Laura och döden

Det finns förvisso andra mätare på kulturnivån i ett land än tillgången på goda översättningar av klassikerna, men ingen lär kunna bestrida att detta är en viktig mätare. Det kan inte heller förnekas att Francesco Petrarcas Il Canzionere uppfyller alla rimliga anspråk på att vara en klassiker. Av denna diktsamling har vi nu fått en ny tolkning av Ingvar Björkeson, en tolkning som har alla utsikter att själv bli om inte en klassiker så åtminstone ett förblivande mästerverk: Petrarcas kärleksdikter i tolkning av Ingvar Björkeson (Natur och kultur, 1989).

Det har inte saknats tolkningar till svenska tidigare, naturligt nog ofta bara av ett urval (hela samlingen omfattar 366 dikter). I en understreckare i Svenska Dagbladet lovprisar Lars Gustafsson en tolkning av Göran Eriksson för en italiensk radiokurs 1955. Att jämföra olika översättningar av poesi är mycket vanskligt redan av det skälet, att väl nästan varje översättning åtminstone i något hänseende är överlägsen sin föregångare. Utan att ha bedrivit några studier i ämnet har jag likväl intrycket att Björkesons fylliga urval väl kan mäta sig med det som tidigare har gjorts på svenska. Hans tidigare översättningar av Dante och Vergilius har här fått en värdig efterföljare. Särskilt värdefullt är att den italienska texten har tryckts av, vilket även den i italienskan okunnige har en viss glädje av. Originalets rimmade vers har Björkeson med rätta valt att behålla.

Dessa dikter var de enda Petrarca skrev på italienska, i övrigt höll han sig helt till latin. De är som bekant riktade till en kvinna vid namn Laura, som Petrarca såg för första gången den 6 april 1327 i kyrkan S:ta Clara i Avignon (detta har han antecknat i, typiskt nog, ett exemplar av Vergilius skrifter). I övrigt skall han ha sett henne endast ett par gånger. Det blir för läsaren också ganska snart tydligt, att det inte är en människa av kött och blod som står i centrum för alla dessa sonetter, canzoner, sestiner, madrigaler och ballader. Det är snarare skönhetens ide som driver skalden, kanske också en längtan efter att – för att tala med Platon – ”skåda sanningens stora fält”. Med tiden blir dikterna om Laura allt mera en beredelse inför döden. En sådan beredelse borde inte vara främmande för Petrarca; han var präst, tjänstgjorde vid den påvliga kurian i Avignon och innehade till sist inte mindre än fyra kanonikat vid olika katedraler.

Nu är det förvisso inte som teolog som Petrarca har gått till eftervärlden, men det är tänkvärt att den enda bok han alltid bar med sig var Augustinus Bekännelser. De måste ha talat till hans hjärta. Där fann han den ena polen i sitt eget jag: den nästan hänsynslösa introspektionen. Hos sin andre romerske hjälte, Scipio Africanus, fann han dådkraft och lusten till äventyr. Det var den som i april 1336 fick honom att bestiga Mont Ventoux, ”med sina 1912 meter den västligaste alptoppen värd namnet”.

Hårda är skalders öden. Inte nog med att det finns forskare som har betvivlat Lauras existens i sinnevärlden, man har även betvivlat att denna alpinistbragd alls har ägt rum. Det har den nu säkert gjort: den som i sin poesi kan stiga så högt som Petrarca gör kan utan svårighet övervinna en beskedlig alp. Det märkliga är snarast att naturen i så hög grad är med i Petrarcas diktning och återspeglar hans själstillstånd. Det måste annars erkännas att mycket av det bildspråk som på Petrarcas tid säkert ännu upplevdes som fräscht (åtminstone på ett folkspråk) nu ter sig ganska nött (Amors pilar, mm). Det är ett högt betyg åt denna tolkning, att sådana passager likväl kan läsas med behållning.

Om något ställe skall lyftas fram får det bli de strofer i sonetten 349, som Bengt Holmqvist i sin utmärkta inledning pekar på:

O dag av lycka då jag naken träder

ur jordisk cell och lämnar, strödda ut

i trasor, dödliga och tunga kläder

och ser de täta skuggorna försvinna,

mot klarblå rymder lyfter och till slut

min Herre möter och min härskarinna.

Holmqvist jämför med Hjalmar Gullbergs berömda dikt Hänryckning (i Andliga övningar) och menar att Gullberg måste ha haft Petrarcas rader i åminnelse, vilket förefaller sannolikt.

Till sist är att säga, att dessa dikter har försetts med en informativ kommentar, som ger alla de upplysningar som den genomsnittliga läsaren kan behöva. Att volymen även till det yttre är njutbar framgår redan av att den ingår i Natur och kulturs serie Levande litteratur.