Kristenhetens globalisering

I en värld som alltmer blir en hamnar de stora ekonomiska och sociala frågorna på allas agenda. Den övergripande verkligheten tränger oss allt närmare in på livet och individens ställning i världskollektivet utmanas alltmer. Detta gäller också de frågor som tron ställer. Privatreligionen, hur tilldragande den än kan vara för den enskilde, blir trots allt ett slag i luften. Det som har med individen att göra rör oss alla. Församlingarna, kyrkorna, kristenheten i världen, ja religionerna utmanas – inte minst genom den explosionsartade medieutvecklingen – och måste inse denna verklighet.

Det är därför ingen ren tillfällighet som gör att kyrkor och kyrkliga organisationer idag konfronteras med frågan om hur eftersträvansvärd en världsvid gemenskap verkligen är. ”Globalisering” är ett många gånger slarvigt använt modeord. Men det kan aldrig förnekas att alla kristna kyrkor oavsett sina traditionella organisationsformer står under tryck av en ekonomisk och kulturell utveckling som man måste förhålla sig till på det ena eller andra sättet. De kan antingen dra sig tillbaka till sin ursprungliga nationella eller regionala identitet eller förstärka sitt samarbete över konfessions- och kyrkogränser.

Ända sedan aposteln Paulus dagar lever kyrkan i en polaritet: den enskilda lokalförsamlingen samlad till gudstjänst och det större sammanhang som denna församling tillhör. Hela kyrkohistorien skulle kunna skrivas utifrån ett sådant perspektiv: församlingarna som de troendes gemenskaper och kyrkorna som institutioner. De spänningar som detta medför har också i mångt och mycket format den situation som råder idag både i lokalkyrkorna och institutionellt i respektive kyrka och inte minst gäller detta på det ekumeniska planet.

Lambethkonferensen som regelbundet samlar de anglikanska biskoparna, Lutherska världsförbundet, och de ortodoxa kyrkorna vittnar emellertid alla om en stark polarisering mellan de etablerade institutionerna och de lokala kyrkorna. Spänningen kommer till uttryck i de aktuella svåra teologiska och pastorala frågor som dessa organ har att behandla. Även i Kyrkornas Världsråd, som visserligen har en annan karaktär, hotas det övergripande ekumeniska motivet av starka spänningar bland annat på grund av svåra inre motsättningar.

Ett ämbete för enheten

Och hur förhåller det sig med polariteten i den katolska kyrkan som är den enda kristna världsvida gemenskapen med en enhetligt strukturerad organisation och en ledningsinstitution med mycket stor befogenhet? Vid första anblicken verkar denna kyrka klara eldprovet med sin kyrkorättsliga strama korsett och sin världskatekes och en påve som sitter säkert i sadeln sedan tjugo år tillbaka och som dessutom åtnjuter ett högt anseende i hela världen och inom stora delar av kristenheten. Men om man tar fram glasögonen för ett närmare skärskådande finner man många gråtoner i panoramat. Kritiken – även om den många gånger är fördold – saknas inte mot alltför mycket romersk centralism. I vart fall förekommer en utbredd känsla av att de vikter som används inom den katolska världskyrkan inte är så noggrant tarerade som de yttre utmaningarna i världen av idag kräver.

Förvisso har ekumeniska rörelser genom teologiska samtal men också i sociala och politiska frågor skottat igen många gamla skyttegravar under de senaste decennierna. Och inom vissa delar av den icke-katolska kristenheten ställs alltmer oförväget frågan om inte ett sammanhållande enhetsämbete för kristenheten skulle vara meningsfullt. Ett exempel på detta är ett inlägg av Jan Henningson som publicerats under rubriken ”Nu väntar vi på påven” i Svenska kyrkans tidning (98/47). Utifrån ett ekumeniskt och svenskkyrkligt perspektiv frågar han sig hur kyrkorna skall kunna fungera pastoralt i den mångkulturella situation som inte bara är ett självklart globalt faktum utan alltmer också gäller lokalt i vårt land. I ett brev till Signums redaktion med delvis samma innehåll återkommer han till diskussionen om inte ”Påven, som den förste av gelikar, bör fungera som sammankallande och skiljedomare bland världens kyrkoledare”. Den ekumeniska grundtonen som ljuder, den att vi mer än någonsin behöver varandra, tycks här förstärkt trots att de klart kyrkoskiljande religiösa, etiska frågorna på senare tid blivit allt mer tydliga både på hemmaplan och i de bilaterala och multikonfessionella ekumeniska dialogerna.

Men finns det idag verkligen en sådan tendens inom kristenheten i riktning mot centralisering att en tillsyningsmyndighet eller till och med en person gestaltad i biskopen av Rom skulle kunna utöva ett sådant enhetsämbete? Olika kyrkor och kyrkofamiljer finner säkert helt olika angelägenhetsgrad i ett sådant arrangemang. Man kan också inse hur polariteten förstärkts exempelvis inför Kyrkornas Världsråds förestående möte i Harare. I en artikel i Dagens Nyheter (98-11-30) uttrycker Hans Engdahl, ansvarig för Svenska kyrkans delegation till Kyrkornas Världsråds Hararemöte, sin oro över att de ekonomiska orättvisefrågorna kommer att få vika för kyrkoskiljande moral- och pastoralfrågor samt att den inre splittringen i medlemskyrkorna och mellan dem kommer att ställas i förgrunden.

