Affären Rushdie håller på att utveckla sig till en av århundradets händelser. Sällan har vi sett ett sådant exempel på vilken makt ordet besitter. Att utgivningen av en roman får globala politiska konsekvenser saknar motstycke i vår historia. Ayatolla Khomeinys mordhot mot författare och förläggare fyller oss med rättmätig vrede och oro.
Hans utspel är självklart ett brott mot alla regler för ett fredligt internationellt umgänge.
Att bedöma själva tvistefrågan är en annan sak. Den som verkligen vill yttra sig med sakkunskap i frågan måste själv ha läst The Satanic Verses, och vara insatt i både den islamiska traditionen och de värderingar som råder inom nutida islam. Men också den som inte besitter en sådan sakkunskap har redan nu möjlighet att göra några reflexioner.
Den bild som har skapats av svenska massmedier under de senaste veckorna, och som har sina motsvarigheter i andra länder, framställer affären som en konflikt mellan två oförenliga kulturer. Å ena sidan står det västerländska samhället som är ideologiskt obundet och som värnar om ordets och personens frihet. Å andra sidan har vi det islamiska samhället där religionen styr och yttrandefriheten är beskuren. Vi västerlänningar vill idag framträda som övertygade liberaler med det öppna samhällets ideal.
Hur kort är inte människors minne? Det är knappt tjugo år sedan en massmedialt dominerande opinion i Sverige applåderade Maos kulturrevolution med dess fruktansvärda förstörelse av Kinas litteraturbestånd och kulturminnesmärken. Nog fanns det somliga som ville göra rent hus med den gamla kulturen också på hemmaplan, och att ifrågasätta radikalvänsterns alla påhitt fordrade den gången åtskilligt civilkurage. Men den internationella revolutionen (förebådad av Che Guevara) tog aldrig eld, och mord och brand hotade aldrig några svenska bibliotek. Men det är en påminnelse om att pluralism och öppenhet inte nödvändigtvis är en naturlig del av vår civilisation.
Det kan även nämnas att Strindberg åtalades med anledning av sin roman Giftas (1884) för hädelse, men frikändes.
Idag råder andra värderingar och andra former av repression. Ingen glasnost i öster kan dölja det faktum att yttrandefriheten råder bara så länge och i den grad de styrande tillåter. I Tjeckoslovakien står Václav Havel som en symbol för hur förtrycket av det fria ordet ännu kan råda i Europas mitt. I väst är repressionen mera dold, men det råder ingalunda den totala öppenhet som föresvävar en del av dem som nu talar stora ord om våra frihetstraditioner. Vi är alla medvetna om att vår åsiktsförmedling är styrd av krafter vi inte råder över och att det i framtiden kan visa sig att vi blivit förda bakom ljuset i väsentliga frågor.
Den hårda kritik av islam som nu möter på många håll i västerlandet har inte heller full täckning. Det finns en stark islamisk opinion som tar avstånd från fundamentalistens försök att inrätta samhället enligt Koranens och traditionens föreskrifter. Khomeiny vill förvisso se islam som en monolitisk enhet, men verkligheten är en helt annan. Det är därför viktigt att vi inte okritiskt övertar hans bild av islam utan i stället inser att han representerar en fanatisk extremism. Vårt hopp är att den stora majoriteten bland världens muslimer snart tar klar ställning mot det som Khomeiny representerar. Vad massmedia har svårt att hantera är det faktum att det rör sig om en religiös fråga. Hädelse är ett begrepp som inte förekommit i svensk debatt på flera årtionden och som många nog trodde var försvunnet. Att häda vem eller vad som helst har snarast uppfattats som en lagfäst rättighet. Den kristna opinionen i Sverige är i mycket lågmäld när frågan om hädelse aktualiseras, vilket om man så vill kan tas som exempel på klokhet. En film som Life of Brian mötte bara få och vaga protester. Scorseses Jesusfilm – som inte behöver betraktas som hädisk – blev i Sverige knappast ens föremål för debatt på kristet håll.
Då vi nu läser om de våldsamma reaktionerna mot Rushdies bok runt om i världen, tycks det säkert helt obegripligt för många. Ofta tillgriper man det gamla nedlåtande argumentet att de flesta som protesterar inte har läst boken. I detta sammanhang är det inte särskilt slagkraftigt. Det tar faktiskt inte mer än ett par minuter att klargöra för en muslim vad det är för slags anstötligheter som man kan finna i The Satanic Verses. Boken innehåller – i romanform och delvis som drömsekvenser – en rad episoder som uppenbarligen driver med några av islams heligaste traditioner. Det är vi västerlänningar som är de okunniga eftersom vi inte förstår hädelsen tyngd och vanligtvis inte heller har lyckats få tag i boken.
Saken har alltså en andlig sida, inte bara en politisk eller allmänideell. Ytterst är det faktiskt Gud det handlar om, fastän svenska massmedia tycks tro att Allah är något annat. Det är därför anmärkningsvärt att våra västerländska debattörer så gott som aldrig nämner de kristna värderingarna som ju borde vara en naturlig jämförelsepunkt. Kristendomen tycks vara som bortblåst, och i motsättning till den ”religiösa” islam ställs en västerländsk kultur som kännetecknas av sekularisering och en brist på respekt för religiösa traditioner. Det befäster muslimerna i deras inte helt orealistiska bild av västerlandet som gudlöst och avfälligt.
I verkligheten har vi västerländska kristna genom historiens händelser fått erfarenheter som islam ännu inte äger och som är av värde i dagens läge. Korstågen, inkvisitionen och 1600-talets religionskrig har med tiden lärt oss att våld i religionens namn är skadlig för människor och därmed för religionen själv. Efter nära tvåtusen år har vi lyckats komma till den till synes självklara insikten att Jesu egen förkunnelse förbjuder våld i hans namn. Att vi i 1800-talets Sverige avskaffade stock- och skamstraff och landsförvisning för avfall från den lutherska tron ser vi som väsentliga framsteg i humanitet. Att människor av olika tro – både kristna och icke-kristna – numera kan mötas i en försonlig dialog är ett hoppfullt tecken i tiden. Dalai Lamas besök i Sverige förra året och hans kontakt med svenska kyrkoledare är ett exempel på detta slag av fredlig samverkan.
Det borde vara alla kristnas önskan att samma öppna och förstående inställning kunde prägla förhållandet till islam. De muslimska flyktingar som lever i Sverige idag har ofta lämnat sitt land undan förföljelse och förtryck. De skall självklart inte behöva lida för den terrorpolitik som nu utövas av Irans ledare. Deras religion bör vi möta med respekt fastän vi inte delar den och avstå från att säga något som sårar. Den respekten måste självklart vara ömsesidig. Å andra sidan kan vi utifrån vår nutida västerländska erfarenhet visa att en religiös tro kan uppehållas utan att man behöver tillgripa censur mot oliktänkande och att olika religioner kan leva sida vid sida. Andra vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna framhåller (kap. 3) att kristna och muslimer nu bör glömma det förgångna och verka för ömsesidig förståelse. De bör tillsammans verka för social rättvisa, moraliska värderingar, fred och frihet. Ett sådant program har framtiden för sig betydligt mer än de ömsesidiga fördömanden som alltför lätt kan följa i Rushdie-affärens spår.