Miljövård, etik och estetik

Sitt budskap på nyårsdagen, världsfredsdagen, 1990 formade påven till en omfattande appell till Fred med Gud skaparen – fred med hela skapelsen. Påven förankrade dagens ekologiska medvetenhet och insikt om sambandet mellan miljö- och fredsfrågorna i den bibliska skapelsetron. ”Jag hoppas att var och en som inte delar vår trosövertygelse ändå skall finna användbara ansatser i detta till en gemensam linje i överläggningar och initiativ.”

Människans unika uppdrag bland andra skapade varelser och samtidigt människans ansvar för den värld hon lever i – sambandet mellan mänskligt handlande och skapelsens integritet – härleder påven ur Guds avsikt när han skapat världen. När människan avviker från den goda ordning som från början är avsedd, drabbas hela världen: ”Därför ligger landet sörjande, och allt som lever där försmäktar, både djuren på marken och fåglarna under himlen, själva fiskarna i havet förgås” (Hosea 4:3). Miljöförstöringen är därför ett tecken på en mera omfattande moralask kris.

Denna moraliska kris är också märkbar på andra områden; det kortsiktiga uttömmandet av miljöresurserna är tecken på en bristande grundrespekt för livet som sådant. ”Respekten för livet och först och främst för människans värde är den grundläggande norm som kan inspirera oss till sunda framsteg inom vetenskap, industri och näringsliv.” Han skisserade några principer, förankrade i kravet på ökat medvetande om själva den ordning i världen som måste respekteras på alla plan: ett verkligt kosmos, utrustat med egen integritet såväl som med inre och dynamisk jämvikt. En ny solidaritet måste utvecklas, som är allomfattande och präglar både forskning och samhällsplanering. Kampen mot världsfattigdomen utgör ett nödvändigt led i denna solidaritet: de strukturer som skapar fattigdomen och tvingar de fattiga länderna att utplundra sina naturresurser måste angripas.

Med många andra hävdar påven vidare att en djupgående omprövning av livsstilen är nödvändig i den industrialiserade världen. ”I många delar av världen tenderar den (livsstilen) till hedonism och konsumism och man förblir likgiltig inför de skador som den orsakar. Som jag redan påpekat, visar allvaret i den ekologiska situationen hur djup människans moraliska kris är. När känslan för människovärdet saknas, intresserar man sig inte längre för de andra människorna eller för jorden. Enkelhet, måttlighet, disciplin och offervilja måste prägla vårt dagliga liv, så att inte alla tvingas bära de negativa följderna av ett fåtals likgiltighet.” Miljökrisen inskärper därför vikten av etisk fostran. Men påven framhåller också en annan aspekt. skapelsens estetiska värde. Denna skönhet är nödvändig för ett harmoniskt mänskligt liv – en skönhet som finns både i naturen och i goda produkter av mänskligt skapande. Den estetiska och den etiska fostran och ökandet av miljömedvetenheten måste gå hand i hand och betingar varandra.