Nyliberalismen och Mexikos fattiga

Under det senaste decenniet har flera länder i Latinamerika upplevt en beundransvärd och för många kanske oväntad ekonomisk utveckling. Till dessa länder hör framför allt Chile, Argentina, Uruguay, Mexiko, Colombia och El Salvador. Samhällsreformer och ekonomisk-politiska åtgärder har genomförts under nyliberalismens banér.

Även i Mexiko har den typ av nationalekonomi som förespråkats av ekonomer som Friedrich A. von Hayek, Milton Friedman och Robert Nozick fått starkt fotfäste. PRI (Partido Revolucionario Institucional) – ett parti som varit i oavbruten regeringsställning sedan 1929 – har genom marknadsvänliga reformer successivt släppt statens kontroll över ekonomin. Detta har givit flera positiva effekter, vilka inte kan tillbakavisas. Ändå har PRI knappast fått gehör och acceptans i alla läger. Det tydligaste motståndet mobiliserades i början av 1994 i den materiellt sett mycket fattiga delstaten Chiapas. Det beväpnade upploppet mot den iögonenfallande sociala orättvisan – som delvis var en följd av den nya ekonomiska politiken – nådde massmedier världen över.

Mexiko har utan tvekan bytt skepnad i och med den marknadsorienterade kursförändringen. Hur har den förda politiken sett ut? Vad har den nyliberala politiken inneburit för det mexikanska samhället? Vilka ekonomiska, sociala och väderingsmässiga konsekvenser har den haft för befolkningen?

Anpassning till den globala konkurrensen

De flesta ekonomer är eniga om att den politik som fördes i Mexiko före 1982 saknade utsikter till framgång. Precis som många andra länder i Latinamerika satsade man på så kallad importsubstitution. Med det menas stöd till inhemsk produktion av sådana produkter som tidigare importerades. Diverse protektionistiska åtgärder som subventioner, tullar, importkvoter etc höll den utländska konkurrensen på betryggande avstånd. Priset man fick betala var en ineffektiv industri, korruption och ekonomisk stagnation. Till detta kommer den skuldfälla som gjorde landet bankrutt. För att få fart på ekonomin och fylla de hål som korruptionen förorsakat lånade man alltmer pengar utomlands. Skuldkrisen i början av 80-talet, då man tvingades ställa in alla betalningar, var sedan ett faktum. Importsubstitutionen och låneekonomin hade nått vägs ände.

Alltsedan president Miguel de la Madrid tog över makten 1982 har landets gränser öppnats för utländsk konkurrens. Under dennes rege-ringsperiod liberaliserades utrikeshandeln, vilket fick sin mest konkreta manifestation när Mexiko år 1986 anslöt sig till den internationella handelsorganisationen GATT. Till det nyliberala programmet hörde även en omfattande privatisering av statliga institutioner och en avreglering av finansmarknaden. Man höll dessutom ett vakande öga på statens budget och reducerade därmed bidragen till hushållen och var även restriktiv med andra utgifter.

Liberalismo social

President Miguel de la Madrids efterträdare Carlos Salinas de Gortari (1988–94) tog över den nyliberala stafettpinnen. Salinas de Gortari formulerade två överordnade mål för den ekonomiska politiken: låg inflationsnivå och en stabil valutakurs. Under dennes ledning genomfördes år 1989 en ”statsreform” som rent konkret innebar att den fria marknaden gavs större spelrum. Den av Miguel de la Madrid påbörjade privatiseringen av tidigare statligt kontrollerade företag, inklusive bankväsendet, intensifierades. Dessutom skrevs de lagar om som berör utländska företags investeringar i Mexiko. Den mest betydelsefulla förändringen var dock uppgörelsen med USA och Kanada i handelsförbindelsen NAFTA (North American Free Trade Association). Avtalet skrevs under 1994, för övrigt samma år som Salinas de Gortari själv tvingades avgå på grund av en mutskandal.

