Kristi bröllopsgåvor till Bruden

Och åter hörde jag en röst från himlens höjd som talade till mig så:

När Jesus Kristus, Guds sanne Son, hängde på sitt lidandes trä, förmäldes kyrkan med honom genom ett hemlighetsfullt och himmelskt mysterium och som bröllopsgåva tog hon emot hans purpurfärgade blod. Hon visar själv detta genom att åter och åter träda fram till altaret och begära att få del av sin bröllopsgåva. Där iakttar hon uppmärksamt med vilken andakt hennes barn närmar sig de gudomliga mysterierna för att ta emot dem.

När alltså det oskyldiga Lammet till världens frälsning upphöjdes på korset, trädde plötsligt kyrkan fram ur det gudomliga rådslutets djupaste hemlighet. Strålande i trons vita renhet och i andra dygder uppenbarade hon sig i himlen och förenades genom det Högsta Majestätet med Guds Enfödde [jfr Upp. 12:2]. Vad betyder det? När blodet strömmade fram ur min Sons öppnade sida, föddes strax själarnas frälsning. Den härlighet som hade tagits ifrån djävulen och hans anhang gavs nu åter åt människan. När min Enfödde i tiden underkastade sig döden på korset, tömde han dödsriket och förde de trogna själarna till himlen [jfr Kol 2:15]. Så började tron att snabbt förökas och stärkas i hans lärjungar och i dem som med allvar följde efter dem. De blev himmelrikets arvtagare.

Liksom en brud med undergivenhet och lydnad ger sig hän åt sin brudgum och i kärlekens förbund mottar fruktsamhetens gåva från honom och så föder barn för att föra dem fram till sitt arv, så förenas kyrkan i ödmjukhetens och kärlekens tjänst med Guds Son. Från honom tar hon till själarnas frälsning emot den nya födelsen genom Ande och vatten. Så för han dem tillbaka till livet och bär dem till himlen. Därför mottar hon också som en ädel bröllopsgåva hans kött och blod. Ty Guds Enfödde skänker alla troende – de som är hans kyrka och som tillika är kyrkans barn – sin kropp och sitt blod, så att de genom honom äger livet i den eviga staden. Han ger sin kropp och sitt blod till de troendes helgelse, liksom den himmelske Fadern utgav honom i lidandet till folkens frälsning. Så skulle genom honom den gamle ormen [jfr Upp. 12:9] besegras genom ödmjukheten och rättfärdigheten, ty han ville inte övervinna honom genom makt och styrka. Liksom min Enföddes kött bildades i Jungfru Marias obefläckade sköte och sedan offrades för människornas frälsning, så utges nu ständigt hans kött av den obefläckade kyrkan till de troendes helgelse.

När alltså en präst, iförd de heliga kläderna, träder fram till altaret för att fira de gudomliga sakramenten, ser du hur ett väldigt ljus, tillsammans med änglarnas tjänande härskaror, plötsligt kommer ner från himlen och helt kringstrålar altaret. Så snart en själaherde, klädd i helig skrud, går fram till det livgivande bordet för att slakta det oskyldiga Lammet, bryter det himmelska arvets strålar igenom det täta mörkret. De himmelska andarna sänker sig ner från himlens fördolda värld och strör sitt ljus över den heliga handlingen, ty en gåva bärs fram som vederkvicker de troendes själar. Sedan fridens evangelium förelästs och offergåvorna för konsekrationen lagts på altaret, sjunger prästen den allsmäktige Gudens lov: ”Helig, helig, helig är Herren Gud Sebaot” och så börjar firandet av det outsägliga mysteriet. Med ens öppnar sig himlen och en blixtrande eld av ojämförlig klarhet sänker sig ner över offergåvan. Genom den brinnande elden förenas offergåvan på ett underbart sätt med min Son, så att hans kött och blod i sanning blir närvarande. Genom denna närande föda får kyrkan sin kraft, ty när det nämnda ljuset genomströmmar offergåvan, lyfts den på ett osynligt sätt upp till den fördolda himlen och sänks så åter ner ovanifrån till altaret – på samma sätt som när en människa genom sin andning drar in luft och åter andas ut den.

Offergåvan har så förvandlats till Kristi sanna kropp och blod, även om den för mänskliga ögon ter sig som bröd och vin. Ty liksom Gud är sannfärdig och inte en bedragare, så har detta sakrament en höghet som ingen kan avvisa. Men liksom människans andligen blinda öga inte på ett fullkomligt sätt kan se Gud, så kan människan med sina kroppsliga sinnen inte heller uppfatta dessa mysterier. Människan ser kroppen, men inte anden. På samma sätt kan hon se brödets och vinets gestalter, men hon kan inte se igenom dessa hemligheter. Människans ande, som är osynlig, tar på ett osynligt sätt emot det som är osynligen närvarande i detta offer, och människans kropp, som är synlig, tar på ett synligt sätt emot den offergåva som är närvarande i det synliga sakramentets yttre gestalter. Ändå är det fråga om ett enda sakrament, på samma sätt som Gud och människa är en enda Kristus och som den förnuftiga själen och den dödliga kroppen bildar en enda människa.

Så händer detta: när prästen sjunger det oskyldiga Lammets sång: ”Guds Lamm, som borttager världens synder”, och gör sig beredd att ta emot den heliga kommunionen, då drar sig den nämnda blixtrande elden tillbaka till himlen. Den obesegrade klarhet som vid altaret hade uppenbarat sin kraft, vänder tillbaka till himlens fördolda värld. Himlen sluter sig och du hör hur en röst från höjden kallar de troende till att med sann fromhet äta och dricka sin Frälsares kropp och blod, hans som led för dem och accepterade den jordiska döden för att tvätta bort den syndens fläck som de första människorna hade smutsat ner världen med genom att bryta mot Guds befallningar. Sedan de renats från dessa överträdelser, sätts de nu genom tron in i det arv som de hade förlorat genom sin olydnad.

Översättning: Alf Härdelin

Hildegard av Bingen är helgon och kyrkolärare