Kroppens årtionde

Det har ofta sagts att 1990-talet skulle bli ett andlighetens årtionde. När det nu snart blir dags att summera de gångna årens stämningar, kan vi konstatera att det inte blev så mycket av just det andliga. Däremot råder inget tvivel om att vi upplevt ett kroppslighetens årtionde. En biologisk människosyn har blivit alltmer självklar för många, och åtskilliga av tidens trender har handlat just om våra olika möjligheter att förbättra kroppens villkor. Psykologin, som så många satte sitt hopp till under 70- och 80-talen, har inte sällan fått vika för kroppsterapierna som möjliga vägar till fullkomlig hälsa. Mår kroppen bra, så mår också själen bra.

Liksom andra trender ger detta anledning till reflektioner. Filosofer, psykologer och hjärnforskare har länge haft svårigheter med att definiera och komma överens om vad själen är för något. Finns den alls? Hur förhåller den sig i så fall till jagmedvetandet, till hjärnverksamheten? Många känner sig idag brydda över själva frågeställningen och undviker problemet. Men liknande och besvärande frågor kan faktiskt ställas också om kroppen. Den är visserligen betydligt påtagligare än själen, den kan iakttas, mätas, vägas och manipuleras, men trots detta är det svårt att betrakta den som ett objektivt föremål, helt distanserat från själslivet. Den viktigaste orsaken är att vi själva, var och en, har en kropp som vi inte till fullo förstår.

När vi talar om kroppen, menar vi ofta helt olika ting, beroende på vilken aspekt vi anlägger på den. Krokitecknaren, som ägnar sina dagar åt att studera människokroppen, intresserar sig vanligen bara för dess utsida, medan anatomen snarare riktar sin uppmärksamhet åt dess insida och de organ som döljs för oss av kroppens tunna skal. Biokemisten går vidare till de kemiska processerna i kroppen som är livets villkor och också, märkligt nog, är bärare av information. Och går vi ner till den molekylära nivån finner vi att kroppens liv mest av allt liknar ett sinnrikt dataprogram. Liksom 1700-talets anatomi gav upphov till synen på människan som en maskin (laMettries L’homme machine) har analogin mellan människan och datorn nu blivit allt vanligare, en dator som också har förmågan att reproducera sig själv.

De flesta av oss tänker inte oupphörligt på allt detta utan tar kroppen för given. Det gör vi både när vi iakttar andras kroppar och när vi upplever den egna kroppen ”från insidan” som om den var ett hus vi bebor. Kroppen som sedd och upplevd är universella aspekter – gemensamma för människan och djuren – dominerar helt naturligt också i vår tids kroppskultur. Det gäller intresset för sexualiteten, för mat och dryck, för andra former av kroppsligt välbefinnande som intar så stor plats i dagens mediautbud.

Dagligen – och på ett alltmer tröttande vis – möter vi en intensiv reklam för produkter som är avsedda att förbättra och försköna kroppsytan. Budskapet är att man kan framträda inför andra som en perfekt skönhet om man bara väljer rätt medel för detta. Modeskaparna lär oss att den extremt smala kroppsformen är den riktiga och att bantningen är ett måste, särskilt om man är en ung kvinna. För den som anammar budskapen finns sedan ett ofrånkomligt program som hamnar i centrum för det dagliga intresset. Kroppen blir till ett ofullbordat konstverk som man ständigt måste arbeta vidare med, även när det frestar på. Någon tillfredsställelse mer än för stunden är inte att tänka på. Själva budskapet är att det alltid finns någon felaktighet kvar som måste rättas till, bevis på att man ännu inte har uppnått den fysiska fullkomligheten. Många flickor uppfattar sig helt i onödan som fula och misslyckade därför att de inte kan förverkliga de skönhetsideal som prackats på dem. Som i så många andra fall kan framgångskulten resultera i besvikelser och bristande självförtroende.