Den nuvarande regeringen med president Ernesto Zedillo går vidare på den inslagna vägen. Han håller hårt i statskassan och har introducerat ett stramt sparprogram för att få ordning på finanserna. Det har bland annat inneburit att subventioner på livsmedel (ris, mjölk, bönor) slopats, med högre priser som följd. I januari i år avskaffades även subventionerna på det populära brödet tortillas, som utgör basfödan för de flesta. Zedillo bedriver precis som sina föregångare en aktiv utrikespolitik. Samarbetet begränsar sig inte bara till USA och Kanada (85 % av utrikeshandeln) utan förhandlingar om gynnsamma handelsvillkor äger för närvarande rum med EU. Tyskland är den europeiska nation som Mexiko har mest utbyte med. Nämnas kan att Volkswagen förlagt stora delar av sin bilproduktion till den mexikanska staden Puebla. Tysklands förbundspresident Roman Herzog besökte Mexiko med en delegation på 70 tyska företagsrepresentanter i mitten av mars i år i syfte att utveckla samarbetet.

Även om denna politik har klart nyliberala drag, ville PRI inte se den som en sådan. Istället försökte man lansera sitt program som en medelväg. Staten skulle inte ha en överbeskyddande roll (estatismo absorbente). Men man ville inte heller låta sig uppslukas helt av fränt marknadsekonomiskt tankegods (neoliberalismo posesivo). Partiets nya ideologi och politiska program fick därför beteckningen liberalismo social. Med Salinas de Gortaris egna ord: ”Den sociala liberalismen betyder en stat, som gynnar entreprenörsanda, men som samtidigt förfogar över förmågan att beslutsamt reglera det ekonomiska skeendet och därigenom förhindra att några få utnyttjar befolkningsmajoriteten.”

Hur pass framträdande den sociala omsorgen i Mexiko faktiskt varit är minst sagt en diskussionsfråga. I den mån regeringen kan anses ha tagit ett socialt ansvar så är det genom programmet PRONASOL (Programa Nacional de la Solidaridad). Det är ett mångfasetterat projekt som i ett första steg vidtog åtgärder för att förbättra levnadsvillkoren (hälsovård, bostäder, utbildning och livsmedelsförsörjning). I en andra fas satsade man på förbättring av infrastrukturen och stöttade produktionen genom att exempelvis ge krediter till nystartade företag samt att ge vissa bidrag till jordbruket.

Sambanden mellan den nyliberala politiken och förändringar i det mexikanska samhället är i vissa fall lätta i andra svåra att dra. Att privatise-ringen och liberaliseringen förbättrat produktiviteten, höjt effektiviteten i produktionen samt orsakat åtskilliga konkurser, är relativt entydigt. Att politiken lett till en kraftig urbanisering är givet. Sambandet mellan nyliberalismen och förändringar i exempelvis medellivslängden är å andra sidan mycket mer vagt. Man kan inte heller utan vidare härleda brott mot mänskliga rättigheter som begåtts i Mexiko från den nyliberala politiken. När det gäller statistiska data tillkommer svårigheten att dessa genom sin approximativa natur på sin höjd tecknar en grov kontur av verkligheten.

Varje rättvis bedömning av nyliberalismen i Mexiko måste även ta hänsyn till landets med europeiska mått mätt enorma befolkningsökning. Mexiko har för närvarande 97 miljoner invånare. Bara under 90-talet har befolkningsmängden stigit med 16 miljoner invånare (81 miljoner år 1990). Går man ytterligare tio år tillbaka (1980) fanns 67 miljoner mexikaner registrerade.

