Kristendomens idéhistoria

Den svenska universitetsteologins avhistorisering har paradoxalt nog inte minskat intresset för kristendomens idéhistoria eller, som det förr hette, dogmhistoria. Inte minst den liturgiska förnyelsen i flera kyrkor har lett till en besinning inför bönernas innehåll: lex orandi, lex credendi, det bör råda en samstämmighet mellan vad man ber om och vad man tror på.

Därför är det viktigt att översiktliga framställningar av kristendomens idéhistoria är tillgängliga. Hittills har, åtminstone i Lund, använts Bengt Hägglunds Teologins historia (1956, 1981). Hägglunds metod är starkt inspirerad av Reinold Seebergs Lehrbuch der Dogmengeschichte (1895–1898) med dess kombination av konfessionell bundenhet och historisk metod. Hägglund ger en ganska bred framställning av den medeltida och reformatoriska teologin, men är betydligt snålare mot andra perioder av kyrkans historia, framför allt den eftertridentinska katolska teologin. Den kristna dogmhistorien framstår också i något av ett vakuum, då den inte placeras in i ett vidare kulturellt perspektiv.

Den lundensiske kyrkohistorikern Aleksander Radler har nu publicerat en framställning, som till omfånget vida överträffar det som hittills funnits på svenska: Kristendomens idéhistoria från medeltiden till vår tid (Studentlitteratur, 1988, 547 s). Fornkyrkan finns alltså inte med; boken börjar med Augustinus. Inte heller den ortodoxa teologin tas med. Boken tycks vara avsedd att komplettera Hägglund men ej ersätta honom (redan omfånget är för stort därtill). I ett inledande metodiskt avsnitt diskuterar författaren olika uppläggningar och nämner som en stimulerande förebild bl a Jaroslav Pelikans magistrala The Christian tradition (1971 ff, hittills fyra delar). I sitt skiljande av den katolska och protestantiska utvecklingen efter reformationen är Radlers uppläggning ganska traditionell. Det nya ligger framför allt däri, att den icke-lutherska teologin tillmäts ett betydligt större utrymme än brukligt på våra breddgrader. Kristendomens relation till den allmänna kulturhistorien framhävs också, särskilt för 1700- och 1800-talen, där framställningen i någon mån vidgar sig till att bli också filosofihistorisk.

Författaren har uppenbart arbetat energiskt med primärkällorna, och till det mest värdefulla med boken hör de många välfunna citaten. Urvalet av sekundärlitteratur är inte fullt så lyckat, åtminstone att döma av den till varje avsnitt hörande litteraturförteckningen, som ofta nämner endast ett verk (inte sällan ett föråldrat). Inte ens den svenska litteraturen tycks alltid vara inventerad.

Mycket värdefullt är att även exegeternas teologihistoriska insatser uppmärksammas. Här behandlas t ex Heinrich Ewald, Julius Wellhausen och Herrmann Gunkel. Så sker med rätta: det är inte endast systematiker som skapar teologi. Nu kan ingen idéhistoriker, hur beläst han än må vara, spänna över den kristna tankens hela tvåtusenåriga historia. Ett verk som detta måste utmärkas av ojämnheter. Allmänt sett kan det sägas att framställningen blir bättre ju längre fram i tiden den kommer. Radler har dokumenterat sig som kännare av Schleiermacher och romantiken; behandlingen av dessa avsnitt liksom av hela 1800-talet är högstående. En bra bild av de breda perspektiven ger inledningen till avsnittet om Ernst Troeltsch: ”Liksom alla tankar och stämningar från fin de siecle finns sammanfattade i Nietzsches filosofi, i Mahlers och Debussys musik, i Oscar Wildes, Hjalmar Söderbergs och Bo Bergmans diktning och Gustav Klimts porträttmåleri, samlar också Ernst Troeltsch teologiska verk i sig de stora frågorna som aktiverade tidens teologiska tänkande” (s 490). Med rätta är Nietzsche medtagen och ges en förstående, ja, sympatiserande skildring; hans religionskritik var av betydelse för den samtida teologin.

Minst lyckad är egentligen framställningen av medeltidens teologi, där Hägglund alltjämt är att föredra. Behandlingen av det tridentinska konciliet är otillbörligt kort och förenklande: knappa tre sidor mot trettio för Karl Barth! Däremot finns en ganska fyllig framställning av motreformationens teologi, något som hittills saknats på svenska.

En märklig information ges på s 101, där det skildras hur jansenismen definitivt avvisades i bullan Unigenitus (1713), i vilket fördömdes ”inte mindre än 101 uttalanden ur Dansens Augustinus, av vilka flera var direkta citat ur Augustinus och NT”. Illa skulle det vara om en påve fördömde satser ur Nya testamentet, och så är naturligtvis inte heller fallet. Till att börja med är det inte Dansen som behandlas i denna bulla (hans teologi ogillades i bullan Vineam Domini Sabaoth av år 1705) utan Quesnels utgåva av Nya testamentet med kommentar. Slår man upp referensen hos Radler visar det sig, att det rör sig om utsagor av Quesnel, i vilka versar ur Nya testamentet citeras som stöd Det är alltså Quesnels tolkning som avvisas, inte bibelstället som sådant.

Irriterande är författarens oprecisa bruk av termen semipelagianism. Om denna term skall ha en rimligt avgränsad innebörd kan den inte avse synergism mellan Gud och människan i största allmänhet, utan en samverkan mellan Gud och människan, där människan tar första steget. Om inte denna distinktion uppehålls blir det alltför lätt så, att all katolsk teologi efter synoden i Orange 529 stämplas som semipelagiansk. Bortsett från en del förenklingar och inadvertenser är emellertid denna bok en verklig gruva av information. Till följd av sitt omfång kommer den väl snarast att fungera som referensverk. Skada bara att korrekturläsningen har gått alldeles för snabbt!