Liknande förhållanden gäller det fysiska välbefinnandet. Det finns idag ett större utbud än någonsin av hälsokurer med stärkande bad och massage, med hälsokostprodukter och naturmedel för den som inte vill nöja sig med gängse livsmedel och medicin. Det handlar om att ”ha kontakt med sin kropp”, att uppleva en kroppslig harmoni, gärna i samklang med naturen och det förenar sig då ibland med en ekologisk romantik. Mycket av allt detta är säkert behagligt. Men också i detta fall kan fixeringen vid den egna kroppen resultera i en ständig vantrivsel. Att man så ivrigt – och ofta till betydande kostnader – söker medel för att förbättra sin hälsa förutsätter ju att det normala tillståndet upplevs som otillfredsställande. Man måste ständigt känna efter var det känns fel för att kunna åtgärda bristerna, och det är ingen lyckad grundhållning till ens egen hälsa. Hypokondrikern, som ständigt söker anledning till nya kurer, når aldrig fram till det förutsatta målet, eftersom han egentligen inte vill bli frisk – det skulle ju göra slut på sökandet efter botemedel. Det oupphörliga sysslandet med den egna hälsan är på samma vis ett synbart tecken på inre otrygghet.

Nu handlar det inte bara om att kroppen skall må utan att den skall kunna prestera något, och då gärna inför andra. Man vill veta att ens kropp är i trim och i stånd till goda fysiska prestationer. Detta är återigen en allmänmänsklig och naturlig sak. Inte bara de gamla grekerna utan även många andra folk historien igenom har haft idrottsövningar som en viktig del av kulturmönstret. Dessvärre har det senaste årtiondet klargjort hur också denna sida av kulturen har drabbats av hets och prestationstvång. Det ständiga kravet på perfektion, på bättre och bättre resultat slutar med nödvändighet i frustration. Alla kan inte svara mot kraven på att ständigt befinna sig på idrottens topp, och som bekant har somliga sökt sig otillbörliga genvägar. Därav det myckna och omskrivna fusket i idrottsvärlden och det destruktiva missbruket av anabola steroider. Förakt för fysisk svaghet ligger också nära till hands i en kultur där enbart de muskulösa idealen råder.

Men som vi alla vet, består kroppen inte enbart av muskelvävnad. Förmågan att urskilja färger och ljud, att forma ord och toner är lika kroppslig som förmågan att löpa eller lyfta. Ögon och öron är faktiskt kroppsdelar. Inte minst i en tid då man i så hög grad utgår från en biologisk reduktionism är det märkvärdigt att de intellektuella färdigheterna så ofta betraktas som om de vore okroppsliga, inte minst i skolans värld. Kroppen används lika mycket vid datorbordet som på idrottsarenan, fastän det är olika delar av den som tas i bruk. Inte heller kan den goda idrottsutövaren (till exempel racerföraren eller golfspelaren) arbeta med intellektet frikopplat utan att misslyckas totalt. När man i antikens olympiska spel lät sång och diktläsning ingå som delar av idrottsprogrammet, berodde detta inte på en sammanblandning av andligt och kroppsligt utan tvärtom på att man såg hela människans kropp som en helhet.

Önskan om att vara vacker, frisk och stark är något som vi alla delar. Men kroppskulturen kan inte separeras från människan som en helhet där också medvetandet och den andliga utrustningen ingår. Det är förnuftet och erfarenheten som skall styra vår hantering av kroppen. Annars ligger det nära till hands att kroppskulturen får destruktiva effekter och blir till obehag i stället för glädje, vare sig man satsar sitt livs resurser på skönhetsmedel, på hälsopreparat eller på ett i längden meningslöst muskelbyggande.

Vi bör också komma ihåg att det nutida mediesamhällets kroppskultur är ett privilegium för ett relativt fåtal och till stor del har karaktären av lyxkonsumtion. Större delen av jordens befolkning använder sina kroppar i första hand som redskap för försörjning och överlevnad. Också i vårt samhälle är många former av kroppskulturen avsedda för dem som har tid och pengar, som är unga och har de fysiska förutsättningarna. Den fostrar till elittänkande snarare än till allmänt välbefinnande och utgör en del av de framgångsideologier som dagens ekonomiska villkor tycks producera. Sådant går förvisso inte att stoppa, men det är tillåtet för oss att visa en kritisk distans.