Vi vantrivs i kulturen, så kunde man med anspelning på Sigmund Freuds berömda bok från 30-talet karakterisera Sven Delblancs understreckare i SvD 88-12-24 om Det omöjliga valet mellan ordning och frihet. Genom att hänvisa till sin litterära gestaltning visar han att detta tema i allt högre grad präglat hans författarskap, senast och tydligast i romanen Änkan. ”Änkan är en spännande och underhållande roman, som samtidigt ger rik sysselsättning åt eftertanken. Under berättelsens glittrande och luxuösa yta döljer sig en historia av helt annat slag, där Sven Delblanc rör vid de djupaste problemen: Hur skall människan utan Gud kunna leva sitt liv, hur skall hon klara sig i en värld där den allomfattande fadersauktoriteten inte längre finns?” Sven Delblanc själv däremot skriver i understreckaren att han sedan sin debutbok ”funnit det angeläget att diskutera människans tragiska och omöjliga val mellan Ordning och Frihet med följdproblem som Ansvar … och Skuld”. Och resignerat konstaterar han: ”Fånjag döma av den kritiska receptionen är jag ensam om att finna dessa problem angelägna eller ens begripliga.” Måhända har han misslyckats på grund av en personlig misstro mot programmatiska uttalanden – ”diktverket ska tala för sig självt” – och skepsis mot essäism och diskurs i romanen – ”romanen bör gestalta”.
Varför diskuteras inte dessa viktiga frågor? ”Nästan alltid möter man trivialisering och reduktionism, en strävan att översätta livsåskådningsdebatt till aktuella inlägg eller politiska slagord”, SvD 89-01-22. Martin Lönnebo anser att ”denna fråga inte står på dagordningen i detta land. Det som inte finns med på den socialt överenskomna föredragningslistan kan tyvärr inte på allvar tas upp”, SvD 89-01-19.
Sven Delblanc klär sin utmaning i myten om ”mystikens avlägsna land”: människan har en gång vilat i enighet med sig själv som Adam och Eva i paradiset, som djuren vilar ”i artviljans moderssköte”… ”Efter ett fall – läs förvisningen ur mystikens landskap – är hon konfronterad med ett tragiskt och omöjligt val mellan ordning och frihet”, SvD 88-12-24. Människan har drivits ut i frihetens öken, hon dignar under frihetens börda, hon har svårt att uthärda. Har inte detta fasansfulla sekel givit nog exempel på människans flykt från friheten till social undergång eller grym ordning?
Man tror sig höra tonfall från den grekiska tragedin där det oundvikliga i människans handlande leder till undergång, eller från existentialismen där människan är dömd till frihet, människan är en passion inutile.
Delblancs pessimism kan vara berättigad. Genom människans erfarenhet går en dunkel och gåtfull underström alltsedan Kains blick blev mörk och han dräpte sin bror.
Men innan detta kunde hända berättar samma myt på bibelns första blad om ett annat tillstånd: ett tillstånd då frihet och ordning harmonierar. Ordningen är den för människan nödvändiga och därför goda ordningen. Detta tillstånd är ett löfte som gavs i skapelsens gryning, och det har aldrig återtagits, trots förvisningen ur paradiset.
I första Mosebokens första kapitel berättar myten att den goda, för människan vänliga ordningen har skapats ur Kaos. Att skapa ordning är i själva verket att segra över det kaos, i vilket ingenting kan finnas. Allt som finns till, finns till som en tillvaro i den goda ordningen. I denna ordning finns frihet i harmoni med den goda ordningen. Människans blick blev inte mörk. Människan levde i en lustgård och hon var insatt där för att bruka och bevara den.
Detta är den kristna synen på världens grund och den står alltjämt fast – trots den nedslående erfarenhet som myten i fortsättningen berättar med obönhörlig konsekvens: att människans frihet är instabil, att den är konstitutivt hotad. Den goda ordningen kan perverteras till oordning, till en ordning som blir till förtryck, hot och död. På ett för henne oförklarligt sätt kommer människan under inflytande av oordningens makt. Människans frihet visar det som vi erfar som frihetens janusansikte: att främja livet och att förstöra livet.
I myten om paradiset och syndafallet tolkar människan sin blodiga och grymma historia. Men hon har också gjort en annan erfarenhet, nämligen att hon inte är underkastad ett tragiskt öde som inte lämnar henne någon väg ut. Hon vet om sitt ansvar och sin skuld, hon kan bekänna den. Härmed bekänner hon sig till den goda ordning som har givits henne.