Levnadsstandard och tillväxt

I rent generella termer måste utvecklingen sedan 1982 bedömas som positiv. UNDP (United Nations Development Programme) för i sina årliga rapporter statistik över mänsklig utveckling. Detta FN-organ sammanfattar olika kriterier för mänsklig utveckling i begreppet HDI (Human Development Index), vilket omfattar följande kriterier: 1. medellivslängd; 2. utbildningsnivå (läs- och skrivkunnighet samt andel gymnasie- och högskolestudenter); 3. levnadsstandard och tillgång till resurser (jordegendom, arbete, inkomst). Värdena för Mexiko vittnar om en kontinuerligt förbättrad situation och lyder: 0,76 (1980) samt 0,85 (1995). – HDI-värdet är ett resultat av en division baserad på de tre kriterierna och i slutändan fastställs en skala från 0 (negativt) till 1 (positivt). – Över ett längre tidsperspektiv kan man konstatera framsteg inom olika områden. Medellivslängden har stigit från 57 år (1960) till 72 år (1995), barnadödligheten har sjunkit från 95 per 1 000 (1960) till 27 per 1 000 (1996), andelen av befolkningen som har tillgång till rent vatten har stigit från 65 % (1975–80) till 83 % (1990–96), till sist har läs- och skrivkunnigheten stigit från 75 % (1970) till 90 % (1995).

Genom den nyliberala politiken har Mexiko kunnat skörda ekonomisk tillväxt. Från och med 1984 har bruttonationalprodukten per capita enligt Världsbanken haft en klart stigande tendens, även om utvecklingen varit ojämn (negativ tillväxt vissa år). Under 90-talet har BNP per capita stigit med 2–3 % varje år med undantag för 1995 – i valutakrisens kölvatten. Att landet tagit sig ur den krisen vittnar inte minst tillväxten året 1997 om, som uppgick till hela 7 %. BNP per capita säger dock ingenting om fördelningen av landets resurser. En kritisk bedömning av statistiken ger vid handen att klyftorna är djupa. Var tredje mexikan (dvs drygt 30 miljoner invånare) lever under fattigdomsgränsen, vilket innebär att de inte har tillgång till det dagliga minimibehovet av näring. Fördelningen av nationalinkomsten mellan olika grupper i samhället är minst sagt skev. De fattigaste (20 %) har endast en andel på 4 % av den sammanlagda privata konsumtionen, medan de rikaste (20 %) har 55 % av densamma. Den ekonomiska tillväxten har knappast lett till att den privata konsumtionen fördelats mer rättvist. Enligt Världsbankens statistik är fördelningen minst lika ojämn som tidigare. Klyftorna har snarare ökat. Andelen mexikaner som lever i extrem fattigdom ökade från 19 % (1984) till 24 % (1989). I gengäld har den rikaste gruppen (10 %) ökat sin andel av nationalinkomsten från 33 % till 38 % under samma period.

Inflationsbekämpningen har periodvis givit resultat, även om den inte kan anses ha varit helt lyckosam. Under 80-talet låg inflationen på i genomsnitt 65 % per år (under 1987 så mycket som 159 %). Prisstegringen under 90-talet har i gengäld mattats av. År 1994 nådde inflationen en så låg nivå som 7 %. I valutakrisens kölvatten sköt inflationen dock återigen i höjden: 52 % (1995). Häromåret sjönk inflationen åter tillbaka till 20 % (1997). Normalt sett gynnas naturligtvis även den fattiga delen av befolkningen av lägre konsumentpriser. Problemet är bara att reallönerna (förhållandet mellan arbetsinkomst och inflation) sjönk avsevärt under perioden 1982–89. Sedan 1988 har reallönerna visserligen ökat i vissa delar av industrin, men sjunkit ytterligare i andra till exempel i byggsektorn.

1994 hamnade Mexiko, som antytts, av flera olika skäl i en svår valutakris: Peso-krisen. Orsakerna behöver dock inte nödvändigtvis föras tillbaka på privatiseringar och andra nyliberala reformer utan berodde enligt bedömare på en felaktig valutapolitik, korruption och bristfälliga institutionella förutsättningar.

Den informella arbetsmarknaden och Maquiladora-fabrikerna

Anpassningen till den globala konkurrensen har lett till att alltfler arbetstillfällen på landsorten försvunnit. Jordbrukare, varav övervägande delen majsodlare, har tvingats lämna sina plantager. Följden är en kraftigt urbanisering. År 1997 levde ca 78 % av befolkningen i städer, vilket kan jämföras med 59 % 1970. Var femte mexikan (ca 20 miljoner) bor numera i huvudstaden Mexico City.

