här gäller det personens möte med Jesu Kristi person, han som är utanför världen och samtidigt i världen.

Jag kommer här att tänka på ett prosapoem av Turgenjev. Han befann sig i en kyrka på landet. Han kände plötsligt att Kristus stod bredvid honom. När han vände sig om, såg han en man med alldagligt utseende. Efteråt, när han såg sig om på nytt, kände han intensivt att han var där. Så är det. Kristus är alltid i sin kyrka, och det är därför som kyrkan lever och utvecklas.

Jesus Kristus anförtrodde inte en enda skriven rad åt sin kristenhet, till skillnad från Platon, som efterlämnade sina Dialoger. Han lämnade inte några stentavlor med lagbud som Mose. Han dikterade inte någon Koran som Muhammed. Han skapade inte en ordning (Sangha) som Gautama, Buddha. Men han sade: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.” När de som omgav honom förstod att han skulle lämna dem, uttalade han dessa profetiska och eviga ord: ”Jag skall inte lämna er ensamma, jag skall komma till er.” Detta händer idag. Hela kristendomen och dess djupaste erfarenhet grundas på detta. Allt annat är bara utanverk.

I övrigt vördar kristenheten gestalter som starkt påminner om dem man finner i andra religioner. Världens religioner utgör en del av kulturen. Religionerna har uppkommit och bärs av människoandens längtan uppåt, mot det eviga, mot de värden som inte förgår. Men här kommer rörelsen uppifrån, från himlen, och därför har en av vårt sekels teologer kunnat säga: ”Kristendomen är inte en av religionerna utan innebär en kris för alla religioner. Den höjer sig över allt annat, som aposteln Paulus säger: ”Ingen blir rättfärdig genom laggärningar, utan endast genom tron på Jesus Kristus.”

Det finns en kraft som Kristus har lämnat åt oss på jorden, och den ges gratis. Det är därför den kallas gratia, nåden. Gåvan ges för intet, fritt. Vi förtjänar den inte genom vårt arbete, vi får den. Visst måste vi anstränga oss, kämpa mot synden, sträva efter moralisk fullkomning. Men vi får aldrig glömma att vi inte någonsin kan lyfta oss själva i håret. Vårt arbete bereder bara marken. Här ligger skillnaden mellan kristendomen och yoga. Enligt yoga är människan kapabel att nå Gud och att så att säga forcera portarna av egen kraft. Kristendomen säger: du kan arbeta på din fullkomning, men du kan aldrig nå fram till Gud om inte han själv kommer dig till mötes.

Det är här nåden övervinner lagen. Lagen är religionens första stadium, barndomen. Så gör man inte, så gör man: barnet lär sig genom regler, normer. Är de nödvändiga? Förvisso. Men därefter kommer Nåden – genom den inre erfarenheten av mötet med Gud. Detta möte liknar kärlek, glädje, seger, sfärernas musik. Nåden, den är det nya livet. Aposteln Paulus sade: ”Se hur folk disputerar med varandra. Vissa vill ha kvar de gamla riterna, det Gamla testamentets riter. Andra vill ha bort dem. Men varken det ena eller andra betyder något. Det som är viktigt, det är det nya som bryter in genom tron som sätts i rörelse av kärleken. Det är detta som är den sanna kristendomen. Resten är bara historiska betingelser, inramningen, omgivningen – allt detta som bestäms av en viss kultur.”

Jag talar om det väsentliga i den kristna tron. Det gäller den mänskliga personens oändliga värde. Det gäller ljusets seger över döden och förgängelsen. Det gäller det Nya testamentet, som växer likt en ek som sprungit ur ett obetydligt ollon. Nya testamentet låter historien höja sig, liksom jästen får degen att jäsa. Redan idag visar sig Guds Rike i hemlighet bland människorna – när ni gör det goda, när ni älskar, när ni häpnar över det sköna, när ni erfar livets fullhet. Guds Rike har redan vidrört er. Det finns inte bara som en avlägsen framtid, inte bara som futurologiska funderingar. Riket skall komma, men det finns redan nu. Det är Jesus Kristus som försäkrar oss om detta. Han har redan kommit. Domen skall falla över världen, men den har redan börjat. ”Nu faller domen över världen”, säger Kristus. Nu. Det vill säga: när han för första gången började förkunna evangeliet.

Om vi skulle ställa ytterligare en fråga, om vari kristendomens essens består, då måste vi svara: mänskligheten förenad med Gud, unionen mellan den mänskliga anden, begränsad och inskränkt i tiden, och den oändliga gudomliga Anden. Världen är helgad, ondskan, mörkret, synden besegrad. Men detta är Guds seger. Den började i uppståndelsens natt, och den fortsätter så länge världen står.

Det är däruppe jag kommer att leva …

översättning: Anders Piltz