Man är frestad att citera Blaise Pascal (d. 1662) som skriver i sina Tankar om människans storhet och elände: ”Människan är medveten om sitt elände … Men denna människa är något mycket sublimt, därför att hon vet om detta.”
Den under alla tider så kännbara antinomin mellan frihet och ordning och det nödvändiga valet mellan dem är i grunden djupt mänsklig. Men den kristna världssynen kan inte se Delblancs tragiska val som tillvarons djupaste grund och en oundviklig tragik.
Ett eko i idéhistorien är Thomas av Aquinos (d. 1274) definition av freden. Han definierar med Augustinus (d. 43 1) den inre och yttre freden inte såsom man ofta i modern tid gör, som frånvaron av hotande spänning eller krig, utan fredens väsen ligger enligt Thomas i tranquillitas ordinis (S. Th II – II, quaest. 29; art. 3) dvs. freden är ett jämviktsläge där allt har sin rätta plats, där allting befinner sig i ett balanserat läge, i vilket människan kan leva det goda livet. Freden är tingens och ordningens harmoni, som främjar samhället och den enskilda människan, den är en värld utan hot.
Fram till medeltiden uppfattade människan den omgivande ordningen som bärande, betryggande. Först med reformationen kan vi i västerlandet konstatera att människan får ett nytt förhållande till ordningen. Ordningen får sin grund i Guds absoluta men oberäkneliga vilja som hotar människans frihet. Denna uppfattning ”slår igenom” och drabbar människan bland annat i den så kallade predestinationsläran. I frihetens ställe träder nu lydnaden och protesten, som t.ex. inom liberalismen: friheten lösrycks här alltmer från sitt transcendenta fäste och blir uttryck för ett nytt självmedvetande. Den utvecklas till frihet frikopplad från varje transcendens och blir människans fiende. Alltifrån den nyare tiden blir förhållandet frihet – ordning motsägelsefullt.
Den nyare tiden och dess upptäckt av individen – subjektet – förändrar ytterligare förhållandet frihet – ordning. Individen ser inte längre den i samhället och i världen bestående ordningen som något givet, utan denna givna t.ex. den politiska ordningen kan förändras. Hon börjar alltmer uppfatta sig som skapare och herre över ordningen och naturen. Hon börjar förändra ordningens tillstånd. Ju mer hon blir medveten om sin autonomi, sitt självmedvetande och självbestämmande, desto mer radikalt förändrar hon den bestående ordningen: den moderna uppfattningen om revolutionen som en radikal förändring av samhällets ordning och Tredje rikets ”nya ordning” var möjliga genom att människans autonomi drevs till perversion.
Dessa antydningar visar att det finns bestämda förutsättningar för förhållandet mellan frihet och ordning. Det är alls ingen överdrift att hävda att Delblancs fråga hör till vår tids allra viktigaste, ty vad han diskuterar är inget mindre än förutsättningarna och principerna för vår västerländska kultur.
Två områden skall särskilt nämnas: i det politiska livet har sedan upplysningstiden och den franska revolutionen den allmänna uppfattningen om de mänskliga rättigheterna inte längre någon fast grund. Konsekvensen är att våra moderna samhällen bygger på en konsensus som är skenbar, ty i grunden kan vi inte ange hur människans frihet och den för henne livsnödvändiga ordningen sinsemellan står i en balans. Friheten blir lätt godtycklighet (under lämpliga beteckningar) och ordningen kan förvandlas till förtryck eller den slappa intetsägande ordning, från vilken ingen moralisk bindande kraft utgår.
Lika känsliga är problemen i den enskilda människans liv: Hur förenar vi frihet och ordning, kärlek och trohet, att leva i en personlig relation och i en institution? Hur förenar vi hänsynstagande och uppriktighet? När utesluter tillgivenheten till en älskad människa öppenhet och tillgivenhet till en annan? Frågorna kan mångfaldigas. Svaret ligger inte i att snabbt ”ta fram” en ”lösning”. I kristen människosyn har förhållandet mellan frihet och ordning sitt fäste i en transcendent Gud. Både frihet och ordning återspeglar det i skapelsen givna och för människan vänliga förhållandet mellan Gud och människa. Friheten och ordningen står här inte i motsatsförhållande, utan friheten skall växa till sann frihet i mötet med ordningens ofta motsträviga strukturer. Friheten är en uppgift att förverkliga.
Så blir ordning och frihet till slut nödvändiga förutsättningar för varandra. Den kreativa friheten, att finna det rätta uttrycket, förutsätter en grammatik. Först när dess paradigm bejakats kan kreativiteten utvecklas. Endast den som insett ordningens nödvändighet kan bli en verkligt fri människa, också i förhållande till ordningen.