Enligt statistiken uppgår den officiella arbetslösheten i landet till blygsamma 3,5 %, vilket motsvarar 1,2 miljoner invånare. Hög arbetslöshet, undersysselsättning och låga löner är emellertid ett faktum. Man uppskattar enligt FN:s mätningar att omkring 6 miljoner mexikaner är undersysselsatta och att cirka 4,5 miljoner uppbär mindre än minimilönen. Av landets omkring 36 miljoner arbetstagare försörjer sig hela 18 miljoner (50 % av arbetsmarknaden) inom den informella sektorn. Varannan mexikan är med andra ord hänvisad till den svarta marknaden. På städernas gator säljs allt möjligt. Alltifrån kläder och smycken till narkotika. Många försöker också tjäna sitt levebröd genom tjänster i hushållen.

Bäst i den globala konkurrensen har den så kallade Maquiladora-industrin klarat sig. Det är en del av ekonomin som rentav blomstrar. Det rör sig om fabriker i städer längs gränsen mellan Mexiko och USA, i synnerhet städerna Ciudad Juárez och Matamoros. Här utförs enklare montagearbeten främst inom teknologisektorn. Företagen lockas av de låga lönerna i Mexiko och de speciella tullförhållandena som råder. På varor som importeras från USA och som förädlas i Mexiko för att sedan exporteras tillbaka till USA inbringar den mexikanska staten vare sig skatter eller tullar. Denna typ av industri har i och för sig funnits ända sedan mitten av sextiotalet. Men i och med NAFTA-uppgörelsen och anpassningen till den globala konkurrensen generellt, har antalet Maquiladora-fabriker mer än fördubblats från 1 400 (1988) till dagens omkring 3 400 anläggningar. Tack vare Maquiladora-fabrikerna har många nya arbetstillfällen skapats. Idag sysselsätter de sammanlagt knappt en miljon mexikaner jämfört med ca 370 000 för tio år sedan.

Mot bakgrund av den ständigt hotande arbetslösheten är Maquiladora-fabrikerna naturligtvis mycket välkomna. Maquiladora-industrin utgör hela 40 % av landets sammanlagda export till utlandet och är därmed en betydande inkomstkälla i den mexikanska ekonomin. Arbetsförhållandena ses dock inte med blida ögon av människorättsorganisationer som exempelvis Human Rights Watch. Det är inte bara de låga lönerna som organisationen kritiserar. Förbudet mot att arbetstagarna organiserar sig i oberoende fackföreningar är en annan stötesten. Det är inte heller tillåtet att strejka och löneförhandla kollektivt. Dessutom utsätts kvinnorna för förnedrande graviditetstest innan de anställs.

Individualisering och materialism

I den mexikanska tidskriften El Cotidiano publicerades nyligen en artikel av Ezequiel Maldonado, professor i sociologi vid det oberoende universitetet Metropolitana i Mexico City. Denne har undersökt normer och värderingar bland mexikanerna, särskilt hos ungdomarna. Han iakttar en tilltagande individualisering på bekostnad av solidarisk gemenskap människor emellan. Den egna personliga kompetensen och individens självförverkligande har upphöjts till högsta norm. Var och en sin egen lyckas smed. Undersökningarna ger upplysning om en tendens till förenkling av värderingsrepertoaren och därigenom också en utarmning av världsbilden. Vid sidan av sin förmåga att utveckla den egna kompetensen får människan sitt värde genom det hon äger och har. Bedömningskriterierna blir enkla och trubbiga. Världen delas in i det som passar mig respektive det som stör, det som gagnar mig respektive missgynnar. Enligt Maldonado har nyliberalismen fungerat som en katalysator som påskyndat denna individualiseringsprocess.

Sociala orättvisor och mänskliga rättigheter

Alla brott mot mänskliga rättigheter i Mexiko hänger självfallet inte samman med den nyliberala politiken. Det måste dock konstateras att politiken framkallat större sociala orättvisor i landet. Orättvisorna har bildat grogrund för det missnöje som tydligast kommit till uttryck i delstaten Chiapas. Den indianska befolkningen (omkring hela 12 miljoner invånare) protesterar mot eländiga materiella förhållanden, begränsade utbildningsmöjligheter och den alltmer uppblossande rasismen mot indianer. På grund av sin kulturella särart kräver de dessutom större politisk självständighet.