En luftig konstruktion eller en framtidsväg

Mot ett så allvarligt hot om en alltmer vidgad klyfta framstår idén om ett samkristet enhetsämbete, ”ett ekumeniskt påvedöme” trots allt inte mer än i ett mycket vagt perspektiv. Det går inte att bortse från att ingen icke-katolsk kyrka är beredd att erkänna än mindre acceptera ett påvligt primat i lära och jurisdiktion såsom detta ämbete utvecklats sedan medeltiden, som det formulerats av Första vatikankonciliet och på nytt bekräftats av Andra vatikankonciliet. Här har dialogen med både ortodoxa och anglikaner tydligt markerat en gräns. Man kan kanske se samtal i denna riktning som ett slags försöksballonger. I den luftiga konstruktionen, också i de mest modifierade former av ett sådant Petrusämbete med men inte under påven, är frågan vad detta ämbete skulle betyda för de icke-katolska kyrkorna och konfessionerna. Vad skulle krävas och vad skulle vara möjligt av strukturell förändring i deras nuvarande situation? Det verkar just nu inte möjligt att komma vidare på denna linje.

Detta betyder ingalunda att frågan i sig skall lämnas därhän. Just eftersom så mycket i ekumeniken befinner sig i en jäsningsprocess är det viktigt att hålla sökandet efter möjliga institutionella former och strukturer vid liv för att de kristna alltmer skall kunna följas åt som en världskristenhet. Att detta förutsätter mycket sensibilitet och omsorg liksom även en avsevärd förmåga att tänka i delsteg och givetvis också omsätta dessa är obestridligt.

Johannes Paulus II:s pontifikat kan visa ett exempel på ett steg just i den riktningen. Hans otaliga uttalanden i frågor om mänskliga rättigheter, för en fredlig, rättvis och solidarisk värld, hans öppenhet för ekumeniska samtal med kristna kyrkor och företrädare för icke-kristna religioner har inom och utom den katolska kyrkan profilerat kristendomen i dag för många samtida. Därtill kommer alla hans resor. Detta och mycket annat har åstadkommit att Johannes Paulus så till den grad blivit representanten för den katolska världskyrkan att klyftorna mellan de stora påvliga idéerna, målsättningarna och ställningstagandena å ena sidan och den kyrkliga verkligheten å den andra inte kunnat döljas.

Konflikter som berör alla

Så gott som alla konflikter som har upprört andarna i andra kyrkor förekommer också i den katolska kyrkan: kvinnliga präster, homosexualitet, förhållandet till andra religioner.

Sättet att hantera dem skiljer sig däremot åt. Den katolska kyrkans struktur gör det möjligt att avgöra motsvarande stridsfrågor genom påveämbetets auktoritet. I andra kyrkor utspelas sådana konflikter offentligt ofta med resultatet att bristen på samstämmighet får ersättas av en konsensus i sak vars förverkligande måste överlämnas åt den framtida utvecklingen. Därvid händer inte sällan att större eller mindre gruppers intressen helt enkelt lämnas därhän. Det går inte att förneka en viss fördel med den katolska modellen. Av och till ser företrädare för andra kyrkor också med ett slags längtan efter det katolska läroämbetets kompetens. Men priset kan också bli högt: undanröjande av många frågor och argument, tilltagande spänningar mellan den reella situationen och den officiella, en övertänjning av auktoriteten.

Det finns absolut ingen anledning för katoliker att känna någon skadeglädje inför andra kyrkors svårigheter i opinionsbildningar och slutliga avgöranden. Det beror både på den katolska kyrkans egna problem med spänningar mellan delkyrkorna och universalkyrkan, med utövandet av påveämbetet, med biskopssynoders och biskopskonferensers sätt att fungera. Dessa skall ärligt erkännas liksom också andra kyrkors försök att utifrån sina traditioner komma tillrätta med sina problem. Här krävs ett välvilligt intresse och en tillbörlig respekt som också omfattar ett kritiskt ifrågasättande.

En allvarlig invit

Med sådana förutsättningar kan också en utveckling mot en större klarhet i frågan om påveämbetet ske såväl inomkatolskt som ekumeniskt. Redan nu kan man utgå från att Johannes Paulus efterträdare inte helt enkelt kommer att kopiera sin företrädares sätt att förvalta sitt ämbete. Redan på en kvantitativ nivå skulle det stöta på gränser. Varken antalet resor, publikationer eller helgonförklaringar låter sig utan vidare upprepas. Även om den katolska kyrkan påverkats av den nuvarande påven finns en tid efter detta pontifikat där mycket nytt kan komma att spela in.

Säkert är att Petrusämbetet inom överskådlig framtid kommer att utgöra både en stötesten och en chans för ekumeniken. Vilket alternativ som vinner är däremot mycket svårt att förutsäga. Men Johannes Paulus uppfordran till andra kristna kyrkor i ekumenikencyklikan Att de blir ett att tillsammans med honom reflektera över frågan om Petrusämbetet kräver sitt svar:

”Det är en oerhörd uppgift [primatets uppgift] som vi inte kan avfärda och som jag inte ensam kan slutföra. Skulle inte den verkliga men ofullständiga gemenskapen som finns mellan oss kunna engagera kyrkoledare och deras teologer tillsammans med mig i en broderlig och uthållig dialog om detta ämne? I den kunde vi lämna bakom oss meningslösa stridigheter och i stället lyssna på varandra och enbart ha i tankarna Kristi vilja för sin kyrka och låta oss genomströmmas av hans bönerop, ’att de skall bli ett […] Då skall världen tro att du har sänt mig’ (Joh 17:21)”(kap 96).

Kanske finns det på den vägen möjlighet att lyckas finna fastare former för hur en världsvid gemenskap för de olika kristna kyrkorna kan stärkas. Det må vara ett annorlunda strukturerat världsråd för kyrkorna eller genom ett institutionaliserat samarbete för de kyrkliga ledningsorganen och de personer som innehar ledningsfunktion. Det ligger en stor utmaning för alla kyrkor och konfessioner i detta.