Krönika från landsflyktens citadell

Bland dem som berövats alla möjligheter att göra sin röst hörd är det de i bokstavlig mening fängslade som förtjänar störst uppmärksamhet. Abdellatif Laabi var poet och lärare. Han arresterades på politiska grunder 1972 i sitt hemland Marocko, en månad innan hans tredje barn föddes. Han måste sedan vänta i arton månader på den dom som löd på tio års internering. I början av 1979 drabbades han av en allvarlig hjärtattack.

Följande utdrag ur hans brev till sin hustru påminner oss om tusentals åsiktsfångar som i detta nu utsätts för godtyckliga grymheter på olika håll i världen och under olika politiska system. Hans ord inger hoppet om att det omänskliga trots allt inte får det sista ordet.

6 mars 1973

Inte fullt ett år här i fängelset nu. Vant och ovant på samma gång, obestämbart.

Inget förvånar mig längre eller gör mig otålig. Jag har vant mig vid den tränga cellen, murarna, gallret, människorna, den lilla fyrkanten himmel, några träd och hus som man låter mig se.

Yttervärlden kvider ändå i mig, jag tar ut det viktigaste i den, jag odlar alla blommor av hopp, tro, mod, och där planterar jag min fana, min blodröda ros som vädjar med sin doft. Jag älskar d19. Jag kysser dina händer. Allt är ditt.

2 juni 1976

Jag svarar genast på ditt brev av den 30 maj. ”Svara” är inte rätta ordet. Nej jag måste få tala med dig efter brevet, utan dagordning, utan förevändningar, utan förberedelser. Vara hos dig, framför dig eller vid din sida, låta ord av ömhet välla fram, ord av beredskap, beröra, minnas allt som är vårt, mänskliga kontinenter, skogar i rörelse, vår kärleks träd. Lyssna med dig på tystnaden där våra ord gror, där våra visioner slår rot. Skriva som när livskraften tvingar oss att ge sig de andra i våld, att förena sig med dess intensitet, låta den vidga sig ända ut till dess egna gränser. Skriva som när man kastar utsädet och jord och sol förenar sig i hyllningen till det fruktbärande livet. Skriva som en kroppens och intellektets uppståndelse från de döda. Inte tala om min förvisning med dess galler, böcker och dess kedjade sol, dess overkliga fåglar, dess fängelsenätter. Jag skall lämna min smärtsamma stumhet, jag skall öppna min hand och befria alla mördade stjärnor, rännilarna som strömmar samman. Inte tala om blod, om aborternas gissel. Jag vill sjunga om det lyckliga hoppet. Jag vill vaka vid våra morgonrodnaders skönhet. Med dig, min älskade. Sida vid sida.

Jag blev rörd av barnens bekymmer om dig. Du måste vara lycklig som dag för dag upptäcker denna kärlek. Sådana ögonblick väger upp mycken ansträngning och bitterhet. Så känner man att man bidrar till att fostra fram ny sensibilitet. Jag har stort förtroende för våra barn. De har bestått provet. Den erfarenheten blir en stor kraftkälla för dem i framtiden, trots de dystra utsikterna.

22 januari 1977

Källan till all äkta poesi är gemenskap, ackordets lyriska intensitet. Där föds poesin och varje skapande akt. Att se med mina ögon, dela med mig skimret över världen. Vilken närvaro, min älskade: med ens utplånar du barriärerna, murarna till min landsflykts citadell.

(Tolkning Anders. Piltz)