I kampen för dessa mål har man valt fredliga medel som till exempel förhandlingar med PRI-regeringen. Understödda av humanitära organisationer, forskare och intellektuella arrangerade man dessutom ett möte i mitten av 1996 med titeln ”Interkontinentalt möte för människovärde och mot nyliberalismen”. Men befolkningen i Chiapas har även tagit till vapen, organiserade i gerillagruppen EZLN – Zapatistiska befrielsearmén.

Regeringen och dess militära grupper har misslyckats med att hantera detta missnöje på ett acceptabelt sätt. Av flera förhandlingsförsök har det inte blivit något och utlovade löften har inte infriats. Sedan upploppet 1994 har läget snarare förvärrats. PRI-regeringen har i detta sammanhang inte skytt de grymmaste av medel. Hit hör massakern i byn Acteal, Chiapas i december 1997. På öppen gata mördades 45 bybor av paramilitära grupper lierade med PRI. I juni förra året arresterades dessutom 160 personer i delstaterna Guerrero och Chiapas. Samtliga fängslades utan laglig rättegång.

Enligt jesuitordens center för mänskliga rättigheter i Mexico City har brott mot mänskliga rättigheter i Mexiko tilltagit. Det rör sig om försvinnanden, tortyr, avrättningar utan laglig rättegång och godtyckliga arresteringar. De aktivister och journalister som engagerar sig för mänskliga rättigheter går inte heller säkra. Flera utsätts för hot och sedan maj 1997 har hela sju journalister som rapporterat om övergrepp själva fått sätta livet till.

Mexikanskorna och mexikanerna – som går till valurnorna nästa år – står inför enorma utmaningar. Hur skall den stora andelen unga människor i landet (ca 50 % är under 20 år) kunna försörja sig framöver med tanke på den rådande höga arbetslösheten? Finns det förutsättningar att betala av den överväldigande utlandsskulden? Kan Mexiko bli mer självständigt i förhållande till USA och Kanada? Kommer man att kunna lösa det spända förhållandet mellan den moderna stadsbefolkningen i de norra och mellersta delstaterna och invånare med indiansk härstamning från delstaterna i söder? Kommer värden som solidaritet och medmänsklighet att kunna göra sig gällande i den unga generationen? Förhoppningsvis kommer inte bara de starkaste och mest välutbildade att bemästra dessa svårigheter.

Källor

Banco de Mexico, The Mexican Economy 1998.

UNDP (United Nations Development Programme), Bericht über die menschliche Entwicklung 1997 respektive 1998.

United Nations, Economic survey of Latin America and the Carribean 1993 volym II respektive 1996–1997.

Weltbank, Weltentwicklungsbericht 1993 respektive 1997.

Alfie Miriam och Méndez Luis, ”Globalización y medio ambiente en la frontera norte: el caso de Matamoros” ur: El Cotidiano, nr 92/1998.

Faust Jörg, ”Mexiko zwischen Wirtschaftskrise und Weltmarktintegration” ur: Lateinamerika Analysen–Daten–Dokumentation, 24/1996.

Gabbert Wolfgang, ”Vom Wohlfahrtsstaat a la Mexicana zum Sozialen Liberalismus” ur: Markt in den Köpfen, Lateinamerika Analysen und Berichte 17, Horlemann, 1993.

Huddle Donald, ”Post–1982: Effects of Neoliberalism on Latin American Development and Poverty” ur: Economic Development and Cultural Change, volym 45, nr 4, juli 1997.

Krotz Stefan, ”Die Revolution verläßt ihre Kinder – Mexiko und seine nicht erfüllten Hoffnungen” ur: Die Katholischen Missionen (KM), nr 1 januari–februari 1999.

Maldonado Ezequiel, “Entre la tradición y la modernidad: ¿valores para el fin de milenio?” ur: El Cotidiano, nr 92, november–december 1998.