Som de flesta museer har Nationalmuseum mycket mer av värde och intresse i sina gömmor än vad som någonsin kan visas. Därför är det så glädjande när något av detta kommer fram, vilket nu sker i två ganska små utställningar, båda kring kristna ämnen. Den ena heter Mariabilder och den andra Den ryska ikonen 1000 år, och båda visas t.o.m. påsk. Katalogerna är genomarbetade och ger mycken information om historia och idéinnehåll vid sidan av fakta om föremålen.
Man kan säga att ikonsamlingen är både en stolthet och ett sorgebarn för museet. Den är en av de största utanför den ortodoxa världen, av hög kvalitet och med exempel på många olika stilar. Såtillvida är allt väl, och dessutom inrättades häromåret en pedagogiskt mycket väl uppställd presentation. Men tyvärr visade det sig att ikonerna inte tål mikroklimatet, och de försvann snart nog tillbaka till magasinen. Den nuvarande tillfälliga utställningen fyller en av salarna med ikoner från de stora ryska skolorna men också med exempel från senare tid, när västerländsk målarstil tränger in. I ett par kabinett presenteras så en nutida ikonmålare, en japan som är verksam i Finland och som för vidare de gamla formerna och kompositionerna, samtidigt som färgerna är starka och bjärta. Den ryska ikonen bygger på den bysantinska konsten, men står ofta närmare folkliga former. Det väsentliga är skildringen av gestalter och händelser från den översinnliga världen, men de starka och avgränsade färgfälten gör det lätt för en nutida betraktare att uppfatta dem på samma sätt som abstrakta bilder.
Intresset för den klassiska ikonen har blivit allt större på senare tid, och det är uppenbart att just frånvaron av realism inom en sträng tradition när det gäller motiv och form tilltalar många i den måhända alltför fria konstens tid. Då är det självfallet av största värde att få möjlighet att se autentiska verk, vilket Nationalmuseum är välförsett med; samlingen är baserad på vad bankiren Aschberg köpte in i den unga sovjetiska staten, där tillgången var god. Han beslöt sig att skaffa belysande exempel på olika stilar, så man kan följa de olika inflytanden som omformade den äldre stränga stilen.
Intrycket av ikonerna är tämligen enhetligt, medan utställningen av Maria-bilder blandar material av de mest skilda slag. Här dominerar verk från senmedeltid och renässans, både tavlor, teckningar och skulpturer, mest i det mer blygsamma formatet. Mot detta ställs moderna textilier av Anita Grede, vars uppfattning om ämnet skär både ifråga om stil och om tolkning mot allt omgivande. I katalogen presenterar hon sin uppfattning, som kan sammanfattas ”Maria är alla kvinnor. Alla barn är heliga”.
Det traditionella Maria-materialet är betydligt mer givande, och med särskild glädje återsåg jag Daniel Seghers blomstermålning, ett mästerverk i genren, som jag skulle önska en fast plats i basutställningen. Ett av de få inlånade verken är den originella skåpmadonnan från Misterhult som kan öppnas och då visar Gud Fader i hennes sköte (ursprungligen rymdes hela treenigheten).
All konst blir mer givande ju mer betraktaren känner till om den, och den religiösa konsten bygger på en kunskap om tron och fromheten som idag är föga spridd. Hur väsentlig sådan insikt är, framgår indirekt också av dessa givande små utställningar.